Aphelion verkar vara ett stabilt rymdäventyr, men jag behöver se mer innan jag blir riktigt exalterad

Jag har spelat knappt en timme av Life is Strange-utvecklaren Don’t Nods nästa spel och, ärligt talat, behöver jag se lite mer innan jag blir riktigt taggad.

Aphelion är ett sci-fi-äventyr som på pappret ska kombinera förflyttning likt i Tomb Raider med intensivt karaktärsdrama i stil med studions utmärkta rollspel Banishers: Ghosts of New Eden från 2024.

Det är en lockande formel i teorin, men de två kapitel jag fick prova spelade inte riktigt på teamets etablerade styrkor inom berättande och världsbygge.

Klättring och en klusig fiende

Min spelsession började med att ESA-astronauten Ariane vaknar bland vrakdelarna av ett enormt rymdskepp. Allt styrs smidigt när jag navigerar omgivningen i jakt på en flyktväg, men att klättra uppför stegar, balansera på smala balkar och hoppa mellan avsatser känns inte särskilt unikt.

Det finns åtminstone några underhållande set-piece-ögonblick, som ett plötsligt höghastighetsras nedför en hal sluttning där jag måste glida åt sidorna för att undvika bråte, men jag upplevde inget som inte gjorts otaliga gånger tidigare. Lyckligtvis etableras vissa intressanta berättartrådar när Ariane letar efter bevis på att hennes partner Thomas överlevt.

Strandade på ytan av den avlägsna planeten Persephone i en nära framtid står det klart att de kommer behöva varandra för att överleva. Marknadsföringsmaterial antyder att relationen mellan dem är ansträngd, och om interaktionerna mellan de två är i närheten av lika välskrivna som protagonisterna Antea Duarte och Red mac Raith i Banishers kan det lyfta upplevelsen rejält.

Jag önskar bara att de korta sekvenser jag spelade gav fler antydningar om vad som väntar.

Efter att ha tagit mig ur det förstörda skeppet förflyttades jag till ett betydligt senare kapitel där Ariane klättrar genom en isig utomjordisk grotta. Förflyttningen liknade den tidigare, men med större fokus på hennes gripkrok, som kan användas för att fira nedför branter eller svinga sig mellan avsatser. Det fanns också tidiga pusselinslag, där Ariane upptäcker att hennes högteknologiska skanner kan ställas in efter planetens magnetfält för att avslöja dolda funktioner, som fästpunkter för gripkroken.

Kapitlets klimax var dock introduktionen av en obehaglig varelse som förföljer huvudpersonen i grottans mer öppna delar. Den består av svävande fragment och märkliga, nästan bläckliknande svarta trådar – inte en traditionell utomjording och, trots att den uppenbart är kännande, verkar den inte ens vara organisk. Den tycks vara blind men reagerar våldsamt på höga ljud som fotsteg eller hopp, vilket tvingar mig att hålla mig längs väggarna och smyga långsamt förbi när den patrullerar.

Med tanke på att spelet utvecklas i samarbete med den verkliga europeiska rymdorganisationen ESA antar jag att detta ska vara en mer “realistisk” skildring av utomjordiskt liv, något som lär förklaras längre fram i berättelsen.

Trots det är jag mest nyfiken på hur relationen mellan Ariane och Thomas utvecklas när de – förmodligen – återförenas i den fullständiga versionen till PS5, Xbox Series X|S och PC våren 2026.