De bästa Souls-spelen: From Softwares topptitlar rankade

From Software har gjort väldigt många spel men i väst var de, innan 2009, mest kända som skaparna av Kings Field, Armored Core och Tenchu-serien. Under 2009 släpptes Demon's Souls och även om vissa av idéerna från spelet hade utforskats i tidigare spel, framförallt Kingsfield-spelen, blev det här deras första spel som verkligen fick genomslag i väst.  

Spelet blev kultförklarat och satte From Software på kartan. När det var dags för uppföljaren ville de fortsätta på den inslagna banan, men ett byte av utgivare från Sony till Bandai Namco, gjorde att den nya serien behövde byta namn. Valet föll på Dark Souls.

Sedan dess har de släppt flera spel med olika miljöer, fiender, estetik samt mekanik, men de har alla haft flera viktiga beståndsdelar gemensamt. Det har varit svåra spel som kräver att spelaren, inte spelkaraktären, levlar upp för att avancera i spelet. Utöver det har spelen haft stora skräckinjagande bossar samt ett tryckande, ibland ganska skrämmande mörker. På ytan är handlingen enkel, men för den uppmärksamme finns också en väldigt djup 'lore' eller historia, som huvudsakligen kan skymtas i obskyra texter eller i det osammanhängande svamlande hos halvgalna varelser spelaren möter.

Ett samlingsnamn för dessa spel stöpta i liknande former brukade vara Soulsborne, men med tillkomsten av det senaste spelet, Sekiro: Shadows Die Twice så får vi se om det hittas på något nytt fantasifullt namn. Väldigt nyligen utannonserades också 'Elden Ring', ett spel där Souls-skaparen Hidetaka Miyazaki samarbetar med Game of Thrones-författaren George R. R. Martin. Vi vet fortfarande väldigt lite om spelet, men vi som älskar Souls-spelen hoppas så klart att det blir något liknande.

Om du är ett gammalt Souls-fan och vill läsa om dina favoritspel så är du så klart välkommen, men vi vill också att du som aldrig spelat Souls-spelen eller du som försökt men inte riktigt fastnat för dem ska läsa den här listan och inspireras att även ni ge er in i From Softwares magiskt förtryckande värld.

Här är vår lista av vad vi tycker är From Softwares bästa Soulsbornekiro spel.

Efter Dark Souls 2 kom Playstation 4-exklusiva Bloodborne och skakade Souls-fans genom att vara ett ganska stort avstamp mot Souls-serien hittills. Bloodborne lämnade Dark Souls mörka fantasy-värld och gav sig istället in i vad som först verkade vara någon sorts konstig version av Bram Stokers Dracula, men som sedan snarare kom att efterlikna författaren H.P. Lovecrafts kända värld av Cosmic Horror. Bloodborne var enormt mycket snabbare och, det kanske största avstampet, hade inte heller några sköldar. Fienderna är otroligt aggressiva och vad Bloodborne förväntar sig av dig som spelare är inget mindre än rasande aggression.

I Bloodborne är du en Hunter som kommit till den fallfärdiga staden Yharnam. Staden var en gång var känd för förmågan att kunna bota många sjukdomar genom att använda blod. Du är på jakt efter något som heter Paleblood, men den vänlige men udda ägaren av The Hunters' Dream, Gehrman säger: "Fundera inte för mycket kring allt det här. Gå bara ut och döda några 'beasts', det är för ditt eget bästa"

From Software lyckas sedan skapa en historia spelaren kanske inte förstår till 100%, men den är konstant fängslande. Det finns också en god variation mellan de olika världarna man besöker, där vissa är öppna för dig att gå lite var som helst medan vissa är lite mer stängda korridorer. Du har inte samma stora sammankopplade värld som i till exempel Dark Souls 1, men nivå-designen inuti den stora världen är närapå briljant. Ingen vägg känns ogenomtänkt och alla monster står precis där de ska stå för att ge exakt rätt känsla av rädsla och obehag.

Monsterdesignen gör så klart sitt för att öka skräcken, med alltifrån vad som liknar vanliga zombier till groteska skapelser med tentakler och tänder. Boss-designen är även den genial och bossarna är ofta, men inte alltid, många gånger större än spelaren själv. Tillsammans med det nedladdningsbara DLC (som vi verkligen rekommenderar) har Bloodborne 22 bossar, där enbart ett fåtal inte riktigt känns lika genomarbetade som resten. 

