Jag insåg inte att jag hade utvecklat en osund besatthet av välmående och optimering. Men när jag ser tillbaka fanns det definitivt varningssignaler. Det här var för mer än ett decennium sedan, långt innan återhämtningspoäng, longevity-influencers och vilka färger de bästa smartringarna finns i blev vanliga samtalsämnen.
Som teknikjournalist har det alltid varit en del av mitt jobb att testa hälsoprylar och aktivitetsmätare, men gradvis började de även ta sig in i mitt privatliv. Vid ett tillfälle bar jag flera aktivitetsmätare samtidigt eftersom jag inte litade helt på någon enskild enhet. Jag jämförde datan och förde sedan över den till kalkylblad varje kväll för att kunna analysera den bättre på egen hand.
De flesta dagar gick jag över 20 000 steg. Vissa dagar närmade jag mig 30 000 och jag fick en riktig kick av att se siffrorna stiga. Jag blev fascinerad av tanken på att det fanns ett optimalt sätt att göra nästan allting. En optimal kost, en optimal morgonrutin, en optimal kombination av kosttillskott och ett optimalt sömnschema.
Varje ny hälsotrend kom med löftet om någon form av dold kunskap och jag ville gärna tro på den. Jag lade pengar på retreats, kurser och prylar. Jag följde råd som varierade från tveksamma till rent löjliga. Och ju mindre vi säger om det plågsamma fasteretreatet där vi alla fick dagliga lavemang med vetegräs, desto bättre.
Det märkliga är att inget av det här kändes osunt vid den tiden – snarare tvärtom. Det kändes som att jag gjorde något bra. Mina aktivitetsmätare gratulerade mig när jag nådde mina mål och träningsappar belönade mig med märken och obrutna sviter. Det fanns alltid ytterligare ett mål att nå och ännu ett värde att förbättra. Besattheten maskerade sig så effektivt som självförbättring att jag knappt ifrågasatte den.
Vad jag inte förstod då var hur tunn gränsen mellan disciplin och besatthet kan vara. Du kan passera den gradvis, en vana och ett mål i taget, tills något som började som ett genuint försök att ta hand om dig själv istället blir ytterligare en källa till press, oro och kontroll.
Mer än ett decennium senare har wearables, återhämtningspoäng och optimeringskulturen blivit en del av mainstream och jag tror inte längre att min upplevelse är särskilt ovanlig. Om något är jag förvånad över att vi inte pratar mer om den psykologiska kostnaden av att ständigt mäta oss själva – och vilken roll tekniken spelar i att hålla vårt fokus på siffrorna.
När hälsodata kan bli en fälla
Under lång tid trodde jag att min upplevelse var ovanlig. När min besatthet av optimering var som värst fanns det inga poddare som pratade om att maximera sin livslängd och relativt få människor ägde aktivitetsmätare.
Med tiden lyckades jag utveckla en sundare relation till träning och hälsodata. Men i takt med att wearables blivit vanligare och självspårning tagit sig in i mainstream har jag börjat lägga märke till några av samma mönster som jag en gång såg hos mig själv.
När jag pratade med psykoterapeuten Sarah Dosanjh, som arbetar med personer som upplever hälsoångest och problematiska relationer till mat, kände hon igen mycket av det jag hade upplevt.
”Vad jag märker i mitt arbete är att personer som redan har någon form av ångest verkar vara särskilt lockade av tekniska enheter som samlar in hälsodata”, säger hon. ”En person med ångest söker trygghet och kontroll, och hälsoinformation ger en känsla av kontroll, vilket gör den väldigt tilltalande för någon med ångest.”
När jag ser tillbaka sammanföll några av de perioder då jag var som mest uppslukad av spårning och optimering också med perioder då andra delar av mitt liv kändes osäkra eller svåra. Datan gav mig något konkret att fokusera på. Den gav mig siffror, mål och rutiner under perioder då allt annat kändes betydligt mindre förutsägbart.
Dosanjh förklarar att det ironiska är att verktyg som är utformade för att hjälpa människor att känna större kontroll istället kan få motsatt effekt.
”De vanligaste enheterna jag ser människor få problem med är appar för att hålla koll på mat och träning samt kontinuerliga glukosmätare”, säger Dosanjh. ”Men något som börjar med en känsla av att ha kontroll kan snabbt övergå i en känsla av att vara kontrollerad av tekniken.”
Hon beskriver hur människor kan bli alltmer fixerade vid att hålla vissa värden på en specifik nivå och undvika allt som riskerar att rubba dem.
”Att fylla sina aktivitetsringar, nå ett visst antal steg och hålla blodsockret inom ett specifikt intervall kan utvecklas till ett tvångsmässigt beteende”, berättar hon. ”Ångesten kan skjuta i höjden bara av tanken på att inte nå siffrorna. Något som känns som en bra sak att göra för hälsan kan istället bli en källa till intensiv oro.”
