Logitech G har ett omfattande utbud av gamingtillbehör och Logitech G316 X är ett relativt nytt tillskott. Det här är ett trådbundet tangentbord i 98%-format (det enda som saknas är sektionen med bland annat Home-tangenten) med RGB-belysning och några trevliga extrafunktioner.

Logitech G316 X har hot-swappable-switchar och levereras som standard med taktila switchar. De har en relativt hög aktiveringskraft på 55 gram, alltså hur hårt du behöver trycka för att en tangenttryckning ska registreras. Personligen ser jag det som en fördel. På så sätt kan jag vara säker på att en tangenttryckning bara registreras när jag faktiskt vill det. Samtidigt är switcharna relativt högljudda. Om du använder tangentbordet på ett kontor eller i en coworking-miljö lär människorna omkring dig kanske inte uppskatta det lika mycket.

Tangentbordet passar däremot utmärkt för gamers som arbetar hemifrån eller studerar på egen hand. I spel kommer den höga polling rate-frekvensen på 8 000 Hz väl till pass. När jag tryckte på en tangent utfördes kommandot omedelbart i spelet. Det går dessutom att ställa in en lägre polling rate, vilket är praktiskt i äldre spel som inte fungerar bra med högre frekvenser. Samtidigt har jag använt Logitech G316 X under arbetstid för att skriva artiklar, inklusive den här recensionen, och det fungerar utmärkt även för det. Tangenterna sitter tillräckligt långt ifrån varandra utan att tangentbordet blir onödigt stort.

Den mest iögonfallande delen hittar du längst upp till höger. Här sitter knappen för Gaming Mode, LED-displayen och det multifunktionella vredet. Knappen för Gaming Mode konfigureras via G Hub-appen och låter dig stänga av vissa tangenter. Gamers som någon gång råkat komma åt fel tangent mitt under en intensiv spelsession lär uppskatta det här. Med ett enda tryck kan du slå på eller stänga av Gaming Mode.

Vredet har flera olika funktioner. Du kan använda det för att styra media, justera volymen, ändra tangentbordets ljusstyrka och justera polling rate. Vredet roterar med tydliga klick, så att du exempelvis vet att du höjer volymen exakt ett steg i taget. På LED-displayen visas dessutom vilken funktion vredet för tillfället styr.

För att byta funktion håller du vredet intryckt. Ikonen på LED-displayen börjar då blinka och du kan bläddra mellan de olika alternativen. Tryck på vredet igen för att välja önskad funktion. Allt fungerar väldigt intuitivt och tillförlitligt. Tack vare LED-displayen behöver du dessutom aldrig fundera över vilken funktion vredet för tillfället styr.

En potentiell nackdel är att LED-displayen inte går att stänga av. Ikonen visar dessutom alltid någon form av animation. När musiknoten visas rör sig exempelvis dess två ”ben” upp och ner. Vissa kommer säkert att uppskatta det, medan andra kan tycka att det är distraherande. Om du inte rör Logitech G316 X på ett tag visar displayen istället en slags dansande smiley. Displayen står med andra ord aldrig helt stilla.

G Hub ger dig dessutom full kontroll över RGB-belysningen. Du kan välja mellan ett antal förinställningar eller skapa ett eget ljusmönster. Du får till och med kontroll över varje enskild tangent och ljuslisten. Mellan funktionstangenterna och siffertangenterna sitter en ljuslist som består av 30 separata zoner. Även dessa går att konfigurera individuellt om du vill.

Ljuslisten reagerar dessutom på det du gör med vredet. Om du exempelvis höjer volymen genom att vrida åt höger rör sig ljuset från vänster till höger.

Slutligen har du inte särskilt många alternativ om vinkeln på Logitech G316 X inte passar dig. På undersidan finns små stödfötter som vinklar tangentbordet något uppåt. Tyvärr går det varken att höja eller sänka dem och de går inte heller att ta bort.

Logitech G316 X: pris & tillgänglighet

• Rekommenderat pris på 1 299 kronor
• Finns hos de flesta större återförsäljare
• Två färger: vit med gröna detaljer och svart med lila detaljer

För 1 299 kronor får du ett riktigt komplett gamingtangentbord. Logitech G316 X finns dessutom i två färger: vitt och svart. Den vita versionen har ett ljusgrönt vred och en ljusgrön Esc-tangent, medan dessa detaljer är lila på den svarta versionen.

Det enda som kan få dig att tveka är att det här är ett helt trådbundet tangentbord. Om du vill ha ett trådlöst tangentbord med motsvarande funktioner får du snabbt räkna med att betala en bra bit mer. Tack vare LED-displayen blir vredet dessutom smidigare att använda, eftersom du alltid kan se vilken funktion som är vald för tillfället.

Om du går ner i pris märks det snabbt på byggkvaliteten. Det såg vi exempelvis i vårt test av Trust GXT 868 Torix. HyperX Alloy Rise är ett möjligt alternativ för gamers som trots allt vill ha den separata sektionen med Home-tangenten och liknande knappar, men den kostar också lite mer.

Logitech G316 X: specifikationer

Bör du köpa Logitech G316 X?

Köp det om...

Köp det inte om...

Logitech G316 X: andra alternativ

XPPen Magic Note Pad vill erbjuda det bästa av två världar – ett digitalt anteckningsblock som är skonsamt för ögonen samtidigt som det fungerar som en fullfjädrad produktivitetssurfplatta med Android 14. XPPen beskriver den som den första i sitt slag, tack vare sin X-Paper-skärm med tre olika lägen: Ink Paper, Color Paper och Regular.

Även om andra tillverkare tidigare erbjudit liknande funktioner (exempelvis TCL:s Nxtpaper-serie) känns XPPens första försök inom skrivsurfplattor som en fullträff. Från första gången vi packade upp den och startade den blev vi fast vid den pappersliknande färgskärmen. Även om den främst marknadsförs som ett digitalt anteckningsblock var den första appen vi laddade ner Kindle och våra favoritserier blev dess första riktiga test.

Vi har lång erfarenhet av att läsa på surfplattor, från billiga Android-modeller till iPad Pro och även om upplevelsen ofta fungerar bra kan den snabbt bli tröttande för ögonen. Här – med en surfplatta som använder TCL:s Nxtpaper-teknik – får du istället en betydligt behagligare upplevelse. Regular-läget är mindre hårt mot ögonen än vanliga LCD-skärmar och det går dessutom snabbt att växla över till färgbläcksläget när man vill. Visst blir färgerna mindre livfulla när filtren aktiveras, men resultatet är fortfarande betydligt bättre än på färgade läsplattor som Kobo Libra Colour eller Kindle Colorsoft.

Surfplattan har en skärm på 10,95 tum, vilket vi tycker är en perfekt balans mellan skärmstorlek och portabilitet för en digital anteckningsenhet. Däremot gör själva chassits extra dimensioner att den känns lite klumpig att hålla i en hand under längre stunder.

Trots det är det ett ganska litet pris att betala för den fantastiska och mångsidiga läsupplevelsen, särskilt om man använder båda händerna eller låter surfplattan vila i knät. XPPen är dock noga med att poängtera att läsning egentligen bara är ett sekundärt användningsområde – den är framför allt tänkt som en skrivsurfplatta.

Och det är just där den verkligen fångat oss. Vi glömmer numera aldrig att ta med ett anteckningsblock när vi behöver skriva ner något och vi tappar heller aldrig bort pennan vi behöver för att göra det.

X3 Pro Pencil 2, som följer med i förpackningen, fästs magnetiskt på surfplattan med en starkare magnet än vi sett på någon annan skrivsurfplatta med e-ink.

De marknadsledande 16 384 trycknivåerna kan kanske kännas lite överdrivna på en produkt som främst är byggd för anteckningar – 8 000 nivåer anses redan vara tillräckligt även för konstnärer – men det går inte att förneka hur fantastisk skrivupplevelsen är tillsammans med de mjuka pennspetsarna. Det finns dessutom en smart genvägsknapp på pennan som kan öppna anteckningsappen direkt när surfplattan är låst eller ta en skärmdump när du läser något och sedan direkt öppna anteckningsappen för att låta dig skriva på bilden.

Att skriva och rita känns enkelt och naturligt, även med lätt handtryck. Det återskapar kanske inte känslan av penna mot papper perfekt, men det kommer väldigt nära och erbjuder samtidigt en egen typ av tillfredsställande upplevelse.

Vi är kanske inte professionella illustratörer, men med tanke på hur enkelt det är att skriva även från kraftigt vinklade positioner och hur exakt pennan är, är det här definitivt en surfplatta som både kan och bör övervägas av kreatörer.

Det här är heller inte bara en maskin för anteckningar, ritande och läsning. Tack vare surfplattans 3-i-1-flexibilitet fungerar den även bra för att titta på innehåll från de bästa streamingtjänsterna. Visst är det kanske inte den ultimata filmupplevelsen, med tanke på skärmens laminering och upplösningen på 1 920 x 1 200 pixlar, men vi tyckte ändå att den fungerade bra även i ljusa miljöer. Det är kanske inte huvudskälet till att köpa den, men som extra bonus är det svårt att klaga.

Dessutom vill XPPen Magic Note Pad förbättra både produktivitet och kreativitet. Därför är surfplattan utrustad med en frontkamera på 13 MP och dubbla mikrofoner som gör det enkelt att hoppa in i videomöten eller onlinelektioner. Med stöd för delad skärm går det dessutom att både anteckna och videochatta samtidigt.

Med en tjocklek på bara 7 mm och en vikt på 495 gram är XPPen Magic Note Pad väldigt enkel att få ner i väskan, även tillsammans med det medföljande magnetiska fodralet som gör enheten något större. Och jämfört med andra skrivsurfplattor känns den dessutom riktigt prisvärd.

XPPen Magic Note Pad: pris & tillgänglighet

• Släpptes globalt den 19 mars 2025
• Pris 3 799 kronor
• Finns via XPPen och auktoriserade återförsäljare

XPPen Magic Note Pad lanserades den 19 mars 2025 med ett lanseringspris på 3 799 kronor och surfplattan är konkurrenskraftigt prissatt sett till vad den erbjuder.

För att sätta priset i perspektiv kostar skrivsurfplattor med e-ink, som Amazon Kindle Scribe (2024) och Onyx Boox Go 10.3, ungefär lika mycket – 4 200 kronor respektive 4 600 kronor – men ingen av dem erbjuder samma mångsidiga skärmupplevelse som XPPen gör här.

Visst kan man spara pengar genom att köpa en billig Android-surfplatta istället, men då går man samtidigt miste om de avancerade funktionerna för anteckningar och skissande som Magic Note Pad erbjuder direkt från start.

• Värde - poäng: 4/5

XPPen Magic Note Pad: specifikationer

XPPen Magic Note Pad: skärm

• 10,95-tums X-Paper-skärm
• Upplösning på 1 920 x 1 200 och 90 Hz uppdateringsfrekvens
• Låg nivå av blått ljus

Det är ovanligt att stöta på en produkt som faktiskt känns unik på dagens överfulla teknikmarknad, men Magic Note Pads färgskärm lyckas verkligen med det. Visserligen är det inte första gången vi sett den här typen av teknik – den dök tidigare upp i vår recension av TCL Nxtpaper 10s – men det här är den första enheten av sitt slag som erbjuder tre olika skärmlägen: Ink Paper, Color Paper och ett vanligt surfplatteläge.

Surfplattan har TÜV SÜD-certifieringar för låg nivå av blått ljus och pappersliknande skärmstandarder, samtidigt som den erbjuder en fullt godkänd upplösning på 1 920 x 1 200 pixlar tillsammans med en uppdateringsfrekvens på 90 Hz.

Även om Magic Note Pad vill vara en mångsidig surfplatta är dess största styrka skrivupplevelsen och där har XPPen gjort ett fantastiskt jobb med att optimera skärmen. Vi älskade verkligen att skriva på den här surfplattan, oavsett om det handlade om att göra att-göra-listor, anteckna under dokumentärer eller brainstorma artikelidéer. Den medföljande X3 Pro Pencil 2 känns otroligt responsiv och mjuk att använda och lyckas till och med efterlikna ljudet av penna mot papper.

Uppdateringsfrekvensen på 90 Hz säkerställer dessutom väldigt låg fördröjning, vilket gör att handskriften nästan visas direkt på skärmen. Med 16 384 trycknivåer – långt över de cirka 8 000 nivåer som brukar anses tillräckliga även för professionella illustratörer – går det att skapa allt från lätta skisser till kraftiga och tydliga linjer.

Skrivupplevelsen förblir mjuk och responsiv i alla tre skärmlägen, även om själva visningsupplevelsen förändras ganska mycket beroende på vilket läge som används. XPPen Magic Note Pad har dessutom ett särskilt läsläge som ska minska belastningen på ögonen ytterligare, men vi märkte faktiskt ganska liten skillnad eftersom skärmens laminering och filter redan gör den betydligt mer behaglig att använda än vanliga LCD-skärmar.

Papperslägena passar bäst för läsning, även om de inte riktigt når upp till de bästa läsplattorna med e-ink. Vår Onyx Boox Page känns exempelvis betydligt närmare riktigt papper, medan XPPen Magic Note Pad fortfarande känns som en surfplatta som försöker imitera en läsplatta – vilket förstås beror på att det här är en modifierad LCD-skärm och inte en riktig E Ink-panel. Men det svartvita Ink Paper-läget kommer ändå imponerande nära känslan av e-ink.

Color Paper- och standardlägena fungerar däremot riktigt bra för serier och annat bildtungt innehåll. Color Paper-läget är mindre mättat och därmed skonsammare för ögonen under längre sessioner, medan standardläget levererar de färgstarka och detaljerade bilder man förväntar sig från en traditionell surfplatta.

Skärmen fungerar dessutom bra för videouppspelning. Den ögonvänliga lamineringen påverkar visningsvinklarna något, men det märks väldigt lite i praktiken. Vi tittade på allt från Avengers: Endgame till Daredevil: Born Again, Moana 2 och Dune och tyckte att bilden såg riktigt bra ut. Svärtan är kanske inte den djupaste, men det är också väntat med tanke på vilken typ av skärmteknik som används här.

De pappersliknande lägena stöder dessutom videouppspelning, även om det kanske inte är något de flesta kommer använda särskilt ofta. Vi tyckte faktiskt att Color Paper-läget gav en ganska unik och oväntat trevlig upplevelse när vi tittade på Invincible, även om det tog lite tid att vänja sig.

Tack vare den utmärkta skrivresponsen, det bra skyddet mot oavsiktliga touch-inputs och den behagliga läs- och tittarupplevelsen känns nackdelarna med skärmen mest som naturliga kompromisser för den här typen av teknik. XPPen Magic Note Pad sticker verkligen ut som ett väldigt intressant alternativ för skribenter, kreatörer och vanliga läsare, med en fantastisk skrivskärm och imponerande mångsidighet.

• Skärm - poäng: 5/5

XPPen Magic Note Pad: design

• Levereras med X3 Pro Pencil 2
• Ingen kameramodul på baksidan
• Enkel att ta med sig

XPPen Magic Note Pad är en stilren och praktisk surfplatta, även om designen kanske inte känns direkt banbrytande vid första anblick.

XPPen lyfter gärna fram att surfplattan bara är 7 mm tunn, men det finns faktiskt flera modeller på marknaden som är ännu tunnare, däribland den 13-tums stora iPad Pro som är strax över 5 mm tunn. Det som däremot gör att Magic Note Pad känns extra slimmad är att den helt saknar kameramodul på baksidan – eller någon bakre kamera över huvud taget. Resultatet blir en ovanligt platt yta som lämpar sig perfekt för skrivande.

Framsidan och sidorna har dessutom snygga silverfärgade metallramar som ger ett ganska premiumliknande intryck, men baksidan känns tyvärr lite billigare. Det matta vita materialet når inte riktigt samma kvalitetskänsla som resten av konstruktionen.

På undersidan sitter en USB-C-port för laddning tillsammans med stereohögtalare, medan alla knappar är placerade uppe till höger. Volymknapparna sitter på sidan och ovanpå hittar vi både strömknappen och knappen för Nxt Paper-lägena som används för att växla mellan olika skärmprofiler.

Den verkliga stjärnan här är dock X3 Pro Pencil 2 och den är en ren fröjd att använda. Tack vare det inbyggda X3 Pro-chippet kräver pennan varken laddning eller Bluetooth-parkoppling, utan fungerar direkt ur kartongen. Den magnetiska fästfunktionen är dessutom imponerande stark. Vi råkade stöta till surfplattan flera gånger och var säkra på att pennan skulle flyga av, men den satt kvar utan problem varje gång.

Vi går djupare in på pennans prestanda senare i recensionen, men rent fysiskt är den fantastisk. Den är lätt, bekväm att hålla i och de mjuka spetsarna inspirerade av gelpennor ger en riktigt härlig skrivkänsla. Pennan har dessutom egna fysiska genvägar.

I appen XPPen Notes fungerar pennans sidoknapp – som annars används för genvägar utanför appen – som suddgummi. Eftersom knappen sitter precis där tummen naturligt vilar råkade vi trycka på den ganska ofta av misstag. Som tur är suddas bara det som pennan faktiskt rör på skärmen bort, så vi förlorade aldrig något viktigt arbete. Men när vi satt fokuserade på att anteckna blev det ändå ett ganska irriterande moment, även om det blev lättare att undvika när vi väl vant oss vid det.

Sammantaget kanske Magic Note Pad inte riktigt träffade helt rätt för oss rent designmässigt, men den ser fortfarande betydligt bättre ut än vissa premiumalternativ med e-ink – vi tittar på dig, Kobo Elipsa 2E. Och när det gäller själva pennan är det utan tvekan en av de bästa styluspennor vi någonsin använt på en digital skärm.

• Design - poäng: 4/5

XPPen Magic Note Pad: mjukvara

• Kör Android 14
• Minimalt med bloatware
• Smarta genvägar som sparar tid

Eftersom XPPen Magic Note Pad kör Android 14 kommer gränssnittet kännas direkt bekant för alla som tidigare använt Android-enheter. Det som stack ut mest när vi startade surfplattan första gången var dock hur få förinstallerade appar som faktiskt fanns här – något vi verkligen uppskattade efter att nyligen ha testat Poco F6 Pro.

De enda apparna vi egentligen skulle kalla för bloatware är Facebook, Booking.com och Adobe Acrobat. I övrigt får du mestadels Googles egna appar, YouTube (inklusive Music och Kids), WPS Office, Google Play Store samt de vanliga systemapparna som Inställningar och Kamera.

Inne i inställningarna går det att ändra bakgrundsbild och justera färger för ikoner, text och bakgrunder. Det går även att anpassa genvägarna på låsskärmen.

Den verkliga anpassningen handlar dock mindre om utseende och mer om hur du faktiskt vill använda surfplattan. Utöver de tre skärmlägena – Regular, Color Paper och Ink Paper – går det även att förbättra standardläget med olika profiler för bilder, video och spel, samt särskilda lägen för läsning, ögonkomfort och användning i starkt solljus.

En funktion vi verkligen gillade var möjligheten att hålla inne pennans sidoknapp och snabbt trycka på den låsta skärmen för att direkt öppna XPPen Notes-appen. Det är en liten detalj, men det går märkbart snabbare än att låsa upp surfplattan och navigera manuellt.

Genom att hålla inne samma knapp och trycka på skärmen går det dessutom att ta en skärmdump av det man läser och direkt öppna bilden i anteckningsappen för att markera eller skriva på den. Funktionen för knappen går också att ändra till exempelvis bakåtknapp, hemskärm, senaste appar eller genvägspanelen. Vi uppskattade även möjligheten att ta skärmdumpar genom att dra tre fingrar nedåt över skärmen istället för att hålla inne ström- och volymknappar samtidigt.

Det är också värt att nämna genvägspanelen som kan döljas eller lämnas flytande på skärmen. Därifrån går det snabbt att öppna anteckningar, spela in skärmen, skriva e-signaturer, skapa handskrivna GIF-filer och mycket mer.

XPPen Notes-appen förtjänar dessutom ett eget omnämnande. Den specialdesignade appen innehåller mer än tillräckligt med verktyg för i princip alla typer av anteckningar, från snabba tankar till organiserade föreläsningsanteckningar med mängder av olika mallar och format uppdelade i sju kategorier. Det går dessutom att lägga till egna bilder från galleriet eller direkt från PDF-filer.

Med tre olika penntyper – reservoarpenna, kulspetspenna och blyertspenna – tillsammans med suddgummi och markeringspenna går det att göra väldigt mycket direkt i den inbyggda anteckningsappen. Och eftersom surfplattan kör Android 14 kan du förstås även ladda ner appar som Microsoft OneNote om du föredrar det. Personligen kände vi dock aldrig något behov av att använda något annat.

Det finns dessutom en inbyggd AI-assistent som kan svara på frågor och läsa igenom dokument, samtidigt som den direkt kan omvandla handskrivna anteckningar till text för en mer organiserad anteckningsupplevelse. Vi upplevde att handstilsigenkänningen ibland var lite ojämn, men den lyckades oftast förstå kärnan i det vi skrev – och vår handstil är definitivt stökigare än genomsnittet.

Med ett rent och lättnavigerat gränssnitt samt anpassningsmöjligheter som sträcker sig från små roliga funktioner till riktigt produktiva verktyg är XPPen Magic Note Pad en genuint trevlig surfplatta att använda. Vi rekommenderar dock att faktiskt läsa användarmanualen, eftersom det tog ett tag att förstå alla möjligheter som surfplattan och pennan erbjuder.

• Mjukvara - poäng: 4,5 /5

XPPen Magic Note Pad: kameror & ljud

• Frontkamera på 13 MP, men ingen bakre kamera
• Dubbla högtalare och mikrofoner

Visserligen är Magic Note Pad inte byggd för fotografering, men den har ändå en frontkamera på 13 MP för videosamtal – och kanske någon enstaka selfie. Med tanke på att målgruppen främst består av studenter och yrkespersoner som vill ha ett mångsidigt digitalt anteckningsblock känns det mer än tillräckligt för de flesta behov.

Visst hade en bakre kamera varit trevlig ibland, men den hade också gjort surfplattan betydligt sämre att skriva på. Därför känns valet att enbart använda en frontkamera på 13 MP helt rimligt för allt från onlineföreläsningar till veckans videomöten på jobbet. Bildkvaliteten är tydlig och de dubbla högtalarna tillsammans med de precisa mikrofonerna gjorde att vi både hörde och hördes tydligt under de få tillfällen då vi inte använde hörlurar.

Även om vi i de flesta situationer föredrog att använda hörlurar levererade de dubbla högtalarna ändå fullt godkänd prestanda när vi tittade på film och serier.

Den kommer kanske inte vinna några priser för kamera- eller ljudkvalitet, men det är heller aldrig det den försöker göra.

• Kameror - poäng: 3/5

XPPen Magic Note Pad: prestanda

• MediaTek MT8781
• Har svårt med tyngre arbetsbelastning
• Flyter på bra vid vanlig vardagsanvändning

XPPen Magic Note Pad kommer kanske inte ersätta din laptop eller hantera riktigt tunga arbetsflöden, men den är mer än tillräckligt kraftfull för det den faktiskt är byggd för.

Surfplattan drivs av det åttakärniga MediaTek MT8781-chippet och under våra tester upplevdes den snabb och följsam vid lättare gaming, YouTube-tittande, anteckningar, läsning och även när flera av dessa saker användes samtidigt under videosamtal. Den kunde däremot börja kämpa lite vid tyngre multitasking, men det här är heller ingen iPad eller surfplatta i Samsung Galaxy Tab S series-klassen som är byggd för riktigt tung belastning.

I grafiktestet 3DMark Wildlife, som mäter grafikprestanda, fick XPPen Magic Note Pad ett resultat på 1244 poäng vid 7,45 fps. Som jämförelse lyckades billigare surfplattor som Lenovo Yoga Tab 11 och Alldocube iPlay 50 Pro, samt Huawei MatePad Paper, prestera bättre.

Vi använde även Geekbench 6.2.2 för att testa processorprestandan vid vardagsanvändning och där fick surfplattan 728 poäng i single-core och 1949 poäng i multi-core. Det placerar den tydligt bakom modeller som Samsung Galaxy Tab S7, som når ungefär 1198 respektive 3200 poäng.

Trots det märkte vi egentligen aldrig några större prestandaproblem under normal användning. För skrivande, läsning, videovisning och videosamtal räcker prestandan gott och väl. Surfplattan hanterar flera appar samtidigt utan problem och gör det enkelt att exempelvis anteckna medan man sitter i ett videosamtal eller tittar på video. Den lyckas helt enkelt väldigt bra med det en produktivitetsfokuserad skrivsurfplatta i den här prisklassen ska göra, även om det absolut finns kraftfullare alternativ på marknaden.

• Prestanda - poäng: 4/5

XPPen Magic Note Pad: batteri

• 20 W laddning
• 21 % batteri på 30 minuter
• Över 9 timmars videouppspelning vid hög ljusstyrka

Med ett batteri på 8 000 mAh erbjuder XPPen Magic Note Pad högre kapacitet än vissa andra surfplattor, exempelvis iPad från 2021 och reMarkable 2, som bara har ett batteri på cirka 3 000 mAh. Samtidigt är det inte ett enormt batteri för en surfplatta, särskilt jämfört med större modeller som Samsung Galaxy Tab S9 som passerar 10 000 mAh.

Efter att ha tittat på Avengers: Endgame och Deadpool & Wolverine direkt efter varandra – totalt nästan 5,5 timmar vid 83 % ljusstyrka – hade surfplattan fortfarande cirka 40 % batteri kvar. Det innebär att du kan räkna med åtminstone nio timmars skärmtid innan batteriet tar slut och ännu mer om du främst läser eller skriver vid lägre ljusstyrka.

XPPen själva säger att Magic Note Pad kan hålla upp till en vecka vid tre timmars användning per dag och 50 % ljusstyrka. I våra tester – med läsning på väg till jobbet, anteckningar under dagen, kortare videosamtal och lite YouTube-tittande – känns den uppskattningen faktiskt ganska rimlig.

Vi märkte också att batteriförbrukningen varierade beroende på vilket skärmläge som användes och vilken aktivitet som utfördes. Vi antog att papperslägena skulle dra mindre batteri och det verkade också stämma, även om skillnaden var ganska liten vid vanlig användning.

Intressant nog drog en timmes videouppspelning i Ink Paper-läget cirka 13 % batteri, jämfört med ungefär 8 % i standardläget – även om testerna gjordes vid olika tidpunkter och batterinivåer.

Det viktigaste här är dock inte om surfplattan klarar en hel vecka utan laddning. Som en surfplatta för arbete och studier måste den framför allt klara långa dagar på sex till tio timmar och där hade vi inga problem alls under testperioden. Hur länge batteriet håller beror förstås på användningen, men för den typen av vardagsarbete känns uthålligheten fullt tillräcklig.

