Innan de bästa musiktjänsterna för streaming förändrade våra lyssningsvanor var jag redan en samlare av fysiska format.
Under hela min barndom var skåpen i vardagsrummet och handskfacket i bilen fyllda med ett oändligt antal CD-skivor och det var där min kärlek till musik började. Jag började samla på vinyl i samband med min 17-årsdag. Men när det gäller kassettband hade jag aldrig rört dem, förrän vid 26 års ålder, när jag fick tag på kassettspelaren Miko från Gadhouse.
Genom att kombinera den klassiska analoga musikspelaren med moderna anslutningsmöjligheter visar Miko-kassettspelaren upp det bästa av vad japansk ljudteknik från 1980-talet handlade om. Nu när allt fler börjar tröttna på algoritmerna och återvänder till mer traditionella sätt att lyssna och samla på musik, börjar kassettspelaren återigen få ett uppsving och jag var såld redan vid första trycket på play-knappen.
För någon som aldrig tidigare lyssnat på musik via kassettband var Miko-kassettspelaren faktiskt väldigt enkel att använda direkt från start. Den drivs med två AA-batterier, har en av- och påknapp för Bluetooth, ett hörlursuttag, en AUX-ingång och ett volymhjul. Precis som en traditionell kassettspelare finns det fem knappar på ovansidan: spela upp, stoppa, snabbspola framåt, spola tillbaka och en knapp för att spela in ljud.
En stor skillnad med Miko är dock hur snabbspolning och tillbakaspolning fungerar. Den ökar inte uppspelningshastigheten eller spelar upp bandet baklänges, som äldre kassettspelare gjorde förr i tiden. Jag kan förstå varför vissa användare skulle sakna det – det gör det betydligt enklare att hoppa mellan låtar – men själv upplevde jag aldrig att det blev ett problem.
Med det sagt finns det en detalj som verkligen hade kunnat göra Miko till en fullträff: ett clips så att man kan fästa den i byxlinningen. Det hade jag utnyttjat till fullo, om inte annat bara för att kunna visa upp den för andra.
Som att återse en gammal vän
Direkt efter att jag hade lyssnat klart på de första kassettbanden jag köpte – jag lyckades lägga vantarna på Whitney Houstons Whitney och Tina Turners Foreign Affair i min lokala skivbutik – visste jag att en ny besatthet höll på att ta form.
Att lyssna på kassett kändes i grunden som en förlängning av vinylupplevelsen. Jag älskar att lyssna på vinylskivor, och kassettlyssnandet gav mig samma känsla som när jag lägger en skiva på skivtallriken. Skillnaden är att man inte direkt kan ta med sig vinylspelaren på pendlingen. Det är där kassettbandens charm ligger – de är kompakta. Att plocka fram Miko under bussresor och promenader genom parken fick mig att känna mig som en stilmedveten 80-talskaraktär i en värld från 2000-talet.
Digital streaming har sina fördelar, men när det kommer till medvetet lyssnande är det lätt att bli distraherad. Miko tvingar dig att sitta ner med albumen i sin helhet, precis som det alltid borde vara. Att hoppa över låtar är omständligt, även om det inte är omöjligt, vilket innebär att du är mer benägen att ge artistens mindre kända spår en chans medan bandet rullar vidare.
Men en sak jag helt hade glömt bort tills jag började använda kassettspelaren var hur roliga samlingsalbum faktiskt är – något jag inte har lyssnat på sedan jag var barn. När jag växte upp handlade allt om Pop Party och Now That's What I Call Music!-CD-skivorna, innan de slutade utvecklas i takt med förändrade musikvanor. Och oj, vad jag hade saknat att försvinna in i de där ljudmässiga sammanfattningarna av sommaren 2006 eller de största låtarna från 1993.
När moderna versioner av klassiska analoga prylar lanseras är det nästan oundvikligt att de också får digitala funktioner. I Mikos fall handlar det om Bluetooth-anslutning. Jag tycker att det är praktiskt att ha både trådbundna och trådlösa alternativ, men 99 procent av tiden med Miko använde jag trådbundna earbuds – för mig fanns det egentligen inget annat alternativ.
Det är något speciellt med att koppla in ett par riktigt bra trådbundna earbuds eller hörlurar i en kassettspelare. Det känns nästan som en moralisk skyldighet, som om man hedrar det lite knastriga sätt som tidigare generationer fick uppleva musik på. Och så har vi förstås estetiken. Vem kan förneka hur bra det faktiskt ser ut?
Utöver det stötte jag på vissa återkommande problem med Bluetooth-anslutningen. Jag lyckades visserligen ansluta mina hörlurar till Miko vid ett kort tillfälle, men att få det att fungera igen visade sig vara betydligt mer omständligt. Jag hörde det karakteristiska bruset, men så fort jag tryckte på play försvann det – och någon musik följde aldrig efter. Dessutom får man inte riktigt uppleva kassettspelarens tillfredsställande knaster och varma, magnetiska sus genom trådlösa hörlurar på samma sätt som med en kabel. Det är inget stort klagomål – om något tvingade det mig faktiskt att ta en paus från mina Sony WH-1000XM5.
För att vara min allra första upplevelse med en kassettspelare är det rimligt att säga att allt gick över förväntan. Men jag är samtidigt rädd att den har väckt en ny lust inom mig – att bygga upp ännu en samling av fysiska medier som jag definitivt inte har plats för. Å andra sidan, med tanke på vad ett kassettband i fint skick kostar jämfört med en vinylskiva – vem skulle kunna säga nej?