I Bloodborne behöver spelaren alltså vada genom blod, ta sig igenom en Lovecraft-inspirerad skräckvärld, överkomma massvis med hemska monster samt besegra 22 vidriga och skräckinjagande bossar - och vi har aldrig haft lika kul.

Just därför får Bloodborne en första plats på vår topplista över bästa Souls-spel.

Ett år efter Bloodborne kom Dark Souls 3 och alla kunde se att Dark Souls 3 inte hade lika stort fokus på de långsamma mer taktiska striderna från Dark Souls 1 och 2. Istället blev tempot klart högre som om spelet hämtat inspiration från just Bloodborne. 

Kanske var det högre tempot ett svar från From Software på den kritik de fått över de tidigare Souls-spelen. I Dark Souls 1 och 2 var det ofta enkelt att gömma sig bakom en sköld och bara titta ut för en attack när det var säkert, något som ofta kritiserades och fick öknamnet ”turtling”. Dark Souls 3 med sitt högre tempo med bossar och fiender som kunde vara enormt snabba krävde helt enkelt en annan mer rörlig och aggressiv spelstil.

Skiftet i tempo delade spelarbasen, många älskade det och många hatade det, men hyllningen från kritikerna var nästan unison. Spelet fick genomgående mycket höga betyg och även spelarbasen lärde sig älska Dark Souls 3. 

Fiendedesignen och bossarna håller som vanligt väldigt hög klass, miljöerna är varierade och detaljerade och du får dessutom besöka flera olika platser från tidigare Souls-spel. Det finns så klart en enorm mängd vapen och magier att använda och ja, på många sätt är Dark Souls 3 ett sorts ärevarv för spelserien i sig. 

Spelet fick dock samtidigt kritik för att det kändes för ”säkert”. Konsensus var att Dark Souls 3 troligast var det sista spelet i Souls-serien, i alla fall på ett tag, så From Software ville göra något som hyllade serien stort utan att ta ut svängarna för mycket. Det visade sig vara både positivt och negativt, där vissa tyckte att det kändes för bekant medan andra trivdes som fisken i vattnet. 

Ett tag efter spelets utgivning kom två expansioner, The Ringed City och Ashes of Ariandel. Även om expansionerna blev enormt hyllade så kom From Softwares affärsstrategi att kritiseras. Bägge expansionerna kändes aningen tunna och när folk började luska blev det tämligen uppenbart att det från början bara var meningen att vara en expansion. Många menade här att utgivaren, Bandai Namco, hade krävt två expansioner så att de också kunde marknadsföra ett säsongspass där du fick bägge expansionerna för ett lägre pris. 

Klart var dock att expansionerna var mästerliga med intressanta nya miljöer, spännande nya fiender och flera enormt omtyckta bossar. Expansionerna blev verkligen pricken över i:et och gjorde att Dark Souls 3 blev ett komplett briljant paket och ett värdigt avslut på Souls-sagan.

Sony hade stått som utgivare för Demon’s Souls och de ägde således rätten till spelserien. From Software ville dock få ut sina spel till fler än bara Playstation-ägare, så de skrev avtal med Bandai Namco, som blev deras nya utgivare, men eftersom Sony ägde rätten till Demon’s Souls var de tvungna att byta titel på spelet. Valet föll tillslut på Dark Souls och en av spelvärldens mest kända spelserier var född. 

I Dark Souls fick From Software möjlighet att förfina vad de gjorde i Demon’s Souls och de gjorde också några vågade ändringar i spelets design jämfört med Demon’s Souls. Den kanske största ändringen var att gå från Demon’s Souls hub-värld och istället skapa en helt öppen värld med smarta gömda genvägar mellan områden som spelaren kunde hitta. 

De revolutionerade också healing-systemet. I Demon’s Souls kunde spelaren konsumera gräs för att återfå liv och gräset fick man genom att döda fiender eller genom att köpa det. I Dark Souls föddes istället systemet med Estus-flaskor. Spelaren hade ett bestämt antal Estus-flaskor och använda flaskor kunde bara återfås när man vilade vid en lägereld. Antalet Estus-flaskor kunde uppgraderas, men uppgraderingen var knuten till en specifik lägereld och inte till flaskorna spelaren hade.