Om du däremot planerar att använda surfplattan väldigt intensivt varje dag och behöver ladda den regelbundet är nattladdning att rekommendera. Från helt urladdat batteri når den bara 3 % på fem minuter och cirka 21 % efter 30 minuter, vilket innebär att en full laddning tar ungefär två och en halv timme.

• Batteri - poäng: 3,5/5

Bör du köpa XPPen Magic Note Pad?

Köp den om...

Köp den inte om...

XPPen Magic Note Pad: andra alternativ

Så testade vi XPPen Magic Note Pad

• Testperiod: två veckor
• Testerna inkluderade vardagsanvändning, skrivande, läsning, videovisning och videosamtal
• Verktyg som användes: 3DMark, Geekbench 6.2.2 och inbyggda Android-verktyg

Från den ursprungliga skribenten;

XPPen Magic Note Pad blev snabbt min nya bästa vän under de två veckor jag testade den och den följde med mig nästan överallt. Från att skriva anteckningar på morgonen och läsa på väg till jobbet till att titta på YouTube medan jag arbetade och delta i videomöten – den blev snabbt en naturlig del av min vardag.

För att testa surfplattan ordentligt körde jag medvetet flera appar samtidigt under arbetsmöten, multitaskade och skrev både rena anteckningar och totalt nonsens under samtalen. Jag lät dessutom filmer rulla i flera timmar och spelade mobilspel som Clash Royale, Marvel Snap och Hearthstone.

Jag använde även benchmarkverktygen 3DMark Wildlife och Geekbench för att få konkreta siffror på surfplattans prestanda och hur den står sig mot andra surfplattor på marknaden. Samtidigt hade jag hela tiden i åtanke att det här är en relativt prisvärd surfplatta som främst är byggd för att hjälpa studenter och yrkespersoner med produktivitet.

• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar
• Först testad i mars 2025
• Även testad i maj 2026

Logitech G512 X påminner oss om det Citroën försökte göra med C3 Pluriel – en bil som var så upptagen med att försöka vara allt att den till slut inte riktigt blev tillräckligt bra på något specifikt. Det här är ett tangentbord som försöker sudda ut gränsen mellan gaming och entusiastklassade tangentbord, vilket är en svår balansgång och en som G512 X inte riktigt lyckas med.

Å ena sidan försöker det vara ett av de bästa tangentborden man kan köpa, med kompetenta taktila switchar, gasket-montering och stark akustik, och å andra sidan positionerar det sig som ett avancerat TMR-gamingtangentbord med kraftfulla HE-switchar, rapid trigger, dual actuation och allt annat som hör till. För 2 099 kronor känns det här som ett två-i-ett-erbjudande vi kan ställa oss bakom, men bara till viss del.

I praktiken imponerar G512 X med starka mekaniska egenskaper och snabba analoga switchar som snabbt kan bytas ut med de medföljande verktygen för att ge den precision och kraft som mer tävlingsinriktade spelare uppskattar. Vi gillar också den rena mjukvaran och de trevliga och iögonfallande färgalternativen svart och lila eller vitt och mintgrönt.

Det finns dock flera begränsningar som, enligt oss, hindrar det från att bli en riktig toppkandidat bland marknadens bästa gamingtangentbord. Chassit är exempelvis till största delen byggt i plast och kan böjas i hörnen, vilket gör Keychron K2 HE Concrete Edition till ett betydligt starkare alternativ när det gäller byggkvalitet, medan det faktum att de analoga hot-swappable-funktionerna bara gäller 39 av tangentbordets switchsocklar känns som en miss.

Konkurrenter som Cherry Xtrfy MX 8.2 Pro TMR Wireless och Glorious GMMK 3 Pro HE har redan löst detta betydligt bättre med fullt stöd för hot-swappable-switchar.

Det höga priset är också svårt att ignorera, även om man faktiskt får en del riktigt smart teknik här. Modeller som Cherry Xtrfy K5 Pro TMR Compact och Corsair K70 Pro TKL erbjuder lika mycket eller mer gamingprestanda till ett lägre pris, medan tidigare nämnda Keychron K2 HE Concrete Edition dessutom erbjuder trådlös anslutning till exakt samma pris.

Samtidigt är det fortfarande billigare än SteelSeries Apex Pro TKL Wireless Gen 3.

Logitech G512 X: pris & släppdatum

• Pris 2 099 kronor för 75, 2 399 kronor för 98
• Tillgängligt från 2 maj 2026
• Ligger i den övre delen av marknaden

Logitech G512 X finns i två storlekar och därmed också två prisklasser, där den större Logitech G512 X 98 kostar 2 399 kronor och den mindre Logitech G512 X 75 kostar 2 099. TechRadar-teamet har testat båda varianter.

Priset placerar det i den övre delen av marknaden för liknande Hall effect-gamingtangentbord och på många sätt påminner det om Corsair K70 Pro TKL. Cherry Xtrfy K5 Pro TMR Compact är också ett kraftfullt trådat alternativ och dessutom betydligt billigare än Logitechs modell, även om det saknar en del av G512 X-modellens mångsidighet.

Andra mer e-sportfokuserade produkter som tangentbordet är tänkt att konkurrera med, som Razer Huntsman V3 Pro TKL och SteelSeries Apex Pro TKL Wireless Gen 3, kostar däremot ännu mer, vilket sannolikt beror på extra mjukvarufunktioner eller stöd för trådlös anslutning.

I förpackningen skickar Logitech med själva tangentbordet, en USB-C till USB-A-kabel för trådad anslutning, verktyg för att dra loss switchar och keycaps som även fungerar som fötter samt dokumentation. Det finns även ett handledsstöd att köpa till, men det säljs separat.

• Pris - poäng: 3,5/5

Logitech G512 X: specifikationer

Logitech G512 X: design & funktioner

• Stilrent svart och lila chassi
• Byggkvaliteten lämnar en del att önska
• Relativt intuitiv layout

Logitech har valt en annan look än många av sina tidigare gamingtangentbord med Logitech G512 X och lagt till välkomna färginslag, som accentfärgerna på Esc- och piltangenterna tillsammans med de dubbla rattarna i högra hörnet och färgen som löper mellan chassit längs sidorna och baksidan. Båda storlekarna av Logitech G512 X finns tillgängliga i båda färgalternativ och det går dessutom att byta ut de färgade keycapsen mot sådana som matchar resten av chassit för ett mer enhetligt utseende.

Det finns en viss stil här som vi verkligen gillar, tillsammans med den diffusa RGB-belysningen längs fronten.

För ett tangentbord för över 2 000 kronor känns det däremot inte särskilt imponerande att chassit till största delen är byggt i plast, särskilt när konkurrenter använder betydligt mer metall för bättre stabilitet eller till och med bygger sina chassin i material som resin eller betong, som i fallet med Keychron K2 HE Concrete Edition.

Det leder till att chassit böjer sig under hård belastning både i mitten och vid hörnen, vilket ger G512 X en betydligt billigare känsla som vi inte är särskilt förtjusta i, särskilt inte från ett varumärke som borde – och kan – göra bättre ifrån sig. Trots detta finns det en viss tyngd i konstruktionen, då tangentbordet väger 1 kg, vilket visar att viss tanke ändå lagts på designen. Bara inte tillräckligt mycket enligt oss.

Passformen och finishen i övrigt är däremot ganska bra, med trevliga PBT-keycaps som känns bra under fingrarna och erbjuder ett bra grepp för bekväm skrivkänsla. PBT är en mer hållbar plast än den mängd ABS-plast vi är vana att se på mer vanliga tangentbord och dessutom betydligt mer motståndskraftig mot den glansiga slitning som ofta uppstår på ABS-keycaps efter längre användning.

Logitech erbjuder G512 X i två layoutvarianter, antingen i 75%- eller 98%-format. Den förstnämnda erbjuder fördelarna med en TKL-layout (Tenkeyless, vilket innebär att tangentbordet saknar numerisk del) i ett något mer kompakt format, med funktionsrad, piltangenter och en ensam navigationskolumn bredvid de vanliga alfanumeriska tangenterna.

Placeringen av tangenter skiljer sig något från andra tangentbord i samma storleksklass vi testat, främst på grund av de två rattarna i övre högra hörnet. Som standard styr rattarna bakgrundsbelysningens ljusstyrka (vänster) och medievolymen (höger), även om de kan programmeras om i Logitechs G Hub-mjukvara.

Vanligtvis flyttas navigationsknapparna ovanför det numeriska tangentbordet, men här ligger de istället i ett funktionsområde, där endast Print Screen-tangenten finns ovanför numpaden (på den större modellen alltså). I övrigt är detta ett smart sätt att få in nästan all funktionalitet från ett fullstort tangentbord i ett något mer platsbesparande format.

Anslutningarna på baksidan är där det börjar bli lite mer intressant, då man hittar standardfunktioner som en USB-C-port för trådad anslutning samt två knappar – en för att skanna tangentbordet och kontrollera vilka analoga switchar som är installerade (vilket sedan rapporteras till mjukvaran för anpassning) och en annan för att aktivera Game Mode.

I mitten finns dessutom ett förvaringsfack för de nio analoga Gateron KS-20-switcharna som kan bytas in i tangentbordet samt en hållare för fem silikonringar som kan placeras runt en switch för att markera var en sekundär aktiveringspunkt finns, om detta ställts in i mjukvaran.

Vi gillar den smarta användningen av förvaringsutrymme på baksidan av G512 X och tycker det är en funktion andra tangentbordstillverkare borde inspireras av. Silikonringarna tenderar dock att falla ur baksidan om man flyttar runt på tangentbordet.

På undersidan finns små fötter som höjer tangentbordet till en bekvämare vinkel som standard, men de medföljande verktygen för keycaps och switchar fungerar också som extra fötter för en ännu högre vinkel. Att få dem på plats mellan de befintliga fötterna är däremot ganska pilligt och de känns inte särskilt stabila.

När det gäller mjukvara sköter G Hub allt från RGB-belysning och tangentomprogrammering till inställningar för rapid trigger och aktiveringspunkter. För rapid trigger och liknande funktioner går det att programmera aktiveringar från 0,1 mm hela vägen upp till 4 mm, vilket ger stora möjligheter till anpassning.

Det finns också alternativ för att ställa in två aktiveringar per tangent samt hantering av SOCD-teknik, något vi återkommer till senare.

RGB-belysningen här är dessutom riktigt stark och mjukvaran erbjuder gott om möjligheter att ändra färger, effekter och mönster. Vår enda kritik är att bakgrundsbelysningen i många fall inte riktigt når ut till kanterna på vissa tecken på keycapsen.

• Design & funktioner - poäng: 3,5/5

Logitech G512 X: prestanda

• Taktila mekaniska switchar som standard
• …som kan bytas ut mot HE-switchar för högre hastighet och precision
• Endast trådad anslutning, även om den erbjuder polling rate på 8000 Hz

Logitech G512 X är ett av få tangentbord som kombinerar mekaniska switchar och magnetiska eller analoga switchar i samma produkt. De enda andra modellerna vi direkt kommer att tänka på är Glorious GMMK 3 Pro HE och Cherry Xtrfy MX 8.2 Pro TMR Wireless, även om vi skulle säga att båda dessa har vissa fördelar jämfört med Logitech.

Det beror på att tangentbordet endast accepterar sina analoga TMR-switchar i 39 av de hot-swappable switch-socklarna, främst på vänster sida av tangentbordet, eftersom det är där de flesta gamingrelaterade tangenterna sitter – där piltangenterna är det enda större undantaget enligt Logitech. Vi förstår varför de gjort så, men det hade rimligen varit mer logiskt att erbjuda samma precision och kraft över hela den alfanumeriska delen istället för bara drygt halva tangentbordet.

Tangentbordet levereras först och främst som ett mer traditionellt mekaniskt alternativ och finns antingen med linjära eller taktila switchar, där vårt testexemplar kom med de taktila. Vi tycker det är viktigt att nämna att en del dokumentation vi fick till tangentbordet beskriver dessa switchar som “MX Mechanical Switches”, trots att vi inte kan hitta några bevis för att det faktiskt handlar om riktiga Cherry MX-switchar.

Det finns exempelvis ingen märkning som tyder på det och själva switch-huset ser inte heller ut som de MX Brown-switchar vi är vana vid, vilket får oss att tro att det rör sig om någon form av kloner.

För att ge Logitech lite rättvisa levererar dessa kloner dock en tydlig aktiveringspunkt med ett bra taktilt motstånd halvvägs ner i nedslaget tillsammans med en mjuk rörelse och en förvånansvärt lätt aktiveringskraft på 38 gram.

Akustiken här är dessutom stark, utan skrammel från chassit eller pingande ljud från stabilisatorer eller interna komponenter, medan G512 X också använder interna gaskets för att ge en något mer responsiv och “studsig” känsla under fingrarna. Det finns dock en ganska märkbar wobble i tangenterna.

Hot-swap-stödet för de vanliga mekaniska switcharna använder vanliga MX-kompatibla tre- eller fempins-switchar och fungerar precis som väntat, utan behov av lödning eller andra konstigheter. Det är dock värt att notera att verktygen för switchar och keycaps som Logitech skickar med inte är särskilt bra, så vi rekommenderar att man skaffar ett bättre kombinationsverktyg eller separata pullers från annat håll. Det tog oss flera försök innan vi ens lyckades få ordentligt grepp om keycapsen eller switcharna.

När det gäller de analoga switcharna har Logitech valt att använda Gateron KS-20 Hall effect-switchar för de nio som förvaras på baksidan av tangentbordet, switchar vi tidigare sett i HE-tangentbord från exempelvis Wooting och till och med Sony. De känns precis som vi förväntade oss, med mjuka tangenttryck tack vare att de saknar fysisk kontaktmekanik samt alla fördelar i form av hastighet och precision jämfört med de mekaniska switcharna som sitter installerade som standard i G512 X.

Den stora skillnaden här är att dessa switchar använder TMR-avkännande socklar istället för den mer vanliga Hall effect-tekniken, något vi börjar se allt oftare bland gamingtangentbord under 2026. Utan att gå för djupt in på tekniken står TMR för Tunnel Magneto-Resistance och är en teknik vi tidigare främst sett i handkontroller snarare än tangentbord.

Den är i praktiken designad för att erbjuda högre precision och bättre respons än många Hall effect-produkter vi ser i både handkontroller och tangentbord.

Tekniken ska dessutom vara mer energieffektiv, även om det inte spelar särskilt stor roll här eftersom det handlar om ett helt trådat tangentbord och inte ett trådlöst TMR-alternativ.

Även om det här är ett tangentbord som fungerar bra för vardaglig användning med sina mekaniska switchar, känns det betydligt mer hemma när man använder verktygen för keycaps och switchar och byter ut de mekaniska switcharna mot analoga alternativ, vilket dessutom är väldigt enkelt.

Under våra tester valde vi att byta ut WASD-tangenterna, Shift och siffertangenterna 1, 2 och 3 för snabbare rörelser, crouch och vapenväxling i Counter-Strike 2.

När switcharna väl bytts ut kan man gå in i Logitechs G Hub-programvara och skanna tangentbordet, vilket känner av att de nya switcharna är analoga och därefter låter användaren konfigurera saker som rapid trigger, dual actuation och mycket mer.

Vi valde dock att inte ställa in aktiverings- och återställningspunkterna så lågt som 0,1 mm, eftersom vi ofta tycker det blir för känsligt och satte istället ett mer rimligt värde på 0,5 mm.

Det förvandlar i praktiken switcharna till rena hårtrigger-knappar. Det innebär att inputs kräver minimalt med kraft, vilket blir väldigt användbart i snabba situationer där man behöver dra fram ett vapen eller kasta en granat så snabbt som möjligt.

G Hub öppnar dessutom upp för mer avancerade funktioner, som dual actuation, där två olika inputs kan kopplas till samma tangent beroende på hur långt ner tangenten trycks. Det är här de små O-ringarna som Logitech skickar med kommer in i bilden, då de är designade för att markera när den andra aktiveringspunkten nås.

Det finns dock begränsningar i G512 X:s möjligheter, eftersom switcharna inte stöder mer gradvisa, handkontrollsliknande analoga inputs som man får hos konkurrenter från exempelvis Wooting och Keychron i samma prisklass. Det hade varit användbart exempelvis i racingspel som Forza Horizon 5.

Logitech erbjuder dessutom sin egen variant av SOCD-teknik, kallad “key priority”, som styrs via G Hub och kan kopplas till i princip vilket tangentpar som helst. Funktionen gör det möjligt att aktivera en tangent medan man fortfarande håller nere en annan för extremt snabba rörelser.

I det här fallet fungerar det baserat på den senast nedtryckta tangenten. Om funktionen exempelvis kopplas till A- och D-tangenterna – vilket är standard på många konkurrenter – möjliggör det extremt snabba sidoförflyttningar för en teknik kallad “jiggle strafing” i Counter-Strike 2.

Det är väldigt smart, även om det sannolikt inte är något man kommer använda särskilt mycket i onlinespel, med tanke på att Valve gärna delar ut avstängningar till spelare som använder det i online-matcher i Counter-Strike 2.

Anslutningarna på G512 X är dessutom strikt trådade, utan stöd för vare sig Bluetooth eller 2,4 GHz-anslutning. Över den trådade anslutningen erbjuds däremot en polling rate på 8000 Hz för ännu snabbare rapportering av inputs än vanliga gamingtangentbord, vilket kan bidra till en mer responsiv känsla.

Det är dock knappast något vanliga användare faktiskt kommer märka av i praktiken, men för professionella spelare där varje millisekund räknas är det ett välkommet tillskott.

• Prestanda - poäng: 4/5

Bör du köpa Logitech G512 X?

Köp det om...

Köp det inte om...

Andra alternativ

Så testade vi Logitech G512 X

• Testad under ungefär en vecka
• Använd för gaming och produktivitet i både Windows och macOS
• Ett decennium av erfarenhet som journalist och entusiast inom mekaniska tangentbord

Från den ursprungliga skribenten;

Jag testade Logitech G512 X under ungefär en vecka och använde det som mitt huvudsakliga tangentbord för både arbete och gaming under tiden, i både Windows och macOS.

Jag spelade flera olika spel, inklusive Counter-Strike 2 och Forza Horizon 5, för att få en så bra uppfattning som möjligt om tangentbordets TMR-switchar. Jag såg också till att använda Logitechs G Hub-mjukvara för att testa varje aspekt av tangentbordet.

Jag har arbetat som teknikjournalist i nästan ett decennium och har recenserat mängder av tangentbord under den tiden, från både stora och små tillverkare. Jag är dessutom entusiast inom mekaniska tangentbord, vilket gör att jag har ett tränat öga för tillbehör och varit involverad i hobbyn långt innan den blev mainstream.

• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar
• Även testat av Amanda Westberg
• Först testat i april 2026

Den senaste versionen av Beosound A1 från Bang & Olufsen är den bästa hittills och med tanke på hur uppskattade de två tidigare generationerna varit säger det en hel del om hur bra 3rd Gen faktiskt är.

Precis som vi förväntar oss av märket (och som man sannolikt kräver i den här prisklassen) känns och ser A1 3rd Gen ut som en premiumprodukt. Det pågår en het debatt mellan TechRadars olika team om högtalaren mest liknar en muffin, en tekaka eller en fylld munk, men vilken bakelse man än tycker att den påminner om fungerar det för oss också. Ja, den ser faktiskt ut så, men på absolut mest premiumaktiga sätt.

Materialvalen är lyxiga och byggkvaliteten går inte att klaga på. Den modulära designen innebär dessutom att högtalaren går att reparera och att batteriet kan bytas ut – båda väldigt positiva saker som hjälper den att ta plats bland de bästa Bluetooth-högtalarna i sin storleks- och viktklass.

Mellan multipoint-anslutning, stöd för aptX Adaptive, 60 watts effekt, IP67-klassning (vilket också placerar den bland de bästa vattentåliga högtalarna) samt en USB-C-port som kan användas både för dataöverföring och laddning är A1 3rd Gen dessutom välutrustad. Det enda som egentligen saknas är stöd för Auracast.

Men det bästa här är trots allt ljudet. Beosound A1 levererar ett kraftfullt men samtidigt smidigt ljud, med gott om detaljer och dynamik samtidigt som den presenterar musiken med en öppen och luftig karaktär utan att tappa sammanhållningen i ljudbilden. Den saknar naturligtvis den allra största skalan – det är nästan oundvikligt för en högtalare i den här storleken – men på i princip alla andra punkter är detta en engagerande, avslöjande och väldigt underhållande högtalare att lyssna på.

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: pris & släppdatum

• Släpptes i maj 2025
• Pris 4 090 kronor

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Gen började säljas den 7 maj 2025 och kostade vid sin lansering 4 090 kronor, men nu går den att hitta för ungefär en tusenlapp mindre.

Oavsett så är det tydligt att detta är en premiumprodukt prismässigt, vilket i sin tur betyder att det är business as usual för Bang & Olufsen.

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: specifikationer

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: funktioner

• Bluetooth 5.1 med stöd för aptX Adaptive
• 60 watt klass D-effekt
• USB-C kan användas för dataöverföring

Beosound A1 3rd Gen använder Bluetooth 5.1 för trådlös anslutning och har stöd för kodekarna SBC, AAC och aptX Adaptive. Den Bluetooth-standarden innebär dock att högtalaren inte stöder Auracast, även om multipoint-stöd gör att den kan vara ansluten till två enheter samtidigt. När ljudsignalen väl är på plats hanteras den av en digital-till-analog-omvandlare av ospecificerad typ och upplösning innan den skickas vidare till ett system med två element. En diskant på 15 mm och ett mellanregister-/baselement på 83 mm får vardera 30 watt klass D-effekt, i en konfiguration som enligt Bang & Olufsen ger ett frekvensomfång på 54 Hz–20 kHz.

Stödet för aptX Adaptive är ett steg framåt för A1-serien, men 3rd Gen-modellen skippar Amazon Alexa-röststyrning och bredare smartfunktioner som fanns i Beosound A1 Gen 2 från 2020. Huruvida det känns som ett steg bakåt eller inte beror nog mest på hur mycket man uppskattar ljudet av sin egen röst.

Batteritiden är mycket imponerande med upp till 24 timmar på en laddning, förutsatt att man inte spelar på alltför hög volym. Att ladda från tomt till fullt tar dock ganska långsamma tre timmar. Laddningen sker via USB-C-porten på sidan av högtalaren och i den här tredje generationen kan porten även användas för dataöverföring, vilket innebär att Beosound kan kopplas direkt till en ljudkälla med kabel. Högtalaren kan dessutom paras ihop i stereo med ytterligare en A1 3rd Gen eller, glädjande nog, även med en A1 2nd Gen om man redan äger en sådan.

• Funktioner - poäng: 4,5/5

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: ljudkvalitet

• Imponerande djupbas och fyllighet
• Konsekvent och balanserat ljud även vid hög volym
• Fantastisk detaljåtergivning och upplösning i mellanregistret

Med ett eller två ganska små undantag finns det väldigt mycket att gilla med hur Beosound A1 3rd Gen presterar. Faktum är att dessa små invändningar är så pass marginella att vi lika gärna kan få dem ur vägen direkt innan vi går in på allt Bang & Olufsen gör riktigt bra.

Det är förmodligen oundvikligt med tanke på högtalarens storlek, men A1 3rd Gen levererar inte den allra största ljudbilden. Scenen den skapar är välorganiserad och ganska öppen, men när det gäller ren skala går det inte att komma ifrån att detta inte är en särskilt maffigt låtande högtalare.

Tonaliteten är inte heller helt neutral. Det finns en viss värme och fyllighet i presentationen, en sorts ljudmässig lyxkänsla som inte alls är obehaglig men som definitivt ger högtalaren en egen karaktär. Det går att justera detta något i appen, men eftersom den mest balanserade ljudprofilen faktiskt uppnås med EQ-inställningen ”optimal” är det nog bäst att bara acceptera att Bang & Olufsens högtalare låter lika exklusiv som den ser ut och känns.

Härifrån och framåt är det nästan bara positiva saker att säga. A1 3rd Gen lyckas leverera ett förvånansvärt kraftfullt och fylligt basregister – den slår betydligt hårdare än vad man väntar sig av en högtalare i den här storleken och påståendet om frekvensåtergivning ner till 54 Hz känns fullt rimligt. Basen är dessutom väldigt välkontrollerad, vilket gör att rytmer i exempelvis Thin Air av Floating Points återges med självförtroende och energi – Bang & Olufsen-högtalaren känns engagerad och framåtlutad i sitt ljud.

I andra änden av frekvensregistret finns en kontrollerad men bestämd attack, där diskanten får lagom mycket skärpa och glans utan att någonsin bli vass eller jobbig. Det finns dessutom tillräckligt med kropp i ljudet för att balansera briljansen på ett väldigt övertygande sätt.

Mellanregistret är också en stor styrka hos A1 3rd Gen. Röster så olika som Joni Mitchells och Alex Turners återges med all sin personlighet intakt och mellanregistret är lätt framlyft för att förbättra tydligheten. Övergången mellan mellanregister-/baselementet och diskanten är så smidig att den i princip är omöjlig att upptäcka och även om tonaliteten här har en tydlig egen smak är den åtminstone konsekvent genom hela frekvensområdet. Bang & Olufsen-högtalaren låter sammanhållen och komplett oavsett vilken typ av innehåll vi spelar.

Vad mer? Detaljnivån är hög över hela registret och även små harmoniska nyanser eller snabba transienter i inspelningar identifieras och placeras ut på ett imponerande sätt. Och trots att högtalaren inte har den största ljudbilden lyckas den skapa tydliga skillnader mellan de tystaste och mest explosiva partierna i musiken.

Så länge man inte förväntar sig att fylla ett medelstort rum med ljud är A1 3rd Gen ett fantastiskt alternativ och om man ändå vrider upp volymen till max förändras inte högtalarens ljudkaraktär nämnvärt. Den blir bara högre.

• Ljudkvalitet - poäng: 5/5

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: design

• 46 x 133 x 133 mm, H x B x D
• 576 g
• Byggd med premium material och väldigt hög kvalitetskänsla

Precis som både prislappen och Bang & Olufsens rykte antyder är Beosound A1 3rd Gen i princip en mästarklass när det gäller materialval och konstruktion. Det är svårt för en produkt med så kompakta mått – högtalaren mäter bara 46 x 133 x 133 mm – att verkligen kännas premium, men Bang & Olufsen lyckas utan problem.

Den nedre halvan av den sfäriska designen är tillverkad i slitstark polymer och övergår sömlöst till en övre del i pärlblästrad anodiserad aluminium med behaglig textur. Ett bärband i vattentåligt läder är fäst genom polymerdelen och det är också här vi hittar den enda synliga logotypen.

Designen är diskret och elegant oavsett vilken av de tre färgerna man väljer – ”natural aluminium” (silver), ”honey tone” (guld) eller ”eucalyptus green” (grön). Vikten på 576 gram känns dessutom väldigt genomtänkt och balanserar portabilitet mot en trygg och gedigen känsla i handen.

