Cyberpunk 2077 - recension

"Cyberpunk 2077" har varit ett av de mest efterlängtade spelen i nästan ett decennium - och nu är det äntligen här. Vi kan avslöja en sak direkt: Det är lika underbart detaljerat och vackert som de filmklipp du har sett på YouTube föreslår.

CD Projekt Red kan lägga till ytterligare ett unikt rollspel i sitt CV, ett som du utan tvekan kommer att spendera många timmar på att utforska under de närmaste månaderna, i jakten på att hitta alla små dolda pärlor som spelet innehåller.

Det är enkelt att rekommendera "Cyberpunk 2077" om du behöver ett enormt spel att sätta tänderna i nu under julperioden, speciellt om du kan bortse från några mindre problem med mekaniken och en lite skakig handling.

Pris och lanseringsdatum

• Vad är det? CD Projekt Reds senaste FPS-RPG-verk
• Lanseringsdatum? 10 december 2020
• Vad kan jag spela det på? PS4/PC/Xbox One/Stadia (kommer till PS5 och Xbox Series X|S under 2021)
• Pris? Standard Edition kostar 497 kronor

En vacker och enorm spelvärld

• Otroligt stort och välstrukturerat via fantastisk uppdragsdesign
• Extremt tillfredsställande simulatorliknande spelmekaniker
• Det är givande att utforska, du hittar alltid något nytt

I Cyberpunk 2077 spelar du som karaktären V, en kvicktungad legosoldat som gör allt för att bli en levande legend i Night City. Tyvärr betyder det också att vara värd för anden av Keanu Ree - förlåt, Johnny Silverhand, en gammal rockstjärne-terrorist som sakta men säkert tar över huvudpersonens sinne.

När du börjar spelet är det lätt att bli överväldigad av hur stort Cyberpunk 2077 är. Vi har tillbringat 45 timmar på att försöka komma igenom så mycket av innehållet som möjligt och hunnit med tre olika slut, men trots det är kartan lika mycket outforskad som utforskad. Låt dock inte detta skrämma dig - när det gäller rollspel är CD Projekt Red fortfarande bäst i branschen.

Även de mest oskyldiga små uppdragen, och även de minsta upploppen, har en välskriven bakgrundshistoria, vilket gör all utforskning av spelvärlden till en glädje. Tack vare spelets omfattning vet du aldrig riktigt vad du kommer att stöta på. Kommer det att vara en burger-date med en kriminell messiasfigur, eller en dans med den svarta marknadens innersta kretsar? Även de intensiva racing-uppdragen bjuder på gott om underhållning. Spännande och underliga stunder väntar dem som beger sig ut på upptäcktsresa, och det finns alltid många olika sätt att lösa problem.

Det är lätt att spendera timmar på att spara spelet precis innan ett uppdrag, och sedan försöka lösa det på olika sätt, så att allt utspelar sig som du föreställde dig innan du gick in i konflikten. Du kommer att vrida dig i smärta efter att ha gjort ett felaktigt dialogval i ett för övrigt ointressant sidouppdrag, helt enkelt för att situationen är så intressant att du verkligen bryr dig om resultatet.

Du kommer att bli förtrollad av småsaker som i andra spel skulle ha varit banala detaljer i en enorm öppen värld - detta är vad de polska Witcher-utvecklarna är så kända för - och vilket gör allt så extremt fängslande. Gång på gång lovade vi oss själva att vi skulle fortsätta med de viktigaste uppdragen (vi skulle ju trots allt testa spelet), men varje gång vi avslutade ett viktigt uppdrag hamnade vi på (till exempel) ett fyra timmar långt ökenäventyr där fantastiska småuppdrag efter småuppdrag höll oss fast i ett järngrepp.

Suveränt rollspelssystem

• Avancerade rollspelssystem och många möjligheter att skräddarsy karaktären
• Marknadens roligaste hack-simulator
• Fascinerande Braindance-undersökningar fungerar som bra pauser från actiondelarna

Rollspelelementen hade stor inverkan på i vilken grad vi kände oss indragna i spelvärlden. Vi spelade som en Nomad-hackare med ett blågrönt skägg och specialanpassade hjärtformade könshår. Vår V är en charmig teknikexpert som kan tränga in i fiendens försvar på långt håll och infektera dem med skadlig kod, vilket leder till utbrott av cyberpsykos och som får de manipulerade stackarna att ta självmord.