Det tog också relativt lång tid att hela sig med en Estus-flaska, så det var viktigt att spelaren valde rätt tillfälle att hela sig i strid. Allt detta skapade ett system där spelaren inte behövde så kallat ”farma” efter healing, men innebar även att spelaren inte kunde använda hur mycket de ville. Ett briljant system som säkerligen gjorde att Dark Souls blev än mer populärt än Demon’s Souls.

Dark Souls blev nästan absurt populärt och om Demon's Souls fick kultstatus, så blev Dark Souls ett tvättäkta fenomen. Spelet födde även ett antal memes där kanske det mest kända är Git Gud, ett meme som ursprungligen ska ha varit ett ironiskt svar till spelare som klagade på Dark Souls svårighetsgrad, men som istället kom att bli ett obehagligt uttryck av extrem elitism från Dark Souls mest inbitna fans mot nya spelare.  

Dark Souls var ett häpnadsväckande bra spel för sin tid. Idag känns det lite slött, men det går fortfarande att ha väldigt kul med Dark Souls. 

Det kommer in på tredje plats i vår topplista över bästa Souls-spel.

Sekiro: Shadows Die Twice är From Softwares senaste titel och även om det delar DNA med Souls-spelen, är det faktiskt ett större avstamp än vad Bloodborne en gång var. Bloodborne gjorde en stor grej av att vara som Dark Souls utan sköld, men Sekiro känns ofta som ett helt annat spel.

Med ett mycket större fokus på att parera attacker och på stridens rytm lyckas From Software skapa ännu ett spel som nog är svårast för Souls-veteraner och istället enklare för de som är helt nya till Souls-spel, som Bloodborne en gång sades vara. Den här gången är det inte bara livmätare som gäller, dina fiender har nämligen en separat mätare för Posture. Den fylls bland annat genom att parera attacker och när den är full kan du utföra en attack som tar bort en stor del av din fiendes liv.

Sekiro ändrar också på den kanske mest kända mekaniken i Souls-spelen, att du ett obegränsat antal gånger kan dö och helt enkelt försöka igen. Det fungerar visserligen i Sekiro också, men här får du ett straff för att dö. NPC:er i spelet kan få en sjukdom som heter Dragonrot om du dör för ofta och det är inte helt lätt att göra dem friska igen. Sekiro har dessutom ändrat skådeplats, från krigshärjade slott till feodala Japan. Det är mycket som är nytt i Sekiro.

Sekiro är svårt att placera. Det är ett gediget bra och välgjort spel, men hur mycket du gillar det beror helt på vad du tycker om spelets stridssystem och dess skådeplats. Älskar du allt som har att göra med feodala Japan och samurajer kommer du troligen gilla även detta. Tycker du istället om Dark Souls lite långsammare och mer metodiska och strategiska strider, kan du få svårt med Sekiro.

Sekiro hamnar på en fjärdeplats i vår topplista över bästa Souls-spel.

Under 2009 släppte ett, i väst, litet okänt företag som hette From Software ett spel som hette Demon’s Souls. Det var väldigt svårt och sågs av många som en comeback för spel som faktiskt krävde något av spelaren. I jämförelse med att fler och fler storspel mer eller mindre såg till att du inte fick misslyckas blev Demon’s Souls något av ett fenomen. Visst, många av idéerna i Demon’s Souls hade redan utforskats i tidigare spel, som From Softwares Kingsfield-serie, men Demon’s Souls markerade första gången From Software slog stort i väst och spelet fick kultstatus bland fans.

Vissa kritiker menar att det är ett spel där man växer genom att förlora, andra kallade det svårbegripligt och det blev tidigt uppenbart att From Software hade hittat ett koncept som inte var för alla. Med ovanligt långsamma rörelser och där slag från både spelaren och fienden var långsamma och inte kunde avbrytas, så premierades taktik och planerande. Samtidigt blev spelaren hårt straffad för misstag och texten "You Died" efter en mindre lyckad spelrunda blev en stor meme.