Den övergripande byggkvaliteten och finishen är i princip felfri och IP67-klassningen innebär att högtalaren klarar i stort sett alla realistiska miljöer utan problem.

Enligt Bang & Olufsen är detta dessutom världens första Bluetooth-högtalare med Cradle-to-Cradle-certifiering på bronsnivå. Det innebär att den är framtagen med hållbarhet i åtanke och har en modulär design med utbytbart batteri och möjlighet till reparation istället för att behöva skrotas. Det är något Bang & Olufsen länge varit kända för – det räcker att titta på företagets modulära Beosound Theater-soundbar eller deras återlanserade vertikala CD-spelare.

• Design - poäng: 5/5

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: installering och användning

• Fysiska knappar
• Fantastisk B&O-app
• Swift Pair och Fast Pair

Beosound A1 3rd Gen är väldigt enkel att använda och Bang & Olufsen har lyckats göra funktionerna både stilrena och lättillgängliga.

Utöver USB-C-porten finns flera fysiska knappar längs polymerkanten och samtliga ger tydlig och tillfredsställande respons. Här kan vi hantera ström på/av, Bluetooth-parning, volym upp/ned samt spela upp och pausa musik. Det finns även en knapp för att stänga av mikrofonerna som används vid telefonsamtal.

Microsoft Swift Pair och Google Fast Pair stöds också och en LED-lampa på ovansidan visar högtalarens status medan ytterligare en indikator vid USB-C-porten visar laddningsstatus.

Sedan finns B&O:s kontrollapp för iOS och Android, och den fortsätter vara en av de bästa apparna i sin kategori. Här kan vi söka efter mjukvaruuppdateringar, skapa stereopar med ytterligare en A1 3rd Gen eller en A1 2nd Gen, integrera favoritmusiktjänster (så länge det handlar om Deezer, Spotify eller TIDAL) samt komma åt musik från en HomeMedia-server.

Appen ger även tillgång till internetradio via riktigt imponerande B&O Radio. Det är också här vi hittar EQ-inställningar och möjligheten att skapa egna ljudprofiler via ett grafiskt ”target”-gränssnitt som är ett av de mest tillfredsställande sätten vi har använt för EQ-justeringar.

• Installering och användning - poäng: 5/5

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: värde

Det här är långt ifrån den billigaste Bluetooth-högtalaren på marknaden, men sett till den standard Bang & Olufsen själva har etablerat genom åren ligger den faktiskt ganska nära många trovärdiga alternativ prismässigt.

De klassiska B&O-styrkorna med premium materialval, lyxig design och oklanderlig byggkvalitet finns dessutom på plats här också och Beosound A1 3rd Gen matchar vilken konkurrent som helst i samma prisklass när det gäller ren ljudkvalitet.

För en gångs skull handlar det alltså om en Bang & Olufsen-produkt där vi slipper lägga till ett ”ja, men…” när vi pratar om prisvärdhet.

• Värde - poäng: 5/5

Bör du köpa Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation?

Köp den om...

Köp den inte om...

Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation: andra alternativ

Så testade vi Bang & Olufsen Beosound A1 3rd Generation

Från den ursprungliga skribenten;

Jag kopplade A1 3rd Gen trådlöst till min Apple iPhone 14 Pro och min digitala musikspelare FiiO M15S, samt via USB-C till min Apple MacBook Pro. På så sätt kunde jag lyssna på mängder av olika typer av innehåll från flera olika plattformar och filer i olika format och storlekar.

Och efter att ha gjort det i långt över en vecka insåg jag att A1 3rd Gen är den bästa versionen hittills – vilket säger en hel del…

• Först testad i maj 2025
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Onyx Boox Palma 2 Pro är precis den typen av spännande innovation inom e-boksläsare som jag vill se mer av, även om den största styrkan fortfarande är hur ovanlig den faktiskt känns. Min kollega som specialiserar sig på e-boksläsare har tidigare testat originalet Palma och senare Palma 2, medan jag har själv fått möjlighet att använda båda dessa modeller som mina huvudsakliga e-boksläsare under längre perioder för att kunna göra en ordentlig jämförelse.

Palma 2 Pro tar samma fickvänliga och telefonliknande design som Palma 2 och lägger till en färgskärm med E Ink, mer minne, Android 15, stöd för SIM-kort och kompatibilitet med stylus. Palma-serien har redan tidigare varit en ganska nischad typ av e-boksläsare – en nisch jag verkligen gillar – så de här nya funktionerna känns ganska ambitiösa.

Den 6,13 tum stora skärmen i 2:1-format är fortfarande den största anledningen att överväga Palma. Den ser och känns betydligt mer som en telefon än en traditionell e-boksläsare och kommer dessutom med högtalare, dubbla mikrofoner, sidoknappar, kamera på baksidan och nu även en hybridplats för SIM-kort. Men istället för LCD eller OLED används förstås en E Ink-skärm, vilket gör den mycket behagligare att läsa på under längre stunder.

Med andra ord: om du redan läser böcker, artiklar eller nyhetsbrev på telefonen och vill ha något som är snällare mot ögonen har Palma 2 Pro väldigt mycket att erbjuda.

En annan ny fördel är stödet för stylus. Precis som vissa större modeller fungerar Palma 2 Pro med kompatibla pennor och låter dig skriva anteckningar direkt på enheten. En annan smart liten bonus är den kombinerade SIM- och microSD-platsen, vilket innebär att du antingen kan expandera lagringen eller sätta i ett datakort för att komma åt böcker och internet när du är ute.

Rent fysiskt är Pro-modellen väldigt lik Palma 2, men det finns några användbara förändringar som visar att utvecklingen handlar om mer än bara en färgskärm. Strömknappen – som också fungerar som fingeravtrycksläsare – sitter fortfarande på höger sida, men volym- och bläddringsknapparna har nu flyttats till vänster sida tillsammans med den smarta funktionsknappen, vilket känns betydligt mer intuitivt.

SIM-/microSD-facket sitter på undersidan och själva enheten är lite tjockare. På min våg vägde den 172 gram utan fodral (Boox anger cirka 175 gram), men den är fortfarande väldigt lätt att bära runt på. Även med det mjuka fodralet från mitt testpaket på plats fungerade den utmärkt i fickan till vardags, och det magnetiska flipfodralet är dessutom riktigt bra.

Den största förändringen är förstås skärmen. Palma 2 Pro använder en Kaleido 3-panel med färg-E Ink, medan Palma 2 har en svartvit Carta 1200-skärm. Övergången till färg gör direkt gränssnittet, bokomslag, serier, webbsidor och vissa appar betydligt mer engagerande och användbara än på den svartvita Palma 2. Det är dock viktigt att förstå att det inte handlar om starka, lysande färger som på en telefon eller surfplatta – färgerna påminner mer om mjuka pastelltoner på papper.

Även om den svartvita delen av skärmen har samma upplösning och pixeltäthet som Palma 2 gör Kaleido 3-lagret att skärmen ser något grynigare ut, med gråare vittoner jämfört med den skarpa Carta-skärmen på Palma 2.

Läsupplevelsen på Palma 2 Pro är fortfarande riktigt bra, men det betyder också att Pro-modellen inte automatiskt är rätt val för alla. För vanlig svartvit text har Palma 2 fortfarande en renare och mer pappersliknande skärm, med bättre kontrast och vitare bakgrund.

Det gör att Palma 2 fortfarande är ett väldigt bra alternativ, medan Palma 2 Pro passar bäst för personer som faktiskt kommer dra nytta av färgskärmen.

Pro-modellen har också fått ett litet prestandalyft som gör användarupplevelsen något smidigare. Android 15 – istället för Android 13 i Palma 2 – ger ett modernare gränssnitt, medan 8 GB RAM istället för 6 GB och uppdaterad mjukvaruoptimering gör att appar öppnas lite snabbare och menyer känns något mjukare att navigera i.

Det är fortfarande en E Ink-enhet, så ingen kommer missta den för en snabb telefon, men tredjepartsappar som Kindle, Kobo Books och Google Play Books fungerar bra, och stödet för Google Play Store gör den betydligt mer flexibel än de flesta andra e-boksläsare.

Jag upplevde också fingeravtrycksläsaren som både snabb och pålitlig på Pro-modellen. Den är enkel att konfigurera och fungerade nästan alltid direkt vid upplåsning. Jämfört med Palma 2 känns den här lösningen betydligt mer stabil.

Stylus-stödet fungerade också riktigt bra, och Boox-pennan är enkel att börja använda eftersom ingen parkoppling krävs. Handskrivna anteckningar fungerar i kompatibla appar som Boox egna Notes-app eller direkt i e-böcker via NeoReader. Den lilla skärmen kräver dock lite tillvänjning och är inte lika kapabel som större anteckningsenheter, men det är ändå ett väldigt trevligt tillskott för den som gillar att skriva ner tankar för hand.

Det som drar ner upplevelsen något är att stylusen kostar extra och höjer priset med ungefär tio procent, samtidigt som det saknas ett riktigt bra sätt att bära med sig pennan tillsammans med flipfodralet.

Palma 2 Pro dras också med några av de små irritationsmoment som redan kändes lite felplacerade med tanke på priset på Palma 2. Konstruktionen känns fortfarande ganska plastig snarare än premium, kameran fungerar mest för snabba dokumentskanningar snarare än riktiga foton, högtalaren är ganska enkel och prestandan ligger långt under vad man är van vid från en vanlig telefon. Palma 2 Pro är dessutom betydligt dyrare än både vanliga Palma 2 och många andra klassiska e-boksläsare kring 6 tum.

Trots det gillar jag Palma 2 Pro av exakt samma anledning som jag gillar Palma 2: den är kompakt, mångsidig och känns genuint annorlunda. Färgskärmen kommer inte passa alla, men om du vill ha en Android-baserad e-boksläsare i fickformat som klarar böcker, appar, lättare webbsurfning, färgrika dokument och lite anteckningar är det här en riktigt stark uppgradering av en redan väldigt intressant produkt.

Onyx Boox Palma 2 Pro: pris & tillgänglighet

• Lanserad i oktober 2025
• Pris cirka 4 300 kronor
• Finns att köpa nu hos återförsäljare som Proshop

Onyx Boox Palma 2 Pro är betydligt dyrare än vanliga Onyx Boox Palma 2, med ett pris som i Sverige vanligtvis ligger runt 4 200–4 600 kronor beroende på butik och importavgifter. Det gör den dyr även jämfört med andra premiumläsplattor och innebär ett tydligt kliv upp från Palma 2, som idag kostar ungefär 2 800–3 200 kronor.

På plussidan innebär det högre priset också ett ganska imponerande paket av nya funktioner och uppgraderingar. Palma 2 Pro får en Kaleido 3-färgskärm med E Ink, 8 GB RAM, Android 15, hybridplats för SIM-kort med stöd för mobildata och kompatibilitet med Boox InkSense Plus.

Alla dessa tillägg är dock inte lika viktiga för alla användare, vilket gör att värdet för pengarna främst gäller en ganska specifik målgrupp. Om du framför allt vill ha en liten och smidig e-boksläsare för vanliga e-böcker är vanliga Palma 2 fortfarande det bättre valet.

Pro-modellen börjar däremot kännas mer rimlig om du faktiskt tänker använda färgskärmen för bokomslag, serier, webbsidor, dokument eller appar, eller om stödet för mobildata är viktigt för dig.

På Boox hemsida finns också flera kompatibla tillbehör. Stylus-stödet gör Palma 2 Pro mer användbar även utanför ren läsning, men det är värt att nämna att Boox-pennan säljs separat och kostar runt 500–600 kronor, vilket höjer totalpriset med ungefär tio procent.

I standardförpackningen ingår Palma 2 Pro, USB-C-kabel, verktyg för SIM-/microSD-facket, snabbstartsguide och garantikort. Mitt testexemplar inkluderade även det magnetiska 2-i-1-flipfodralet, som annars kostar ytterligare cirka 250–350 kronor beroende på återförsäljare.

Jämfört med vanliga e-boksläsare kring 6 tum är Palma 2 Pro dyr och prismässigt ligger den snarare i nivå med en mellanklass-telefon. Faktum är att du nästan skulle kunna köpa tre Amazon Kindle- eller Kobo Clara BW-modeller för samma pris som Palma 2 Pro, men de erbjuder samtidigt inte samma Android-flexibilitet, färgskärm med E Ink, stora lagringsmöjligheter eller telefonliknande design.

Samtidigt hade jag haft lättare att acceptera priset om stylusen och fodralet följt med i lådan från början. Som det ser ut idag känns Palma 2 Pro egentligen bara prisvärd om du verkligen behöver den unika designen och faktiskt kommer använda alla funktionerna.

Värde - poäng: 3 / 5

Onyx Boox Palma 2 Pro: specifikationer

Onyx Boox Palma 2 Pro: design & skärm

• Finns i färgerna Charcoal Black och Ivory White
• Färg-E Ink gör Palma-formatet mer mångsidigt
• Telefonliknande och enkel att bära med sig

Onyx Boox Palma 2 Pro håller sig till stora delar nära designen från Onyx Boox Palma 2, men de små förändringarna gör faktiskt att den känns lite mer genomarbetad i vardagen. Den är fortfarande omisskännligt en Palma, med samma höga och telefonliknande form, kamera på baksidan, högtalare, dubbla mikrofoner, USB-C-port och kompakta format, men den är något tjockare på 8,8 mm istället för 8 mm och väger lite mer, med 172 gram på min våg jämfört med Palma 2:s 166 gram.

Knapp-layouten har också ändrats. Strömknappen med fingeravtrycksläsare sitter nu på höger sida, medan volym- och bläddringsknapparna flyttats till vänster tillsammans med den smarta funktionsknappen. Hybridfacket för SIM-kort sitter på undersidan bredvid USB-C-porten, medan mikrofonerna flyttats närmare högtalaren.

Ingen av dessa förändringar förändrar direkt hur Palma 2 Pro känns att använda, men jag tycker faktiskt att layouten är lite mer intuitiv än på Palma 2, eftersom knapparna på vänster sida hamnar naturligt under pekfingret istället för under tummen på höger sida.

Om du däremot inte använder volymknapparna för sidbläddring – eller om du är vänsterhänt – kan den mer telefonliknande layouten på Palma 2 fortfarande vara att föredra.

Byggkvaliteten är väldigt lik Palma 2. Den känns fortfarande lite plastig, och baksidan har samma sträva och greppvänliga struktur. Pro-modellen är vit istället för cremefärgad och plastytan har en halvblank finish istället för att vara helt matt, men den känns aldrig hal.

Till skillnad från de silverfärgade knapparna på Palma 2 använder Pro-modellen samma vita nyans över hela enheten, vilket ger ett mer nedtonat och elegant utseende. Precis som många andra e-boksläsare använder den mycket plast, och konstruktionen känns inte riktigt så premium som priset antyder.

Jag råkade aldrig ut för några missfärgningar på ytan, vilket min kollega gjorde i sitt test av Palma 2, men det är fortfarande plast vi har att göra med. Även med flipfodralet skulle jag därför inte slänga ner den löst i en väska tillsammans med nycklar eller andra vassa föremål. Precis som med en telefon fungerar den bäst i ett skyddat fack i ryggsäcken, och även om glasskärmen känns ganska tålig är det fortfarande något man vill vara försiktig med.

Mitt testexemplar inkluderade det magnetiska flipfodralet, och det är ett stort steg framåt jämfört med fodralet som följde med Palma 2. Det använder ett halvtransparent och mjukt skal som klickas runt enheten, tillsammans med ett avtagbart fliplock som fästs magnetiskt. Det är skalet som innehåller magneterna, inte själva Palma 2 Pro, och det ger även stöd för MagSafe-liknande tillbehör så att den kan fästas på kompatibla stativ.

Det gör det väldigt enkelt att hålla enheten skyddad när man är ute, samtidigt som den snabbt kan tas loss från flipfodralet när man vill använda den mer avslappnat hemma.

Det känns nästan som en blandning mellan ett större foliofodral och ett tunt mobilskal. Fliplocket klickar fast enkelt men sitter säkert, konstlädret känns välgjort och det finns inga vassa eller billiga kanter någonstans. Det ger också bättre grepp utan att Palma 2 Pro känns för stor, och ärligt talat önskar jag att jag kunde köpa exakt den här typen av fodral till min telefon.

Tyvärr finns det nya flipfodralet bara till Palma 2 Pro, vilket känns som ett märkligt beslut från Boox. Det finns redan ett Palma/Palma 2-fodral med magnetisk lösning, men i den äldre designen. Det innebär att själva yttre flipdelen egentligen hade fungerat med båda modellerna, men det går inte att köpa själva magnetskalet separat – något som behövs eftersom knapparnas placering ändrats.

Fickvänligheten är fortfarande en av de största anledningarna att köpa Palma 2 Pro, eftersom den känns betydligt mer som att bära runt på en telefon än en traditionell e-boksläsare. Även med flipfodralet är den enkel att stoppa ner i jack- eller byxfickan, och storleken passar dessutom perfekt i väskfack avsedda för telefoner eller tillbehör som vattentäta mobilpåsar.

Skärmen är samtidigt den del som sannolikt kommer locka flest nya användare jämfört med Palma 2. Den använder en 6,13 tum stor Kaleido 3-panel med färg-E Ink, med samma svartvita upplösning på 300 ppi som Palma 2, medan färginnehåll visas i 150 ppi. Det är normalt för den här typen av färg-E Ink-paneler och innebär att Palma 2 Pro kan visa bokomslag, serier, webbsidor, appikoner och annat i färg samtidigt som vanlig svartvit text fortfarande ser skarp ut.

Det finns dock en kompromiss här, och den totala skärpan blir något sämre. Färglagret ligger ovanpå det svartvita lagret och ger en lätt rutnätsliknande struktur, vilket gör att vanlig text inte ser riktigt lika skarp och kontrastrik ut som på Palma 2. Ljusa ytor får också ett lätt grynigt “screen-door”-utseende.

Det är fortfarande väldigt lätt att läsa på skärmen och jag hade inga problem att använda den under längre läspass, men den svartvita Palma 2 har tydligare vittoner och bättre kontrast om det enda du bryr dig om är text.

Färgerna på Palma 2 Pro ska heller inte jämföras med en telefon eller surfplatta – eller ens ett glansigt magasin. De är dämpade och pastellika snarare än starka och glansiga, men det fungerar faktiskt väldigt bra för en e-boksläsare.

De små färginslagen genom operativsystemet gör också att enheten känns trevligare att använda, och när jag gick tillbaka till en svartvit e-boksläsare kändes den plötsligt betydligt mer begränsad, trots att text faktiskt såg bättre ut där.

Touchresponsen är ungefär densamma som på Palma 2. Sidbläddringar går tillräckligt snabbt, menyer reagerar bra nog och touchpanelen är träffsäker, men det finns fortfarande tydlig fördröjning jämfört med en vanlig telefon om du exempelvis drar runt objekt på skärmen.

Skärmuppdateringar kan också se lite suddigare ut på Pro-modellen eftersom färgpanelen ger något mer ghosting, men om du justerar inställningarna efter egen smak går det ändå att få fram en ganska ren bild totalt sett.

Precis som på Palma 2 kommer inte 2:1-formatet passa alla, men det är fortfarande den mest utstickande delen av designen. Det gör Palma 2 Pro till ett väldigt bra alternativ för personer som redan läser mycket på telefonen men vill ha något mer behagligt för ögonen, samtidigt som den behåller samma smidiga och portabla känsla.

Boox beskriver Palma 2 Pro som vattenavvisande, med skydd mot vardagliga situationer som spill, stänk och lätt regn, men den är inte vattentät och har ingen officiell IP-klassning. Det fungerar bra för normal användning, men jag hade definitivt inte behandlat den som en vattentät e-boksläsare och tagit med den i badkaret.

Design & skärm - poäng: 4 / 5

Onyx Boox Palma 2 Pro: användning

• Android 15 med stöd för Google Play Store
• Betydligt mer anpassningsbar än en Kindle eller Kobo
• Enkelt att föra över filer

Onyx Boox Palma 2 Pro är fortfarande ingen telefon, även om den ser mer ut som en sådan än de flesta andra e-boksläsare. Installationen fungerar ungefär som på en liten Android-enhet: jag anslöt till Wi-Fi, loggade in, aktiverade Google Play Store och började installera appar. Det känns tillräckligt bekant om man använt Android tidigare, men det finns fortfarande gott om Boox-specifika inställningar att vänja sig vid.

Det är samtidigt just den extra kontrollen som är en stor del av charmen. Jag kunde justera uppdateringsfrekvens, navigering, energisparfunktioner, appoptimering och läslägen i betydligt större detalj än på en Amazon Kindle eller Kobo Clara BW. Det känns lite överväldigande i början, men i vardagen uppskattade jag verkligen möjligheten att själv välja om jag ville prioritera hastighet, skärpa eller batteritid.

Det är också väldigt enkelt att få över dokument och e-böcker till enheten. BooxDrop är en bra startpunkt eftersom tjänsten låter dig överföra filer från telefon eller dator via Wi-Fi. Om du redan använder Googles ekosystem fungerar appar som Google Drive utmärkt, och på Windows räcker det att ansluta enheten via USB-kabel för att överföra filer.

På Mac är Android-upplevelsen däremot inte lika smidig, eftersom Apple kräver tredjepartsappar som MacDroid för att ansluta till Android-enheter på ett enkelt sätt.

USB-C OTG-stödet fungerade också utan problem, och precis som Palma 2 kunde Pro-modellen läsa filer direkt från ett USB-minne. För de flesta användare lär dock BooxDrop eller molnlagring fortfarande vara den enklaste lösningen.

Även om de två Palma-modellerna är väldigt lika upplevde jag faktiskt touchskärmen som något bättre på Pro jämfört med Palma 2, men den känns fortfarande inte i närheten av lika responsiv som en vanlig telefon. Lätta tryck registreras ibland inte och svepningar ger inte alltid tillräckligt tydlig feedback direkt.

När jag väl vant mig och började använda lite långsammare och mer medvetna rörelser fungerade det dock bra, men det krävs ändå en liten omställning jämfört med den direkta och haptiska känslan i en telefon.

Jag hade däremot väldigt lite tålamod med NaviBall, Boox flytande snabbmeny som dyker upp när man trycker på den. Idén är smart i teorin, men i praktiken hamnade den ofta ovanpå text eller blockerade popup-knappar som “bekräfta” och “avbryt”, vilket gjorde att jag behövde flytta runt den innan jag kunde fortsätta. Det går visserligen enkelt att flytta den, men till slut slutade jag använda funktionen helt eftersom den skapade mer irritation än nytta.

Boox InkSense Plus är samtidigt en väldigt kompetent stylus, med 4 096 trycknivåer, stöd för lutning, programmerbar sidoknapp och utbytbara spetsar på 0,6 mm. Det är dessutom en aktiv stylus som laddas via USB-C, till skillnad från passiva pennor som används till vissa anteckningsplattor.

Jag tyckte den fungerade väldigt bra för snabba anteckningar, markeringar och enklare skisser, men den lilla skärmen gör längre handskrivna sessioner ganska opraktiska. Notes-appen kan dessutom omvandla handskrift till text, men jag hade personligen inte särskilt stor nytta av det eftersom jag inte skrev tillräckligt mycket för att funktionen skulle kännas relevant.

Om anteckningar är viktigt för dig skulle jag istället rekommendera att kika på mina kollegors tester av Boox Go Color 7 Gen II, Boox Go 7 eller Boox Note Air5 C.

Även om Boox inte nämnt några hårdvaruförändringar känns fingeravtrycksläsaren något förbättrad på Pro-modellen. Den är enkel att konfigurera och under daglig användning misslyckades den väldigt sällan med att låsa upp enheten direkt på första försöket. Det gör att den känns betydligt mer användbar än på Palma 2, där sensorn krävde mer exakt placering av fingret.

Ljudet bör fortfarande bedömas utifrån att det här är en e-boksläsare och inte en telefon. Den inbyggda högtalaren fungerar bra för ljudböcker och poddar, men Bluetooth-hörlurar eller en extern högtalare är fortfarande det bättre valet om ljudkvalitet spelar någon större roll för dig.

Jag hade inga problem att para ihop Bluetooth-enheter, men vissa musikappar kräver lite justeringar för att fungera korrekt. Med YouTube Music behövde jag exempelvis ta bort appen från energisparläget och ändra inställningar så att Wi-Fi och Bluetooth inte stängdes av när enheten gick i vila.

Nackdelen är att detta påverkar batteritiden ganska tydligt, och om du använder Palma 2 Pro som musikspelare får du räkna med att ladda den varannan eller var tredje dag. Om du verkligen vill använda den för musik är nedladdade filer och lokal uppspelning via den inbyggda musikappen det bästa alternativet.

Videouppspelning fungerar också, men bara i ordets allra lösaste betydelse, och resultatet är inte särskilt trevligt att titta på. Samtidigt finns det något märkligt charmigt med musikvideor i den lågupplösta, långsamma och pastellfärgade E Ink-stilen.

Samma sak gäller spel. Allt där hög upplösning eller snabba bildfrekvenser är viktigt fungerar ganska dåligt, men vissa enklare titlar är faktiskt fullt spelbara.

Den extra flexibiliteten i att kunna installera vanliga Android-appar är överlag väldigt uppskattad, men trots färgskärmen tycker jag fortfarande att Palma 2 Pro främst ska ses som en läsplatta i första hand – en som råkar hantera ljuduppspelning och enklare Android-uppgifter betydligt bättre än de flesta andra e-boksläsare.

Användning - poäng: 4 / 5

Onyx Boox Palma 2 Pro: prestanda

• Snabbare än Palma 2, men fortfarande begränsad av E Ink
• Hanterar Android-appar bra för att vara en E Ink-enhet
• Väldigt bra batteritid

Tack vare mer RAM, Android 15 och förbättrad mjukvaruoptimering känns Onyx Boox Palma 2 Pro något snabbare än Onyx Boox Palma 2 i vardagen, även om det inte handlar om någon enorm prestandauppgradering som förändrar vad enheten faktiskt är bra på.

Det här är fortfarande först och främst en E Ink-läsplatta, så förbättringarna handlar mer om en smidigare användarupplevelse än att den plötsligt skulle fungera som en riktig telefon.

Boox specificerar inte exakt vilket chipset som används, men appen CPU X identifierar processorn som QTI SM6350, med två kärnor på 2,07 GHz och sex kärnor på 1,71 GHz, tillsammans med grafikdelen Adreno 619.

Det är samma typ av hårdvara som i Palma 2, men Pro-modellen kombinerar den med 8 GB RAM istället för 6 GB. Android 15 och Boox optimeringar hjälper också till att få systemet att kännas något mjukare i daglig användning.

