Idag har miljontals av oss smarta enheter runt handleder, fingrar och armar som mäter våra värden och bygger upp en bild av vårt ”kvantifierade jag”, allt i syfte att göra oss friskare, mer aktiva och bättre förberedda inför en medicinsk nödsituation.
Wearables kan hjälpa oss att förbättra vårt välbefinnande och knuffa oss mot bättre vanor, men det talas betydligt mer sällan om baksidan: oron över att inte lyckas stänga sina aktivitetsringar, den febrila träningen för att inte bryta en svit och besattheten av att nå sina mål varje dag.
Det är känslor jag känner alltför väl. Efter att ha använt några av de bästa Apple Watch-modellerna i närmare ett decennium har jag sett klockan bli en så viktig del av mitt liv att jag har försökt stänga mina aktivitetsringar när jag varit sjuk, på semester eller egentligen borde ha vilat och återhämtat mig. Jag är besatt av de där små ringarna på klockan.
Jag vet att det här är ett problem för mig. Men jag ville ta reda på om det är ett mer utbrett problem och, om så är fallet, vad vi kan göra åt det. Gör wearables oss mer oroliga? Och går de att utforma på ett sätt som motverkar de här tendenserna och hjälper oss att känna oss mer avslappnade istället för mindre?
För att ta reda på det pratade jag med experter inom teknik och välbefinnande, som delade med sig av sina tankar kring hur wearables kan påverka vår hälsa – både på gott och ont.
Den ändlösa sviten
Under fotbolls-VM i juli förberedde jag mig på att gå upp mitt i natten för att se England möta Mexiko klockan ett på natten lokal tid. Jag ställde alarmet, gick och lade mig tidigt och gjorde mig redo för att heja på mitt lag utan att väcka grannarna.
Men när jag tänkte på hur min sömn snart skulle störas fanns det en tanke som jag inte kunde släppa: min Apple Watch kommer att hata det här.
Det har blivit en del av min morgonrutin att kontrollera mitt sömnpoäng på Apple Watch. Varje högt resultat ger mig en liten dopaminkick, medan varje lågt resultat ger mig en tung känsla av besvikelse. Jag visste att om jag vaknade klockan ett och höll mig vaken i två timmar mitt i natten skulle min klocka verkligen inte vara nöjd.
När alarmet väl väckte mig inför matchen vände jag mig till slut om och somnade om. Jag såg den inte och jag vet att det bara delvis berodde på att jag blev väckt vid en ogudaktig tidpunkt – det berodde också på att jag, åtminstone till viss del, har låtit poängen och mätvärdena på min klocka styra hur jag lever mitt liv.
Det är inte heller det enda sättet det här har påverkat mig. Nyligen nådde jag en svit där jag hade klarat min Rörelse-ring 2 000 dagar i rad. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte funnits dagar då jag registrerat ett träningspass som aldrig ägt rum, bara för att komma över mitt kalorimål när jag varit sjuk, trött eller helt enkelt omotiverad.
Varför det känns okej att fuska men inte att vila är något jag erkänner inte är särskilt logiskt. Däremot vet jag att tanken på att förlora min svit fyller mig med genuin ångest. 2 000 dagar i rad med stängd Rörelse-ring låter kanske mycket, men om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen försöka hålla sviten vid liv tills den dag jag dör. Så stark är oron över tanken på att den skulle ta slut.
Den mörka sidan av wearables
Jag har länge haft perfektionistiska tendenser, men det är genom att observera hur jag interagerar med min Apple Watch som det verkligen blivit tydligt för mig hur starkt klockans spelifiering av träning påverkar mig – och hur den har lett mig in i vissa ohälsosamma, potentiellt tvångsmässiga beteenden.
Jag pratade med Dr Dana McKay, Associate Dean of Interaction, Technology & Information vid RMIT University i Australien, för att höra hennes syn på saken.
”Den här typen av teknik är ofta utformad för att hjälpa oss skapa vanor”, påpekade McKay. ”Den använder ofta verktyg inom så kallad ’persuasive design’ ... för att övertyga oss om att göra något som vi redan ville göra när vi köpte enheten.”
Det finns två problem med detta, enligt Dr McKay: risken att bli ”ohälsosamt fokuserad” på enheten och möjligheten att en extern aktör, exempelvis ett försäkringsbolag, kan övertyga oss om att börja använda en wearable och dela data som vi egentligen inte vill dela. Vissa privata sjukförsäkringsbolag kan exempelvis subventionera köpet av en wearable i utbyte mot lägre premier och att information från aktivitetsmätaren delas med försäkringsbolagets app.
Yang Wei, professor i wearable-teknik vid Nottingham Trent University i Storbritannien, håller med. Han menar att wearables visserligen kan hjälpa oss att skapa positiva vanor, men att vi också behöver vara försiktiga med hur vi använder dem.
