Metro Exodus - recension

”Hur skulle du överleva en postapokalyptisk värld?”. Det är frågan som skiljer agnarna från vetet och de starka från de svaga. Du har troligen diskuterat det minst en gång, där du rabblat upp dina väl repeterade planer för när världens undergång är här, samt varför din strategi definitivt är bättre än dina vänners. Du kanske till och med har tänkt på en speciell plats dit du ska ta dig eller har en bekant med diskutabel vapenkännedom.

Oavsett så är din tolkning av apokalypsen förmodligen ganska optimistisk (och i din egen fantasi är du säkert en mycket bättre skytt). Vi kan tacka media som Fallout, Rage, The Walking Dead och andra liknande berättelser för missuppfattningen om en spänningsfylld undergång. Verkligheten kring radioaktivt nedfall är mycket mörkare: giftigt damm och aska, mutationer och desperation.

Metro Exodus försöker inte gömma sig för denna hårda sanning och spelet omfamnar istället det makabra samt den desperation och skräck som följer med undergången, samtidigt som de lägger till ett inslag av (ibland klichéaktigt) förskönat vansinne.

Flygplan, tåg och automatvapen 

Här följer en kort förklaring om du inte hunnit bli jättebekant med Metro-serien ännu: Metro-universumet innehåller både böcker och TV-spel och är byggd runt de postapokalyptiska romanerna skrivna av den ryska författaren Dmitry Glukhovsky. Serien följer en grupp överlevande som har gömt sig inuti Moskvas tunnelbana efter en nukleär förintelse.

Metro Exodus utspelar sig efter händelserna i spelen Metro 2033 och Metro Last Light. De följer dock inte direkt från händelserna i de tidigare spelen. Istället är det romanen Metro 2035 som agerar förord. Om du, likt jag, inte har spelat något av de tidigare spelen i Metro-serien och undrar om det är viktigt att göra det så är svaret: Nej, det är det inte. I det stora förstår du vad som händer utan kunskap från de tidigare titlarna i serien.

För de som däremot är väl bevandrade inom Metros historia, kommer Exodus innebära en frisk (om än bestrålad) fläkt. Med hopp om att hela mänskligheten inte gått under av förintelsen, tar huvudpersonen Artyom med sig andra överlevande för att till slut fly från de sjabbiga hålorna de bott i under marken. De flyr via ett kapat tåg de döpt till ”Aurora” och reser österut genom de ödelagda ruiner som en gång var Ryssland, i jakten på en trygg plats att slå sig till ro på.

Resan följer de överlevande under ett år, där spelaren får se hur de olika säsongerna påverkats av kärnvapenkriget. Även om det inte finns ett enormt antal platser att besöka, har varje stopp du gör med Aurora sin egen unika atmosfär, miljö och faror.

I kapitlet Volga korsar du det frysta landskapet runt floden Volga, samtidigt som du försvarar dig mot muterade hund-liknande varelser, enorma gråsuggemonster och en elektricitetshatande kult. Lite senare hamnar du i en situation som bäst kan beskrivas som en middagsbjudning i Ed Geins kåk. I kapitlet Caspian vandrar du över de sandiga dynerna i vad som en gång var det Kaspiska havet. Där ser du både rostiga båtvrak och gamla förfallna fyrar, samtidigt som du skjuter ned muterade människodjur, slåss med banditer och försöker undvika att, likt lamm, bli ivägryckt av en flygande demon.

Begränsad valfrihet

Att ta sig upp till ytan öppnar upp Metro på ett helt nytt sätt. Handlingen fortsätter att vara tämligen linjär, men det finns sandbox-områden som nästan får det att kännas som ett open-world spel. Trots att du ibland blir väldigt tvärt påmind om gränserna i spelvärlden du befinner dig i.

Att gå rakt in i osynliga väggar, oförmågan att klättra på vad du vill och att fastna i buskar - allt det tar dig bryskt tillbaka till den frustrerande verkligheten. Trots detta låter sandbox-områden dig generellt kontrollera hur du spelar, samt påverka överlag hur handlingen slutar.

Det är speciellt framträdande i banditläger-utmaningarna. Även om de är valfria, markeras det på din karta var du kan infiltrera ett läger, besegra dess amoraliska invånare och rota i deras tillhörigheter i jakten på loot. Det går inte att stjäla från en tjuv, eller hur? Det är ofta bäst att närma sig genom att smyga, undvika lyset och göra så lite väsen av sig som möjligt. Det är dock inget krav.