De här beteendena ser sällan osunda ut utifrån. Att ta en promenad, träna regelbundet eller tänka på vad man äter betraktas i allmänhet som positiva saker. Det svåra är att veta när nyttiga vanor förvandlas till rigida regler och när hälsan slutar vara något som bidrar till livet och istället blir det som hela livet kretsar kring.
Dosanjh säger att den här cykeln kan bli självförstärkande.
”Situationen blir farligare när personen tror att den ökade ångesten kan hanteras genom att sätta ännu högre mål”, förklarar hon. ”De jagar den ursprungliga lättnaden och dopaminkicken som de upplevde när de började använda tekniken. Det kan bli en beroendeframkallande fälla som driver människor längre in i problematiska ätbeteenden och tvångsmässig träning.”
Jag tror att det är just det som gör optimeringskulturen så svår att prata om. För vissa människor är det genuint hjälpsamt att hålla koll på sin data. Det kan uppmuntra till mer rörelse, synliggöra användbara mönster och ge välbehövlig motivation genom obrutna sviter och digitala belöningar, som märken och uppskattning från andra användare.
För andra – särskilt personer som redan är sårbara för ångest, perfektionism eller tvångsmässiga tendenser – kan exakt samma verktyg istället dra dem längre ner på en väg som de kanske inte ens inser att de befinner sig på.
När hälsomätning blev mainstream
När jag först började testa aktivitetsmätare kändes den här typen av beteende relativt nischat. De flesta höll inte koll på sin sömn. Väldigt få visste vad hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) var. Tanken på att vakna på morgonen och kontrollera ett återhämtningsvärde innan man bestämde hur hårt man skulle träna hade låtit ganska märklig. Men idag finns optimering överallt.
Mer än 45 procent av befolkningen i Storbritannien och omkring 60 procent i USA äger numera en smartklocka eller någon annan typ av wearable för träning och hälsa. Även om du inte aktivt försöker hålla koll på din hälsa finns många av funktionerna, som stegräkning och uppskattad kaloriförbrukning, numera inbyggda direkt i enheter som Apple Watch och telefoner som vi använder varje dag.
Trots det försöker forskare fortfarande förstå de psykologiska effekterna av att leva med ett konstant flöde av biometriska data. Det finns inga tydliga belägg för att stora mängder användare av wearables utvecklar allvarliga problem. Däremot pekar en växande mängd forskning på vissa oroande mönster. Flera studier har kopplat teknik för aktivitetsspårning till ökad oro, missnöje med den egna kroppen och ältande. Andra har hittat samband mellan användning av wearables och högre nivåer av tvångsmässiga drag, som perfektionism och överdriven samvetsgrannhet.
Jag hittade till och med en studie som introducerade ett nytt begrepp: technohypochondria, eller teknikhypokondri. Forskarna definierade det utifrån tre kännetecken: besatthet av biometriska data, digital katastrofiering och ett sjukligt behov av återkoppling från algoritmer. Till skillnad från traditionell hälsoångest, som tenderar att fokusera på sjukdomar i sig, beskriver teknikhypokondri ett beroende av det ständiga flödet av personliga hälsodata och den trygghet som informationen tycks ge. Jag antar att jag är en teknikhypokondriker på bättringsvägen?
Något jag tyckte var särskilt intressant var att forskarna bakom en av de viktigaste studierna lyfte en väldigt relevant fråga: ”Är personer med redan befintliga tvångsmässiga tendenser mer benägna att dras till wearables, eller bidrar ständig spårning och återkoppling till att skapa eller förstärka dessa tendenser?”
Det är lite av en hönan-eller-ägget-fråga och svaret är förmodligen komplicerat. Forskarna menar dock att det kan finnas en återkopplingsloop där redan befintliga sårbarheter och ständig självspårning förstärker varandra.
Inget av det här innebär att alla som bär en smartklocka är på väg mot en kris. Jag vet själv att jag hade tvångsmässiga tendenser och kontrollerande beteenden kring mat långt innan Fitbit lanserade sin första enhet. Men jag tror att det visar att de känslomässiga effekterna av optimering förtjänar mer uppmärksamhet än de ofta får. För när självspårning väl blir en del av vardagen kan det vara förvånansvärt svårt att avgöra var användbar information slutar och en osund fixering börjar.
När siffrorna blir själva poängen
När jag bad mina vänner och följare på sociala medier att dela med sig av sina erfarenheter av wearables och hälsospårning förväntade jag mig några enstaka, ganska olika berättelser. Istället fick jag höra från människor som beskrev hur de hade fastnat i siffrorna på sätt som kändes väldigt bekanta för mig.