”För många människor kan wearables vara motiverande och stärkande”, konstaterade Wei, ”men för vissa användare kan de också skapa press, oro, skuldkänslor eller ett ohälsosamt beroende av data.”
Wearables ”skapar ett ramverk för vad som räknas som ’bra’ eller ’dålig’ aktivitet, sömn, återhämtning eller produktivitet”, förklarade Wei. Om den datan presenteras på fel sätt kan den styra användare i en mindre hälsosam riktning.
Wei varnade också för att ”en av riskerna är att människor börjar lita mer på enheten än på sin egen kropp. Någon kan exempelvis känna att de har sovit dåligt eftersom klockan gav dem ett dåligt sömnpoäng, trots att de själva känner sig utvilade. Eller så kan de känna att de har misslyckats eftersom de inte stängde en aktivitetsring eller nådde sitt stegmål, trots att de haft en helt rimlig dag.”
Det känner jag verkligen igen mig i. Jag arbetar medvetet för att stänga ringarna på min Apple Watch och ser det nästan som ett krav för varje dag. En komplett uppsättning stängda ringar har närmast blivit ett villkor för att dagen ska räknas som ”bra”, oavsett hur jag faktiskt mår eller vad jag har åstadkommit.
Det här överdrivna beroendet av en teknikpryl runt handleden känns som en viktig del av de negativa vanor jag verkar ha utvecklat. Så vad kan jag göra åt det?
Så kan vi bryta mönstret
Om wearables kan bidra till negativa vanor, vad kan vi då göra för att förändra situationen? Svaret är ofta förvånansvärt enkelt, enligt både McKay och Wei: ta av klockan ibland.
”Det finns ingen anledning att använda enheten när du är på semester, såvida inte en läkare eller annan vårdpersonal rekommenderar det”, säger McKay. Om relationen till aktivitetsmätaren har blivit ett problem rekommenderar hon att ”börja med att stänga av alla aviseringar, begränsa hur ofta du kontrollerar dina mål för att minska besattheten och överväga att inte använda enheten alls om det är möjligt.”
Du behöver också förstå varför du använder enheten från första början, menar Wei.
”Är det för att bli mer aktiv? För att förstå din sömn? För att hålla koll på ett specifikt hälsoproblem? Eller helt enkelt för att bli mer medveten om dina dagliga mönster? Att ha ett tydligt syfte gör det enklare att sätta tekniken i perspektiv.”
”Jag skulle också uppmuntra människor att se data från wearables som vägledning, inte som ett omdöme”, säger Wei. ”De här enheterna kan vara användbara, men de är inte perfekta och de förstår inte hela sammanhanget i en människas liv. Sjukdom, stress, omsorgsansvar, funktionsnedsättning, resor, återhämtning eller helt enkelt behovet av vila kan alla påverka hur en ’bra’ dag ser ut.”
Både McKay och Wei menar också att om enheten orsakar betydande oro eller tvångsmässiga beteenden kan det vara klokt att prata med vårdpersonal. Som Wei uttrycker det: ”Målet bör vara att enheten stöttar personen, inte styr hur personen känner inför sig själv.”
Men ansvaret kan inte enbart ligga på användaren – wearables behöver också utformas på ett sätt som bättre stödjer hälsosamma vanor och motverkar negativa beteenden. För McKay innebär det bland annat att ”låta personer som använder aktivitetsmätare bestämma hur många aviseringar de får” och dölja sådant de inte vill se, samt att ”ta bort spelifierade inslag som märken och möjligheten att dela och tävla med vänner och familj”.
Många av de här funktionerna, exempelvis inställningar för pushnotiser, finns redan gömda bland klockornas inställningar, men många smartwatch-användare letar aldrig efter dem.
”Jag tror att vi behöver gå från en datadriven relation till wearables till en mer reflekterande och människocentrerad sådan”, tillade Wei. Det innebär att designers bör ”gå bort från rent beroendeframkallande eller prestationsbaserade funktioner” och istället fokusera på ”långsiktigt välbefinnande snarare än dagliga omdömen”.
I slutändan menar Wei att ”de bästa wearable-enheterna kommer att vara de som hjälper människor att känna sig mer trygga och välinformerade, inte mer oroliga eller beroende”.
Jag kan inte förändra hur Apple designar sina smartklockor, men jag kan minska pressen jag lägger på mig själv att nå mina mål dag efter dag – även när kroppen säger åt mig att vila.
Att hålla sig frisk och i god form är ett värdefullt mål, men när det sker på bekostnad av att du går omkring och oroar dig för vad som händer om din svit bryts kan det vara dags att helt enkelt ta av sig klockan och njuta av lite teknikfri tid med vänner och familj.
Att förlora en svit är trots allt inte hela världen.
Follow TechRadar on Google News and add us as a preferred source to get our expert news, reviews, and opinion in your feeds.