From Software hade väldigt modesta förhoppningar på spelets försäljning. I väst hade utgivaren Atlus beräknat att spelet skulle sälja 75 000 kopior och de hade bara förberett 15 000 kopior för deras första veckor. Spelet hade inte ens någon reklamkampanj. Nöjda kunder såg dock till att sköta marknadsföringen och tack vare mun-till-mun marknadsföring så sålde spelet oväntat bra. I Nordamerika sålde spelet över 150 000 kopior under den första månaden och det estimerades att spelet sålde väl över 1 miljon kopior globalt. 

Spelet var en stor succé och var enormt nyskapande för sin tid. Jag var en av dem som köpte spelet när det släpptes och jag minns att jag tyckte mycket om spelet och slogs av hur annorlunda det var jämfört med andra storspel jag spelade. Demon’s Souls var svårt, men det kändes sällan orättvist och det känns riktigt bra när man väl lyckas besegra en svår fiende. Det må kännas en aning gammalt nu, men den känslan var vad som födde hela den underbara Souls-genren vi njuter av idag.

Demon's Souls kommer in på en femte plats i vår topplista över bästa Souls-spel.

Hidetaka Miyazaki, skaparen av både Demon’s Souls och Dark Souls, steg ned från sin position som Director och antog istället rollen som Supervisor och lät Tomohiro Shibuya and Yui Tanimura anta rollen som Director och Co-Director. Det är viktigt att notera att bytet av Director kom att bli den överlägset mest populära anledningen till att Dark Souls 2 visade sig bli en sådan besvikelse jämfört med Dark Souls.

Innan detta blev Dark Souls 2, när det släpptes, enormt hyllat och fick väldigt många 10/10-betyg. Kritikerna älskade det och till en början även många spelare. En mindre kontrovers angående att spelet hade dynamiska skuggor när det visades för att sedan se väldigt platt ut när det släpptes kom och gick. Trots det fick spelet en relativt lyckad utgivning.

Allteftersom tiden gick spred sig åsikten att Dark Souls 2 helt enkelt inte var lika bra som Dark Souls och som ett resultat av en mängd Youtube-klipp som systematiskt pekade ut vad som var fel med spelet, började ryktet att det var just bytet av Director som var den stora anledningen att Dark Souls 2 var sämre.

Så vad var annorlunda? En av de största skillnaderna var fiendeplaceringen. I det första Dark Souls var det huvudsakligen strider 1 mot 1 som var i fokus och om du var tvungen att slåss mot flera fiender samtidigt, var de för det mesta svaga fiender eller så fanns det en specifik anledning. I Dark Souls 2 var antalet strider mot flera ofta mycket starka fiender långt mer vanliga, något som gav striderna en väldigt utdragen känsla där allt spelaren gjorde var att undvika attacker och ibland lyckas få in ett slag.

Utöver det kritiserades boss-designen samt att Tomohiro Shibuya och Yui Tanimura helt missuppfattat vad som gjorde Dark Souls 1 så bra. Efter succén med Dark Souls 1 var utgivaren Bandai Namco ivriga att marknadsföra Dark Souls 2 som ett svårt spel - och det var det. Många menade att det gick över gränsen mellan att vara svårt och orättvist, och det var inte ovanligt att spelaren dog utan att ha kunnat göra mycket åt det. 

Dark Souls 1 var inte heller svårt enbart för svårighetsgradens skull, utan hade ett bakomliggande syfte. Det var svårt för att det skulle ge en känsla av upprymdhet när spelaren mot alla odds lyckades besegrade en stark fiende.

Som ni säkert gissat eftersom Dark Souls 2 är placerat längst ned på den här listan, håller vi med om kritiken spelet fått. Vare sig det beror på byte av Director eller inte kan vi inte säga något om, men Dark Souls 2 saknar mycket av den magi som gjorde det första Dark Souls till en sådan succé.

Notera dock att Dark Souls 2 inte är något dåligt spel. Det är endast i jämförelse med de andra, mycket bra Souls-spelen, som Dark Souls 2 fallerar. Vi rekommenderar ändå fans av genren att spela det, men förvänta er inte samma polerade upplevelse som resten av Souls-spelen.

Dark Souls 2 kommer in på en sjätte plats i vår topplista över bästa Souls-spel.