Sekiro: Shadows Die Twice - recension

Det har aldrig funnits ett spel som fyllt mig med sådan okontrollerbar ilska som From Softwares Sekiro: Shadows Die Twice. Aldrig har ett spel fått mig att slänga ur mig sådana svordomar, gråta i ren frustration och ändå fortsätta spela. Det finns en obestridlig närmast magnetisk dragningskraft som får mig att återvända gång på gång till detta brutala spel, för att besegra bossen som har sopat golvet med mig fler gånger än jag vill erkänna. Det är svårt att sätta fingret på varför.

Det finns en formel som vi kommit att förvänta oss från FromSoftwares titlar, vi har sett det gång på gång med varje nytt tillskott till den legendariska Souls-serien och det Lovecraft-inspirerade mästerverket Bloodborne.

Det är en formel som studion inte sett någon anledning att ändra på. Utan problem glider de mellan det mörka medeltida kungadömet Lordran till de skruvade gatorna från Yharnhamm, samtidigt som varje titel plockar fram vår masochistiska passion för smärta i vad som verkar som en feberdröm, alltmedan de lämnar oss som tomma vrak bedjande efter mer.

Jag har personligen alltid haft lite svårt att förstå tjusningen. Varför skulle någon vilja utsätta sig själv för sådan tortyr frivilligt? Vem tycker om det? När jag var fast på ännu en särskilt svår boss, vädrade jag mina frustrationer till min vän, som är ett närmast fanatiskt fan av Souls-spelen.

”Jag spelar inte FromSoftwares titlar för att ha kul”, skrattade han. ”Jag spelar dem för att bli helt uppslukad i världen och i utmaningen.”

Det är ju faktiskt det som är hemligheten: Sekiro: Shadows die Twice är inte kul - det är en utmaning. Det är som att äta 100 starka kycklingvingar täckta med ghost chilli-sås för att bevisa att du gillar starka kryddor. Som att springa ett 10 kilometers-lopp i en pandadräkt för att ”vem behöver egentligen träna inför ett maraton?” eller preja din vän av vägen i ett gokart-race för att vinna plastbucklan du får vid förstaplats. Den enda personen du utmanar är dig själv och det är en beroendeframkallande strid.

Innan du träder in i Sekiros värld eller läser vidare av recensionen råder vi dig därför att lämna ditt tålamod vid dörren och förbereda dig på att dö… väldigt mycket.

Ensamvarg

Sekiro: Shadows Die Twice följer en shinobis resa under Japans krigshärjade Sengoku-period. 

Han lämnades att dö av en Samurai-general, som högg av hans arm och kidnappade hans unga härskare som han var satt att skydda. Känd endast som Sekiro (enarmad varg) räddas han av en udda skulptör som skapar en protes åt honom att ha som arm.

Driven av lojalitet till hans härskare ger sig Sekiro ut på en resa för att rädda sin härskare från Ashina-slottet och utkräva hämnd på de som lämnade honom att dö. Det kommer att bli blodigt.

Det är här som du verkligen börjar förstå din resa, i det förfallna templet som fungerar som din bas. Templet är en perfekt introduktion till de obehagliga och underliga karaktärerna som befolkar Sekiros värld.

Till att börja med har vi skulptören som räddade dig, en äldre man med abnormt håriga ben som sitter på templets golv och täljer en staty av Buddha.

Sekiros protesarm har till en början bara en änterhake, vilken låter dig svinga till högre platser och röra dig sömlöst genom bergiga regioner med uråldriga träd och tempel.

Det är också en utmärkt avledande manöver när det kommer till stridstaktik, men vi kommer till det senare. Allteftersom du fortsätter vidare in i spelet hittar du (eller köper) uppgraderingar som Shuriken Wheel som, när du tar den till din håriga mentor, blir en Spinning Shuriken-modifikation till din protes.

Även om du kan hitta uppgraderingarna ute i världen, kan de bara appliceras till din protes av skulptören.

Skulptörens statyer, som agerar som spar- och vilopunkter, låter dig även resa snabbt till skulptören samt mellan statyer du redan hittat. Men precis som i resten av Souls-serien kommer alla monster tillbaka om du vilar vid en skulptur.

Om du vill pröva dina nyfunna färdigheter bör du besöka den odödliga samurajen som bor i templet. Tänk dig att Mortal Kombats Raiden har kravlat ut ur sin grav.