Vissa levde med kroniska sjukdomar. Andra återhämtade sig efter allvarliga hälsoproblem. Några ville helt enkelt komma i bättre form eller sova bättre. Men samma mönster dök upp gång på gång. Det som började som ett sätt att söka trygghet blev gradvis ytterligare en källa till oro.
Jag pratade med Emma, som började förlita sig mycket på hälsodata efter en cancerbehandling och kirurgiskt framkallad menopaus, vilket gjorde henne orolig för hur hennes hälsa skulle påverkas på lång sikt.
”Min klocka blev en trygghet”, berättar hon. ”Jag tänkte att om min puls ser normal ut är jag förmodligen okej.”
Men med tiden utvecklades den tryggheten till ett slags beroende.
”Det kändes som att jag hade kontroll över min hälsoångest”, säger hon. ”Men jag tror egentligen bara att jag gjorde den värre.”
Sarah, som har använt wearables i flera år samtidigt som hon hanterat endometrios och dysautonomi, beskrev ett annat problem.
”Jag vaknar och låter Oura tala om för mig om jag har sovit bra och sedan ger Visible mig ett poäng för dagen, och det känns helt enkelt fel”, säger hon.
Det som påverkade henne mest var att hon började tappa tilliten till sitt eget omdöme.
”Jag tror att det har fått mig att lita lite mindre på mig själv. Är jag faktiskt trött och är jag verkligen så stressad bara för att en app säger det?”
Jag tror att det här fångar kärnan i varför ständig hälsospårning kan vara så komplicerad. Problemet är inte nödvändigtvis att du tittar mycket på din data – problemet uppstår när datan börjar väga tyngre än din egen upplevelse av hur du faktiskt mår.
Att förstå cykeln
Även om alla berättelser jag fick höra om wearables skilde sig åt fanns det en tydlig gemensam nämnare: väldigt många verkade ha sitt ursprung i en önskan att hantera osäkerhet.
Många av personerna som kontaktade mig försökte inte bli övermänskliga, slå rekord i livslängd eller optimera varje minut av sina liv när de först började spåra sin hälsa. De hade istället drabbats av hälsoproblem, levde med kroniska sjukdomar, ångest, viktproblem eller utbrändhet.
Datan som deras wearables samlade in gav dem en känsla av trygghet. Problemet är bara att den tryggheten sällan varar särskilt länge.
”Många av mina klienter förstår att något inte riktigt känns bra med deras användning av teknik, men de är rädda för att sluta använda den”, berättar Dosanjh.
Hon brukar förklara det genom det som psykologer kallar ångestcykeln. Den börjar med osäkerhet. Är jag frisk? Äter jag rätt? Gör jag tillräckligt? Enheten ger ett svar, oavsett om det är ett sömnvärde, en pulsmätning eller en fylld aktivitetsring. Ångesten minskar tillfälligt och hjärnan lär sig att det ger en känsla av lättnad att kontrollera datan.
Men med tiden börjar den effekten avta.
”Den tillfälliga lättnaden som kommer av att nå ett mål eller se en lugnande siffra fortsätter att underblåsa illusionen av att ha kontroll över sin hälsa”, förklarar Dosanjh. ”Jag hjälper mina klienter att förstå att det de söker i tekniken är visshet. Eftersom fullständig visshet är omöjlig flyttas fokus i vårt arbete från att försöka eliminera ångesten till att utveckla förmågan att tolerera osäkerhet.”
Det beskriver verkligen min egen upplevelse. Ju mer jag spårade, desto mer kände jag att jag behövde spåra. Ju mer information jag hade, desto mer information ville jag ha.
Jakten på bättre hälsa förvandlades långsamt till en jakt på visshet – något som vi alla rent logiskt vet att man aldrig helt kan få, uppnå eller ”vinna”.
Vad som faktiskt hjälpte mig
En stor del av att må bättre handlade om att inse att min besatthet av hälsodata egentligen inte handlade om själva hälsodatan.
När jag ser tillbaka sammanföll några av de perioder då jag var som mest fixerad vid optimering med perioder då andra delar av mitt liv kändes svåra, osäkra eller utanför min kontroll. Aktivitetsmätarna gav mig något konkret att fokusera på. Det fanns alltid ytterligare ett värde att förbättra, ännu ett mål att nå och ännu ett problem som verkade gå att lösa.
Men många av de saker jag faktiskt kämpade med gick inte att lösa med ett kalkylblad eller ett sömnvärde. Terapi hjälpte mig att se det mönstret. Det gjorde även arbetet med att bli bättre på att acceptera osäkerhet. Med tiden blev jag mindre intresserad av att kontrollera varenda variabel och mer intresserad av att förstå varför jag överhuvudtaget kände ett behov av att kontrollera dem.
