Timing har av många själ inte varit på sidan av Black Widow. Många Covid-relaterade produktionsförseningar har hållit den Scarlett Johansson-ledda ursprungshistorien i limbo i över ett år, där den har blivit det största offret för Disneys dragkamp mellan att släppa sina senaste titlar på streamingtjänsten, biografer eller både och.
Men filmen kommer också mitt i en period av nytänkande för MCU, med en premiss nästan helt olik originaliteten i TV-äventyr som Loki och Wandavision. Detta är den första filmen i Marvels framåtblickande fas fyra, och ändå är det en som tar publiken hela vägen tillbaka till händelserna i Captain America: Civil War från 2016.
På papper kan det låta som ett skrämmande drag för världens främsta superhjältestudio att göra, speciellt efter den konkreta känsla av finalitet som Avengers: Endgame bjöd på. Men i själva verket triumferar Black Widow tack vare det faktum att den känns ur takt. Cate Shortlands grundade actionfilm är ett uppfriskande avbrott från utmattande multivers-teorier och en påminnelse om att Marvel inte behöver bege sig ut till rymden eller hoppa genom tiden för att berätta en engagerande historia.
- Så kollar du på Marvel-filmerna i ordning
- Så kollar du på Black Widow på Disney+
- Här är de bästa filmerna på Disney Plus
En framgångsrik blandning av genrer
En av Black Widows största framgångar är dess nästan sömlösa blandning av genrer.
Den har en ganska ordinär handling - Natasha tvingas konfrontera de ännu outforskade demonerna från sitt förflutna - men en som fortfarande är tillräckligt egen inom sin övergripande superhjältegenre för att kännas fräsch. Vi har inte sett denna typ av långsamma (och ibland mörka) spionaction i MCU sedan Captain America: The Winter Soldier från 2014, och även om filmen inte bjuder på något som andra spionthrillers inte har bjudit på tidigare, lyckas den ändå sticka ut genom att stundvis använda sig av Marvels karaktäristiska, fåniga charm med stor effekt.
Black Widow är en seriös actionfilm frontad av en superhjälte från serietidningar, och den har också friheten att välja de bästa delarna från sin inspirationskälla. Den blir alltmer Marvel-aktig i takt med att handlingen rör sig genom sina tre akter, men dess inledande timme har mer än några få likheter med en Jason Bourne- eller Bond-thriller.
Seriöst, ibland hade det inte känts som en överraskning om vi hade fått se Matt Damon eller Tom Cruise kliva in för Johansson, när hon navigerar genom intensiva biljakter och förföljer sitt mål genom slingrande tunnelbanenät. Det hjälper också att Mission: Impossible-kompositören Lorne Balfe har varit med i arbetet och som ett resultat är filmen mer i stil med Mission: Impossible än Avengers, vilket ytterligare kompletterar Black Widows tonförändring.
Det här är en sida av Marvel som vi inte har sett på länge. Det är ovant att se våra hjältar som de jagade istället för att vara jägarna, att vara bundna till tyngdkraftens lagar och att delta i enkla närstrider. Det resulterar i en utsökt blandning av tankeväckande dialoger och högintensiva action-sekvenser, utan det kaotiska virrvarr av specialeffekter som fyllt de senaste MCU-utgåvorna.
En familjeaffär
Precis som förväntat är Johansson lika bra som den badass Natasha som hon alltid har varit, men det är filmens omgivande karaktärer som gör Black Widow så underbar att titta på.
David Harbour och Rachel Weisz passar utmärkt som Natashas sovjetiska spionföräldrar, Alexei och Melina. Paret har samma naturliga kemi som man kan förvänta sig av ett gift par, och Harbor bjuder på några fantastiska komiska stunder i samspel med Johanssons ikoniska Natasha.
Det är dock Florence Pugh som är Black Widows stora triumf. I sin roll som Yelena är hon inte bara ett sätt för Natasha att utforska sina mörkare sidor av sitt förflutna, men hon är också en fascinerande karaktär i sig själv. Hon bjuder på några av filmens bästa skämt och coolaste moves, för att matcha sin Avengers-motsvarighet i stridskunskaper och till och med trumfa henne i humor.
Det känns helt naturligt att Pugh är med och det skulle inte vara förvånande att få se henne igen i framtida berättelser (det går rykten om att hon kommer att vara med i nästa års Hawkeye-serie på Disney+). Ja, varför inte ge henne sin egen serie? Karaktären är så pass bra att hon hade kunnat bära upp den.
Konstnärlig licens
Men som de flesta Marvel-filmer är Black Widow inte helt felfri. Den tar några stora konstnärliga friheter med några av dess stunts och innehåller några "hur hamnade de där?"-ögonblick, som man förväntar sig att de flesta spionthrillers har. Skurkarna i filmen är också intetsägande och har inte samma djup som Thanos eller The Winter Soldier. Ray Winstone känns varken hotfull eller övertygande rysk som den onda marionettmästaren Dreykov, medan den Arkham Knight-liknande Taskmaster är för mycket G.I. Joe ska kunna tas på allvar.
Men det vittnar om Black Widows effektivitet inom andra områden, då inget av det egentligen spelar någon roll. Den här filmen handlar om att sätta en populär karaktär i fokus så att fans får möjlighet att lära känna Natashas förflutna bättre och njuta av en berättelse som inte har fullt upp med att bygga en storyline för framtiden.
Efter åratal fyllda med nordiska gudar och rustningsklädda miljardärer är Black Widow det fulländade äventyret som dess hjältinna förtjänar - en bona fide spionthriller som ändrar den vanliga Marvel-formeln på ett uppfriskande sätt. Johansson kommer inte att återvända som Nat, men Cate Shortland har orkestrerat ett lämpligt avslut på hennes decennielånga tid i MCU.
Black Widow kommer på bio den 9 juli 2021 och kommer också att finnas tillgängligt online via Disney+ Premier Access.