Även om det kanske är lite störigt för honom att vara odödlig, är det väldigt bra för dig eftersom det är det perfekta stället att träna på. Här kan du nämligen öva på att blockera, attackera och träna på andra stridstekniker, utan några moraliska dilemman. Träning blir viktigare allteftersom spelet snabbt blir svårare och du finner att du vill öva på att parera attacker eller på nya färdigheter som du har låst upp. Det är ett jättebra sätt att arbeta på din tajming, speciellt om du likt mig tycker att det är svårt.

Den sista som bor i templet är doktorn, som kan förbättra effektiviteten på dina Healing Gourds om du ger henne Gourd Seeds. Hon är också extra användbar när det gäller att hitta ett botemedel för Dragonrot, den frustrerande sjukdomen som gör att NPC:er flåsar och rosslar okontrollerbart (vilket gör att du inte kan fortsätta med deras quests) samt sänker din chans att få Unseen Aid (som vi pratar om lite senare).

Blod, svett och mer blod

Som väntat i en titel från FromSoftware får du väldigt lite information om vad du ska göra eller var du ska gå. Spelet är relativt linjärt tills du kommer ungefär halvvägs, efter det öppnas det upp och låter dig vandra lite som du vill.

Det är ett jättebra sätt försiktigt vänja spelare vid spelet, speciellt om du inte är en Souls- eller Bloodborne-veteran och speciellt som ett sätt att vänja sig vid Sekiros strider. Det betyder också att du kan gå någon annanstans ett tag och levla upp lite, om du möter en särskilt svår boss, så kan du komma tillbaka lite senare när du känner dig mer redo (och mindre frustrerad).

Som vi nämnde tidigare är din protes ett gediget vapen och verktyg, men din Kusabimaru-katana är vad du kommer använda mest, vilket blir väldigt uppenbart vid strider en mot en.

Du kommer att bli besviken om du inte var ett fan av parering från tidigare FromSoftwares titlar, då striderna i Sekiro bygger mycket på flitigt parerande för att få din fiende ur balans för att kunna utdela ditt Shinobi Deathblow.

I början verkar det relativt enkelt eftersom fienders attacker är lätta att både blockera och förutse. Senare i spelet blir det väsentligt svårare allteftersom fiendernas aggression och hastighet ökar och attacker som inte går att blockera börjar dyka upp. Du kan förvisso låsa upp färdigheter som gör att du kan parera vissa attacker som inte går att blockera, men din framgång kommer huvudsakligen bero på ditt tålamod, din tajming och hur bra du är på att undvika attacker.

Varje sorts attack behöver ett specifikt svar, som att dyka när fienden stöter framåt med sitt vapen; det känns ganska lätt i till en början, tills du är mitt inne i hektiska strider på liv och död samtidigt som du desperat försöker minnas vilket svar du behöver för varje attack.

Till och med grundläggande fiender kan vara dödliga om de lyckas få dig ur balans och exponerar dina svagheter, varpå de slänger iväg en hel virvelvind av dödliga attacker.

När du tillslut börjar få grepp om stridernas flöde och tajming så känns det dock väldigt belönande. Striderna känns både smidiga och autentiska, men det kan vara enormt svårt att ens komma in i flödet till att börja med, minsta lilla snedsteg kan betyda att du förlorar.

Att se en röd cirkel dyka upp på din fiende efter en dans av parerande och snabba hugg, där du snabbt levererar ditt förödande Deathblow är en enormt tillfredsställande (och väldigt blodig) upplevelse. Det känns verkligen som om du har arbetat för din seger. Det är speciellt tillfredsställande när du dansat med en boss i flera timmar för att tillslut utdela det dödande slaget. Det är ett otroligt rus, men det är kanske inte för alla.

Stealth-taktik

Det är viktigt att notera att inte alla Sekiros strider behöver vara så intensiva. Stealth är en stor del av spelet, där du har möjlighet att distrahera, ligga i bakhåll för eller helt enkelt undvika fiender.

Sekiro kan med jämna mellanrum tjuvlyssna på sina fiender och få information om det bästa sättet att närma sig en situation. Kanske finns det en gömd ingång någonstans om låter dig smyga in i ett område oupptäckt?

Det bästa verktyget för bakhåll är dock din protes. Medan din änterhake låter dig nå högre punkter, identifiera nya attackvägar och kunna överrumpla dina fiender, kan du uppgradera din protes med till exempel smällare för att lättare kunna distrahera fiender.

