Star Wars Jedi: Fallen Order - recension

Vi har väntat länge på ett bra singeplayer-Star Wars-spel. Det var mer än 10 år sedan The Force Unleashed släpptes och med tanke på att utvecklingen av Star Wars 1313, som såg så bra ut, avbröts så har det varit ett långt och svårt decennium för fans som helt enkelt bara vill få möjlighet att lägga sina vantar på en virtuell Lightsaber.

Som tur är har Respawn Entertainment äntligen gjort oss lyckliga med ett handlingsbaserat Uncharted- och Dark Souls-inspirerat Star Wars-spel i och med Fallen Order, som också visar sig utspelas i Star Wars-universumets officiella kanon.

Så med tanke på de enorma förhoppningar Fallen Order tvingats bära på sina axlar, klarar det tyngden eller faller ned i gyttjan, nedtyngt av sina trendiga influenser.

A new hope?

En sak är säker, så fort du startar din resa får du känslan av att Fallen Order förstår och respekterar hur heligt Star Wars är för många. Detaljerade materialdetaljer och filmiska vinklar återfinns i nästan varje scen. Att titta på det tunga regnet som droppar ner i en pöl på botten av ett vibrerande tak medan orkestern kommer in... det känns väldigt mycket som att titta på en Star Wars-film och spelet respekterar verkligen källmaterialet.

Speciellt spelets musik känns väldigt Star Wars och den gör till och med att meningslösa konversationer känns värda att lyssna på. Spelets öppningssekvens är speciell för det sätt den så sömlöst introducerar Cals krafter och hur, kort därefter, Fallen Order trycker på en knapp och släpper ner dig i Metroidvania-liknande miljöer som belönar noggrant utforskande. Tyvärr tar det inte lång tid innan vi längtar efter mer välgjorda Star Wars-situationer som spelet till en början är så fullt av.

Fallen Orders huvudsakliga Gameplay består av ett ensamt utforskande, nötande mot spelets knepiga fiender, som består av allt från Stormtroopers till fantastiska råttor och mekaniska fiender som skyddar sina gravar. De ser alla häftiga ut, men den icke-mänskliga karaktärdesignen kunde vara hämtad från vilken Soulslike som helst utan att vi hade märkt något.

Att ta sig igenom varje planet känns som att ta dina första steg ut från Firelink Shrine, även om världen inte är sammanlänkad som Lordran utan mer traditionellt uppdelad i världar från Star Wars-universumet. Några av planeterna går snabbt in i varandra och blir till en stor djungel, men Dathomir och Kashyyk känns unika med tanke på den rika historia de har. Vi uppskattade hur Cals skepp, The Mantis, fungerar som en Polstjärna och går att se från vissa platser där du slåss, vilket ger dig en känsla av var du är på kartan. Det är en trevlig detalj.

• Vill du se allt igen? Så här ser du alla Star Wars-filmerna i rätt ordning

En störning i kraften

Den här sortens frånkopplade spelstil är inte speciellt rolig, men det hjälper att förstärka spelets Metroidvania-element, där du återvänder till gamla planeter efter varje nyfunnen kraft. Det låter dig plocka upp nya Collectibles samt häftiga Force-färdigheter.

Mycket av den information som gömmer sig i skrymslen och vrår är välskriven och kommer glädja inbitna fans, men det kan kännas som att informationen är där bara för sakens skull, speciellt med tanke på hur enormt mycket som finns. Kanske hade det känts mer belönande om Respawn hade lugnat sig med samlandet och fått det man samlar att kännas mer speciellt, men i nuläget finns det helt enkelt för många underliga kosmetiska uppgraderingar att hitta, som poncho-färger och Lightsaber-handtag.

Det är inte i närheten av Dark Souls arkeologiska berättande via föremålsbeskrivningar och artefakter. Tillslut gav vi helt enkelt upp på att samla föremål om de inte hade någon sorts påverkan på Cals förmågor. Allt annat kändes bara meningslöst. Vi förstår att Respawn behövde hitta ett sätt att få spelare att leta i varje vrå, men om det bara är för letandets skull så är det ju meningslöst.

Resten av spelet verkar älska tanken om ”Design by Subtraction”, design genom att ta bort saker, där till exempel speles HUD är en underbart minimalistisk affär och mycket av spelet är gjort på ett sätt där du själv ska upptäcka hur det fungerar. Det är just därför det förvirrar oss så med allt detta samlande, kanske funderade utvecklaren tidigare på ett system med olika sorters utrustning, men som det är nu är mycket av utforskandet bara där för utforskandets skull.

För många Cantina-kockar

Som du kan tänka dig känns Uncharted- och Dark Souls-delarna av Fallen Order väldigt separerade. Enligt oss borde de varit ordentligt sammanlänkade om Fallen Order ville vara mer än spelen de inspirerades av.

Animationerna när du klättrar och processen av att använda hinder för att fortsätta handlingen är taget rakt från Uncharted. Även om det nödvändigtvis inte är dåligt, väntade vi hela tiden på att Fallen Order skulle använda sitt utmärkta källmaterial för att gå bortom fängelset som utgörs av Naughty Dogs berättarsätt. Visst är det kul, men några av de farliga missöden Cal råkar ut för skulle må bra av lite mer galaktiskt spektakel.

När det gäller pussel så har spelet några intressanta rum, men Fallen Order verkar tyvärr ha svårt med vägvisande. Du kan lätt bli vilse eller fast och känna dig frustrerad ganska länge trots ledtrådar från din charmerande robot-kompis BD-1. Det var några pussel där vi hittade lösningen eller nästa område helt av misstag och vissa där vi letade i evigheter. Det värsta exemplet var en hög med skrot du behövde ta dig igenom för att ta dig till nästa område. I det läget finns ingen chans för dig att veta var du ska ta dig om du inte trycker Cals kropp mot varje vägg.

