Dacias racer med Batmobil-look kör på bio-bränsle, är öknens kung – och skrämde livet ur mig

Dacia har byggt upp en kultstatus i bilvärlden. Märket älskas för sin raka och okomplicerade syn på bilkörning, låga prislappar och förvånansvärt kapabla bilar. Det rumänska märket – numera en självklar del av Renault-gruppen – säljer ett litet men pålitligt utbud av familje-SUV:ar och halvkombis i Europa.

Tidigare byggde Dacia bilar med delar från Renaults reservdelslager och höll ner priserna genom att plocka bort alla bekvämligheter man kunde. Men i dag har märket en tydlig identitet och designprofil.

Duster älskar till exempel äventyr, gärna med ett tält monterat på taket – eller i baksätet. Och den lilla elbilen Spring var en av de mest prisvärda elbilarna på marknaden när den lanserades.

Men nu har Dacia tagit klivet in i helt nytt territorium med sitt 335 hästkrafters offroad-vilddjur: Sandrider – byggd för att tävla i Dakar-rallyt.

– Det finns inget som Dakar-rallyt. Du måste vara både fysiskt och mentalt redo, kunna köra 14–15 timmar per dag i den tuffaste terrängen, i 15 dagar, förklarar Dacia Sandrider-föraren och femfaldiga Dakar-mästaren Nasser Al-Attiyah.

– Det krävs extrem förberedelse och en väldigt speciell bil för att ens ta sig i mål – än mindre vinna.

Loppet som Al-Attiyah pratar om anses vara ett av de mest brutala i hela World Rally-Raid-serien. Nästan 800 mil ska köras under 14 dagar – genom Saudiarabiens öknar, sanddyner, klippor, lera och tekniskt svår terräng.

Det är långt ifrån den Paris–Dakar-rutt som en gång startade i Frankrike och avslutades i Senegal. I dag tävlar allt från specialbyggda motorcyklar, bilar och lastbilar till klassiker och fyrhjulingar – alla med målet att bli krönta till mästare.

Dacia Sandrider tävlar i den allra högsta klassen – Ultimate T1+ – som är reserverad för de mest extrema specialbyggda rallymaskinerna på jorden. Och i Dacias fall innebär det ett fordon som körs på hållbara bränslen och ser ut som en futuristisk Batmobil på steroider – byggd för att ta sig an stenblock, inte brottslingar i Gotham.

Stormens ryttare

Att ta sig in i Dacia Sandrider är ingen liten bedrift – det krävs en viss smidighet som den här åldrande skribenten tyvärr saknar. Med hjälmen på får jag ta ett rejält kliv upp för att nå sittbrunnen, tack vare de enorma stötdämparna och hela 350 mm fjädringsväg.

Fordonet i sig är utvecklat av den legendariska brittiska rally- och raceteknikfirman Prodrive, som stått för det rörformade chassit, kolfiberkarossen och den trimmade 3-liters V6-motorn med dubbelturbo.

Dacia berättar att förarna haft stort inflytande i utvecklingsprocessen – något som märks i detaljer som den reflexfria lacken på övre delen av instrumentpanelen som minskar bländning i ökensolen, samt en modulär kupé som kan anpassas efter besättningens behov.

När jag spänns fast i Sabelt-raceselet justerar föraren Nasser Al-Attiyah några av de otaliga reglagen i den till synes oändliga panelen av knappar och strömbrytare i kabinen. Eftersom jag sitter på navigatorns plats har jag bara en tom yta framför mig – där det annars under tävling sitter två digitala displayer.

I tävlingar som Dakar får teamet sin roadbook bara minuter före start, så alla kör i princip helt blint. Navigationsinstruktioner – inklusive varningar om farliga hinder – ges hela tiden till föraren av andreföraren.

– Om jag missar en officiell checkpoint, som bara har en radie på 50 meter, finns det ingen återvändo. Då får vi ta tidstraffet och fortsätta, förklarar Al-Attiyahs co-driver Édouard Boulanger. – Det går knappt en sekund under en etapp utan att jag matar Nasser med information och vissa av sträckorna är över 100 mil, tillägger han.