I benchmarktester nådde Palma 2 Pro resultat på 633 i single-core, 1 591 i multi-core och 835 i GPU-test, jämfört med Palma 2:s 519, 1 211 och 723.

Det innebär ungefär 22 procent bättre single-core-prestanda, 31 procent bättre multi-core och cirka 15 procent bättre grafikprestanda. Pro-modellen har alltså en tydlig teknisk fördel, även om skillnaden i verklig användning inte känns lika dramatisk som siffrorna antyder.

I praktiken känns sidbläddringar något snabbare och mjukare än på Palma 2, men skillnaden är ganska liten. Appstarter och multitasking fungerar också lite bättre. Appar öppnas snabbare, menyer känns mer responsiva och gestnavigering är betydligt trevligare att använda än tidigare.

Det krävs fortfarande tålamod för den klassiska E Ink-fördröjningen, men Pro-modellen känns lite mindre tveksam när jag hoppade mellan appar eller grävde runt i inställningar.

Precis som med Palma 2 fungerar spel också förvånansvärt okej, så länge man håller förväntningarna på rätt nivå. Enklare spel som Alphabear 2 och Two Dots fungerade utan problem, medan mer visuellt avancerade spel som Monument Valley 2 och Sky: Children of the Light faktiskt gick att spela på ett sätt som kändes märkligt – men ändå ganska charmigt – på E Ink-skärmen.

Färgskärmen hjälper till här, även om de dämpade färgerna och den låga uppdateringsfrekvensen fortfarande gör detta mer till en kul bonus än något man faktiskt skulle köpa enheten för.

Batteritiden är något sämre än på Palma 2, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på den högre prestandan. Pro-modellen använder samma batteri på 3 950 mAh som Palma 2 och uthålligheten är fortfarande väldigt bra totalt sett.

Själva färgskärmen drar inte extra ström så länge bilden inte uppdateras, och även uppdateringar använder bara lite mer energi. Den större skillnaden handlar istället om användningen. När mycket färg visas blir skärmen mindre reflekterande, vilket gör att jag ofta behövde höja frontbelysningen lite mer än när jag bara läste vanlig svartvit text.

Med försiktiga inställningar och ungefär en timmes läsning per dag skulle jag uppskatta batteritiden till cirka fem till sex veckor på en laddning, medan Palma 2 klarar ungefär en eller två veckor längre.

Om du däremot använder fler appar, streamar ljud, surfar på webben och har trådlösa anslutningar aktiva är två till tre veckor en mer realistisk uppskattning.

Laddningshastigheten beror fortfarande på vad du ansluter den till, men Pro-modellen laddar märkbart snabbare än Palma 2 i samma test. Med en vanlig väggladdare gick Palma 2 Pro från 20 procent till fullt batteri på ungefär två timmar, medan laddning via en laptopdocka tog den från 25 till 71 procent på en timme.

Totalt sett känns Palma 2 Pro som ett ganska modest men ändå användbart prestandalyft. Responsiviteten begränsas fortfarande av den enklare hårdvaran och E Ink-skärmen, men enheten känns smidigare, hanterar Android bättre och erbjuder mer än tillräckligt bra batteritid för att fungera utmärkt som daglig e-boksläsare.

Prestanda - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Onyx Boox Palma 2 Pro?

Köp den inte om...

Köp den inte om...

Andra alternativ

Det finns egentligen inte särskilt många direkta konkurrenter till Onyx Boox Palma 2 Pro, vilket gör det lite svårt att rekommendera alternativ. Den telefonliknande designen, färgskärmen med E Ink, Android-flexibiliteten, stödet för mobildata och kompatibiliteten med stylus placerar den i en väldigt liten och ganska unik kategori.

Enheter som Bigme HiBreak Plus och Bigme HiBreak Pro erbjuder väldigt liknande funktioner, men jag har inte haft möjlighet att testa dem ännu, och de är dessutom både svårare att köpa och känns mindre etablerade än ett välkänt namn som Boox.

I praktiken kommer de flesta istället välja mellan Palma 2 Pro och en mer traditionell e-boksläsare – eller fundera på om vanliga Palma 2 faktiskt räcker. Nedan har jag samlat de mest relevanta alternativen, inklusive standardversionen av Palma 2 och två klassiska e-boksläsare kring 6 tum.

För ännu fler alternativ kan du kika i vår guide över de bästa e-boksläsarna.

Så testade vi Onyx Boox Palma 2 Pro

• Använd som min dagliga läsenhet i åtta veckor
• Förde över e-böcker, musik och andra filer via BooxDrop, molnlagring, mejl och USB
• Laddade ner Android-appar för benchmarking, läsning, streaming, surfning och enklare spelande

Från den ursprungliga skribenten;

Jag började med att följa installationsprocessen på skärmen, ansluta Palma 2 Pro till Wi-Fi, aktivera Google Play Store och justera de viktigaste Boox-inställningarna för uppdateringsfrekvens, energisparläge och systemnavigering. Precis som på andra Boox-enheter finns det betydligt fler anpassningsmöjligheter här än på en Amazon Kindle eller Kobo Clara BW, så jag lade en del tid på att finjustera upplevelsen innan jag började använda den som min dagliga e-boksläsare.

Jag använde BooxDrop för att överföra e-böcker och musikfiler och testade sedan andra överföringsmetoder som Google Drive, mejl, OTG och filöverföring via kabel.

Jag laddade ner Android-appar från Play Store, inklusive Geekbench 6, CPU X, Google Play Books, Kindle, Kobo Books, Google Chrome, YouTube Music och ett mindre urval spel.

Läsapparna användes för att testa sidbläddringar, skärmuppdateringar och optimering av visningen, medan musik- och webbläsarapparna användes för att se hur väl Palma 2 Pro hanterar mer generella Android-uppgifter.

Under större delen av testperioden på åtta veckor använde jag Palma 2 Pro dagligen som e-boksläsare. Jag använde den också för webbsurfning, lokal musikuppspelning, streaming via YouTube Music, ljudböcker, enklare spel och sporadisk videouppspelning för att testa var E Ink-begränsningarna började bli tydliga.

För att jämföra den direkt med Onyx Boox Palma 2 använde jag båda enheterna sida vid sida för läsning, appanvändning, navigering, skanning, testbilder och benchmarktester. Den jämförelsen var särskilt användbar för att avgöra om färgskärmen, det extra arbetsminnet och Android 15 faktiskt gjorde någon praktisk skillnad i vardagen.

• Först testad i maj 2026
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Att namnge gamingtangentbord och produkter inom gaming-kategorin överlag är en konst i sig. Kombinationen av bokstavskombinationer, förkortningar och engelska termer gör det ofta svårt att både identifiera och skilja enheterna åt. Ett bra exempel är Logitech G515 Rapid TKL som lanserades i oktober 2025 och som trots ett liknande namn skiljer sig markant från modellen Logitech G515 Lightspeed TKL från 2024.

G515 Rapid TKL satsar på en design med låg profil, analoga magnetiska brytare och framför allt funktioner som riktar sig till spelare. Möjligheten att justera upplevelsen spelar en stor roll eftersom brytarnas aktiveringspunkt kan ställas in exakt efter önskemål mellan 0,1 och 2,5 millimeter. Det är sannolikt mest en kuriositet för den som sitter på hemmakontoret och skriver i Excel och Teams, men för en e-sportspelare i högt tempo kan det göra skillnaden mellan vinst och förlust.

Tangentbordet säljs endast i svart och satsar på enkelhet. Med en tjocklek på bara 22 millimeter är tangentbordet minimalistiskt, elegant och strömlinjeformat. Den mörka designen bryts något av en lätt gråtonad ovansida och RGB-belysta tangenter.

Enheten ser mycket bra ut både i en gaming-setup och på ett skrivbord. Det nedtonade utseendet är långt ifrån de mest extrema gamingprodukterna som mer liknar kontrollpaneler i en rymdraket än traditionella tangentbord. USB-C-kabeln som går ut på baksidan stör helhetsintrycket något, men från sidan syns de röda brytarna som sticker ut lagom mycket i färg. De märks men drar inte för mycket uppmärksamhet till sig.

Tangentbord med låg profil delar alltid åsikterna och G515 Rapid TKL är inget undantag. Stöden på baksidan gör det möjligt att höja bakre delen med 5 millimeter eller 1,5 centimeter. Känslan är dock sådan att handlederna lätt kan bli trötta om skrivbordet inte är särskilt ergonomiskt. Med ett höj- och sänkbart skrivbord blir det däremot inget problem.

TKL-formatet kan däremot vara en större tröskel. För att hålla storleken kompakt och enkel att ta med har det numeriska tangentbordet på höger sida tagits bort. För en vanlig spelare är det troligen inget problem, men om tangentbordet även ska användas i arbete kan situationen vara annorlunda. Innan man bestämmer sig för ett köp bör man fråga sig själv om man behöver använda exempelvis Excel eller andra program som kräver många siffror. Om svaret är ja är ett TKL-tangentbord sannolikt inte rätt val. Om det däremot inte behövs sparar lösningen mycket plats på skrivbordet.

De analoga magnetiska brytarna är modellens största styrka. Tangenterna kan i princip aktiveras med en lätt beröring, eftersom aktiveringspunkten på 0,1 millimeter gör att tangentbordet registrerar minsta rörelse. Tangentkapslarna i PBT-plast känns bra och är dessutom förhållandevis tysta att skriva på.

Precis som med andra tangentbord och möss från Logitech sker inställningarna via stödprogrammet G Hub. Där kan vi inte bara justera aktiveringspunkten utan även tilldela tangenter en andra funktion. Det innebär att en knapp kan göra en sak när den trycks halvvägs ned och en annan när den trycks hela vägen ned. I spel kan det vara ett mycket användbart tillägg, även om det kräver lite övning att vänja sig vid.

G Hub har analyserats i många Logitech-recensioner genom åren och några stora förändringar syns inte här heller. Programvaran är lätt att använda och helt lokaliserad till finska. Det är värt att lägga lite tid på att gå igenom inställningarna för att få ut det mesta av G515 Rapid TKL. Om vi redan vet att sådant finjusterande inte lockar kan det vara bättre att välja ett billigare och mer grundläggande tangentbord.

Även om skrivkänslan, storleken och anpassningsmöjligheterna är bra finns det några trösklar med Logitech G515 Rapid TKL. Den tidigare nämnda TKL-storleken kan skapa vissa begränsningar, men i den här prisklassen hade vi också gärna sett ett alternativ för trådlös användning. Tyvärr kräver tangentbordet kabel för att fungera. Trådlösa modeller tar visserligen ofta upp en USB-port via en dongel, men i det här fallet stör kabeln helhetsintrycket på skrivbordet. Som tur är är den medföljande USB-C-till-USB-A-kabeln på 1,8 meter tillräckligt lång för att fungera smidigt i praktiken.

Som helhet är Logitech G515 Rapid TKL ett utmärkt tangentbord för rätt målgrupp. Begränsningarna och designvalen kan vara ett problem för vissa och tangentbordet erbjuder inte särskilt många extra funktioner. Med Fn-snabbkommandon kan vi styra volym, bakgrundsbelysning och andra funktioner, men en separat volymkontroll hade varit ett trevligt tillskott. Att den saknas är lite överraskande, eftersom till och med det betydligt mindre men tjockare Logitech G Pro X 60 har en egen ratt för volymjustering.

Trots dessa invändningar gillade vi känslan och användarupplevelsen som G515 Rapid TKL erbjuder. Om du letar efter ett gamingtangentbord i TKL-format med låg profil är detta ett av de mest intressanta alternativen just nu.

Logitech G515 Rapid TKL: pris & tillgänglighet

• Rekommenderat pris: 1 899 kronor
• Lanserades i oktober 2025
• Endast svart färgalternativ

Logitech G515 Rapid TKL lanserades i oktober 2025 som ett alternativ till den trådlösa modellen Logitech G515 Lightspeed TKL. Det rekommenderade priset ligger på 1 899 kronor, vilket är ungefär 200 kronor mer än föregångaren, men de extra funktionerna motiverar prissättningen.

Om tunna TKL-tangentbord känns lockande kan ett alternativ vara den lika lågprofilerade modellen Logitech G915 X Lightspeed TKL. Dess rekommenderade pris ligger dock på 2 599 kronor, men vid tidpunkten då denna recension skrivs har ett erbjudande sänkt priset till 1 949 kronor.

Logitech G515 Rapid TKL: tekniska specifikationer

Bör du köpa Logitech G515 Rapid TKL?

Köp det om...

Köp det inte om...

Sonos Play är en av få produkter jag testat på sistone som verkligen växte för mig över tid. Det är en produkt som Sonos själva beskriver som en högtalare för hemmet som också är portabel – alltså en enda högtalare för alla tillfällen.

Till en början tyckte jag att Sonos Play kändes svår att motivera prismässigt, eftersom den är dyrare än Sonos Era 100 men inte låter riktigt lika bra. Samtidigt kostar den betydligt mer än många av de bästa Bluetooth-högtalarna, som exempelvis JBL Charge 6.

Men med tiden insåg jag att Sonos Play briljerar på mer subtila sätt. Trots Sonos egen beskrivning ser jag den inte främst som en hemmalösning som råkar vara portabel. Jag ser den som en portabel högtalare som är tillräckligt bra för att alltid få stå framme. Den hamnar aldrig i en låda när jag inte använder den.

Resultatet blev att jag började använda den både som högtalare i rummet där den står och som något jag enkelt tar med mig till andra rum – just för att jag kan och för att den låter bra.

Laddningsbasen är en viktig del av upplevelsen. Utan sladdar att krångla med kan jag bara ta den och gå, utan att avbryta det jag gör. Batteriet räcker länge när den väl lämnat laddaren (upp till 24 timmar och den stänger av sig själv när den inte används), så jag behöver inte vara särskilt noga med att sätta tillbaka den direkt. Den är dessutom ordentligt vattentålig, vilket gör att jag kan använda den nästan var som helst – den är till exempel perfekt för karaokestunder i duschen.

Och ja, Sonos Play låter bra, bättre än de flesta portabla högtalare i samma storlek. Ljudet är välbalanserat med tydligt mellanregister, klara diskanttoner och bra bas. Den saknar lite dynamik (även om det blir bättre på högre volymer), men är ändå väldigt trevlig att lyssna på.

Den har blivit min “go-to”-högtalare – den jag använder mest, just för att den är så flexibel. Den är alltid redo, oavsett om jag vill spela musik hemma via Wi-Fi eller ta med den ut och köra Bluetooth.

Det går att få samma funktioner från andra högtalare, ibland till ett bättre pris, men inte med samma smidighet.

Sonos ville skapa en högtalare som kan vara den enda du behöver – kraftfull nog för att fylla nästan vilket rum som helst och enkel nog att ta med överallt – och jag tycker faktiskt att de lyckades.

Sonos Play: pris & tillgänglighet

• Släppdatum den 31 mars 2026
• Pris 3 899 kronor

Sonos Play har ett pris på 3 899 kronor, vilket placerar den i ett ganska välavvägt segment. Bland Sonos portabla högtalare hamnar den snyggt mellan Sonos Roam 2 2 199 kronor och Sonos Move 2 på 5 499 kronor.

Tittar vi istället på Sonos hemmamodeller placerar den sig mellan Sonos Era 100 på 2 799 kronor och Sonos Era 300 på 5 999 kronor.

Skillnaden är förstås att Play prestandamässigt ligger där den ska mellan de portabla alternativen, medan den inte riktigt överträffar Era 100 när det gäller ljud. Istället får du en mer kompakt design och ett batteri.

Det finns gott om konkurrenter i den här storleken, men få som erbjuder kombinationen av Bluetooth, Wi-Fi och portabilitet med batteri. Bland portabla alternativ finns till exempel Marshall Middleton II, som ligger nära i lanseringspris på 3 490 kronor, eller JBL Charge 5, som kostar 1 990 kronor.

På den icke-portabla sidan hittar vi JBL Authentics 200 för 3 790 kronor (och ofta billigare idag) samt BlueSound Pulse Flex för runt 3 200 kronor.

Sonos Play: specifikationer

Sonos Play: funktioner

• Wi-Fi, Bluetooth och USB-C line-in, 24 timmars batteritid
• Laddningsbas ingår, men ingen strömadapter
• Stereoparning eller delning via Bluetooth med andra Sonos-högtalare även utan Wi-Fi

Sonos Play är företagets mest mångsidiga högtalare hittills. Den fungerar som en vanlig Sonos-högtalare för hemmet, med Wi-Fi-anslutning och stöd för Sonos nätverk och app, som i sin tur stöder Hi-Res Audio från kompatibla tjänster. Du kan även spela direkt via Apple AirPlay 2 eller Sonos Connect.

Det finns också stöd för Bluetooth för uppspelning från andra enheter och USB-C-porten på baksidan kan kopplas till en adapter för att ge en line-in-ingång för exempelvis en skivspelare eller annan ljudkälla, som sedan blir tillgänglig för alla dina andra Sonos-högtalare i nätverket.

Sonos har dessutom introducerat en funktion som låter dig gruppera portabla Sonos-högtalare när du inte är hemma. Du ansluter till en via Bluetooth och ljudet delas sedan med de andra högtalarna. Däremot finns inget stöd för Auracast.

Högtalaruppsättningen består av två vinklade diskanter som är riktade något åt vänster och höger, en midwoofer framåt samt två basradiatorer på sidorna.

Du kan använda Sonos Play ensam eller para ihop två enheter i stereo. Det går också att använda ett par som bakhögtalare i ett Sonos-hemmabiosystem.

Den har även ett inbyggt batteri som räcker upp till 24 timmar, och högtalaren fungerar både via Wi-Fi och Bluetooth även när den drivs på batteri. Sonos Play levereras med en laddningsbas som du bara placerar den på – du kan sedan ta den direkt utan att behöva koppla ur några kablar.

Det kan låta som en liten detalj, men jag tycker att det gör stor skillnad för hur flexibel den känns jämfört med att behöva ha den inkopplad med kabel – jag återkommer till det i designdelen.

Det är dock värt att notera att kabeln endast har en USB-C-kontakt och ingen strömadapter. Alla USB-C-portar med minst 20 W fungerar, så du kan ladda via exempelvis en dator eller en separat adapter.

Sonos Play kan också laddas direkt via USB-C-porten, så du behöver inte ta med laddningsbasen om du åker iväg. Dessutom kan du ladda andra enheter via samma port, vilket gör att den kan fungera som en powerbank för din telefon.

Den faktiska batteritiden beror på hur du använder den (Wi-Fi drar mer än Bluetooth), men jag tycker att Sonos uppskattning stämmer bra. Jag tog den från laddningsbasen i tre dagar och använde den via Wi-Fi vid skrivbordet under arbetsdagarna utan att ladda den och efter det hade den fortfarande 21 % kvar.

Du får bättre batteritid från Marshall Middleton II (30 timmar), men då endast via Bluetooth, inte Wi-Fi. Jag tycker att Sonos har hittat en bra balans mellan storlek och batteritid här.

Det enda som störde mig lite i portabel användning var att den stänger av sig själv lite snabbare än jag hade velat, trots att jag stängt av energisparinställningen. För att starta den igen måste du använda knappen på baksidan, vilket tar en liten stund – jag hade hellre sett en knapp på ovansidan.

Det finns också tillfällen då flexibiliteten motverkar sig själv. Jag satte till exempel ihop två enheter i stereo för att testa ljudet och tänkte använda dem så några dagar. Men när de väl är parade vill Sonos-appen (och AirPlay) bara behandla dem som ett par, vilket gör att det inte längre är lika enkelt att ta med en av dem till ett annat rum spontant. Antingen tar du båda – eller ingen.

Jag gjorde därför ett mer intensivt stereotest och gick sedan tillbaka till att använda dem separat, eftersom jag uppskattade flexibiliteten mer då.

Avslutningsvis några ord om Sonos-appen. Den är fortfarande en av de bästa när det gäller stöd för streamingtjänster och jag har inte haft några problem med stabiliteten, varken med dessa högtalare eller med mina andra Sonos-enheter.

Installationen gick helt smidigt och det var enkelt att aktivera Automatic TruePlay, där högtalaren analyserar sitt eget ljud och anpassar det efter rummet.

Appen kan dock vara lite långsam att ladda nytt innehåll och vissa designval känns onödigt förvirrande. Sonos VD Tom Conrad nämnde i en intervju att vissa av dessa problem ska åtgärdas, men jag stör mig bland annat på att kugghjulsikonen för inställningar alltid ligger kvar i hörnet – vilket gör att du kan trycka på den utan att något händer, eftersom du redan är i inställningsmenyn.

Jag ogillar också designen på deras av/på-reglage. De växlar mellan svart med en vit prick och vit med en svart prick – men det är inte självklart vad som är på eller av. Du måste testa dig fram (svart med vit prick är på).

Samtidigt har många andra appar liknande problem – vissa har snyggare gränssnitt men sämre stöd för streamingtjänster. För mig är det inget avgörande minus, men jag ser fram emot förbättringar. Jag använder dessutom nästan alltid AirPlay för musik, så efter installationen interagerar jag inte så mycket med appen.

För den som inte vill använda en app alls finns stöd för Amazon Alexa och Sonos Voice Control. Mikrofonen kan också stängas av med en fysisk knapp på baksidan (vilket även stänger av Automatic TruePlay, eftersom mikrofonen kopplas bort helt).

• Funktioner - poäng: 4,5 / 5

Sonos Play: ljudkvalitet

• Kraftfull bas, men lite tung i anslaget
• Välbalanserat ljud, men bäst över 40 % volym
• Ungefär så bra som högtalare i den här storleken kan låta

Sonos Play befinner sig i en lite speciell position när det gäller ljudkvalitet, eftersom den är en hybrid mellan en hemmalösning och en portabel högtalare. Jag kommer främst att bedöma den mot andra portabla alternativ, eftersom designen sätter vissa begränsningar – men jag jämför även med Sonos Era 100.

Som vi är vana vid från Sonos är ljudet mycket välbalanserat, med bra tyngd över hela frekvensregistret. Det första som sticker ut är hur djup basen är för en så pass kompakt högtalare, tack vare dubbla passiva radiatorer.

Precis som med Era 100 är basen dock lite lösare kontrollerad än jag hade önskat. Den kan kännas något överdriven och ibland lite “boomy” beroende på underlaget, men det är ett rimligt kompromiss för den kraft och punch den levererar.

Det andra som märks direkt är den totala kraften. Den här högtalaren fyller utan problem vilket rum som helst i mitt hem, utan att kännas ansträngd och som jag kommer till senare låter den faktiskt bättre när volymen höjs.

De två vinklade diskanterna levererar tydliga höga frekvenser som lyfts fint ur mixen, troligen tack vare att de är riktade åt vänster och höger.

Sonos hävdar också att detta ska ge en slags stereoeffekt från en enda högtalare, men i praktiken är den väldigt begränsad. När jag spelade Crooked av Smilk (en låt som verkligen testar stereoseparation) var effekten minimal.

Mellanregistret är däremot starkt, med bra detalj och tydlighet även i mer komplexa låtar, där alla element fortfarande känns separerade istället för att flyta ihop.

Mellanregister och diskant är något nedtonade och lite mjukare i attack jämfört med större eller dyrare högtalare. Det är en kompromiss jämfört med Sonos Era 100, som har lite mer skärpa, dynamik och detaljrikedom.

Men jämfört med JBL Charge 6 är Sonos Play ett tydligt steg upp i hur den återger musik som helhet, där mellanregistret är den största skillnaden. På JBL Charge 6 är det helt enkelt alldeles för tunt, med brist på uttryck, närvaro i ljudbilden och ett ganska begränsat register, särskilt märks det att Charge 6 har svårt att bygga en naturlig övergång från mellanregister ner till bas, jämfört med Sonos Play.

Young Blood av The Naked & Famous bygger till stor del på ett fundament av syntar i det lägre mellanregistret i verserna, och utan det känns låten obalanserad. JBL Charge 6 lyckas inte riktigt få till den balansen, men Sonos Play ger den tyngd som krävs.

Charge 6 når heller inte lika djupt i basen som Sonos Play. Den hanterar basen bra, men det finns helt enkelt inte samma kraft i de lägsta frekvenserna.

Jag vill dock understryka att vi har gett JBL Charge 6 höga betyg för ljudet jämfört med andra portabla högtalare. Det här är snarare vad du får när du betalar lite mer för Sonos Play.

Med det sagt har JBL Charge 6 en något mer dynamisk diskant än Play, med lite bättre transientrespons (alltså hur snabbt den återger början av ett ljud), vilket ger en något mer detaljrik känsla. Trots det föredrar jag ändå Sonos Play totalt sett.

Som jag nämnde tidigare händer något när man passerar en viss volymnivå på Sonos Play. När man går över cirka 40 % fortsätter basen att bete sig ungefär likadant, men plötsligt får mellanregister och diskant ett tydligt lyft, en subtil men märkbar förändring i ljudprofilen.

Det gör att ljudbilden känns mer öppen och expansiv, och låtar som kan kännas lite tama vid lägre volym vaknar verkligen till liv över 40 %. Sonos Era 300 hade samma egenskap när jag testade den.

Den enda frågan är om man vill spela så högt hela tiden – i mitt sovrum låg jag oftast runt 25 % volym. Men även vid lägre nivåer låter den fortfarande väldigt bra för en portabel högtalare. Det är bara det att när man verkligen släpper loss den, så blir den ännu bättre.

På tal om att verkligen släppa loss den testade jag också ljudet i ett stereopar. Som så ofta ger det högtalarna mer utrymme att prestera när de delar på jobbet, och jag märkte särskilt att basen kändes mer kontrollerad vid samma effekt, samtidigt som mellanregistret fick mer tyngd, särskilt i det lägre mellanregistret.

Jag upplevde inte att det öppnade upp mer detalj i diskanten eller något sådant, men två enheter är riktigt bra på att fylla även ett stort rum med ett välbalanserat och jämnt spritt ljud, utan att behöva pressas på ett sätt som påverkar ljudkvaliteten negativt. Du behöver sällan ens gå upp till 40 % volym – ett stereopar av Sonos Play är ett förvånansvärt kraftfullt system med tanke på storleken.

Som sista ljudjämförelse plockade jag fram Sonos Roam 2. Den jämförelsen fick faktiskt Roam 2 att framstå som imponerande, eftersom det är anmärkningsvärt hur nära dess ljudsignatur ligger Play. Men Play levererar ett betydligt större, djupare och mer raffinerat ljud över hela registret.

• Ljudkvalitet - poäng: 4,5 / 5

Sonos Play: design

• Gjord främst för hemmet, men fortfarande IP67-klassad och tålig mot stötar
• Bra storlek, vikt och laddningslösning som gör den enkel att plocka med sig
• Knapparna kunde vara tydligare

Designen på Sonos Play ligger helt i linje med andra Sonos-högtalare. Den har ett hårt perforerat galler, tillsammans med en gummerad topp och botten, likt Sonos Roam 2. Den gummerade delen har en tydlig kant upptill där den möter gallret, vilket ger mig mer vibbar av äldre Sonos-modeller (som Sonos One) än Era 100 – på ett bra sätt.