Du kan även välja att rusa in med dina skjutvapen i högsta hugg. Bara du är medveten om att det kan påverka handlingen och det kan finnas oskyldiga skräckslagna fångar som oavsiktligt kan dödas i hettan. Dessa fångar har ofta användbar information eller bra grejer på sig för att göra livet lite enklare för dig senare. Det är ett välkommet avbrott från spelets huvudsakliga handling och de tar inte alltför mycket av din tid.

Det är också viktigt att leta rätt på allt som kan vara användbart. Att på egen hand tillverka saker av delar man hittar är en stor del av Exodus och är ofta enormt viktigt för din överlevnad. Medan arbetsbänkar låter dig skapa tekniska prylar och lägga till fina nya delar på dina vapen, är det skapandet av saker när du är ute på språng som är det allra viktigaste.

Artyom kan, genom ett enkelt knapptryck, slänga ihop medkits, kastknivar, filter till sin gasmask samt ett mindre urval av andra användbara saker medan han utforskar ödemarken. Du behöver dock prioritera vilken utrustning du ska tillverka och hur du ska använda dina resurser, något som kan kännas oerhört frustrerande, speciellt då resten av ditt manskap börjar knycka det lilla du har kvar.

Trots det är det riktigt roligt att bygga nya saker. Det känns som att du verkligen anstränger dig för att överleva på slagfältet med hjälp av ditt förnuft, samtidigt som du listar ut de bästa sätten att spara resurser på och ändrar din spelstil för att inte få brist på någon viktig resurs. Där Metro verkligen skiner är dock i spelets vapenmodifikationer.

Metros system för vapenmodifikation är ett dynamiskt under. Även om du bara kan bära tre vapen samtidigt, är du inte begränsad till att behöva välja ett av varje vapentyp. I många andra skjutspel brukar spelaren exempelvis ha en pistol, ett automatvapen och ett prickskyttegevär för att täcka flera olika situationer. Det behövs inte i Exodus och det är en väldigt välkommen ändring. Istället så kan du lägga till olika modifikationer som du plockat upp eller tagit från andra vapen till i stort sett vilket vapen du än har. Ett kikarsikte på en pistol? Absolut. En ljuddämpare på ett hagelgevär? Irrelevant, men visst.

Det är en funktion som vi inte riktigt uppskattade innan vi fastnade i en ganska svår situation i Caspian-kapitlet. Vi hade använt all vår ammunition till vårt prickskyttegevär och alla medkits var slut. Vi gömde oss i ett litet tält för att undvika en storm av kulor från en skurk som befann sig på en högre plattform utanför tältet (samtidigt som den flygande demonen svepte över våra huvuden).

Det fanns ingen chans att automatkarbinen skulle träffa honom. Efter några frustrerande försök som slutade med döden, kom vi ihåg att vi helt enkelt kunde ta av kikarsiktet från prickskyttegeväret och sätta det på automatkarbinen. Se där!

En radioaktiv värld full av monster - och buggar

Trots att Metro Exodus gör mycket för att ge nytt liv till den välanvända genren postapokalysm, finns det några uppenbara brister på den tekniska sidan. Under vår genomspelning på Playstation 4 stötte vi på fler buggar och andra tekniska fel än vi kunde räkna, vilket gjorde att spelet stundtals inte kändes särskilt roligt att spela. Det inkluderar, screen tearing, ragdoll-fysik där döda fiender rycker oavbrutet, flytande fiender och kanske det mest frustrerande: mellansekvenser som inte spelades. Det resulterade i att vi behövde ladda om spelet för att kunna ta oss framåt.

Det här är problem du sällan ser i moderna spel nuförtiden (med några undantag) och trots att det var ett problem även i tidigare delar av serien, har spel som släpps idag nu nått en punkt där det förväntas mer av dem. Utöver det, satte absurt långa laddningstider och extrem fallskada (strålskadade ben?) spiken i kistan för oss och hindrade oss att verkligen njuta av spelet.

• Fallout 76 fick en mängd kritik när det släpptes, på grund av en mängd buggar och bristande innehåll
• Anthem är ytterligare ett spel med en del buggar

Omdöme

Metro Exodus är ett jättebra spel på så många sätt, med dess tekniska felsteg och brister är omöjliga att ignorera. Trots att Metro Exodus ger dig relativt stor frihet i hur du väljer att spela, bjuder på en mångsidighet där det kombinerar linjära delar med sandbox-områden och har ett väldigt välutvecklat system för vapenmodifikation, känns det ändå på så många sätt som en titel från tidigare generationer.

Styltiga kontroller, buggar och stundtals tafatt röstskådespeleri är saker som borde ha fixats och även om de, för vissa, kan vara underhållande för stunden, finns det helt enkelt inte utrymme för sådant inom modern gaming.

• Läs vidare: PC-spelen du har att se fram emot under 2019