Turligt nog slipper jag det uppdraget, för vi befinner oss i Al-Attiyahs privata raceläger i bergen utanför Barcelona – hans egen bakgård i princip – och han känner terrängen utan och innan.

Vi rullar fram till startlinjen, Al-Attiyah nickar mot mig och trampar sedan gasen i botten. Sandrider kastar sig fram i ett dån av motorljud, acceleration och damm – en upplevelse som en elbil bara kan drömma om att leverera.

Första kurvan kommer på en sekund och Al-Attiyah drar i den massiva hydrauliska handbromsen – bilen snurrar elegant runt banan i ett moln av damm. I rasande fart tar vi oss förbi stup, över enorma stenblock och flyger fram över marken.

– Här kommer hoppet, säger Al-Attiyah med ett leende – och bam! Ett ögonblick av tyngdlöshet när Sandrider lyfter från marken och landar med en rejäl men kontrollerad duns.

Sandrider bara sväljer terrängen, med ett fjädringssystem som verkar nästan magiskt i sin förmåga att ta emot smällarna.

Efter bara fem minuter i passagerarsätet är magmusklerna ömma av spänning, nacken stum och ryggraden känner varje skakning. Att göra det där i två veckor genom en riktig öken? Det låter som galenskap i mina öron.

Hållbar prestanda

Under en vanlig tävlingsdag förbrukar Al-Attiyah och hans co-driver runt sex till sju liter vatten.

Det låter som mycket, men det är inget jämfört med vad Dacia Sandriders V6-motor på 360 hästkrafter drar – ungefär 560 liter bränsle under samma tid. Detta trots att ingenjörsteamet lyckats minska vikten med 15 kg jämfört med liknande prototyper och sänka luftmotståndet med 10 %.

För att minska utsläppen samarbetar Dacia med Aramco och använder deras syntetiska bränslen – ett mer klimatvänligt alternativ som kombinerar förnybar vätgas med infångad koldioxid för att minska det totala klimatavtrycket.

Enligt Aramco tillverkas deras biobränslen från icke-livsmedelsbaserade källor som bioavfall, industriavfall eller hushållsavfall. Deras vanligaste produkt är exempelvis etanol från majs- eller sockerrörsrester.

Trots att det är ett biobränsle kan Aramcos bränsle användas direkt i Sandriders motorer utan några justeringar – det presterar som fossilt bränsle, men kostar två till tre gånger så mycket.

Inom kort kommer de flesta stora motorsportevenemang att köras på mer hållbara bränslen och när kostnaden går ner kan dessa alternativ även nå bensinstationerna.

World Rally-Raid-serien – och Dakar-rallyt i synnerhet – är kända för att driva teknisk innovation. I år introducerades exempelvis "Mission 1000"-klassen där tillverkare får testa mer miljövänliga drivlinor.

Segway var den enda tillverkaren som deltog med ett helt eldrivet fordon: motorcykeln X1000 med 14,5 kWh-batteri och 50 kW motor. Den nådde en topphastighet på 140 km/h under Dakar och tog sig hela den 100 mil långa sträckan i mål.

Dessutom deltog en prototyp-buggy som drevs helt på vätgas – framtagen av ett konsortium med Kawasaki, Suzuki, Honda och Yamaha. Den slutförde också hela loppet utan problem.

Det må vara första gången Dacia kastar sig huvudstupa in i motorsporten, men man börjar redan rada upp framgångar – med en dubbelseger i Rally du Maroc och en seger i Abu Dhabi som höjdpunkter.

Ännu bättre: Al-Attiyah leder just nu FIA World Rally-Raid Championship i Ultimate-klassen, före förare från betydligt mer etablerade stall som Toyota, Ford och Mini.

Det är kanske osannolikt att den här tekniken letar sig ner till Dacias enklare vardagsmodeller (ingen rally-Duster än), men det visar tydligt att märkets filosofi om tuffa, kapabla fordon som presterar långt över sin prislapp fortfarande stämmer.

Läs vidare

• Möt nästa eldrivna hyperbil – Mercedes-AMG har hittat gnistan igen med ett koncept på 1 360 hk som ska ta upp kampen med Porsche Taycan