Din protes är verkligen ett dynamiskt verktyg, där varje uppgradering erbjuder ett nytt sätt att slåss.

Modifikationerna för din protes hittas av dig för att sedan bli monterade av skulptören. Dessa kan sedan uppgraderas i färdighetsträdet genom att använda färdighetspoäng. Allteftersom du dödar fiender får du erfarenhet som sedan blir till färdighetspoäng.

Dessa färdighetspoäng används också för att uppgradera stealth-baserade Shinobi Arts och stridsbaserade Ashina Arts, där du kan förbättra din stridsförmåga med tekniker som Ninjitsu och Ichimonji, samt skapa nya sätt att använda vapen du redan har. Att bli en mästare på de olika teknikerna är nyckeln till framgång.

Till skillnad från Souls-serien och Bloodborne, så är Sekiro inte ett RPG. Även om du får nya färdigheter och vapenuppgraderingar kan du inte levla upp som en karaktär. Således är mycket av din framgång baserad på att du som spelare blir bättre på spelet.

Det är ett skoningslöst sätt att lära ut, speciellt då FromSoftware haft som mål att göra döden till ”ett värre straff än någonsin”.

Återvänd från de döda

När du dör i Sekiro förlorar du permanent hälften av din färdighetserfarenhet och dina pengar. Det finns dock några potentiellt förbarmande omständigheter.

Till att börja med har du en färdighet som låter dig återvända från de döda. Färdigheten kan återfås vid skulptörens statyer, men är väldigt begränsad. Om du har en redo kan du välja att använda den för att återuppstå när du dör. Den behöver emellertid inte användas direkt när du dör och du kan istället välja att använda färdigheten för bakhåll.

Till exempel kanske du blivit dödad av en man som spyr syrsor överallt (det händer). Snarare än att omedelbart återuppstå kan du vänta tills han tror att du definitivt är död och vänder sin rygg till dig. Om du väljer att återuppstå då får du möjlighet att utföra ett förödande bakhåll på honom och hans små flygande kompisar.

Om du inte skulle ha turen att ha den färdigheten redo, har du ändå en liten chans att bli välsignad av gudarna. Denna sällsynta funktion som kallas ”Unseen Aid” innebär att gudarna visar dig förbarmande och ser till att du slipper bli av med hälften av dina färdigheter och pengar. Du vet dock aldrig när det kan hända, så det är bäst att inte förlita sig på gudarna.

Sekiro utspelas under en period där världen är nära ruin. Många år av oavbrutet krig har ödelagt Ashinas territorium, men den sårade skönheten hos medeltida Japan lyser ändå igenom.

Det finns en obehaglig hemsökt känsla hos FromSoftwares autentiska och uppslukande världar, en mystiskt gotisk nyans, som en aningen förvrängd målning. Sekiro är väderbitna tempel med knakande trägolv och blodfläckar i snön. Dess estetik är en sorts förbindelse mellan fred och osäkerhet.

Det kanske beror på Sekiros historiska inspiration, den blodiga Sengoku-perioden blandad med mystiska folksägner från den tiden. En blandning av det fantastiska och den fula verkligheten.

I vilket fall kom vi fram till att det på en Playstation 4 var signifikant mindre fantastiskt än när vi tittade på spelet på PC. Missförstå mig inte - det ser fortfarande utmärkt ut, men för en verkligt uppslukande japansk upplevelse bör du spela på en PS4 Pro eller PC.

Omdöme

Sekiro: Shadows Die Twice är inte för de som vill ha en enkel resa. Om du inte tycker om utmaningar i dina spel så är Sekiro inte för dig. Seriöst. Du behöver acceptera att du kanske aldrig lyckas avsluta Sekiro.

Om du däremot inte är sorten som räds utmaningar, kan du faktiskt komma att älska det. Sekiro kommer att göra dig rasande och sätta ditt tålamod på prov, men trots det kommer du att komma tillbaka för att försöka igen. Efter några välbehövliga pauser det vill säga.

FromSoftware har skapat en titel där de på något sätt tar sitt älskade koncept och ökar tempot mer än någonsin, utan att förlora den autentiska gotiska känslan deras tidigare spel är kända för. Det är definitivt ett spel att besegra.

(Bilder: FromSoftware/Activision)

• Läs vidare: Sekiro: Shadows Die Twice nybörjarguide