Vi fann att striderna ofta var väldigt frenetiska och kanske egentligen mer Bloodborne än Dark Souls och en förvånande stark effekt skapas av vibrationerna i handkontrollen. Du kan känna tyngden i Cals Lightsaber när han skär genom råttor och Troopers, och sättet han hoppar och susar runt fiender i strid känns lika smidigt som Sekiro.

Det här är lätt Fallen Orders bästa del och en fantastisk överraskning. Att lära sig hur du besegrar fiender med din Lightsaber kombinerat med Force Powers är enormt roligt. Att skjuta tillbaka Blaster-skott har på samma sätt aldrig känts lika tillfredsställande, även om Force Unleashed fortfarande är bäst när det kommer till att skapa kaos i enorma stridsarenor, eftersom Fallen Order huvudsakligen håller sig till slagsmål mot små grupper i taget.

Genom att ha fyra olika svårighetsgrader är spelet definitivt mer lättillgängligt än till exempel Sekiro, men det kan inte heller hitta en utmanande gyllene medelväg på det sätt FromSofts spel gör. Vi har mestadels spelat på Jedi Master, men vid några tillfällen känns det bara orättvist, varpå Jedi Knight är alldeles för lätt. Det betyder att vi hela tiden byter svårighetsgrad när det ofta slumpmässigt svårighetsgraden sköt i höjden, vilket inte är vad du vill ha hos en Soulslike, det förtar mycket av det roliga. Placeringen av ”Bonfires” är också ineffektiv och vanligtvis kan du helt enkelt springa förbi en grupp fiender för att ta dig till en säker plats och fegt mörda dem bakifrån. Bara att ha den möjligheten är alldeles för lockande.

Gällande spelets prestanda kan det gå rejält långsamt ibland, till och med på Xbox One X. Så till den milda grad att vi beslöt oss för att hela tiden ha inställningen på Performance Mode, ett nödvändigt alternativ som får spelets upplösning att hoppa ner till 1080p och förbättrar bilduppdateringen, livsviktigt för ett spel som i mångt och mycket handlar om tajming. Förhoppningsvis blir det här patchat framöver, men för tillfället ligger spelets prestanda väl under godkänt, extra tråkigt med tanke på att det körs på en konsol gjord för gaming i 4K.

Mannequin Skywalker

Tyvärr är handlingen väldigt förutsägbar och Cal Kestis är en extremt tråkig huvudperson. Sättet han svingar sin Lightsaber på i en tidig sektion av spelet efter att han förlorat en vän är definitivt ädelt, men det är fullkomligt vårdslöst och svårt att tro på. Om han brydde sig om att vara en flykting så skulle han haft kvar sin Lightsaber i skidan och inte låta hans känslor ta över. Han är en känslomässigt förutsägbar karaktär och dessutom, tro det eller ej, en av de första sakerna han gör i spelet är att ta upp en gitarr och spela med sina ögon stängda, som någon sorts outhärdlig Bro på en efterfest.

Det vore ok om den större handlingen bar honom, men nästan omedelbart avslutas den delen av handlingen som innebär att du är en flykting och istället skickar spelet dig på ett äventyr att hitta uråldriga Jedi-hemligheter. Det är inget mer än en ursäkt att skicka dig genom spelet och Cal har oftast övertaget, vilket är svårt att tro med tanke på hur hans historia startar.

Det är nästan brottsligt att ta ett av de mest genomarbetade universum någonsin och producera en handling helt utan ambition, det är en hjältes resa med några intressanta vändningar. Att karaktärer från den större Star Wars-handlingen används för att försöka hosta fram någon sorts berättelse från de olika platserna är beundransvärt, men det har helt enkelt ingen känslomässig förankring.

Det roliga från de tidiga semi-skriptade öppningssekvenserna återvänder enstaka gånger, där vår favorit är när du fritar Wookie-slavar från Kashyyk, vilket involverar att ta sig upp på en AT-AT, likt Shadow of the Colossus. Tyvärr kommer dessa stunder endast sporadiskt, vilket gör att allt vanligt gameplay som omger det häftiga känns som utfyllnad. Handlingen kan fungera som en ointressant sidoberättelse i Star Wars-universumet, men vi hoppades verkligen på något mer, något som vågade skapa sitt eget, något mer likt BioWares KOTOR-serie.

Problemet är att trots alla spelets brister fortsatte vi spela och tyckte om när Fallen Orders utmaningar blev svårare och skickade oss på stora äventyr på flera olika planeter. Om du gillar Soulslike- eller äventyrsspel som Uncharted kommer Fallen Order kännas som att komma hem igen. Speciellt om du ignorerar all utfyllnad och fokuserar på att bli jättebra på det utmärkta stridssystemet. Det är bara så synd att spelet känns så säkert när det kunde varit så mycket mer.

Omdöme

Fallen Order är ett troget Star Wars-spel med en säker handling och lite underliga designval, men i sin kärna är det ett Souls-like plattformspusselspel med ett verkligen fantastiskt stridssystem. Respawns actionäventyr fungerar bäst när det realiserar drömmen hos många fans som växt upp och velat slåss med en Lightsaber, så även om handlingen och karaktärerna inte når upp till samma höjder som Star Wars-filmerna, är det ändå ett stundtals roligt sido-äventyr.

Om du vill ha ett narrativt äventyr för en spelare i en älskad värld (en alltmer sällsynt förekomst nuförtiden), är det svårt att inte rekommendera Fallen Order, trots dess många problem. I sin kärna är det ju ett roligt och vanebildande spel, trots att mycket om vad som omger kärnan är en besvikelse.

• Star Wars Jedi: Fallen Order: Så här får du en dubbel Lightsaber