En av musikens största styrkor är dess förmåga att beröra lyssnaren. Oftast handlar det om en känslomässig upplevelse, men när jag lyssnade på JBL Summit Everest påmindes jag snabbt om att det även kan vara en fysisk upplevelse.
Första gången jag verkligen kände bas vibrera genom hela kroppen satt jag i baksätet på en kompis Opel Nova, vars bagageutrymme var fullt av subwoofrar. Sedan kom tjugoårsåldern, då jag spenderade en ansenlig mängd tid alldeles för nära högtalare under vad vi kan kalla min "dubstep-era".
Lyckligtvis var upplevelsen framför JBL Summit Everest en klar uppgradering jämfört med båda dessa minnen, men minst lika påtaglig.
För många är JBL kanske ett varumärke man främst förknippar med de bästa Bluetooth-högtalarna snarare än hi-fi, men företagets historia är djupt rotad i exklusivt hemljud. I år firar JBL dessutom sitt 80-årsjubileum, och lanseringen av dessa högtalare samt den något mindre Summit K2 är en del av firandet.
Det här är faktiskt den femte generationen av Project Everest-högtalare, en serie som sträcker sig över mer än 40 år. Den nya modellen placerar sig högst upp i företagets nu fem modeller starka Summit-serie.
JBL säger att serien representerar de mest "tekniskt avancerade" högtalare företaget någonsin byggt för hemmabruk, och Summit Everest är kronjuvelen. Jag fick veta att utvecklingen tog sex år och att ingenjörerna i princip fick fria händer – ingen budget att förhålla sig till och inga specifika försäljningsargument att fokusera på. Målet var helt enkelt att bygga de bästa högtalarna de kunde.
De hem som dessa högtalare är tänkta för måste dock vara betydligt större än mitt eget. Som namnet antyder är Summit Everest enorma. Med sina 144 centimeter når de nästan upp till en och en halv meters höjd och tar upp golvyta motsvarande minst två traditionella golvhögtalare, kanske ännu mer.
Man bör dessutom tänka noga på placeringen, eftersom de inte direkt är enkla att flytta runt. Varje högtalare väger nämligen hela 237 kilo.
För den som känner till tidigare Everest-modeller ser designen bekant ut. JBL har tydligt valt att behålla familjens visuella DNA. De är inte byggda för den som vill att högtalarna ska smälta in i rummet, trots de mjukt böjda kabinetten och de högblanka ytbehandlingarna.
Det här är högtalare som vill synas. De är utrustade med dubbla 10-tums mellanregister/baselement och dubbla 15-tums baselement som sitter under ett specialutvecklat stort Sonoglass-horn.
Inuti hornet finns ett helt nyutvecklat mellan- och diskantsystem bestående av tre tvåtumskompressionsdrivare med dubbla membran och dubbla motorer, vilket enligt JBL ska leverera nästa nivå av klarhet, detaljrikedom och dynamisk precision.
Med tanke på vad högtalarna är kapabla till finns flera alternativ för förstärkning. De kan användas med enkel kabeldragning, men är snarare tänkta för bi-amping, bi-wiring eller till och med tri-amping och tri-wiring.
Med en lägsta impedans på 2,7 ohm krävs det också rejält med kraft från förstärkarna. Demonstrationen jag deltog i använde elektronik från Mark Levinsons 600-serie, bestående av ett försteg och dubbla monoblock, till ett sammanlagt värde på omkring 1,1 miljoner kronor.
Jag fick höra sex olika låtar under demonstrationen. Först ut var en favorit på hi-fi-mässor när man vill visa upp basprestanda: Geoff Castelluccis version av The Sound of Silence. Trots att jag hört låten otaliga gånger under de två dagarna på High End Vienna hade jag aldrig hört den låta som den gjorde genom Summit Everest.
Kraften, djupet och definitionen i Castelluccis röst var nästan fysiskt påtaglig. Basen sträckte sig hela vägen ner i subbasregistret med en ljudnivå som utan ansträngning fyllde JBL:s stora lyssningsrum utan minsta spår av distorsion. Det känns nästan som att jag fortfarande kan känna de djupa undertonerna vibrera i bröstkorgen.
JBL fortsatte med en annan mässfavorit, Pink Panther av markusphilippe, för att demonstrera den imponerande separationen mellan olika ljudkällor. Samtidigt visade högtalarna upp en mycket naturlig återgivning av både saxofon och kontrabas – två instrument som ofta är svåra att få övertygande ur högtalare.
Mer intima kvinnliga vokaler stod Dominique Fils-Aimés With Birds och Diana Kralls The Girl in the Other Room för. Dessa spår hjälpte Summit Everest att visa upp både djupet och precisionen i ljudbilden.
Den verkligt roliga delen kom dock med The Future is Unknown av Adriatique – ett melodiskt och energiskt technospår som demonstrerade Everest-högtalarnas imponerande kontroll över dynamiken.
Den pulserande basgången levererades med så mycket kraft att det stundtals kändes som om jag bokstavligen skulle skakas ur stolen. Samtidigt var syntharna så fulla av textur att de nästan lät tredimensionella.
Sedan finns förstås den lilla detaljen med priset. Och som väntat är detta inte billigt.
Summit Everest kostar cirka 1,6 miljoner kronor per par. Det innebär att den här nivån av hi-fi är något som de flesta av oss sannolikt bara kommer att få uppleva i demonstrationsrum.
Men det är helt okej.
Det finns gott om fantastiska ljudprodukter för betydligt mer realistiska budgetar. Samtidigt är det alltid inspirerande att bli påmind om vad som faktiskt är möjligt när budgetbegränsningarna lämnas kvar längst ner vid bergets fot.
Det här var verkligen en upplevelse utöver det vanliga.
Följ TechRadar på Google News och lägg till oss som en prioriterad källa för att få våra expertnyheter, tester och analyser direkt i ditt flöde.
