I samband med lanseringen av Denons nya AV-receivrar X3900H och X2900H besökte jag företagets huvudkontor i Japan för att prova de nya modellerna i det specialbyggda lyssningsrum där företagets Sound Masters finjusterar produkterna till perfektion. Men jag fick också besöka Denons och Marantz gemensamma fabrik, där de båda företagen tillverkar sina hi-fi- och AV-komponenter.
Fabriken ligger i staden Shirakawa, ungefär en timmes resa med Shinkansen från Tokyo, där körsbärsblommorna fortfarande dröjde sig kvar trots att vårprakten i Tokyos parker till stor del redan hade försvunnit.
Att se produktionslinjerna och testprocesserna för de olika hi-fi-modellerna var intressant, men jag har besökt många AV-fabriker genom åren och när man väl har sett fyra stycken har man i stort sett sett dem alla.
Men rundturen inkluderade också ett längre besök i fabrikens hemmabiobaserade lyssningsrum – och det är utan tvekan en av de mest imponerande installationer jag någonsin har upplevt. Rummet byggdes redan 1983 för att utveckla och testa den första Marantz AV-receivern inför dess lansering 1985.
Det finns subtila tecken på rummets ålder – den massiva dörren har en tydlig känsla av 70-talets infrastruktur – men Marantz-receivern som stod i centrum för demonstrationen var tveklöst modern.
AVC A1H är företagets första modell som kan hantera 9.4.6-kanaler, med stöd för i princip alla spatiala ljudformat man kan tänka sig.
Och just 9.4.6-kanaler är exakt vad rummets högtalarsystem erbjuder – i form av åtta Bowers & Wilkins 801 D4-högtalare tillsammans med en HTM81 D4-centerhögtalare, fyra ASW-subwoofrar diskret placerade längs rummets kanter och sex högtalare monterade i taket. Bara högtalarna uppgår till ett värde på omkring 250 000 dollar.
Dessa kompletterades av en Sony VPL-VW535 4K-projektor för bildåtergivningen och en Oppo UDP-205 4K Blu-ray-spelare som källa. Och ja – det är ännu en påminnelse om att den modellen utan tvekan aldrig riktigt har överträffats, trots att den slutade tillverkas för snart ett decennium sedan.
Jag slog mig ner på sweet spot-platserna mitt i rummet. Enligt Denons och Marantz ingenjörer befann de sig ungefär 3,7 meter från centerhögtalaren och cirka 3 meter från de bakre högtalarna. Det följer inte riktigt de liksidiga avståndsrekommendationer Dolby förespråkar för Atmos, men jag tänker inte argumentera med människorna som faktiskt har designat installationen.
Jag fick bland annat höra Jacksons konsert för första gången. Det första som slog mig var hur totalt ljudet verkade frikopplat från själva utrustningen – på bästa möjliga sätt.
Ljudbilden är så expansiv och uttrycksfull att det känns som om det inte finns något kanalsystem över huvud taget – det platonska idealet av Dolby Atmos spatiala ljud.
Ljudet är fantastiskt sammanhängande från topp till botten och verkar alltid ha ytterligare en växel att lägga i när det behövs för att förstärka den resonanta basen i ett akustiskt instrument, när Lady Gagas röst lyfts fram ur mixen eller när varje gitarrsträng plötsligt får extra tydlighet. Och varje gång systemet växlar upp sker det med en helt sömlös övergång.
Systemet känns som om det har obegränsat med kraft, men samtidigt som om det knappt anstränger sig. Det finns inget av den påträngande och aggressiva karaktär man ofta får från soundbars eller mer kompakta lösningar. Det är bara naturligt explosivt.
Näst på tur stod öppningsscenen i Unbroken, där man kastas rakt in i ett luftslag under andra världskriget – och specifikt in i upplevelsen ombord på ett bombplan.
Här finns en imponerande precision i både placering och skala på ljudeffekterna. Propellrarna får luften att vibrera, skyttarnas säten surrar och små beslag och detaljer skramlar. Men de känns aldrig artificiellt framhävda – de bara existerar naturligt i ljudmixen.
Luftvärnseld och explosioner är nervkittlande dynamiska och kastar sig genom ljudlandskapet från fram- till bakkant medan cockpitens metall peppras av splitter. Det är inte en enda sprakande effekt, utan en tydlig våg av extremt snabba rörelser i tre dimensioner.
Kulsprutorna avfyras hörbart strax ovanför duken och patronhylsorna rasslar nedåt genom vår "sittplats". När ljuddesignen återges med sådan precision förstår man plötsligt mer av själva fordonets konstruktion.
Därefter stod Gravity på schemat – filmen som Denons och Marantz team beskrev som sitt självklara val för ett "AVR-stresstest". Scenen där Ryan Stone återinträder i atmosfären pressar samtliga kanaler, inklusive basen, oavbrutet under flera minuter. Enligt teamet är det i princip den mest krävande filmscenen som finns.
Med det i åtanke var det som imponerade mest på mig hur systemet, trots allt dån och skakande kaos runt omkring mig, samtidigt hanterade körsången i filmmusiken med sådan finess.
Det är mjukt och raffinerat, samtidigt som det är brutalt och skoningslöst – allt i exakt samma ögonblick.
Positionseffekterna virvlar runt kroppen, alarmen skär genom ljudbilden med sina egna individuella uttryck av panik och exploderande vrakdelar lyckas vara både kaotiska och samtidigt exakt placerade i ljudfältet.
Det är ett fullständigt ljudmässigt kaos, men systemet klipper aldrig, komprimerar aldrig och låter aldrig de olika delarna slå ut varandra. Man blir helt fångad i filmens mest nervpirrande ögonblick. Det här är immersion på högsta nivå.
För att ge oss en lite mjukare återhämtning avslutade vi med A Complete Unknown.
När Dylan och Joan Baez framför sitt privat laddade framträdande på folkmusikfestivalen återskapas den omgivande ljudmiljön på ett fantastiskt sätt – ironiskt nog genom att perfekt efterlikna ljudsignaturen från ett mindre exakt högtalarsystem.
Låten bjuder på underbart tydliga gitarranslag och total rytmisk kontroll i det lågmälda arrangemanget. Systemet kan blåsa upp publikens sorl i bakgrunden samtidigt som de mjuka, lätt distade sångerna i förgrunden behåller sin intimitet och balans, utan att de mer intensiva ljuden tar över.
Min demonstrationsrunda i det här lyssningsrummet var den sortens upplevelse som förstör en för enklare hemmabiolösningar.
Som tur är räddas jag från mig själv av det faktum att jag inte har den disponibla inkomsten som krävs för att lägga motsvarande en kvarts miljon dollar på högtalare – innan man ens börjar räkna in övrig utrustning, för att inte tala om kostnaden för att bygga ett rum värdigt att hysa alltihop.
Men om du någon gång skulle råka få ett rejält arv och älskar film, kan jag komma på betydligt sämre sätt att spendera pengarna på.
