Borderlands 3 - recension

Efter en lång paus är det dags att återvända till Pandora för att riva, slita, skjuta och loota din väg till seger - men fungerar Borderlands-formeln verkligen under 2019 eller borde det här valvet hållits stängt?

För de oinvigda bygger Borderlands-serien på jakten efter loot. Spelare kan tjäna loot i en nästan obscen hastighet, där de konstant låser upp nya vapen och färdigheter de kan använda för att slåss genom stiliserade miljöer. Borderlands 3 lägger till extra allt av vad som gjort spelserien så populär, men behåller även några av seriens mindre trevliga påhitt.

Att återvända till Pandora känns som att komma hem, förutsatt att hemmet du återvänder till är en Mad Max-inspirerad ökenplanet där det enda som är farligare än alla banditer är den lokala faunan. Tacksamt nog erbjuder Borderlands 3, i sitt hopp till den nuvarande generationen, fler spännande platser att slåss på. Även om Pandora har sin egen charm, är det ändå spännande att lämna öknen för mer varierat klimat. Varje ny miljö känns unik gentemot den andra, som Prometeus enorma strukturer och stadsmiljö till träskmiljöerna i Eden-6, som breddar seriens färgpalett tio gånger om.

Att Borderlands 3 strikt håller sig till sin estetik är inspirerande och än en gång får vi njuta av den Cel-shadade designen, komplett med tjocka konturer kombinerat med utmärkt användning av färger. De tidigare nämnda nya intergalaktiska platserna skapar en sorts galen feberdröm som utspelas i serietidningar.

Passande nog för en spelserie som hela tiden marknadsför sig själv med en av de många Psycho Grunts som befolkar spelet, är karaktärsdesignen utmärkt, både när det gäller spelbara karaktärer och fiender. Alla fyra Vault Hunters spritter av personlighet, från Zanes Irländska accent till FL4K:s överdrivet seriösa galenskaper.

Halvdan humor

Tyvärr är det i och med Borderlands 3:s dialog vi börjar se sprickorna. Även om humor såklart är subjektivt, är det så många av spelets ”roliga stunder” som helt enkelt inte faller rätt ut. Kanske har publiken (vi) mognat över de senaste 5 åren, men många referenser och Callbacks känns bara som en chans att introducera trötta popkulturreferenser om och om igen.

Det är enormt tröttsamt, men det är inte bara negativt: fienders dödsskrik är lätt en höjdpunkt och att höra en fiende skrika ”my chilli recipe dies with me” sätter fortfarande ett leende på mina läppar, till och med dussintalet timmar in.

Kampanjen i Borderlands 3 frossar i sin egen absurditet och för det mesta är det ok. Calypso Twins, Primary Antagonists and Intergalactic Internet Superstars har lyckats ena de olika banditgrupperna i ett försök att mobilisera en styrka som ska låsa upp Vaults gömda under Pandoras yta.

Det är ett oblygt trick att få handlingen att röra sig framåt, men det som är synd är att Calypso Twins helt enkelt inte är lika intressanta som tidigare fienden Handsome Jack. Även om de retar dig via radio, saknar det helt karisma och känns istället ofta som en Podcast du slutar lyssna på efter några repliker.

De andra bossarna är inte mycket bättre, trots några helt unika designer. Många håller sig till springa-runt-i-en-arena-och-döda-småfiender-och-flankera-bossen-metoden, men plötsliga dåligt designade toppar i svårighetsgrad gör att allt känns mer frustrerande än utmanande. En fiende kan exempelvis elektrifiera arenans golv, helt utan avbrott.

Stor variation

Skjutandet är förmodligen anledningen till varför du är här och det känns precis lika bra som alltid. Vapen är än en gång stjärnan i den här showen och vapnen i Borderlands 3 har en imponerande variation. De mycket omtalade ”pistoler-på-ben” är roliga, precis som vapen som även fungerar som granater när du laddar om dem, vapen som kastar iväg fiender mot skyn eller vapen som använder pengar till skott. 