Jag gillar storleken väldigt mycket. Jag kan enkelt greppa den med en hand från sidan, delvis tack vare en smart konkav fördjupning på baksidan som också är gummerad och ger bättre grepp.

Den har lite tyngd, men är inte för tung för att bära runt. Den är ungefär en tredjedel tyngre än JBL Charge 6, men nästan en tredjedel lättare än Marshall Middleton II, vilket gör att den hamnar i en bra balans.

På baksidan finns en flexibel ögla som du kan använda för att bära den eller hänga upp den, till exempel på en badrumsdörr. Den känns stabil och genomtänkt.

Den är IP67-klassad, vilket innebär att den klarar det mesta när det gäller vatten. Den bör klara att sänkas ner i vatten en kort stund, så du behöver inte oroa dig för badrum, badkar eller poolhäng.

Laddningsbasen är en enkel plastplatta med en liten kant, men den ligger stabilt på ytor när du lyfter av eller sätter tillbaka högtalaren, och kontakterna träffar alltid rätt.

Jag tycker verkligen att Sonos har lyckats med den fysiska designen här – och inte bara rent praktiskt. Ja, den är tålig, har en smart ögla och ser bra ut – du vill faktiskt ha den framme, till skillnad från många som kanske hellre gömmer en JBL Charge 6 i en låda.

Men designen påverkar också hur jag använder den. Storleken, vikten och laddningsbasen gör att den känns som en högtalare jag inte bara kan ta med mig – utan faktiskt vill ta med mig, eftersom det är så enkelt. Det finns liksom ingen nackdel.

Sonos Move 2 har i princip samma upplägg – tålig, kraftfull, portabel och med en smidig laddningsbas – men den är helt enkelt för stor och tung. Du måste greppa den bakifrån via handtaget, och om jag tar med den någonstans är det för att jag planerar att stanna där en längre stund. Det kräver lite framförhållning.

Jag har dessutom redan små portabla högtalare hemma (shoutout till min älskade Bang & Olufsen Beosound A1) som jag enkelt kan ta med mig överallt, men de ligger i en låda på övervåningen, eftersom jag inte har dem framme till vardags.

Men Sonos Play har blivit min nya kökshögtalare, så den står alltid framme och är redo att tas med. Och den är så lätt att plocka upp eftersom den är ungefär lika tjock som en burk, och jag slipper krångla med sladdar tack vare laddningsbasen – jag kan bara svepa upp den med en hand när jag går förbi. Den är dessutom redan igång och redo att spela, eftersom det är huvudhögtalaren i det rummet.

Det här är små, subtila designval som tillsammans gör att jag känner helt annorlunda inför Sonos Play jämfört med nästan alla andra högtalare jag haft, oavsett om det gäller Wi-Fi-modeller eller portabla Bluetooth-högtalare.

Nu när vädret blir bättre har Sonos Play snabbt blivit min följeslagare – jag tar med den från köket ut på uteplatsen när jag sitter där, och plockar med den från sovrummet till badrummet för att spela musik medan jag gör mig i ordning.

Det finns dock ett “men”, och det gäller kontrollerna. Jag har redan nämnt att på/av-knappen sitter på baksidan, och även om den är stor och lätt att hitta hade jag föredragit att man kunde starta den igen genom att trycka på något på ovansidan.

Knapparna på toppen är dessutom frustrerande dolda. De skiljer sig bara åt genom symboler, inte genom några upphöjda knappar. Och “skiljer sig” är egentligen att ta i, eftersom de har samma färg och matta yta som resten av toppen, vilket gör dem svåra att se i vissa ljusförhållanden.

De känns inte heller särskilt tydliga under fingrarna. Man vänjer sig eftersom det bara finns fyra kontroller (sänk volymen, spela/pausa (som även hoppar låtar vid flera tryck), höj volymen och aktivera röstassistenten) men de känns ändå onödigt diskreta.

• Design - poäng: 4,5 / 5

Sonos Play: värde

• Dyr för en portabel högtalare…
• Men få alternativ är lika mångsidiga för samma pris
• Prissatt i linje med konkurrenter på samma ljudnivå

Sonos Play är inte billig. För bara lite mer än vad den kostar kan du få både en Sonos Era 100 SL och JBL Charge 6, vilket ger dig samma grundläggande flexibilitet – en kraftfull hemmalösning och en robust portabel högtalare. Men det är två enheter, och en stor del av poängen här är att få allt i en och samma produkt – enklare och mer effektivt.

Samtidigt ligger priset helt i linje med andra kraftfulla högtalare i samma klass, som Marshall Middleton II, och Sonos gör saker som Marshall inte klarar av. JBL Charge 6 är en femstjärnig portabel högtalare till nästan halva priset, så om portabilitet är din högsta prioritet är det ett logiskt val… men Sonos låter bättre, är mer mångsidig och ser betydligt trevligare ut som en permanent högtalare i hemmet.

När jag tittar på andra alternativ i samma prisklass är det svårt att hitta något som bockar av lika många rutor som Play. Den är dyr, ja – men också fullt motiverad. Däremot är jag inte helt säker på att jag skulle välja ett stereopar framför andra trådlösa alternativ, som Kanto Ren, eftersom man då tappar en del av flexibiliteten.

• Värde - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Sonos Play?

Köp den om...

Köp den inte om...

Sonos Play: andra alternativ

Så testade vi Sonos Play

• Testad under tre veckor hemma
• Jämförd med andra Sonos-högtalare och alternativ från andra varumärken

Från den ursprungliga skribenten;

Jag hade två Sonos Play-enheter hemma för test under tre veckor. De var uppdaterade med samma mjukvara som produkterna lanseras med, inklusive alla funktioner.

Jag testade både via Wi-Fi och Bluetooth, samt med Sonos-appen och Apple AirPlay 2. Jag lyssnade främst på musik via Apple Music.

Jag har testat högtalare i 15 år och recenserar ljudprodukter av alla slag, från Bluetooth-högtalare till golvhögtalare.

• Först testad i mars 2026
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Låt oss vara tydliga från start. För vardagligt lyssnande är Huawei FreeBuds Pro 5 de bästa hörlurarna du kan få utan att behöva lägga ut en premiumsumma. De bockar av alla rutor, levererar på alla fronter och visar att det finns alternativ till Apple för dig som vill ha något i den stilen.

Det här är femte generationen i Huaweis FreeBuds Pro-serie, som funnits sedan 2020 och som vi alltid har gillat. Vi testade FreeBuds Pro 2 redan 2022. FreeBuds Pro 4 släpptes i november 2024 och fick fyra stjärnor i vårt test. De var bra, men nådde inte hela vägen. Pro 5 är annorlunda och tillräckligt bra för att konkurrera med de bästa i den här klassen, inklusive Apple AirPods Pro 3.

FreeBuds Pro 5 ser och känns mer premium än vad priset antyder, och det gäller även laddningsfodralet. De är mindre och lättare än Pro 4, med en vikt på 5,5 gram per hörlur, vilket märks. Byggkvaliteten är utmärkt, stjälkarna har en blank finish och fodralet har en silkeslen yta som känns lyxig.

Det viktigaste är att designen också ger en extremt bekväm passform. Som någon med små och lite kräsna öron, som testat dem under gympass, löprundor och långa arbetsdagar, kan jag säga att passformen är imponerande.

Funktionsutbudet är omfattande. Det finns smidig multipoint-anslutning, anpassningsbara gestkontroller som svarar bra och Huawei Audio Connect-appen är en av mina favoriter i den här klassen. Batteritiden ligger på runt 8,5 timmar utan ANC och nästan 6 timmar med ANC, med totalt upp till 38 timmar via fodralet. Det är inte lika bra som vissa konkurrenter när ANC är på, men den totala batteritiden med fodralet är mycket bra.

Brusreduceringen är en av de största uppgraderingarna här. FreeBuds Pro 5 använder ett system med dubbla element som fungerar som brusreduceringsmotorer tillsammans med en AI-modell. I praktiken innebär det att ljudet nästan försvinner helt, utan den där instängda, trycksatta känslan som kraftig ANC ibland kan ge. Samtalskvaliteten drar också nytta av detta och jag upplevde den som klar och naturlig, även i stökiga miljöer.

Sedan har vi ljudet, som är riktigt bra. Det dubbla elementsystemet levererar en bred och fyllig ljudbild med stark bas, utmärkt separation mellan instrument och detaljrikedom som håller oavsett genre – från energisk rock till tyngre beats och snabba synthwave tracks.

Vår ljudredaktör Becky Scarrott kallade dem “utan tvekan Huaweis bästa hörlurar hittills” efter fem dagars tidig testning vid lanseringen. Efter flera veckor med dem håller jag helt med. De får sina fem stjärnor eftersom de är mycket prisvärda, riktigt välbyggda och levererar på en nivå som dyrare hörlurar hade varit stolta över.

Är de perfekta? Inte riktigt. Lossless-ljud kräver en Huawei-enhet, vilket många inte har. Designen är också marginellt större än vissa konkurrenter i samma prisklass och du får inte med skumtoppar i lådan som du fick med Pro 4. Men om det är de enda nackdelarna (och det är det), så är det ett gott betyg. Jag skulle säga att de flesta användare knappt kommer att bry sig om detta.

Det är också exakt den målgruppen jag tycker att de här hörlurarna passar för. Inte audiofilen som jagar absolut bästa ljud, eller den dedikerade atleten som behöver specialiserade träningshörlurar. Utan den vanliga användaren som vill ha det bästa allround-alternativet. De passar en stor publik, har starkt värde och inga större begränsningar kopplade till ekosystem.

Huawei FreeBuds Pro 5: pris & släppdatum

• Släpptes globalt i februari 2026
• Pris 2 090 kronor
• Ingen prishöjning jämfört med tidigare modeller

Huawei FreeBuds Pro 5: specifikationer

Huawei FreeBuds Pro 5: funktioner

• 9/38 timmars batteritid, mindre med ANC eller funktioner aktiverade
• Gott om användbara funktioner i den lättanvända appen
• Fantastisk brusreducering

FreeBuds Pro 5 är fullpackade med funktioner och nästan allt finns i Huawei Audio Connect-appen, som är en av de mest lättanvända följeslagarappar vi har testat. Allt är enkelt att hitta och inget är gömt i undermenyer.

Huawei säger att FreeBuds Pro 5 är världens första hörlurar med dubbla element för ANC, vilket innebär att både det dynamiska elementet och det mikroplanära membranet arbetar tillsammans för att hantera brus. Elementet för låga frekvenser riktar in sig på mullrande och basintensivt ljud, medan det högfrekventa elementet hanterar skarpare ljud. Den här hårdvaran kombineras sedan med en AI-modell i realtid som analyserar omgivande ljud 400 000 gånger per sekund (ja, du läste rätt!), vilket gör att den kontinuerligt anpassar sig efter miljön du befinner dig i.

I praktiken är det otroligt effektivt. Vi testade dem i en rad olika miljöer och lågfrekventa ljud, som trafik, luftkonditionering och bruset från pendling, hanteras mycket bra. Effekten ligger nära total tystnad utan att skapa den instängda, trycksatta känslan som vissa ANC-lösningar kan ge. Vi vet att vissa föredrar den känslan, men det Huawei gör här passar oss bättre. Den passiva isoleringen är också bra tack vare den stabila passformen.

Det finns fyra ANC-lägen att välja mellan. Dual-Engine, som anpassar sig automatiskt efter omgivningen. Cozy, som är för tystare miljöer. General för vardagsljud och Ultra för bullriga miljöer. I Ultra-läget kan man uppleva mer av en tryckkänsla, vilket kan vara bra att känna till om man är känslig för det, men det gör ett mycket bra jobb med att ta bort nästan allt bakgrundsljud.

Det finns även ett bra medhörningsläge med flera alternativ. Standard, Voice Awareness som släpper igenom röster samtidigt som annat ljud dämpas, och Adaptive Awareness som justerar sig dynamiskt.

Conversation Awareness finns också. När du börjar prata växlar hörlurarna automatiskt från ANC till medhörning och sänker volymen, för att sedan gradvis återgå efter cirka tio sekunder när du slutar prata. Vi kunde hålla naturliga konversationer utan att röra hörlurarna och övergången tillbaka var mjuk och smidig. Sonys Speak to Chat fungerar på ett liknande sätt.

FreeBuds Pro 5 uppgraderar till Bluetooth 6.0 från Pro 4:s 5.2 och stöder multipoint-anslutning till två enheter. Att växla mellan vår laptop och telefon under testet fungerade smidigt utan fördröjning. Det finns också en funktion för att hitta borttappade hörlurar, som spelar upp ett ljud från den hörlur du tappat bort. Vi använde den flera gånger när en hörlur hamnade under skrivbordet – det är en sådan funktion man uppskattar mer än man tror.

En ny intern antenn ska ge 38 % bättre räckvidd för Bluetooth samt bättre motstånd mot störningar. Vi upplevde inga avbrott under testet, vare sig under träningspass eller när vi var i rörelse.

När det gäller codecs får iPhone-användare AAC, Android-användare får LDAC och Huawei-enheter får tillgång till lossless-ljud via L2HC 4.0 på 2,3 Mbps. Den lossless-nivån är alltså exklusiv för Huaweis ekosystem. För oss andra är dock LDAC och AAC fortfarande mycket bra alternativ, och det positiva är att väldigt få andra funktioner här är låsta till en Huawei-enhet.

Kontrollerna på stjälkarna består av tryck, kläm och svep, vilket ger ett bra utbud för hörlurar. Du kan anpassa dessa i appen och vi gillade verkligen att de registreras med ett tillfredsställande litet klickljud. Det finns också huvudrörelsekontroller där du kan svara eller avvisa samtal genom att nicka eller skaka på huvudet, vilket fungerade bra för det mesta. Automatisk paus aktiveras när du tar ut en hörlur, och du kan använda ANC med bara en hörlur i, vilket vi uppskattade. Det finns också ett lågfördröjningsläge för gaming.

Huawei säger att FreeBuds Pro 5 håller i 9 timmar utan ANC och runt 6 timmar med ANC, med totalt 38 timmar tillsammans med laddningsetuiet. Under våra tester fick vi drygt 8,5 timmar utan ANC vid 50 % volym. Med ANC aktiverat fick vi nästan 6 timmar. Det ligger alltså nära de utlovade siffrorna, men det är värt att tänka på att verkliga resultat med ANC varierar beroende på miljö och läge – vi använde Dual-Engine-läget under testet.

Som jämförelse erbjuder AirPods Pro 3-lurarna 8 timmar med ANC och 10 timmar utan, med totalt 24 timmar via fodralet. Samsung Galaxy Buds 4 Pro ligger på 6 timmar med ANC och 7 timmar utan, samt totalt 30 timmar med fodralet.

FreeBuds Pro 5 slår alltså inte dessa siffror, men står sig ändå bra. Däremot är fodralets totala batteritid på 38 timmar en fördel jämfört med AirPods. Det är bra att ha i åtanke om du reser mycket och kanske behöver förlita dig helt på fodralet i flera dagar.

En sista sak som är värd att nämna när det gäller batteriet är att du, tack vare den stabila passformen och goda passiva isoleringen, inte alltid behöver använda ANC. Vi märkte att i lugnare miljöer gav användning utan ANC betydligt längre lyssningstid utan att kompromissa med upplevelsen.

• Funktioner - poäng: 4,5/5

Huawei FreeBuds Pro 5: design

• Designen är mindre, lättare och bekvämare än någonsin
• IP57-klassade hörlurar gör dem verkligen träningsvänliga
• Snyggt fodral med starka magneter och en praktisk ringlampa

FreeBuds Pro 5 är en tydlig vidareutveckling av Pro-serien och det är positivt. Förutsatt att du gillar stjälkdesignen. Den fungerar särskilt bra för mindre öron och gör gestkontroller mycket mer tillförlitliga än tryckbaserade alternativ. Samtidigt kan design utan stjälkar passa vissa öronformer bättre, så det är en subjektiv fråga.

Huawei säger att FreeBuds Pro 5 är 10 % mindre och 6 % lättare än tidigare modeller och med 5,5 gram per hörlur märks det. Vi tycker att de är marginellt större än exempelvis AirPods Pro 3 och vissa konkurrenter i samma klass, men när de väl sitter i öronen är komforten riktigt imponerande.

Vi använde dem i cirka tre timmar i sträck en morgon och ytterligare fyra timmar på eftermiddagen utan någon form av obehag eller trötthet, och det kommer från oss som har mindre öron och kan vara känsliga för tyngre hörlurar.

Huawei säger att de har använt över 10 000 öronprofiler för att optimera passformen, och det märks. Fyra storlekar av silikonpluggar medföljer, och vi tyckte att mellanstorleken fungerade bra, trots att vi vanligtvis behöver den minsta storleken.

Den enda mindre invändningen kring komfort är att skumtoppar saknas. De har funnits med i tidigare FreeBuds Pro-modeller och nämns fortfarande i appen, vilket tyder på att de kan dyka upp senare. De flesta föredrar silikon, men skum kan ge bättre passiv isolering och en något mer omslutande ANC-effekt. Det är dock inget avgörande minus.

Stjälkarna har gått från en rektangulär form till en platt, oval profil, med en blank front och metalliska detaljer längs kanterna som verkligen känns premium. Hörlurarna finns i en sand/guld-färg som känns riktigt premium och det finns även alternativ i vitt, silver och blått, där det sistnämnda har ett fodral i veganskt läder.

Den nya IP57-klassningen är en tydlig höjdpunkt. Den täcker svett, stänk och kortvarig nedsänkning i vatten, vilket gör dem lika träningsvänliga som ett par vardagshörlurar kan bli. Vi använde dem under flera löprundor och gympass under testperioden och de satt stabilt hela tiden.

Laddningsfodralet är också välgjort. Med en vikt på 43 gram är det lätt och smidigt att ha i fickan, med en rundad form och en mjuk ytbehandling som känns premium i handen. Starka magneter håller det stängt och ett dolt gångjärn ger en ren design.

På framsidan finns en ringformad ljusindikator som lyser i olika färger för att visa batteristatus och parkoppling, vilket både är praktiskt och en snygg designlösning. Fodralet har dessutom IP54-klassning, vilket ger bra skydd mot stänk och regn.

Sammanfattningsvis finns det väldigt lite att klaga på när det gäller designen. Om du gillar hörlurar med stjälkar är detta ett av de snyggaste och mest välbyggda alternativen i den här prisklassen.

• Design - poäng: 5/5

Huawei FreeBuds Pro 5: ljudkvalitet

• Nytt akustiskt system med dubbla element
• Dynamiskt och energiskt ljud
• Huawei-telefon krävs för lossless-ljud

Den stora hårdvarunyheten för FreeBuds Pro 5 är ett nytt akustiskt system med dubbla element, som kombinerar ett dynamiskt element för låga frekvenser med ett mikroplanärt element för höga frekvenser.

Basen är kraftfull och tydlig direkt, med en ljudprofil som lutar åt det basdrivna hållet på ett medvetet och slagkraftigt sätt. Det finns även ett basförstärkningsläge om du vill ta det ännu längre. Imponerande nog håller sig basen kontrollerad även med detta aktiverat. Ingen grötighet eller överdrift, bara mycket energi och tryck.

En viktig punkt är att de inte blir för bastunga – mycket detaljrikedom finns kvar. Den dubbla elementuppsättningen hanterar separationen väl över hela frekvensregistret, vilket gör att mellanregister och diskant förblir rena även när basen tar plats. Den övergripande karaktären är dynamisk och energisk, inget försvinner i mixen här.

När vi lyssnade på Queens of the Stone Ages No One Knows hamnade den dynamiska kvaliteten i centrum. Josh Hommes sång har en tydlig närvaro, den är klar och skär igenom, samtidigt som gitarrerna driver på utan att ta över. Instrumentseparationen är stabil och det finns en behaglig känsla av att låten öppnar upp sig vid högre volymer istället för att komprimeras. Det är en typ av rockmix som gynnas av hörlurar med rejält tryck i basen och FreeBuds Pro 5 levererar verkligen här.

Vi uppskattade också att lyssna på orkestral musik. Hans Zimmers soundtrack till Dune är ett krävande test med viskande lager av röster, svepande stråkar, mörk slagverk och tung bas, och FreeBuds Pro 5 hanterar det utan problem.

Bene Gesserit-sångerna landar med en passande, lager på lager-känsla med djup, medan Ripples in the Sand öppnar upp en bred och fyllig ljudbild där varje element har sin plats. Stråkar, slagverk och de höga rösterna samsas väl i mixen. Ljudbilden är imponerande för hörlurar i den här prisklassen och vi märkte ingen distorsion ens vid högre volymer.

Allt ovan testades med standardinställningar, men det finns gott om möjligheter att anpassa ljudet. Åtta EQ-förinställningar finns tillgängliga, framtagna i samarbete med Beijing Central Conservatory of Music. Balanced är standard och ger det mest naturliga och balanserade ljudet, och det var också den vi återkom till oftast trots att vi testade flera av de andra.

Voice gör röster tydligare. Classical ger en konsertsalskänsla som passade särskilt bra till stora filmsoundtrack, och Bass gör precis vad man förväntar sig. Det finns också förinställningar för film, podcasts och spel. Om inget av dessa passar finns en 10-bands anpassad EQ som ger full kontroll.

Spatial Audio med huvudspårning finns också här och kräver inte Dolby Atmos-material, utan fungerar med det du spelar upp. Det är inte alltid vår förstahandsval för musik, men tillsammans med film-läget gav det en riktigt omslutande upplevelse för film och serier. Det är också värt att veta att du inte behöver en Huawei-enhet för att använda det.

Samtalskvaliteten är också värd att lyfta. I tysta miljöer är den klar och naturlig. På en livlig marknad med mycket ljud i bakgrunden smög sig visst bakgrundsljud in, men vår röst förblev tydlig och isolerad, vilket fortfarande är imponerande med tanke på omständigheterna. Vind kunde påverka något under riktigt blåsiga dagar, men vi var fortfarande fullt hörbara. För oss som ofta skickar röstmeddelanden klarade de även det testet utan problem.

Med den nya hårdvaran, anpassningsmöjligheterna och Spatial Audio levererar FreeBuds Pro 5 starkt oavsett genre eller användningsområde.

• Ljudkvalitet - poäng: 4,5/5

Huawei FreeBuds Pro 5: värde

• Riktigt prisvärda
• Slår många konkurrenter i pris
• Redan kampanjer på Huaweis officiella hemsida

Det här är ett riktigt bra pris just nu för vardagligt lyssnande.

Om du har en väldigt specifik prioritet, som dedikerade träningshörlurar eller lossless-ljud på audiofilnivå, kan du hitta bättre värde på annat håll. Och om du tillhör de få som tycker att svagheterna är avgörande, som att du behöver en Huawei-telefon för lossless-ljud eller föredrar små, stjälkfria designer, är det värt att ta med i beräkningen.

Men för alla andra som vill ha bra ljud, stark brusreducering och en bekväm design med premiumkänsla och alla viktiga funktioner levererar de här hörlurarna mycket.

De är dessutom ännu lättare att rekommendera eftersom de är billigare än de flesta konkurrenter vid lansering. Faktum är att de redan går att få tag på för nedsatt pris, vilket gör dem ännu svårare att argumentera emot sett till värde. Vi hade gett dem ännu högre betyg i den här kategorin om vi kunde!

• Värde - poäng: 5/5

Bör du köpa Huawei FreeBuds Pro 5?

Köp dem om...

Köp dem inte om ...

Huawei FreeBuds Pro 5: andra alternativ

Så testade vi Huawei FreeBuds Pro 5

• Testade under februari/mars
• Testade hemma, på promenader, i kollektivtrafiken i en stad, på caféer och i en co-working-miljö, under löprundor och på gymmet

Från Becky Scarrot;

Jag testade Huawei FreeBuds Pro 5 i drygt tre veckor för att skriva denna recension. Jag använde dem främst tillsammans med en iPhone 16 Pro, men även med en MacBook Pro.

Jag använde en rad olika musik- och filmappar för att testa hörlurarna. De spelade upp musik från Spotify, Qobuz och låtar från intern lagring, samt video från YouTube, Prime Video och Mubi.

Jag har testat många hörlurar och earbuds under de senaste 13 åren som teknikjournalist. Det inkluderar enheter från ledande ljudmärken som Bose, Sony och Sennheiser, samt billigare hörlurar från tillverkare som JLab, Nothing och Skullcandy med flera. Jag är särskilt intresserad av teknik som prioriterar komfort och användarvänlighet.

Från Amanda Westberg;

Jag använde Huawei FreeBuds Pro 5 flitigt under hela februari/mars månad och använde dem som mina huvudsakliga earbuds under den tiden. Jag använde dem tillsammans med en Galaxy S26 Ultra.

Jag använde dem hemma till vardags, under styrkepass på gym, löpturer och promenader utomhus i trafikerade miljöer, samt för samtal. Jag jämförde dem direkt med Samsung Galaxy Buds 4 Pro, JBuds Pods ANC, Huawei FreeClip 2 och Google Pixel Buds 2a.

• Först testade i februari/mars 2026

• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Kan ett par earbuds vara både fantastiska och en besvikelse samtidigt? Tydligen. Samsung Galaxy Buds 4 Pro är några av de bästa earbuds vi någonsin har testat, men företaget har inte åtgärdat några av de problem som fick köpare – oss själva inkluderade – att tveka inför Buds 3 Pro.

Samsungs senaste konkurrenter till AirPods Pro lanserades tillsammans med Galaxy S26 Ultra och flera andra produkter, inklusive de billigare Galaxy Buds 4 som har några nedgraderingar. Det koreanska företaget uppgraderar inte sina ljudprodukter varje år, utan verkar vänta tills tekniken har utvecklats tillräckligt mycket för att motivera en ny modell. Den goda nyheten är att dessa earbuds från 2026 utan tvekan visar förbättringar jämfört med sina föregångare.

Samsung Galaxy Buds 4 Pro tillhör de bäst ljudande earbuds vi någonsin har testat. En uppgradering av elementen gör att de kan mäta sig med premiumalternativ designade för audiofiler, som trippel-elementet i Status Pro X och den något billigare Creative Aurvana Ace 3. För att få bättre ljud i ett par in-ear-lurar behöver du antingen betala betydligt mer eller välja ett par med kabel.

Uppgraderingen gäller framför allt bas-elementet. Samsung säger att woofern, som ansvarar för basen, är 20 % större än tidigare. Resultatet är kraftfull men kontrollerad bas, vilket gör att lurarna behåller den varma ljudkaraktären från tidigare modeller utan att mellanregister och diskant hamnar i skymundan.

