Det mest eftertraktade materialet för tillverkning av träningsklockor just nu är titan. Det används i flera av de bästa Garmin-klockorna, däribland Fenix 9 Pro och nu senast Garmin Marq Generation 3.
Men det visar sig att ju mer titan man använder, desto fler tekniska utmaningar uppstår.
Vi kan börja med varför titanlegeringar passar så bra för klockor. Det är egentligen ganska enkelt: titan är vanligtvis både lättare och starkare än aluminium och betydligt lättare än rostfritt stål, som ofta används i klockor tack vare sin förmåga att stå emot slitage under många år.
Rostfritt stål var tidigare ett självklart inslag i Garmins premiumsortiment, men det verkar inte längre hålla måttet. Materialet finns inte ens som alternativ i Garmin Fenix 9-serien.
Efter att ha använt mängder av Garmin-klockor i titan, plast och rostfritt stål genom åren förstår vi varför. Ju tyngre en klocka är, desto mer rörelsemängd får den när du exempelvis springer. Det gör den mindre bekväm att bära och får den att röra sig mer på handleden, vilket är dåliga nyheter för pulsmätningens tillförlitlighet.
Titanproblemet med Fenix 9
Något som däremot kan verka lite märkligt är varför även titanklockor som grundmodellen Garmin Fenix 9 fortfarande har boetter som delvis består av plast, trots att de kostar från 11 499 kronor.
Hela boettens sidovägg består av polymer, en mycket tålig form av förstärkt plast, medan ramen och bakstycket är tillverkade av titan. Du behöver uppgradera till Fenix 9 Pro, eller gå ännu längre till Marq Generation 3, för att få en boett som nästan helt består av metall.
Garmins operativa chef Brad Trenkle förklarade för oss vilka svårigheter det innebär att åstadkomma detta, vilket också hjälper till att förklara varför de här klockorna kostar så mycket.
”Det finns otroliga fördelar med att ha en titanboett, men en boett helt i metall innebär att radiosignaler inte kan ta sig ut”, säger Trenkle.
I en Garmin-klocka påverkar det allt som behöver skicka signaler genom boetten, exempelvis Bluetooth, LTE, satellitkommunikation, ANT+, NFC och Wi-Fi. Om inga signaler kan ta sig in eller ut blir en uppkopplad smartklocka i princip värdelös.
Lösningen? Man använder inte en boett helt i metall, utan gör plastdelarna som släpper igenom signalerna så diskreta och små som möjligt. Men även detta krävde särskilda tillverkningsprocesser.
”För att få ut radiosignaler måste du ha polymer där. När du lägger till polymer måste du också lägga till flera packningar”, säger Trenkle. ”När du lägger till flera packningar ökar tjockleken och plötsligt har du en tonfiskburk runt handleden. Ingen vill ha en tonfiskburk runt handleden. Det hade vi med Forerunner 201 för många år sedan. Vi vill inte gå tillbaka dit.”
Forerunner 201 lanserades 2003 och betraktas allmänt som den första löparklockan med GPS. Ja, trots att den faktiskt ser lite ut som en personsökare som monterats på ett klockarmband.
Gummiliknande packningar behövs i en Garmin-klocka eftersom vattentålighet naturligtvis är en grundläggande egenskap hos serier som Garmin Fenix 9. Det går inte att bara klämma fast relativt hård plast mellan två boettdelar av en betydligt hårdare titanlegering. Packningarna fungerar som tätningar.
Nanogjutning
Lösningen för Fenix 9 och Marq Generation 3 är en process som Trenkle kallar ”nanogjutning”, eller NMT.
”Grundidén är att sammanfoga en polymer och en metall på nanonivå”, säger Todd Register, kreativt ansvarig för Garmins Outdoor-segment.
Det låter som något hämtat direkt från Iron Man, men konceptet är faktiskt inte helt olikt den lätta finslipning du kan göra på en yta innan du målar eller limmar den.
Nanogjutning innebär att titanets yta etsas eller struktureras med extrem precision, så att polymerdelarna kan fästa betydligt bättre utan att någon packning behövs.
Vid lanseringen av Marq Generation 3 använde Garmin en bild av en titanbit förstorad 100 000 gånger för att visa hur NMT-processen fungerar.
”Om du tittar på boettens yta är den nästan helt slät. Det finns alltså inget sätt att fästa något vid metallen innan den har etsats. Men om vi tittar på ytan efter etsningen kan du omedelbart se den annorlunda struktur som uppstår. När du zoomar in ser du hur polymeren och metallboetten hakar fast i varandra på nanonivå”, säger Register.
”Du får en extremt tät och stabil sammanfogning, vilket gör att vi kan placera alla våra antenner där de behövs och samtidigt skapa en betydligt tunnare design än tidigare.”
Det här är inte en process som använder vanligt lim. I stället binds själva polymeren direkt till titanet – en riktigt elegant ingenjörslösning.
NMT-teknikens historia
Konceptet är inte nytt, inte ens inom vanlig konsumentteknik. Redan 2011 rapporterade PhoneArena om hur HTC, under sina glansdagar av experimenterande med mobilteknik, testade NMT för att effektivisera konstruktionen av sin avancerade Android-telefon HTC Sensation 4G.
Att tekniken fortfarande är relativt ovanlig är tyvärr sannolikt dåliga nyheter för den som hoppas att NMT-processer snart ska spridas till fler modeller i Garmins sortiment.
En serie som skulle passa utmärkt med en boett helt i titan är Garmin Venu. Nuvarande Venu 4 har ett bakstycke av polymer och är en av få serier som fortfarande använder en ram av rostfritt stål.
En boett helt i titan skulle fungera utmärkt för en framtida Venu 5, men samtidigt är det sista den här serien behöver ännu en rejäl prishöjning.
Garmin Venu 4 fick redan ett högre rekommenderat pris på omkring 5 500 kronor, jämfört med cirka 5 000 kronor för Venu 3 vid lanseringen. Vi är inte säkra på hur mycket mer vi skulle stå ut med att betala, än mindre den bredare gruppen klockköpare.
Efter att ha fått möjlighet att testa Garmin Marq står det dock klart att tekniken spelar en viktig roll för att skapa en dykredo klocka som inte tar alltför mycket plats på handleden, åtminstone när det gäller vikt och storlek.