Det betyder inte att tendensen har försvunnit helt. Jag känner fortfarande igen den hos mig själv ibland. Skillnaden är att jag numera ser den för vad den är och kan upptäcka de tidiga varningssignalerna.
Borde wearables utformas annorlunda?
Jag tycker inte att alla aktivitetsmätare behöver göras om för att passa personer som mig. Den mest effektiva lösningen på mitt eget osunda beteende var förvånansvärt enkel: jag tog av mig alla enheter. Men vissa forskare menar att utformningen av wearables faktiskt förtjänar mer uppmärksamhet.
En av studierna jag tittade på visade att vissa av de negativa psykologiska effekterna som förknippas med träningsteknik kan vara kopplade till själva funktionerna. System för återkoppling, spelifierade belöningar, sociala jämförelser, ständiga aviseringar och ett konstant flöde av aktuell statistik kan få människor att kontrollera sin data oftare – ibland på sätt som i slutändan blir kontraproduktiva.
Forskarna menar att psykiskt välbefinnande borde betraktas som ett lika viktigt mått på framgång som mer traditionella faktorer som användarengagemang, noggrannhet och batteritid.
Det betyder inte nödvändigtvis att mål eller möjligheten att följa sina framsteg behöver tas bort. Däremot skulle det kunna innebära att användarna får större kontroll över hur de interagerar med tekniken.
Utifrån vad jag har sett efter flera år av att testa wearables skulle det exempelvis kunna innebära ett mindre dömande språk, färre alarmerande varningar, fler möjligheter att ta pauser utan att känna sig bestraffad och större flexibilitet kring vilken data som visas och när.
De flesta tillverkare av wearables erbjuder redan en viss grad av anpassning. Trots det bygger många produkter fortfarande på antagandet att mer engagemang alltid är bättre. I många fall stämmer det – regelbunden användning gör datan mer användbar över tid eftersom du kan upptäcka mönster och följa trender.
Men det borde alltid finnas utrymme för användare att ta ett steg tillbaka när de behöver det. En sund relation till wearable-teknik borde inte kräva ett konstant engagemang och användare borde inte känna sig bestraffade för att de tar en paus.
Hälsan ska förbättra ditt liv, inte bli hela ditt liv
Det ironiska är att jag började intressera mig för hälsa och träning eftersom det verkligen hjälpte mig. Jag lärde mig redan i ung ålder att träning förbättrade mitt humör, att mer rörelse minskade min oro och att jag genom att ta hand om mig själv kunde få livet att kännas lugnare och mer hanterbart. Men någonstans på vägen började jag lägga alldeles för lite vikt vid hur jag faktiskt mådde och alldeles för stor vikt vid vad siffrorna sa.
Idag testar jag fortfarande träningsteknik och använder ibland aktivitetsmätare även utanför jobbet. Men numera är det andra saker jag håller utkik efter. Om jag får dåligt samvete av att ta av mig en enhet är det en varningssignal. Detsamma gäller om jag jagar ett mål trots att jag är helt utmattad eller ägnar mer tid åt att tänka på datan än åt hur jag faktiskt mår.
Men framför allt frågar jag mig själv vad mer som pågår i mitt liv. För när jag märker att jag börjar bli alltför fixerad vid optimering finns det ofta något annat som ligger bakom. Datan är vanligtvis inte orsaken. Det är bara dit all den där energin och oron till slut kanaliseras.
Dosanjh uppmuntrar människor att se hälsodata som information snarare än instruktioner.
”Hälsoteknik ska vara något som förbättrar ditt liv, inte ytterligare en källa till stress”, säger hon. ”Prioritera ditt välbefinnande framför optimering.”
Hon uppmuntrar också människor att regelbundet fundera över om tekniken fortfarande fyller det syfte som gjorde att de skaffade den från början.
”Hur du känner dig är en mer användbar indikator på ditt välbefinnande än numeriska data. Var tydlig med varför du använder tekniken och kontrollera att det fortfarande ligger i linje med vad som är viktigt för dig i livet”, säger hon.
Det är den läxan jag önskar att jag hade förstått för flera år sedan. Hälsan ska förbättra ditt liv, men den ska inte bli hela ditt liv. För oavsett hur avancerade våra aktivitetsmätare blir finns det fortfarande saker de inte kan mäta. Som om du har tillräckligt med energi för att umgås med människorna du älskar, om du faktiskt njuter av livet och om du verkligen mår bra.
De sakerna är oändligt mycket viktigare än om du lyckades nå 10 000 steg idag.
Följ TechRadar på Google News och lägg till oss som en prioriterad källa för att få våra expertnyheter, tester och analyser direkt i ditt flöde.