Du kan också få mycket hög ljudkvalitet tack vare Samsungs egna SSC Bluetooth-standard – men bara om du använder en Galaxy-telefon. Att du behöver en telefon från Samsung för att låsa upp alla funktioner är något vi kritiserade i tidigare modeller, och det är bara ett av flera problem från äldre Galaxy Buds som fortfarande inte har åtgärdats. Som TechRadars ljudredaktör nyligen skrev: om Samsung återupplivade Milk Music så att vi aldrig behövde lämna Galaxy-ekosystemet kunde det ha varit en annan historia, på samma sätt som Apple Music fungerar som den självklara länken mellan AirPods och iPhone. Men så är det inte, och därför måste vi fortfarande nämna det.

Det är inte heller det enda problemet som har följt med från tidigare generationer. Ta till exempel det proprietära systemet för att låsa fast örontopparna, som tidigare bidrog till att försena Buds 3 Pro. Det finns kvar här också. Att ta av och sätta på dem är mer pilligt än det borde vara, och om du drar av dem finns det risk att de går sönder. Dessutom kan du inte använda de flesta “standard”-örontoppar, så om du har en samling från tidigare earbuds du ägt är de i princip oanvändbara här. I stället behöver du köpa Samsungs egna ersättningsalternativ.

Problemet förvärras av passformen. Samsung Galaxy Buds 4 Pro satt inte särskilt bra i våra öron, och vi vet att detta även var ett problem för användare av 3 Pro. Materialet i örontopparna ger inte tillräckligt med friktion för att hålla lurarna på plats när du är i rörelse, och det saknas stabiliserande designelement som fenor eller bättre viktbalans som hade kunnat lösa problemet.

Många av våra invändningar mot Galaxy Buds 4 Pro är mindre irritationsmoment som du sannolikt vänjer dig vid, men passformsproblemet är verkligen synd. Det var något som kritiserades redan för ett och ett halvt år sedan i den tidigare modellen och det är ett problem som inte försvinner med tiden.

Vi funderade länge på om Galaxy Buds 4 Pro skulle få 4 eller 4,5 stjärnor i betyg, men vi återkommer hela tiden till det utmärkta ljudet och den effektiva brusreduceringen. Om du har en Samsung-telefon, vet att de passar bra i dina öron, är bra på att ladda dina earbuds regelbundet och inte bryr dig om att byta örontoppar särskilt ofta, då är de utan tvekan värda 4,5 stjärnor. För resten av musikälskarna på marknaden? De landar snarare på stabila 4 stjärnor.

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: pris & släppdatum

• Presenterades i februari 2026, släpptes i mars
• Kostar 249 dollar / 219 pund / 399 AU-dollar
• Ingen prishöjning jämfört med tidigare modeller

Samsung Galaxy Buds 4 Pro presenterades den 25 februari 2026 och började säljas den 11 mars. Det är samma lanseringsschema som telefonerna de visades tillsammans med: Galaxy S26-serien.

För att köpa de nya lurarna får du betala 249 dollar / 219 pund / 399 AU-dollar. Det är ett ganska högt pris för earbuds på dagens marknad och placerar dem tydligt i premiumsegmentet, även om det är värt att notera att även den förra modellen lanserades till samma pris.

För att sätta det i perspektiv kostar de senaste AirPods Pro 249 dollar / 219 pund / 429 AU-dollar, vilket innebär en liknande prissättning i de flesta regioner, men Samsung är något billigare än Apple i Australien. De vanliga Galaxy Buds 4 kostar 179 dollar / 159 pund / 299 AU-dollar och är därmed billigare, men då får du en mer öppen design på lurarna (tänk Apples AirPods 4).

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: specifikationer

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: funktioner

• 7/30 timmars batteritid, mindre med ANC eller andra funktioner
• Fantastisk ANC och ett intelligent omgivningsläge
• Många användbara funktioner i appen

Samsung gör inte lika stor sak av sina ANC-funktioner som till exempel Bose (som bokstavligen kallar sina hörlurar QuietComfort), men den goda nyheten är att de här lurarna fortfarande är mycket effektiva på att reducera bakgrundsljud. Vi testade dem under många timmar nära trafikerade vägar, när arbete pågick hos grannar och även på flygplan, och upplevde att de tillhör de mest effektiva brusreducerande earbuds vi har använt.

Ännu bättre är att omgivningsläget faktiskt fungerar riktigt bra. Det gör precis vad sådana lägen ska göra: dämpar omgivningsljud men behåller tal och andra viktiga ljud i närheten. Det kunde vara något starkare när det gäller brusreduceringen – det släpper igenom lite mer ljud än vi ibland skulle vilja – men det är fortfarande bättre än de flesta alternativ.

Batteritiden är oförändrad jämfört med tidigare modeller: 7 timmars lyssning utan ANC, och upp till 30 timmar totalt med hjälp av laddningsfodralet. Det är inte särskilt konkurrenskraftigt i dag, särskilt när man tänker på att lyssningstiden blir ännu kortare med ANC aktiverat. Räkna med omkring 4–5 timmar i lurarna om du använder brusreducering, och ännu mindre om du samtidigt använder många av funktionerna.

Med din telefon kan du låsa upp ytterligare funktioner i Buds 4 Pro. Du kan ändra brusreduceringslägen, anpassa vad touchkontrollerna gör, aktivera huvudgester (nicka eller skaka på huvudet för att svara på samtal eller interagera med Bixby) samt konfigurera en röstassistent direkt i lurarna.

Det finns också en niobands-equalizer med ett anpassat läge eller flera förinställningar, samt flera sätt att justera ljudet – bland annat 360 Audio, normalisering av ljudnivå, adaptivt lyssnande och ett hörseltest. Det sistnämnda är enklare än motsvarande funktioner hos många konkurrenter och hade inte någon märkbar effekt på ljudet i våra tester, så vi är inte helt övertygade om nyttan här.

Två andra praktiska funktioner är möjligheten att skapa app-specifika inställningar som aktiveras automatiskt samt att kunna ansluta till ljudströmmar i din närhet eller sända egna (även till hörapparater). Vi kan se användningsområden både inom arbete och tillgänglighet, och det är funktioner vi inte brukar se i appar för earbuds.

Det finns dock några funktioner vi saknar. Den mest uppenbara är ett lågfördröjningsläge som hade gjort mobilspel bättre. Vi kunde heller inte hitta något sätt att aktivera multipoint-anslutning.

Lurarna använder Bluetooth 6.1 för anslutning, vilket vi inte minns att vi har sett i några earbuds tidigare. Det ska enligt Samsung ge mycket stabil anslutning, även om vi upplevde några enstaka Bluetooth-avbrott under testperioden.

• Funktioner - poäng: 4/5

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: design

• Omdesignade earbuds med elegant och lätt konstruktion
• Fodralet har fått en ny design med vissa förbättringar
• Örontopparna är svåra att ta bort och sitter inte särskilt bra i öronen

Det går inte att förneka att Galaxy Buds Pro påminner en hel del om AirPods Pro, men med varje ny generation går Samsung allt mer sin egen väg – och det märks tydligt i Galaxy Buds 4 Pro med deras omarbetade “blade”-design.

Lurarna har nu en kant i borstad metall, vilket ser stilrent och diskret ut i den vita modellen vi testade, och även fungerar bra i de svarta och rosa varianterna. De färgade ljusremsorna från förra generationen är borta, liksom färgmarkeringarna som visade vilken lur som skulle placeras på vilken sida i fodralet.

Det som tyvärr inte har försvunnit är Samsungs egna örontoppssystem – något som redan var ett problem i Buds 3 Pro och som dyker upp igen här. Problemen är två.

För det första gör det att det blir riktigt besvärligt att byta örontoppar, eftersom Samsung använder ett eget låssystem. Det är svårt att ta bort dem utan att riskera att de går sönder – något vi bara lyckades undvika tack vare tidigare erfarenheter (vi råkade riva sönder topparna på Buds 3 Pro). Att sätta tillbaka dem är också pilligt. Dessutom innebär avsaknaden av standardfäste att utbudet av tredjepartsalternativ troligen blir mycket begränsat.

Det andra problemet är det som påverkade vår upplevelse mest: de satt helt enkelt inte särskilt bra i öronen. Under testet gled de ibland ur och behövde justeras, men problemet blev särskilt tydligt när vi sprang – då ville de helt enkelt inte stanna kvar. Det gällde trots att vi testade alla storlekar på de medföljande topparna. Vår gissning är att materialet i topparna inte ger tillräckligt med friktion för att hålla lurarna på plats. Vi hade kunnat rekommendera ersättningstoppar, men med det här låssystemet kan det bli svårt att hitta sådana. Till Buds 3 Pro fanns det tredjepartsfenor som kunde klämmas fast för bättre stabilitet, och om något liknande dyker upp för den här modellen är det sannolikt den bästa lösningen.

Bortsett från dessa problem är lurarna bekväma att bära, även under längre perioder. De väger omkring 5 gram styck, vilket är ganska normalt för den här typen av earbuds. En funktion i lurarna justerar också ljudet om du råkar bära dem i en lite ovanlig vinkel, till exempel mer vertikalt eller horisontellt än tänkt.

Kontrollerna sitter på skaftet: du kan dra upp eller ned för att justera volymen och nypa eller hålla in för andra funktioner. Man behöver trycka lite hårdare än på vissa konkurrenter, så det tog en stund att vänja sig, men efter ett tag fungerade kontrollerna bra.

Även laddningsfodralet har fått en ny design. Det använder nu ett clamshell-format med ett genomskinligt lock så att du kan se lurarna inuti – och kontrollera att de faktiskt ligger där om du ofta glömmer att lägga tillbaka dem. Det var också enklare att lägga tillbaka lurarna i detta fodral än i den tidigare modellen, eftersom de inte behöver tryckas ned i en lika liten öppning. Trådlös laddning finns fortfarande.

Fodralet är dock lite mer kantigt än det till Buds 3 Pro och känns därför något mindre ergonomiskt i fickan. Den genomskinliga delen visar dessutom snabbt repor och fingeravtryck.

• Design - poäng: 4/5

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: ljudkvalitet

• Diskant- och baselement med egna förstärkare
• Tydlig och energifylld bas
• Samsung-telefon krävs för högsta ljudkvalitet

Galaxy Buds 4 Pro använder två element: ett diskantelement och ett baselement, och båda har sina egna förstärkare. Det innebär att höga och låga frekvenser får egen behandling, och Samsungs största försäljningsargument för de nya lurarna är att baselementet är större än i tidigare modeller, vilket ska ge bättre kontroll över basen.

Det råder ingen tvekan om att Samsung levererar riktigt imponerande ljudkvalitet här. Ljudet är energiskt, med tydligt mellanregister och kraftfull diskant. Poplåtar som Automatic Glow av The Hoosiers eller Dharma Baby av Brett Dennen drar verkligen nytta av den klarhet och klang som lurarna erbjuder – särskilt låtar med många instrument som annars lätt kan flyta ihop till en enda ljudmassa.

Vi tillbringade större delen av lyssningstiden med EQ-läget Dynamic aktiverat, eftersom det förstärker Buds 4 Pro:s styrkor och minskar deras svagheter jämfört med standardinställningen.

Basen är också mycket välkontrollerad. I låtar som All I Need av DENM smälter basen samman med övriga instrument i stället för att dominera dem, och i DENM:s Life’s 2 Short skapas en mer harmonisk bas snarare än ett djupt mullrande som bara ligger ovanpå resten av ljudbilden.

Ljudbilden känns dessutom förvånansvärt bred, även utan att aktivera Spatial Audio – en funktion vi för det mesta lät vara avstängd under testet. Maxvolymen är också betydligt högre än vad de flesta kommer att behöva, vilket är ytterligare ett plus.

Det finns dock en tydlig nackdel: den allra bästa ljudkvaliteten är bara tillgänglig på Samsung-telefoner, tack vare stödet för företagets egna SSC-kodek (som måste aktiveras i lurarnas inställningar). Den möjliggör en samplingsfrekvens på upp till 24-bit/96 kHz, vilket innebär att förlustfri uppspelning fungerar utan problem – men användare av andra telefoner kanske inte får ut den allra högsta ljudkvaliteten.

Vi använde en icke-Samsung-Android under en del av testperioden, och även om lurarna fortfarande låter riktigt bra är ljudet märkbart bättre när de används tillsammans med en Galaxy-telefon.

• Ljudkvalitet - poäng: 4,5/5

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: värde

• De är inte billiga
• Det finns betydligt billigare alternativ
• Passar bäst för vissa Samsung-användande audiofiler

Den största svagheten hos ett par premiumearbuds som Samsung Galaxy Buds 4 Pro är att de helt enkelt inte erbjuder något fantastiskt värde för pengarna.

Det går att köpa fullt dugliga earbuds för en bråkdel av priset. Vi har själva flera favoriter som kostar ungefär en fjärdedel av vad dessa gör. Visst, de låter inte lika bra, ser inte lika exklusiva ut och saknar många av Samsungs funktioner – men du sparar mycket pengar och får ofta alternativ som dessutom sitter bättre i öronen.

För musikälskare som inte riktigt har råd med “riktiga” audiofilalternativ och samtidigt använder en Samsung-telefon kan det möjligen finnas ett scenario där dessa känns prisvärda i jämförelse med alternativ som kostar flera tusen kronor.

Men i bästa fall får du precis vad du betalar för här – det här är inget fynd.

• Värde - poäng: 3,5/5

Bör du köpa Samsung Galaxy Buds 4 Pro?

Köp dem om...

Köp dem inte om...

Samsung Galaxy Buds 4 Pro: andra alternativ

Så testade vi Samsung Galaxy Buds 4 Pro

• Testade i en månad
• Testade hemma, på promenader, i kollektivtrafiken, på resor, under löpning och på gymmet

Från den ursprungliga skribenten;

Jag använde Samsung Galaxy Buds 4 Pro i strax under tre veckor för att skriva den här recensionen. För det mesta var de parkopplade med en Galaxy S26 Ultra, men jag använde dem också en kort period med en Galaxy S25 Plus och dessförinnan under en tid med en OnePlus 15R. Under en kort stund kopplade jag dem även till en billig MP3-spelare.

Jag använde en rad olika appar för att testa lurarna. De spelade musik från Spotify, Qobuz och intern lagring, videor från YouTube, Now och Prime Video samt spel från ett ganska stort urval av mobilspel. Jag använde dem också ganska mycket enbart för deras brusreducering, utan att spela något alls.

Buds 4 Pro är bara de senaste i en lång rad earbuds jag har använt, inklusive Galaxy Buds 3 Pro och alternativ från Samsungs under varumärken som AKG, JBL, Bowers & Wilkins och Denon. Jag har också testat mängder av telefoner och surfplattor från företaget som en del av mina över sju år med att testa teknikprylar.

• Först testade i februari/mars 2026

• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Det är säkert att säga att MacBook Air på 13 tum med M5 är minst lika bra som föregångaren med M4, men lite snabbare. Skillnaderna är faktiskt så få att jag i princip skulle kunna hänvisa dig till min numera ett år gamla recension av MacBook Air med M4 och bara nämna att M5-chippet gör Apples senaste – och sannolikt mycket populära – ultraportabla laptop både snabbare och mer energieffektiv.

Men riktigt så lat är jag inte. Jag har tillbringat ordentligt med tid med denna snygga, välbyggda och redo-för-nästan-allt (inklusive en hel arbetsdag) ultraportabla laptop, och jag har några tankar.

MacBook Air är en av de mest populära laptoparna på marknaden av en anledning. Apple har hittat en vinnande design i aluminium som kombinerar ett lätt chassi (1,24 kg) med en fantastisk 13,6-tumsskärm av typen Liquid Retina och upp till 18 timmars batteritid (enligt Apple vid videostreaming).

Apple har inte rört designen eller några externa material och komponenter, men det var nästan oundvikligt att företagets snabbaste klass av Apple Silicon till slut skulle hitta in i den nya Air-modellen. Samtidigt har Apple lagt till det nya N1-chippet, vilket gör MacBook Air redo för den växande mängden WiFi 7-routrar och ger stöd för den senaste Bluetooth 6-standarden.

Om det finns någon nackdel med den här uppdateringen är det startpriset. Genom åren har MacBook Air rört sig runt 12 000 kronors-nivån, ibland lite under och ibland lite över. Nu ligger priset på 13 995 kronor, men jag är faktiskt okej med det eftersom Air-modellen äntligen börjar med en halv terabyte lagring (för protokollet kom mitt testexemplar med 1 TB). Det är dubbelt så mycket som de 256 GB vi fått tidigare, utan någon enorm prishöjning. Som bonus är lagringen dessutom snabbare än i MacBook Air med M4.

Så även om det inte är idealiskt att behöva betala lite mer för den bästa ultraportabla datorn du kan köpa, överväger fördelarna tydligt smällen mot plånboken.

MacBook Air på 13 tum med M5 har också flera andra viktiga – om än inte nya – funktioner, som en selfiekamera på 12 MP med Center Stage, ett bakbelyst tangentbord som är fantastiskt att skriva på, den mycket responsiva ForceTouch-styrplattan, Thunderbolt 4-portar och macOS 26 (även kallat Tahoe). Jag vet att Liquid Glass delar åsikter, men jag tycker det är elegant och jag gillar det. Ja, Apple Intelligence finns också här, men jag är fortfarande inte helt övertygad om hur användbart det är.

Sammantaget tycker jag inte att du behöver byta ut din MacBook Air med M4 mot den här nya modellen, men det är en klart värd uppgradering om du fortfarande använder en MacBook Air med M1. Den kommer, precis som sin föregångare, att ligga högt på vår lista över de bästa ultraportabla datorerna.

Apple MacBook Air 13" (M5): pris & tillgänglighet

• Börjar på 13 995 kronor
• Dyrare än M4, men det finns ett dolt värde

Apple presenterade MacBook Air på 13 tum (M5) den 3 mars 2025 och datorn började levereras den 11 mars.

De som funderar på att köpa den senaste MacBook Air kommer sannolikt att lägga märke till prishöjningen på denna 13-tumsmodell och undra varför. Ja, den har ett något snabbare Apple Silicon-chip (M5), men jag skulle snarare säga att höjningen beror på den nya startnivån för lagring. MacBook Air på 13 tum med M5 börjar med 512 GB lagring, vilket är dubbelt så mycket som tidigare modeller. Det är en ganska stor förändring och, som jag tidigare skrivit, räckte 256 GB helt enkelt inte till för många användare som använder den här datorn som sin huvudsakliga arbetsmaskin.

Utöver möjligheten att köpa en större MacBook Air på 15 tum – som är tyngre och dyrare men har en betydligt större skärm – finns MacBook Air på 13 tum med M5 i flera olika konfigurationer. Det inkluderar min testmodell med 10-kärnig GPU, upp till 32 GB minne och upp till 4 TB lagring (tidigare var maxgränsen 2 TB).

Den finns i färgerna Sky Blue, Midnight, Starlight och Silver. Tyvärr finns det inga nya färger i år, även om det kanske bara är ett problem om den nya, lysande Citrus-färgen på MacBook Neo har fångat din uppmärksamhet.

• Värde - poäng: 4,5/5

Apple MacBook Air 13-inch (M5): specifikationer

Apple MacBook Air 13" (M5) finns i tre förkonfigurerade alternativ.

Apple MacBook Air 13" (M5): design

• Ingen större redesign
• Utmärkt byggkvalitet, material, tangentbord och styrplatta

Det är lätt att bli förlåten om du har svårt att se skillnaden mellan den nya MacBook Air på 13 tum med M5 och modellen med M4. De är, i praktiken, identiska. Samtidigt är detta en vinnande design. Chassit är tillverkat av återvunnet aluminium som känns premium och lent att ta på, men också tillräckligt robust för att kunna slängas ned i ryggsäcken eller placeras på ett skrivbord utan att ta skada. Mitt testexemplar med 1 TB lagring kom i färgen Starlight, vilket inte är min favorit (jag hade valt Sky Blue), men chassifärgen är knappast den främsta anledningen till att köpa en MacBook Air.

MacBook Air kommer aldrig att vara den billigaste laptopen (den rollen har nu MacBook Neo), men alla modeller delar samma premiumdesign och byggkvalitet. Det bakbelysta tangentbordet är stort och har ett bra, tillfredsställande nedslag. Jag älskar att skriva på det. I tangentbordet finns även Touch ID-knappen, en praktisk biometrisk funktion för att låsa upp datorn, logga in i tjänster och appar samt genomföra köp. Det tog bara ett ögonblick att registrera mitt pekfinger (även om jag kan registrera fler).

Force Touch-styrplattan erbjuder en generös yta på nästan 6 tum för interaktion utan att någonsin kännas i vägen. Eftersom det är en haptisk enhet rör den sig egentligen inte alls, men den är förvånansvärt bra på att få dig att tro att den gör det.

Portarna och högtalarna är också oförändrade jämfört med fjolårets modell. På vänster sida sitter två Thunderbolt 4 USB-C-portar, vilket är utmärkt för att ansluta en Studio Display eller annan extern skärm, eller för snabba dataöverföringar (Pro-modellen har Thunderbolt 5-portar).

Bredvid portarna sitter MagSafe-laddningen, en magnetisk anslutning som gör det nästan omöjligt att råka dra ned datorn från skrivbordet genom att snubbla på laddkabeln. På andra sidan sitter ett 3,5 mm ljuduttag. Högtalarsystemet med fyra högtalare sitter i gångjärnet och levererar högt och klart ljud med stöd för rumsligt ljud och Dolby Atmos. 15-tumsmodellen har sex högtalare.

Kanske är det bästa beviset på MacBook Airs elegans och design hur enkelt den går att öppna. Laptopen är så exakt tillverkad och välbalanserad att jag bara behöver placera ett finger under kanten och lyfta – även utan att hålla i den står basen kvar på bordet.

• Design - poäng: 5/5

Apple MacBook Air 13" (M5): skärm

Under åren har jag vant mig vid flärpen högst upp på MacBook Airs fina Liquid Retina-skärm på 13,6 tum. När jag använder de flesta appar bryter området – där Center Stage-kameran, en ljussensor och en LED-indikator sitter – bara in i menyraden. Video, spel och de flesta appar visas i det rektangulära området under den. Om du verkligen tycker att du förlorar för mycket skärmyta kan du överväga MacBook Air på 15 tum i stället.

I övrigt är detta en utmärkt LED-bakbelyst skärm med hög upplösning (2560 × 1664), rika färger (Apple säger en miljard, även om jag inte räknade), bra kontrast och en ljusstyrka på 500 nits. Jag har använt MacBook Air utomhus och även om direkt solljus kan vara lite utmanande fungerar den utan problem i skugga.

Skärmen på 13,6 tum erbjuder gott om utrymme för en eller flera appar, och allt från macOS-appar till filmer och spel ser riktigt bra ut här. Bilder och text är skarpa och tydliga, svärtan är djup och färgerna poppar. Jag tillbringar större delen av mina arbetsdagar framför den här skärmen och blir aldrig besviken.

När vi ändå pratar om flärpen rymmer den också en bra webbkamera: en selfiekamera på 12 MP med 1080p och Center Stage. Den kallas Center Stage eftersom den – om du tillåter det – kan följa dig under videosamtal. Om du gillar att resa dig upp och gå runt under FaceTime-samtal är det här kameran för dig. Den kan också känna igen gester och trigga reaktioner och emojis under samtal.

Till skillnad från många moderna ultraportabla datorer med Windows 11, och även vissa billigare laptops, har MacBook Air ingen pekskärm. Om du vill använda en pekskärm inom Apples ekosystem men ändå göra mer datorlikt arbete rekommenderar jag att titta på en iPad Air eller iPad Pro med iPadOS 26 tillsammans med ett Magic Keyboard.

• Skärm - poäng: 4,5/5

Apple MacBook Air 13" (M5): macOS & Apple Intelligence

• macOS Tahoe är en rik, djup och välorganiserad plattform
• En MacBook-version av Liquid Glass
• Apple Intelligence är fortfarande ganska begränsad

macOS Tahoe 26 är inte bara ett rikt, välorganiserat och genomtänkt operativsystem – det är också en dörr in till Apples breda ekosystem. Ju fler Apple-produkter du äger, desto mer kraftfullt blir det.

Med Liquid Glass finns ett enhetligt utseende och känsla överallt, från MacBook Air på 13 tum som jag testar till iPhone 17 Pro Max och iPad Pro. Glasdesignen känns dock lite mindre aggressiv på MacBook Air, troligen eftersom systemet fortfarande måste se ut och fungera som ett traditionellt Mac-skrivbord.

Med Universal Control kan jag enkelt hoppa med styrplatta och tangentbord mellan olika Apple-enheter. Jag märkte att jag inte bara kunde styra en iPad bredvid min MacBook Air på 13 tum med mus och tangentbord, utan även två MacBook-datorer som stod sida vid sida.

Apple Intelligence försöker göra vissa funktioner lite smartare eller mer hjälpsamma, bland annat i Meddelanden. För den som inte känner sig helt säker på sitt skrivande kan det vara användbart. Jag kan också tänka mig att funktioner som Live Translation kan vara praktiska, särskilt om du arbetar i globala team.

Clean Up i Bilder är också en värdefull förbättring, särskilt om du vill ta bort störande objekt från bilder som du tänker dela, lägga upp på sociala medier eller skriva ut. Apple Intelligence kan inte till exempel lägga till en realistisk valp i dina bilder (eller egentligen något alls), men den gör sitt bästa för att bakgrunden fortfarande ska se rimlig ut när du tar bort något. En liten begränsning här är att funktionen bara fungerar bra om objektet du tar bort inte är för stort – den gjorde ett ganska bra jobb när jag tog bort en paj och lite vispgrädde från en bild av ett julbord.

Jag förstår däremot inte riktigt grejen med Genmojis – vanliga emojis räcker gott för mig. Jag blev lika ointresserad av Image Playground. Trots att jag gav Image Playground en bra porträttbild av mig själv såg resultatet inte särskilt likt ut. Apples fortsatta fokus på ganska tecknade bildstilar känns också lite märkligt när man tänker på hur kraftfull bildgenerering numera är även i de bästa telefonerna.

Siri är förstås en del av systemet, men saknar fortfarande den länge utlovade AI-uppgraderingen. Du kan få mer omfattande svar via integrationen med ChatGPT, men Siri är fortfarande långt ifrån den allt-i-allo-assistent som Apple har lovat. Jag, liksom många andra, väntar fortfarande på den utlovade Gemini-integrationen som sannolikt kommer att förändra Siri på den här MacBook Air och andra Apple-enheter som stöder Siri.

• Mjukvara - poäng: 4/5

Apple MacBook Air 13" (M5): prestanda

• M5-chippet ger samma nivå av kraft som i MacBook Pro på 14 tum med M5 från oktober 2025
• Mer och snabbare lagring är en mycket välkommen uppdatering
• MacBook Air M5 är verkligen en arbetshäst i ultraportabel förpackning

Apples MacBook Air-serie ligger nu mellan den nya MacBook Neo med A18 Pro och de mer kraftfulla MacBook Pro-modellerna med M5 Pro eller M5 Max. Tanken är att den ska vara laptopen för studenter och kontorsanvändare som prioriterar portabilitet och batteritid framför rå prestanda.