Spelets hackdel placerar "Watch Dogs" i skuggan och gör att man kan kontrollera nästan alla aspekter av den lokala miljön på ett sätt som bara gamla klassiker som "Deus Ex" kommer i närheten av. Om saker och ting gick fel kunde vi lita på att våra cybernetiska implantat tog oss ur allt trubbel. Vi hade exempelvis våra hudgraveringar, som gjorde det möjligt för oss att använda smarta vapen med målsökande skott eller Mantis-svärd, som är sylvassa utsprång från underarmarna som gjorde att vi kunde sopa golvet med alla de dumbommar som var korkade nog att försöka utmana oss.

Och även när uppdragen saktar ner i tempo, gör "Cyberpunk 2077" fortfarande allt intressant genom att förvandla sig till en "Batman: Arkham Knight"-liknande detektivhistoria. Braindance-pussel ger dig detaljer om handlingen genom att låta dig spela igenom och utforska andra människors minnen. Genom att undersöka dessa kan du få en extra bra titt på NPC:er med stats-baserade dialoger som påminner om de gamla goda dagarna med "Fallout 3".

Med tanke på att det inte finns så många förstapersons RPG-spel som gör något av detta, åtminstone inte idag, känns det faktum att du får återvända till detta under 2020 i form av 2077 nästan som en innovation, speciellt när du få det i ett nästa generations-paket signerat CD Projekt Red. Det är dock värt att nämna att det finns en del överlappande system.

Stridsmekaniker

• Stridsystemet är varierat och roligt men inte särskilt innovativt
• En del av spelmekaniken känns halvfärdig, som fysiska strider samt mat och dryck
• Programvarufel kan förstöra för övrigt vackra stunder

Det är mycket mer dynamiskt i praktiken, men spelet som kommer närmast Cyberpunk 2077 på stridsfronten är Fallout 4. Det bjuder inte på något allt för spännande inom den avdelningen utöver cyberware-inslagen, men det ger ändå tillräckligt tillfredsställande gameplay. Närstrider däremot, särskilt med trubbiga vapen, känns väldigt klumpiga och nedslående, så det är synd att det finns en hel gren av uppdrag baserade runt dem.

Och efter mer än 50 timmar har vi aldrig ens övervägt behovet av konsumtionsvaror som mat och dryck, trots det faktum att de så enkelt fyller upp hela din inventory. ”Wanted”-systemet är också ett onödigt inslag som inte tjänar något annat syfte än att irritera dig när du av misstag kör över en civil - lätt hänt faktiskt, med tanke på de trånga gatorna och den oregelbundna styrningen av fordon när du reser mellan olika punkter.

Och ja, tyvärr finns det massor av buggar i spelet. Från uppdrag som vi inte kunde slutföra till overlays som inte försvann. Vi fick några minnesvärda ögonblick av knasiga animationer samt uteblivna dialoger och texturer. Många kommer att säga att detta inte borde inträffa överhuvudtaget och ja, vi håller med, men samtidigt har problemen inte varit tillräckligt stora för att hindra oss från att fullfölja spelet - och fortsätta att spela efter det. En patch kommer att släppas inom kort som troligtvis kommer att åtgärda en stor del av problemen under de kommande veckorna, men med tanke på att det finns hundratals klädesplagg och specifika animationer för att plocka fram en laptop från under en säng, kan det vara en bra idé att hålla förväntningarna låga på ett helt felfritt spel.

Huvuduppdragen fungerar som en ryggrad i "Cyberpunk 2077", där de introducerar coola karaktärer och erbjuder en struktur i den stora öppna spelvärlden, samtidigt som de lockar till utforskning på samma oskyldiga sätt som TESV: Skyrim. Eftersom du börjar på ett tomt ark är berättelsen inte lika rik och litteraturlik som The Witcher 3, om detta är vad du hade förväntat dig. Trots det har det varit ett trevlig äventyr med spännande vändningar och fantastiska sekvenser, som exempelvis ett avsnitt där oskadliggör krypskyttar under en parad eller när du infiltrerar i en digital bordell.