Trots variationen får varje vapen en chans att visa upp sig och varje vapen känns kärleksfullt designad. En tidig Submachine Gun erbjuder två sikten helt tillsynes utan andra fördelar, men att hoppa mellan de två vyerna var så kul att vi fortsatte använda vapnet långt efter att det slutat vara bra. Många vapen har nu också alternativa eldlägen, så även den mest anspråkslösa pistol kan skjuta raketer eller med ett knapptryck bli en Taser.

Skjutandet känns jättebra, men det är inom rörlighet som Borderlands 3 tagit små bebissteg för att erbjuda en mer modern upplevelse. Din karaktär kan nu volta och glida, och även om det först känns som en alldeles för sen och dessutom ganska liten ändring, testade vi att återvända till det (utmärkta) Borderlands 2, utan att kunna hoppa över småsaker eller glida - och det var en enorm skillnad.

Välgjorda klasser

I spelet väljer du mellan en av spelseriens fyra vanliga klasser, där varje erbjuder en förvånansvärt varierad spelstil. Zanes förmåga att kasta ut en klon av sig själv som dessutom kan göra skada är jättebra, men att kunna byta plats med sagda klon är något helt otroligt. Samtidigt är Mozes förmåga att framkalla en Mech en perfekt sista-chans manöver och FL4K:s olika monsterkompisar kan snabbt bli en hord. Vår favorit var dock Amara, som kan framkalla Phantom Limbs från marken för att attackera fienden.

Att kombinera alla fyra karaktärers aktiva färdigheter, attribut och olika vapen i Co-op är det perfekta sättet spendera en kväll med vänner. Loot kan dyka upp i kopior för alla eller så slåss ni över dem och varje klass har fyra färdighetsträd att använda erfarenhetspoäng på, något som kan resultera i helt olikt byggda karaktärer. Vi menar att Borderlands 3 erbjuder det bästa RPG-systemet bland alla co-op-skjutspel, trots genrens fokus på att skapa en karaktär som passar in i en viss spelstil.

Tyvärr är både resor och strider i fordon för oprecisa för att vara något annat än en nyhet man snabbt tröttnar på, trots att du ofta har förmågan att anpassa och framkalla fordon. Det är många gånger roligare att använda en av spelets oändliga antal Junkyard Scrappers för att resa längre sträckor, för att sedan hoppa ut och skjuta till fots.

Där Borderlands 3 har sin mest välkomna överraskning är i vad som sker efter kampanjens slut. Även om det inte finns några Raid-liknande sammandrabbningar (i alla fall inte än), finns det ändå gott om saker att se, skjuta och loota när du väl avslutat kampanjen. Circle of Slaughter är ett grundläggande Horde-läge, där spelare kan tjäna exklusiv loot genom att döda fiender och slutföra sidouppdrag, medan Mayhem Mode dubblerar loot-kvalitén men ökar fienders hälsa, samt lägger till några extra Tweaks.

Du kan till och med låsa upp ett nytt rankingsystem när kampanjen är över. Det erbjuder bonusstatistik du kan kolla igenom för varje klass. Samtidigt finns det också ett New Game Plus-läge, om du känner dig redo att göra allt igen för ännu bättre loot. Slutligen erbjuder Proving Grounds fiender och bossar som kommer i vågor och som kommer överösa dig och ditt lag med loot, förutsatt att du är tillräckligt effektiv.

Omdöme

Borderlands 3 känns som en sorts resa bakåt i tiden. Trots populariteten hos Live Service-spel och Shared World-skjutare som Division eller Destiny, känns Gearbox Softwares första spel på tre år härligt bekvämt, ungefär som spelmotsvarigheten till att se din favoritfilm under en regnig eftermiddag. Trots det erbjuder spelet fortfarande mycket som är nytt och med varje resa kommer du uppskatta det ännu mer.

• M.I.A, Doctor Strange och Borderlands 3: Inspirationen bakom loot-skjutaren