(Obs: mitt testexemplar levererades med en 10-kärnig CPU och 10-kärnig GPU, så din grafikprestanda kan skilja sig om du har modellen med 8-kärnig GPU.)

Jag började med att öppna Lightroom och ladda in några RAW-bilder. Sedan startade jag Final Cut Pro och importerade en video i 8K 30 fps, gjorde tre kopior och började redigera en video där alla fyra klippen spelades upp samtidigt. Därefter öppnade jag Pixelmator Pro och redigerade en bild. Jag installerade också Chrome och öppnade 25 flikar (inställda på TechRadar förstås). Efter det installerade och spelade jag Lies of P. Till sist installerade jag Steam och laddade ned Inzoi, ett stort open world-simspel som nästan överväldigade mig med sina valmöjligheter.

MacBook Air bara fortsatte. Vid ett tillfälle fick jag ett systemmeddelande om att Inzoi använde mycket systemresurser och batteri och att jag kanske borde byta till energisparläge, men när jag stängde spelet låg batteriet fortfarande nära 90 %. Sammantaget hade jag svårt att verkligen pressa M5-chippet och dess 16 GB RAM.

Kanske ännu mer intressant i vardagen är att MacBook Air-serien nu börjar med 512 GB lagring och dessutom snabbare lagring.

Jag körde BlackMagic Disk Speed Test på den nya MacBook Air med M5 och på MacBook Air på 13 tum med M4. Mitt M5-testexemplar har en SSD på 1 TB, medan M4-modellen bara hade 256 GB. Jag tror dock inte att lagringskapaciteten i sig påverkar dessa tester.

Som du kan se är skillnaderna tydliga. SSD:n i MacBook Air M5 är snabbare både vid läsning och skrivning. Resultatet bör märkas i snabbare systemstart, bättre app-prestanda och andra dagliga uppgifter.

Sammantaget innebär M5-chippet, gott om RAM och en större och snabbare SSD att detta är ett kraftfullt och effektivt system som kommer att tillfredsställa de flesta användare och till och med räcka för en hel del professionella användare.

Även anslutningarna har uppgraderats. Apples N1-chip ger stöd för WiFi 7 och Bluetooth 6, två förändringar som gör datorn bättre rustad för framtidens trådlösa kommunikation.

• Prestanda - poäng: 5/5

Apple MacBook Air 13" (M5): batteritid

• 15 och en halv timmes batteritid (webbanvändning)
• Räcker i praktiken hela dagen vid blandad användning
• Laddar till 50 % på 30 minuter med den medföljande 40 W-laddaren; 100 % på drygt två timmar

Det 3-nanometers M5-chippet i min nya MacBook Air på 13 tum är inte bara snabbare, utan också mer energieffektivt. Det lyckas pressa ut ungefär en och en halv timme mer batteritid ur systemet jämfört med vad MacBook Air med M4 klarade i våra Future Labs-tester.

Dessutom kom jag vid blandad användning ännu närmare de upp till 18 timmars videostreaming som Apple själva uppger. Hur man än ser på det här är detta en ultraportabel dator som använder ström mycket sparsamt och gör att du kan sluta oroa dig för att alltid behöva ha laddaren redo.

När det väl var dags att ladda använde jag 40 W-laddaren och MagSafe-kabeln, vilket tog MacBook Air till nästan 50 % på cirka 30 minuter. Det tog ungefär två timmar att nå 100 %.

• Batteri - poäng: 5/5

Bör du köpa Apple MacBook Air 13" (M5)?

Köp den om...

Köp den inte om...

Apple MacBook Air 13" (M5): andra alternativ

Så testade vi Apple MacBook Air 13" (M5)

• Jag använde Apple MacBook Air på 13 tum (M5) i fem dagar
• Jag arbetade, spelade, lyssnade, redigerade och skrev den här recensionen på den
• Jag körde vanligtvis flera appar samtidigt

Från den ursprungliga skribenten;

MacBook Air på 13 tum med M5 var min ständiga följeslagare under flera dagar. Jag arbetade, spelade, redigerade (bilder och video) och spelade spel på den.

Jag körde en mängd olika benchmarktester, installerade Steam och testade tunga spel. Jag tittade också på en del streamingvideo och gjorde mitt bästa för att pressa M5-chippet. Jag ägnade även tid åt att jämföra prestandan med M4-chippet i min MacBook Air i färgen Sky Blue.

Jag surfade på webben, testade Apple Intelligence och njöt av varje minut med den här fantastiska datorn.

Jag har recenserat teknik i över 30 år och har testat allt från DOS-baserade ordbehandlingsprogram till Apples Vision Pro. Jag har recenserat laptops av alla typer, inklusive klassiska clamshell-modeller och konvertibla datorer. Jag arbetar regelbundet i macOS men använder också Windows-plattformen nästan varje dag – jag gillar att ha en fot i alla ekosystem.

Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar.

Först testad i mars 2026.

Jag fick Boox Go 7 för recension för flera månader sedan, tillsammans med Boox Go Color 7 (Gen II), och jag är glad att jag väntade med att testa den. Flera firmwareuppdateringar sedan dess har förbättrat den övergripande prestandan och jag har nu även haft tillgång till den nya pennan.

Det stämmer: Go 7 är mer än bara en enkel e-läsare. Den har stöd för penna och en inbyggd anteckningsapp med gott om funktioner. Pennan behöver dock köpas separat, men det är inget unikt – samma sak gäller till exempel för Kobo Libra Colour. Den nya InkSense Plus är en förbättring jämfört med den äldre Boox InkSense-pennan, men skrivkänslan på Go 7 är ändå inte i nivå med vad jag har upplevt på andra e-läsare. Det finns helt enkelt för lite friktion mot skärmen.

Med det sagt är den 7 tum stora E Ink Carta 1300-skärmen den stora höjdpunkten här, och det finns inget viktigare för en e-läsare än just skärmen. Redan från start gjorde den Go 7 till en bättre enhet än sin färg-syskonmodell – något jag också skrev i min recension av Boox Go Color 7 (Gen II) och som jag fortfarande står fast vid. Den placerar sig i samma klass som exempelvis den senaste Amazon Kindle Paperwhite (2024). Texten är skarp och tydlig och den övergripande läsupplevelsen förstärks av den mycket snabba responsen. Sidvändningar går fort, oavsett om du trycker på skärmen eller använder knapparna.

Tillgången till Google Play Store ger dessutom stor flexibilitet i hur du vill använda e-läsaren. De förinstallerade apparna är bra, men om du föredrar specifika appar för läsning eller produktivitet är de enkla att installera, med snabba laddningstider och smidig funktion även för tredjepartsappar.

Ytterligare en anledning till att jag gillar Boox-enheter är det imponerande stödet för filer och typsnitt. Du kan sidladda en mängd olika filformat och typsnitt och du behöver inte ens använda en kabel. Stöd för Google Drive och Dropbox gör molnöverföring snabb och enkel. Det är också förvånansvärt smidigt och snabbt att överföra filer direkt från en extern USB-C-hårddisk eller portabel SSD. Ärligt talat ser jag inget behov av att koppla den här enheten till en dator alls för filöverföring.

Boox-gränssnittet har blivit bättre, men som jag har sagt i många tidigare recensioner är det fortfarande för rörigt. Vissa inställningar är gömda i olika appar och nås via flera undermenyer. En tydligare förenkling skulle verkligen behövas och skulle göra stor skillnad, särskilt för nya Boox-användare.

Ytterligare ett skäl till att jag drar ner betyget för Go 7 är avsaknaden av vattentålighet. Med tanke på prislappen och att i stort sett alla huvudkonkurrenter har IPX8-klassning är det en rejäl miss. Om du däremot är försiktig med den när du reser eller läser vid poolen, i badet eller nära diskhon är det här utan tvekan den bästa Boox-enheten jag har testat på mycket länge.

Onyx Boox Go 7: pris & tillgänglighet

• Släpptes i april 2025
• Kostar runt 3 000 kronor

Med ett pris på cirka 3 000 kronor är den monokroma Go 7 en relativt dyr e-läsare. Samtidigt går det att argumentera för att priset delvis motiveras av det öppna Android-baserade operativsystemet och de generösa 64 GB inbyggd lagring, som dessutom kan utökas via microSD-kort.

Bland funktionerna finns även stöd för anteckningar, även om InkSense Plus-pennan måste köpas separat, samt inbyggda stereohögtalare – även om ljudkvaliteten lämnar en del att önska.

Med det sagt är det långt ifrån alla som behöver den frihet som Android erbjuder. För den som främst vill läsa böcker och ibland anteckna finns billigare alternativ på den svenska marknaden, exempelvis Kobo Libra Colour, som vanligtvis ligger tydligt lägre i pris hos svenska återförsäljare.

• Värde - poäng: 4 / 5

Onyx Boox Go 7: specifikationer

Onyx Boox Go 7: design & skärm

• Klar och skarp 7-tums E Ink Carta 1300-skärm
• Tunn, lätt och kompakt design med sidvändningsknappar
• Utrustad med högtalare och plats för microSD-kort

Go Color 7 II och Go 7 är syskonmodeller, vilket innebär att de är fysiskt identiska – den enda skillnaden är vilken skärmteknik som används. Designen är i praktiken ärvd från den ursprungliga Go Color 7, vilket inte är något negativt alls.

Go 7 är tunn, lätt och tillräckligt kompakt för att följa med överallt. Sidvändningsknapparna sitter dessutom precis där tummen naturligt hamnar när man håller enheten i en hand. Personligen hade jag dock fortfarande föredragit den asymmetriska designen från gamla Kindle Oasis, som även används i Kobo Libra Colour, där den bredare kanten var något tjockare och därmed mer ergonomisk. Go 7:s tunna konstruktion kan göra att fingrarna blir ömma om man läser under längre stunder. Ett skyddsfodral som ger lite extra tjocklek hjälper faktiskt till att lösa det här problemet.

Jag gillar verkligen känslan i sidvändningsknapparna och hur de fungerar – de ger en tydlig, taktil återkoppling som gör dem tillfredsställande att använda. De fungerar dessutom som volymknappar om du använder en app som inte kräver scrollning eller sidvändning, vilket är praktiskt eftersom du även kan lyssna på ljudfiler på enheten.

Precis som med färgvarianterna (Gen I och II) är baksidan texturerad och det finns en liten strömknapp nere i det nedre högra hörnet. Ena långsidan är precis tillräckligt tjock för att rymma en USB-C-port för laddning, ett fack för microSD-kort samt högtalargaller. En liten mikrofon sitter på motsatt sida.

Boox fortsätter tyvärr att helt avstå från vattentålighet i sina e-läsare och Go 7 är inget undantag. Enligt min mening är det en oförlåtlig miss med tanke på prislappen.

Den stora stjärnan här är dock Go 7:s skärm. Som namnet antyder handlar det om en 7-tumsskärm som använder E Ink Carta 1300-teknik. Den här panelen har gång på gång bevisat sin kvalitet i andra e-läsare och gör det även här, där den dessutom är mycket väl optimerad.

Text och bilder visas på ett imponerande sätt och det antireflexbehandlade ytskiktet ser till att stark takbelysning inte stör läsningen. Skärmbelysningen är dessutom fantastisk – klart bättre än ljuset i Go Color 7 II. Ljuset är starkare och betydligt mindre gult än på färgmodellen. Faktum är att jag är förvånad över hur stor skillnaden är mellan de två skärmarna: Go 7 är nästintill perfekt, medan Go Color 7 II upplevs som suddig och alldeles för varm i tonen.

• Design & skärm - poäng: 4,5 / 5

Onyx Boox Go 7: mjukvara & appar

• Kör en avskalad version av Android 13 med utmärkta inbyggda appar
• Full tillgång till Google Play Store ger stor frihet
• Rent användargränssnitt, men vissa inställningar är gömda i undermenyer

Med det sagt har de inbyggda apparna mycket att erbjuda och den genomsnittliga användaren behöver kanske inte ens ladda ner något extra från Play Store. Biblioteksappen NeoReader erbjuder till exempel gott om anpassningsmöjligheter, så det finns egentligen inget behov av att använda MoonReader eller KoReader – om det inte är just de apparna man föredrar. Samma sak gäller den inbyggda Notes-appen. Det finns även webbläsare, musikspelare och annat förinstallerat.

Några av de tredjepartsappar jag har använt på den här Boox-enheten är Kindle, Kobo och Evernote, även om jag har använt Libby på en annan Boox-läsare tidigare.

Boox-gränssnittet har utvecklats till en betydligt renare version jämfört med det röriga UI som fanns för några år sedan, men det finns fortfarande utrymme för förbättringar. Till exempel är det långt ifrån självklart att vissa biblioteksinställningar i NeoReader är gömda i den övre menyraden under ”More”. Det är väldigt lätt att missa om man inte har tålamod att gå igenom varenda menyval på enheten.

Notes-appen finns dessutom inte tillgänglig i navigeringen på hemskärmen som standard. För att få den synlig måste man gå in i Systeminställningarna och aktivera den manuellt, vilket känns onödigt krångligt om man planerar att använda den ofta. För mig, med tanke på att Boox Go 7 har stöd för penna, är det rimligt att Notes-appen borde ligga tillgänglig på hemskärmen från start.

Jag noterade också en större förändring i hur menyerna för e-boksstil i biblioteksappen byggdes upp under 2025, och den förändringen har följt med hit, vilket är positivt. Samtidigt kvarstår en del krångel: man måste trycka i mitten av skärmen när en e-bok är öppen för att få fram menyn, välja Stil och även om upplägget är mycket renare än tidigare behöver man sedan trycka på Fler inställningar för att justera typsnitt, radavstånd och marginaler. Det här är betydligt enklare att nå på en Kindle eller Kobo.

Kort sagt ser jag tydligt att Boox-gränssnittet är på väg åt rätt håll, men det är fortfarande för mycket som händer och den genomsnittliga användaren behöver helt enkelt inte så många anpassningsmöjligheter. Jag tror inte ens att en avancerad användare som jag själv behöver så många val på en e-läsare. Mindre är mer, Boox.

• • Mjukvara & appar - poäng: 3,5 / 5

Onyx Boox Go 7: användarupplevelse

• Utan tvekan en av de bästa läsupplevelserna på en elektronisk enhet
• Fullmatad med funktioner, men kräver viss inlärning för att anpassas efter individuella behov
• Ingen vidare skrivupplevelse

De flesta av oss läser främst texttunga böcker, vilket gör att en monokrom e-läsare ofta är det mest ekonomiska valet. Det finns egentligen ingen större poäng med en färgskärm om det enda som visas i färg är bokomslaget. Här gör Go 7 ett betydligt starkare case som den bättre e-läsaren jämfört med Go Color 7 (Gen II), tack vare en klart trevligare läsupplevelse.

Som jag redan varit inne på i den här recensionen är skärmen på Go 7 en riktig höjdpunkt. Texten är knivskarp och kontrasten är bra, vilket gör den till en av de bästa Boox-e-läsare jag har använt. Detta förstärks ytterligare av snabba sidvändningar, oavsett om man trycker på skärmen eller använder knapparna. Enskilda böcker tar visserligen något längre tid att öppna än på Amazon Kindle Paperwhite (2024), men all annan bibliotekshantering är snabb och följsam. Boox har verkligen gjort ett utmärkt jobb med att optimera E Ink Carta 1300-skärmen för den här enheten.

Att markera text för understrykningar eller anteckningar går också snabbt och är mycket precist om man använder InkSense Plus-pennan. Däremot saknar Boox Go 7 stöd för global handskrift, vilket innebär att det inte går att annotera eller markera direkt i böcker via NeoReader – trots att det finns en funktion som heter FreeMark, som visserligen låter dig skriva på skärmen i vilken app som helst, men utan faktisk annotering. De enda apparna som har inbyggt pennstöd som standard är Kalendern (för memon) och Notes-appen.

Det här kan kännas begränsande och för en avancerad användare som mig är det definitivt det, men den genomsnittliga användaren som söker en kompetent e-läsare behöver inte nödvändigtvis alla funktioner som finns i mer avancerade e-bläcksplattor som Boox Note Air-serien.

Om man däremot vill använda Notes-appen bör man vara medveten om att skrivupplevelsen inte är särskilt bra. InkSense Plus glider över skärmen med väldigt lite friktion, vilket kan kännas ovant till en början, även om man vänjer sig efter ett tag. Samtidigt finns det absolut ingen fördröjning – penninmatningen är omedelbar. Jag har använt den för att skriva och skissa enkla teckningar i Notes-appen utan större problem, men jag föredrar helt klart att använda Boox Go 7 som e-läsare snarare än som anteckningsverktyg.

• Användarupplevelse - poäng: 4 / 5

Onyx Boox Go 7: prestanda

• Snabb och responsiv prestanda
• Endast sporadisk ghosting vid bildtunga böcker
• Högre batteriförbrukning jämfört med konkurrenterna

Go 7 använder ett Qualcomm Snapdragon 690-chip tillsammans med 4 GB RAM – samma kombination som driver färgvarianten – och prestandan är överlag mycket bra för en E Ink-enhet.

Även om NeoReader-appen inte är den snabbaste när det gäller att ladda böcker är det inte en brist hos hårdvaran utan hos själva appen. Däremot flyter användningen av tredjepartsappar på fint, med snabba laddningstider och fungerande funktioner rakt igenom. Där jag tidigare har stött på krascher i tredjepartsappar på äldre Boox-plattor hade jag inga sådana problem här.

Precis som med Go Color 7 II upplevde jag kabelbunden filöverföring via OTG som förvånansvärt snabb och för första gången under mina tester av en Boox-enhet brydde jag mig inte ens om att använda Google Drive eller BooxDrop för att komma åt mina e-böcker. Jag loggade bara in på mitt Google-konto för att få tillgång till Play Store.

Tack vare Carta 1300-skärmen drabbas Go 7 inte av lika mycket ghosting som färgversionen. Faktum är att jag inte såg någon ghosting alls vid läsning av rena textböcker, men däremot förekom ibland överlagringar när jag läste grafiska romaner, vilket är vanligt på e-bläcksskärmar vid bildtunga titlar.

Batteritiden är däremot en besvikelse. Förväntningen på en e-läsare med ett batteri på 2 300 mAh är att den ska hålla i flera veckor, men i praktiken erbjuder Android-baserade enheter som Go 7 inte alls samma uthållighet per laddning som exempelvis Kindle- eller Kobo-modeller.

Om du har Wi-Fi aktiverat hela tiden kan du räkna med runt en veckas användning vid cirka två timmars läsning per dag och skärmens ljusstyrka inställd på medelnivå. Du kan pressa ut mer tid om du stänger av Wi-Fi (och Bluetooth) och sänker belysningen.

Så fort du börjar göra mer än att bara läsa sjunker batteritiden ännu snabbare. Webbläsaren och musikspelaren är strömhungriga och ju mer du antecknar, desto snabbare töms batteriet. Batteriförbrukningen i viloläge är dessutom ganska hög, något jag har sett hos i stort sett alla Boox-enheter jag har testat hittills.

Det finns ingen snabbladdning här, men du behöver ändå inte vänta särskilt länge på att fylla på batteriet. I genomsnitt tog det runt två timmar för Go 7 att ladda från cirka 9–10 procent till fullt under de månader jag använde den, när den var ansluten till en USB-C-port på en 65 W väggladdare. Det går långsammare om du laddar via en docka kopplad till datorn eller med en USB-A-till-C-kabel, men det är helt normalt för de flesta e-läsare.

• Prestanda - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Onyx Boox Go 7?

Köp den om ..

Köp den inte om ..

Onyx Boox Go 7: andra alternativ

Om du är osäker på om Boox Go 7 är rätt val har jag listat några alternativ nedan. Kobo Libra Colour är, trots sin färgskärm, den närmaste konkurrenten sett till design. Det finns även mer traditionella e-läsare och deras specifikationer finns sammanställda i tabellen nedan för att underlätta jämförelsen.

Så testade vi Onyx Boox Go 7

Jag har haft Boox Go 7 i flera månader, men jag har egentligen bara använt den till och från under kanske två av dem innan jag skrev den här recensionen. Det beror på att jag blev distraherad av andra Boox-enheter.

Hur som helst. För den här recensionen testade jag flera olika sätt att ladda upp filer, inklusive att logga in på Google Drive. Jag flyttade över en mapp med typsnitt, men använde framför allt OTG-stödet för att importera de e-böcker jag ville ha på enheten för mina tester. Jag använde samma metod för att föra över ett par musikfiler för att även testa den inbyggda högtalaren.

Jag fick den nya InkSense Plus-pennan mot slutet av december och blev positivt överraskad över hur enkel installationen var, så länge pennan var laddad.

Från Play Store laddade jag ner Kindle- och Kobo-apparna för att få tillgång till mina befintliga bibliotek och för att testa hur tredjepartsappar fungerar. Jag använde även Evernote och Libby på den här enheten, samt laddade ner CPU X för att bekräfta vilken hårdvara som driver den.

Jag använde pennan både för att skriva och rita, men tillbringade största delen av testtiden med att läsa. Jag använde även webbläsaren kortare stunder.

Jag har testat e-läsare i nästan ett decennium nu för TechRadar och har byggt upp en gedigen kunskapsbas som gör att jag kan jämföra olika modeller från olika varumärken på ett objektivt sätt – och Go 7 sticker verkligen ut.

• Först publicerat i januari 2026
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Om du vill ha en snygg surfplatta för underhållning som har ett överkomligt pris och samtidigt slipper den vanliga mängden förinstallerade appar som ofta finns i den här delen av marknaden är OnePlus Pad Lite precis vad du behöver.

Pekskärmen på 11 tum ger en betydligt mer uppslukande tittarupplevelse än din telefon, samtidigt som den relativt slimmade konstruktionen gör att den enkelt kan bäras i en väska utan att kännas klumpig. Om du har begränsat med plats i handbagaget när du flyger är Pad Lite precis den typ av allt i ett underhållningsenhet som du vill ha med dig.

Det som knyter ihop helheten är OnePlus utmärkta OxygenOS-gränssnitt. Det bygger på Android och i samma stil som på de bästa Pixel-telefonerna, har OnePlus version av Android ett tilltalande utseende rakt igenom. Ännu viktigare är att mängden förinstallerade appar hålls till ett absolut minimum, vilket är ovanligt när det gäller billigare surfplattor.

Som du kan förvänta dig finns det vissa begränsningar att ta hänsyn till. Mer krävande 3D-spel pressar MediaTek Helio G100-chippet till dess gränser. Om du vill spela titlar som Genshin Impact eller Honkai: Star Rail på en större skärm kan det därför vara värt att titta på någon av de bästa surfplattorna i stället.

Vikten på OnePlus Pad Lite när den hålls vertikalt gör den också mindre lämplig för läsning. Om du planerar att ta dig igenom en eller två e-böcker på semestern tror vi att du har bättre nytta av en iPad mini, någon av Amazons mindre Fire-surfplattor eller till och med någon av de bästa e-läsarna som Amazon Kindle.

Det här är inte heller någon vidare surfplatta för produktivitet. Det går att klara lättare multitasking tack vare den utmärkta Open Canvas-mjukvaran, men mer krävande kombinationer kan leda till märkbara prestandatapp. Samtidigt hade vi inte förväntat oss att den här surfplattan skulle vara något produktivitetsmonster, speciellt eftersom det är exakt därför OnePlus Pad 3 existerar.

Enligt oss är OnePlus Pad Lite ännu ett exempel på vad de bästa budget-surfplattorna gör så bra, särskilt inom Android-världen. Som ett sätt att njuta av dina favoritfilmer och TV-serier på språng är det svårt att argumentera mot det värde som OnePlus har levererat här.

OnePlus Pad Lite: pris & tillgänglighet

• Startpris på 2 790 kronor för 6B RAM + 128 GB lagring
• Finns även en variant med 8 GB RAM + 128 GB lagring, men den finns inte tillgänglig i Sverige

OnePlus Pad Lite har positionerats som ett betydligt mer budgetvänligt alternativ till den kraftfulla OnePlus Pad 3, med ett startpris på 2 790 kronor i Sverige.

Instegsmodellen levereras med 6 GB RAM och 128 GB lagring, medan en uppgraderad version ökar mängden RAM till 8 GB och inkluderar LTE-funktionalitet för internetuppkoppling på språng, men den finns tyvärr inte tillgänglig att beställa.

Precis som OnePlus Pad Go, företagets tidigare budgetsurfplatta, finns OnePlus Pad Lite endast i en färg: Aero Blue. Till skillnad från Pad Go verkar Pad Lite dock vara betydligt mer aggressivt prissatt för att locka den mer prismedvetna delen av marknaden.

Pad Lite är inte bara konkurrenskraftig gentemot liknande budgetsurfplattor från exempelvis Amazon, utan den underprissätter även instegsmodellen av iPad 11 rejält, som har ett startpris på 3 495 kronor.

Det finns ett enda officiellt tillbehör som lanseras tillsammans med enheten, OnePlus Pad Lite Folio Case, med ett pris på 429 kronor.

• Värde - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Lite: specifikationer

Det känns en aning märkligt att den uppgraderade LTE-modellen av OnePlus Pad Lite inte också får mer lagringsutrymme. 128 GB är mer än tillräckligt för att hålla barn sysselsatta med barnvänliga appar och serier. Men om du är en vuxen som vill ha en pålitlig surfplatta för underhållning och lagra gott om offlinefiler för användning under resor hade ett alternativ med 256 GB varit uppskattat.

Det som däremot är väldigt positivt att se är att trots det lägre priset jämfört med OnePlus Pad Go har Lite faktiskt ett större batteri än sin närmsta föregångare, vilket innebär att du får mer för pengarna på den punkten.

OnePlus Pad Lite: skärm

• Cinematic LCD-panel på 11 tum
• Automatiska ljusstyrkan hade kunnat vara bättre

OnePlus Pad Lite är utrustad med en 11-tums IPS LCD-skärm på 90 Hz och även om det tog en stund för våra ögon att justera förväntningarna efter den extremt ljusstarka 13,2-tums 3,4K-skärmen på OnePlus Pad 3, började vi snabbt uppskatta vad företaget erbjuder här.

Att få en skärm på 11 tum till ett så pass överkomligt pris jämfört med konkurrenterna gör att Pad Lite känns som ett självklart val för alla som reser en hel del och hellre vill ha en skärm som är större än telefonen och bättre lämpad för underhållning.

Upplösningen på 1 920 x 1 200 ser riktigt bra ut på lite avstånd, även om den som haft förmånen att använda en mer påkostad surfplatta tidigare kommer att märka en viss förlust i skärpa när man lutar sig tillbaka med en film eller serie. Som tur är är det inget som ögonen fastnar vid, eftersom den breda skärmen i kombination med bioliknande letterboxing ändå skapar en uppslukande upplevelse.