Inte alltid övertygande

• Johnny Silverhand är inte särskilt övertygande, men spelas bra
• Teman som spelet behandlar är avvikande och förvirrande
• Det kör bra på en dator och har fantastiskt ljud och musik

Birollerna leds av Johnny Silverhand, V:s irriterande följeslagare, som i spelet ser ut som Keanu Reeves efter en riktigt galen utekväll på krogen. Han känns som typen som fortfarande förnekar att rockmusiken är död och existerar för att plåga spelaren med ekletiska dialoger inramade i en försoningshistoria som inte känns särskilt övertygande.

Reeves skådespelarprestationer är det inget fel på, men det är manuset det är baserat på som inte riktigt håller. Det är synd, men det finns som tur är många andra intressanta sidokaraktärer med bättre historier som du kommer att få lära känna under spelets gång.

När det gäller teman och undertexter fungerar spelet ofta mot sig själv. Trots en grund som påminner om anti-kapitalistisk satir, positionerar spelet sig som den ultimata produkten 2020 - som enligt uppgift har producerats under tvivelaktiga förhållanden. Resultatet är ett cyberpunk-universum som hämtar inspiration från 80-talet, hypersexualisering och mer eller mindre malplacerade stänk av filosofi. Det är förvånande hur mycket av spelet känns fastlåst av intrigerna och karaktärerna från det ursprungliga spelet (det traditionella rollspelet från 1988), även om 2077-varianten gjordes ett halvt sekel senare.

Sättet spelet behandlar sina kvinnliga karaktärer är en besvikelse och dess politik genomskär allt. Det gräver ner i några känsliga teman som är mycket mer komplicerade än vad spelet har möjlighet att hantera och slutsatserna blir därför ofta att kännas som intetsägande varianter av verklighetens, mycket på grund av spelets behov av att operera i ytterkanterna. En stor del av den visuella estetiken ser ut att vara designade för chockera spelaren utan att få dem att faktiskt tänka, vanligtvis på bekostnad av de förtryckta. Uppriktigt sagt är det svårt att känna sig entusiastisk över punkmanifestet i ett spel som slänger upp influencers på billboards genom hela storyn.

Vi har ingen aning om hur spelet kommer att fungera på konsoler ännu, men vi har spelat igenom Cyberpunk 2077 på en dator med ett RTX 2080-grafikkort, som inte hade några nämnvärda problem med att fylla skärmen med regniga neongator draperade i strålspårning. Även på de högsta inställningarna fungerade allting riktigt bra, med några få FPS-dropp i de allra mest krävande stunderna. Spelet bjuder dessutom på fantastiskt ljud. Ljuddesigners och kompositörer bör berömmas för de suveräna techno-spåren och Nine Inch Nails-kopiorna som kontinuerligt tränger fram genom smutsiga industribyggnader och atmosfäriska barer. Vapnen producerar krispiga och kraftfulla ljudbilder, precis som vi vill ha det.

Omdöme

Vi kommer att spela mycket mer "Cyberpunk 2077" framöver, även om vi redan har kört igenom spelet och tillbringat nästan 50 underhållande timmar under veckan som gått. Spelet är roligt och kan spelas om och om igen, och det råder liten tvekan om att du får mycket för pengarna här. Det faktum att det för närvarande inte finns särskilt många rollspel med förstapersons-perspektiv innebär också att Cyberpunk 2077 nästan är en nödvändighet för alla som gillar spel som "Fallout 3", "Fallout 4" och "Deus Ex" - det här är en sammanslagning av många av de bästa aspekterna från genren.

Med på köpet får du ett några ofärdiga spelmekaniker, programvarufel och brister i storyn som du eventuellt kan ha problem med att ignorera. Spelet är ändå väl värt en titt, speciellt om du vill vandra runt i vacker grafik och dra nytta av en nyinköpt konsol eller ett nyligen lanserat grafikkort.

• Inspelningen av säsong 2 av The Witcher har satts på paus - för andra gången