Vårt självklara test med den här typen av surfplattor är i princip vilken scen som helst från den sista tredjedelen av Avengers: Infinity War och vi kan säga att vi var minst lika uppslukade här som vid andra tillfällen vi sett den. Särskilt slaget om Wakanda, där det breda bildförhållandet i den IMAX-förbättrade strömmen fick actionsekvenserna att kännas mer storslagna, med mycket som händer i bakgrunden. Jämfört med att titta på film på telefonen är detta en riktig njutning.

Själva skärmen är mycket responsiv och de relativt generösa ramarna hjälpte till att förhindra oavsiktliga tryck, något vi verkligen uppskattar på en enhet av den här storleken. Det enda området vi hade större invändningar mot var ljusstyrkan.

Med en toppnivå på 500 nits behöver du inte kisa när skärmen verkligen lyser för fullt. Däremot upplevde vi att den automatiska ljusstyrkan konsekvent var ett snäpp lägre än vi hade önskat, vilket gjorde att vi till slut tog över ljusstyrkan manuellt.

• Skärm - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Lite: design

• Mycket portabel
• Endast ett färgalternativ

Om det finns ett område där OnePlus Pad Lite verkligen har lyckats efterlikna märkets Pad 3 så är det designen. Med en tjocklek på endast 7,39 mm är den inte riktigt lika tunn som Pad 3 med sina 5,97 mm, men den är väldigt nära och du kommer knappt att märka av den när den ligger nedpackad i en ryggsäck.

Även om det bara finns en färg att välja på är OnePlus Aero Blue-estetik mycket tilltalande att se på och med en vikt på 530 gram har surfplattan en behaglig tyngd i handen som bidrar till känslan av att detta egentligen inte är någon renodlad budget surfplatta.

När den hålls horisontellt känns Pad Lite bekväm och vi har svårt att se att det skulle uppstå några problem här om du har en lång flygresa planerad och vill använda surfplattan som din huvudsakliga underhållningsenhet. Tyvärr kan vi inte riktigt säga samma sak om användning i vertikalt läge.

Med en höjd på 254,9 mm och en bredd på 166,5 mm är Pad Lite helt enkelt lite för stor för vertikal användning och efter ett tag kunde vi känna hur vikten gjorde att surfplattan ville glida ur händerna. Det är inte optimalt för vertikala spel som Beatstar eller ens för läsappar, som helt enkelt lämpar sig bättre i upprätt läge.

Det här problemet kan delvis lösas genom att vila händerna på varsin sida om surfplattans mittpunkt, men då får du i stället en utskjutande del längst ned som inte är idealisk om du vill luta dig tillbaka och läsa en e-bok. Om du planerar att köpa en surfplatta främst för läsning tror vi därför att du har bättre nytta av något mindre, som iPad mini eller Amazon Fire 7 Tablet.

• Design - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Lite: mjukvara

• OxygenOS är fortfarande en av de bästa versionerna av Android
• Open Canvas fungerar bra för lättare uppgifter men inte för produktiva uppgifter

En av de främsta anledningarna till att vi uppskattade OnePlus Pad 3 så mycket är att OxygenOS utan tvekan är ett av de mest funktionsrika Android-gränssnitten på marknaden och glädjande nog lever den känslan vidare även med Pad Lite.

Till att börja med har Pad Lite, trots sitt budgetpris, i princip ingen förinstallerad bloatware-programvara alls, vilket redan där särskiljer den från konkurrenterna. Vi testade nyligen mellanklassmodellen Redmagic 10S Pro och blev besvikna över hur mycket bloatware som följde med den telefonen, så att se OnePlus gå emot strömmen och erbjuda en mer premium känsla i mjukvaran för under 3 000 kronor är definitivt värt beröm.

OxygenOS i sig har dessutom ett rent och tilltalande utseende som gör att det känns inbjudande att bläddra genom menyer och justera gränssnittet. Det är inte riktigt lika iögonfallande som ren Android på Google Pixel Tablet men det fungerar väldigt bra.

OnePlus multitasking-mjukvara Open Canvas gör också comeback här, men vi har varit mindre benägna att använda den på samma sätt som vi gjorde med Pad 3. På OnePlus dyrare surfplatta fungerade Open Canvas så bra tillsammans med skärmens bildförhållande på 7:5 att vi till slut använde den som vår huvudsakliga arbetsenhet under testperioden.

Eftersom Pad Lites bildförhållande på 16:10 är mer utformat med underhållning i fokus och för handhållen användning känns multitasking både lite trångt och omständligt. För att se om den känslan kvarstod när vi använde Pad Lite som ett produktivitetsverktyg ställde vi upp surfplattan på ett skrivbord och kopplade in Logitech Pop Icon Keys och Pop Icon Mouse via Bluetooth.

Även om Open Canvas fungerar betydligt bättre med den här uppsättningen är upplevelsen inte lika sömlös som på Pad 3 och av någon anledning syns inte längre de tre prickar som tidigare dök upp högst upp i varje app och fungerade som en snabbmeny för att aktivera Open Canvas. I stället måste man öppna appöversikten och använda inställningarna där för att få fram den sid vid sid kombination man vill ha. Allt känns lite för pilligt för vår smak men återigen, för sitt pris förväntar vi oss inte att OnePlus Pad Lite ska vara en surfplatta för produktivitet.

Det finns heller inga spår av OnePlus AI-mjukvara. Du får fortfarande tillgång till Google Gemini med ett knapptryck eller via röstkommando men användbara funktioner som AI-sammanfattningar av hemsidor saknas helt. Det lär sannolikt inte vara avgörande för de flesta som lockas av OnePlus Pad Lite men det är ändå värt att nämna.

Det som däremot är mycket positivt att se är inkluderingen av O+ Connect, som gör det möjligt att skicka filer från Pad Lite till en iPhone eller MacBook på ett relativt smidigt sätt. Vi säger relativt eftersom det fortfarande inte är i närheten av hur snabbt AirDrop är. Jämfört med hur krånglig kommunikationen mellan Android- och iOS-enheter har varit tidigare känns detta ändå som en genuin lösning, vilket gör Pad Lite till ett ännu bättre alternativ inte bara för dem som redan är investerade i Android utan även för dem som i dag använder en iPhone.

Från och med lanseringen kommer OnePlus Pad Lite att få mjukvaruuppdateringar fram till 2031, vilket innebär att du får mycket för pengarna om du väljer att behålla surfplattan på lång sikt.

• Mjukvara - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Lite: prestanda

• MediaTek-chippet hanterar vanliga appar utan problem
• Det kan bli långsammare vid mer krävande spel

Vi ska vara ärliga, när vi såg prislappen på OnePlus Pad Lite förberedde vi oss på det värsta och förväntade oss en prestanda som skulle kännas riktigt svag jämfört med några av de dyrare enheter vi har testat på sistone. Lyckligtvis har OnePlus även här lyckats leverera en trevlig användarupplevelse.

Under huven sitter MediaTek Helio G100 och även om chippet definitivt har sina begränsningar levererar det ändå kraft där det verkligen behövs. När det gäller att hoppa mellan appar, streama innehåll eller till och med spela lite då och då klarar processorn uppgiften galant.

För mindre krävande spel som Beatstar tog OnePlus Pad Lite sig igenom dem utan ansträngning och erbjöd även stabil prestanda i vissa 3D-titlar. När vi startade en multiplayer match i Call of Duty Mobile blev vi positivt överraskade över hur väl Pad Lite hängde med i tempot och även om det förekom enstaka tillfällen med lagg, som du inte skulle se på en dyrare enhet, påverkade det aldrig själva spelupplevelsen. För allt mer krävande spel än så bör du däremot investera i en kraftfullare enhet för en mjuk och snabb spelupplevelse.

När det gäller multitasking fungerade den tidigare nämnda Open Canvas-mjukvaran ganska bra när vi till exempel hade Google Chrome öppet sida vid sida med Google Docs. Det innebär att för användare med arbetsuppgifter som bygger på mindre krävande appar går det tekniskt sett att använda surfplattan för produktivitet om det verkligen behövs, men lägger du till mer än så börjar det snabbt bli problem.

Med dessa två appar öppna sida vid sida, och med mus och tangentbord anslutna trådlöst, öppnade vi därefter Disney Plus som ett flytande fönster och spelade upp en ström i skärmens övre högra hörn. När uppspelningen startade märkte vi en tydlig nedgång i hur markören rörde sig på skärmen och vid scrollning i dokument. Som jämförelse hade OnePlus Pad 3 inga som helst problem med exakt samma uppgift, så vill du ha mer än bara lättare underhållning är det bättre att välja den surfplattan.

När det väl gäller just underhållningsappar gör de inbyggda stereohögtalarna ett bra jobb med att hålla dig engagerad om du inte har ett par hörlurar till hands. De presterar definitivt bättre vid filmtittande. När vi gick igenom våra favorit-spellistor på Spotify märktes att låtarnas lager visserligen fanns där men utan särskilt mycket djup i separationen. Samtidigt finns det ett trevligt fokus på sång röster som gör det lätt att höra vad som sägs.

• Prestanda - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Lite: batteri

• Klarar utan problem en hel dag på en enda laddning
• Ingen laddare medföljer

Det är ovanligt att en OnePlus-enhet inte levererar när det gäller batteritid, oavsett om det handlar om en smartklocka eller en telefon, så företaget har sett till att hålla den trenden vid liv genom att utrusta OnePlus Pad Lite med ett stort batteri på 9 340 mAh.

Enligt OnePlus kan du få upp till elva timmars videouppspelning på en enda laddning. För att testa detta satte vi i gång en ström av Inside Out via Disney Plus och lät den spela i en timme med ungefär en tredjedel av maxvolymen. Efter den timmen hade batteriet minskat med 8 procent, vilket gör att vi anser att påståendet håller, förutsatt att du använder surfplattan på ett relativt försiktigt sätt.

Den uthålligheten är mer än tillräcklig för att ta dig igenom en lång resa och definitivt hela dagen. När det väl är dags att fylla på batteriet finns stöd för 33 W laddning via kabel, även om ingen laddare följer med i förpackningen. I stället får du OnePlus karakteristiska röda USB-C-kabel.

När batteriet var helt urladdat tog det totalt 1 timme och 49 minuter att ladda upp det till 100 procent. Om du inte har riktigt så gott om tid gick det att nå omkring 80 procent efter bara 1 timme och 17 minuter.

• Batteri - poäng: 4,5 / 5

Bör du köpa OnePlus Pad Lite?

Köp den om...

Köp den inte om...

Andra alternativ

Så testade vi OnePlus Pad Lite

Från den ursprungliga skribenten;

I syfte att genomföra denna recension använde och testade jag OnePlus Pad Lite under en veckas tid, vilket gav mig möjlighet att se inte bara hur surfplattan presterar mot mina vanliga testriktmärken utan även hur den fungerar i vardaglig användning.

Testerna av högtalarna genomfördes genom att spela musik via ett Spotify Premium-konto, medan skärmens kapacitet utvärderades genom att titta på IMAX-förbättrade filmer på Disney Plus samt YouTube-videor i helskärmsläge.

För att testa gränserna för chippet bestod det huvudsakliga speltestet av att spela Call of Duty Mobile online, men jag laddade även ned och spelade Honkai: Star Rail under tillräckligt lång tid för att känna mig trygg i att kunna dra definitiva slutsatser.

Först testad i augusti 2025.

Som efterföljare till OnePlus Pad Go från 2023 är OnePlus Pad Go 2 OnePlus senaste surfplatta i mellanklassen och placerar sig mellan budgetvänliga OnePlus Pad Lite och premium modellen OnePlus Pad 3. Som med alla enheter i mellanklassen finns det alltid en förväntan om att ett eller två större kompromisser har gjorts för att hålla priset nere, men med OnePlus Pad Go 2 har vi haft svårt att hitta någon sådan.

Det här är den bästa surfplatta i mellanklassen vi har testat hittills och den stärks av ett gäng uppgraderingar som gör att den har betydligt mer gemensamt med den dyrare OnePlus Pad 3 än med sitt mer prisvärda syskon. Steget till MediaTek Dimensity 7300-Ultra är den största förändringen av dem alla, eftersom det inte bara öppnar upp för imponerande spel- och vardagsprestanda utan även möjliggör stöd för OnePlus utmärkta Open Canvas-mjukvara, vilket är ett stort plus för produktivitets användare.

Att ha Open Canvas tillgängligt tillsammans med den nu större 12,1-tumsskärmen med bildförhållandet 7:5 innebär att OnePlus Pad Go 2 blir ett självklart val för studenter eller prismedvetna köpare som vill ha produktivitets upplevelsen från OnePlus Pad 3 utan att behöva betala en så pass hög summa.

Faktum är att med tillägget av 5G-anslutning, något som Pad 3 saknar, finns det argument för att Pad Go 2 tills vidare faktiskt kan vara det mer lockande valet som standard för alla som ständigt är på språng och inte kan förlita sig på att vara uppkopplade mot ett och samma Wi-Fi-nätverk under längre perioder.

Batteriet i OnePlus Pad Go 2 har också fått sig ett rejält lyft och har vuxit från 8 000 mAh till hela 10 050 mAh, vilket innebär att du kan klara dig längre mellan laddningarna, något som alltid är välkommet när det inte finns ett eluttag i närheten.

Den enda egentliga nackdelen med Pad Go 2 är att designen inte är lika iögonfallande som tidigare. OnePlus har lämnat den gröna färgsättningen som gjorde originalet Pad Go mer utstickande och har i stället valt en mer nedtonad stil som känns bekant för alla som sett den liknande omdesignade OnePlus Nord 5.

Trots det är det en mindre skavank på en i övrigt enastående surfplatta. Nästa gång någon är ute och handlar i mellanklassen har vi svårt att föreställa oss ett scenario där OnePlus Pad Go 2 inte direkt lyfts fram som ett av de allra första alternativen att överväga.

OnePlus Pad Go 2: pris & tillgänglighet

• Startpris på 4 190 kronor för 8 GB RAM och 128 GB lagring
• En dyrare modell med 8 GB RAM och 256 GB lagring finns, men den går tyvärr inte att beställa i Sverige

OnePlus Pad Go 2 har ett startpris på 4 190 kronor för modellen med 128 GB lagring och endast Wi-Fi. Det finns även en variant med 256 GB lagring och 5G-stöd, men det verkar vara en exklusiv modell för den brittiska marknaden, tyvärr.

Även om det finns en mindre prisökning jämfört med vad originalet Pad Go kostade vid lansering är en höjning långt ifrån oväntad med tanke på det nuvarande ekonomiska läget i världen. Det rubbar dock inte värdet för Pad Go 2, vilket är det allra viktigaste här.

Med ett startpris på 4 190 kronor är OnePlus Pad Go 2 fortfarande några hundralappar billigare än iPad 11-tum (2025), vilket utan tvekan gör den till ett mer lockande alternativ för köpare som inte är helt sålda på Apples ekosystem.

• Värde - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Go 2: specifikationer

När det gäller OnePlus Pad Go 2:s specifikationer finns det den här gången en hel del uppgraderingar, där de mest märkbara har gjorts på skärmen. Med en större storlek på 12,1 tum har skärmen även fått en högre upplösning och en snabbare uppdateringsfrekvens på 120 Hz.

Även om Wi-Fi- och 5G-modellerna av OnePlus Pad Go 2 delar många viktiga specifikationer är den sistnämnda aningen tyngre, med en vikt på 599 gram jämfört med 597 gram.

Här är de fullständiga specifikationerna för OnePlus Pad Go 2:

OnePlus Pad Go 2: skärm

• En stor skärm på 12,1 tum som är imponerande ljusstark
• 7:5-formatet är perfekt för produktivitet

Även om vi gillade att testa OnePlus Pad Lite för vad den var – ett budget köp – tidigare i år, gjorde den lägre upplösningen på skärmen att vi insåg hur bra vi haft det när OnePlus Pad 3 dök upp för test. Vi förberedde oss på en liknande kompromiss med Go 2, men blev i stället positivt överraskade av vad som erbjuds här.

I stället för en skärm som är ett tydligt steg ned från de mer premium inriktade syskonen har Pad Go 2 en riktigt snygg 12,1-tumsskärm som både är större än tidigare – upp från 11,35 tum – och ljusstarkare, med en toppnivå på 600 nits. Det finns dessutom en upplösning på 2,8K, vilket gör att allt ser skarpt och detaljerat ut.

Tittarupplevelsen som helhet är fantastisk och vi har använt surfplattan för att komma ikapp med It: Welcome to Derry, där vi blivit rejält imponerade av hur väl skärmen återger både de mättade färgerna i 1960-talets Derry och de mörka, hotfulla avlopps gångarna som leder till Pennywises tillhåll.

Redan detta gör det lätt att rekommendera OnePlus Pad Go 2 till användare som helt enkelt vill ha en stabil surfplatta att ta med sig på nästa flygresa, men det är användningen av ett 7:5-format som gör att den även fungerar utmärkt som en produktivitetssurfplatta.

Med ett mer kompakt format än det uttalat breda bildförhållande som exempelvis Pad Lite har ligger Pad Go 2 betydligt närmare Pad 3 och erbjuder gott om utrymme för multitasking med två appar sida vid sida. När vi studerar ett pressmeddelande eller anteckningar för en artikel samtidigt som vi skriver, är det här exakt den typ av skärm vi vill ha – en som aldrig tvingar oss att kisa för att se vad som finns rakt framför oss.

• Skärm - poäng: 5 / 5

OnePlus Pad Go 2: design

• Lite mer nedtonad än tidigare
• Drar snabbt till sig fingeravtryck

OnePlus Pad Go 2 har genomgått en viss design förändring jämfört med sin föregångare. Den gröna baksidan och den centrerade bakre kameran har fått ge vika för ett betydligt mer nedtonat uttryck som påminner en hel del om förändringarna vi sett hos OnePlus Nord 5.

Varianten Shadow Black som vi testade känns särskilt lik OnePlus telefoner i mellansegmentet med en stilren men inte särskilt spännande baksida som är tänkt att signalera självsäkerhet snarare än att sticka ut. Den är dessutom något av en magnet för fingeravtryck så det kan vara smart att sätta på ett skal innan den blir allt för kladdig. Samma känsla gäller inte riktigt för alternativet Lavender Drift men även den mer färgglada varianten är långt ifrån den blickfångande rosa nyansen hos elfte generationens iPad.

Innan vi låter alltför negativa vill vi ändå poängtera att vi faktiskt gillar designen på OnePlus Pad Go 2 trots att den är mindre iögonfallande än tidigare. För oss som regelbundet använder surfplattor både för produktivitet och underhållning är det uppskattat med en enhet som smälter in lika naturligt som en laptop på ett kafé och den är dessutom ännu enklare att bära med sig i ryggsäcken tack vare ett något slankare bygge.

Även om höjd och bredd har ökat till följd av den något större skärmen har OnePlus lyckats pressa in allt i ett tunnare chassi som mäter endast 6,83 mm i tjocklek. Det innebär inte bara att den tar mindre plats i väskan vilket är praktiskt för oss som ofta bär runt på flera enheter utan gör också Pad Go 2 bekvämare att hålla i handen.

Med Wi-Fi och 5G versionerna av Pad Go 2 på 597 g respektive 599 g är surfplattan tyngre än sin föregångare men ökningen påverkar inte känslan i handen negativt. Tvärtom finns det en behaglig tyngd som kompletterar den släta baksidan och gör den bekväm att hålla under längre stunder.

Tack vare den mer kompakta designen riskerar vi aldrig att täcka den centrerade selfiekameran med händerna så även om du tar ett samtal medan du håller surfplattan vertikalt uppstår inga problem där.

• Design - poäng: 4 / 5

OnePlus Pad Go 2: mjukvara

• En härligt avskalad upplevelse som är i princip utan bloatware
• Att Open Canvas finns med är en stor vinst för användare som fokuserar på produktivitet

Det går inte att förneka att Apple har ett bekvämt försprång gentemot alla Android-konkurrenter på det här området. Allt bara fungerar i iPadOS och det är exakt därför instegsmodellen iPad 11 är ett så prisvärt köp. Men för vår del är OxygenOS det näst bästa alternativet.

Till att börja med finns det i princip ingen bloatware att tala om, vilket direkt särskiljer OnePlus mjukvara. Så var det även med OnePlus Pad Lite och inget har förändrats med Pad Go 2. Det enda som möjligen kan räknas som bloatware är ett fåtal av OnePlus egna appar, men de är genomgående välgjorda. Särskilt OnePlus Notes är ett betydligt mer elegant alternativ till Google Keep, så de här apparna är väl värda att utforska för att se om de passar ditt arbetssätt.

Det hjälper också att OxygenOS har ett betydligt trevligare utseende än de flesta Android-gränssnitt. Med cirkulära appikoner och lättnavigerade menyer ligger det nära Googles mer avskalade Android-upplevelse, och du får dessutom ett bra urval av bakgrundsbilder, inklusive OnePlus karakteristiska kollektion med bergslandskap.

Det som verkligen skiljer Pad Go 2 från Pad Lite är dock stödet för Open Canvas. Oavsett om vi använt det på Pad 3 eller OnePlus Open har vi uppskattat OnePlus multitasking-lösning, eftersom den gör det enkelt att sätta upp appar sida vid sida. Som nämnt tidigare fungerar det särskilt bra tillsammans med Pad Go 2:s 7:5-skärm, till den grad att du utan problem kan använda surfplattan för arbete, oavsett om du är student eller yrkesverksam.

Av alla layout alternativ som finns i Open Canvas är det framför allt 90/10-delningen som vi gillar mest. Som namnet antyder tar den ena appen upp större delen av skärmen medan den andra bara tittar fram från sidan, men med ett tryck kan den snabbt växla till en 50/50-vy. När vi till exempel snabbt vill kolla anteckningar samtidigt som vi skriver en recension som den här fungerar det här upplägget utmärkt.

En annan viktig skillnad är att Go 2, till skillnad från Pad Lite, har OnePlus AI-funktioner inbyggda. Det här är såklart en smaksak, men personligen uppskattar vi inte när AI trycks fram som ett substitut för faktiska nya funktioner i modern teknik. Både Honor och Apple har gjort sig skyldiga till detta, men OnePlus har en betydligt mer avslappnad inställning, vilket vi uppskattar.

Det finns AI-funktioner på plats, som en AI-skrivassistent och en AI-sammanfattare för hemsidor, men ingen av dem tvingas på dig och de är lätta att missa om du inte aktivt letar efter dem. Även om vi generellt sett inte har särskilt stor användning för AI har vi ibland haft nytta av OnePlus AI-sammanfattare när vi snabbt behöver få en överblick över en produkt utan att läsa en fullständig genomgång, eftersom den gör ett helt okej jobb med att plocka ut det viktigaste och presentera det kortfattat.

OnePlus har ännu inte bekräftat hur länge de kommer att stödja OnePlus Pad Go 2 med uppdateringar, men det här avsnittet kommer att uppdateras när den informationen blir tillgänglig.

• Mjukvara - poäng: 4,5 / 5

OnePlus Pad Go 2: prestanda

• MediaTek Dimensity 7300-Ultra är ett kapabelt chipset
• Surfplattan viker sig inte under tung multitasking

Trots att OnePlus Pad Go ursprungligen positionerades som en mer prisvärd surfplatta saknade den aldrig riktigt prestanda sett till sin prisklass. MediaTek Helio G99 gjorde ett stabilt jobb med att hålla vardagsanvändningen följsam, men när Go 2 nu fått funktioner som Open Canvas och AI-integration var ett tydligt prestandalyft helt nödvändigt.

Den här gången är det MediaTek Dimensity 7300-Ultra som står för kraften, byggt på en mer effektiv 4 nm-process. Vi blir numera ofta lite skeptiska när vi ser ett chipset som inte kommer från Qualcomm, sannolikt eftersom Snapdragon dominerar flaggskeppssegmentet, men eventuella farhågor försvann snabbt så fort vi startade Go 2 och började använda den.

Att växla mellan appar kändes väldigt smidigt och de laddades snabbt. För att se hur långt vi kunde pressa processorn öppnade vi Open Canvas med Chrome och YouTube sida vid sida, lade dessutom en bild-i-bild-video från Sky Go ovanpå och tog samtidigt in OnePlus Notes som ett flytande fönster. Med i praktiken fyra appar igång samtidigt väntade vi på att Go 2 skulle krokna under belastningen, men till vår förvåning inträffade det aldrig. För mellansegmentet är Pad Go 2 en riktig kraftmaskin.

När vi gick över till spel kopplade vi in en trådlös Xbox-kontroll via Bluetooth och hoppade in i en match i Call of Duty: Mobile. Som väntat, baserat på våra tidigare intryck av processorn, flöt allt på helt utan problem. Spelet kördes utan lagg eller hack, färgerna återgavs utmärkt och vi upplevde ingen fördröjning mellan våra kommandon på handkontrollen och det som hände på skärmen.

Vi testade även Honkai: Star Rail, ett betydligt mer krävande spel som kan ställa till det för många mindre kraftfulla surfplattor och telefoner. Här är vi glada att kunna rapportera att Pad Go 2 klarade sig bra. Det var inte riktigt lika felfritt som i Call of Duty, med enstaka bildfrekvensdippar när man utforskade spelvärlden, men under strider var prestandan stabil. Även vid specialattacker med många partikeleffekter och objekt på skärmen höll surfplattan ihop utan större problem.

Det som ytterligare lyfter upplevelsen är steget till en uppdateringsfrekvens på 120 Hz, vilket som alla spelare vet gör enorm skillnad. Det inbyggda fyrhögtalarsystemet spelar också en viktig roll. Även vid låg volym projicerar Pad Go 2 ljudbilden på ett övertygande sätt, så du behöver inte dra upp ljudet för att höra vad som händer.

Pad Go 2 erbjuder dessutom 5G-anslutning, vilket faktiskt kan göra den mer lockande än Pad 3 för produktivitetsinriktade användare som ofta är på språng. Även om Pad 3 är kraftfullare totalt sett är möjligheten att koppla upp sig mot 5G när man inte har tillgång till pålitligt wifi en stor fördel.

Tillsammans med vårt testexemplar skickade OnePlus även med tillbehöret OnePlus Pad Go 2 Stylo, som vi också använt under testperioden. Vi är inga digitala konstnärer, men vi använder dagligen en Remarkable Paper Pro för digitala anteckningar, och i det sammanhanget visade sig Stylo vara ett användbart verktyg. Den kommer inte i närheten av den papper-och-penna-känsla som Remarkable eller surfplattor som Kindle Scribe (2024) erbjuder, men själva pennan är responsiv och bekväm att använda, vilket gör att vi utan tvekan kan se att den blir ett självklart tillval för vissa användare.

• Prestanda - poäng: 4,5 / 5

OnePlus Pad Go 2: batteri