Poco X8 Pro Max är kanske inte den bästa Android-telefonen som någonsin har tillverkats, men om du söker just den här typen av telefon kan den mycket väl vara det bästa köpet du kan göra.

Den här nya Android-telefonen från Xiaomis mellanklassmärke Poco är den första i serien som får det iPhone-inspirerade tillägget "Pro Max". Det är ett lite märkligt namnval, eftersom det i skrivande stund inte finns någon vanlig Pro-modell. Oavsett namn är det dock Pocos mest avancerade telefon för 2026.

Medan de flesta telefoner med namn som "Pro Max" eller "Ultra" satsar på exklusiva funktioner och höga prislappar går Poco åt motsatt håll. X8 Pro Max är snarare den ultimata slitvargen – en telefon som inte bygger på häftiga funktioner du testar en gång och sedan glömmer bort, utan på att vara en pålitlig följeslagare som fungerar lika bra varje dag under många år.

Det tydligaste exemplet är batteriet. Telefonen är utrustad med ett enormt batteri på 8 500 mAh, ett av de största du hittar i en modern telefon. Resultatet är en batteritid som räcker i flera dagar innan det är dags att ladda.

Apple och Samsung pratar ofta om två dagars batteritid, men i praktiken är det sällan verklighet. Med Poco X8 Pro Max är det däremot precis vad du får.

Jag tror faktiskt att den som använder sin telefon ganska sparsamt kan få ut upp till tre dagars användning på en laddning. Och när batteriet väl börjar ta slut går det snabbt att fylla på igen tack vare den höga laddningshastigheten.

Under testperioden laddade jag telefonen ungefär varannan dag, men då använde jag den betydligt mer intensivt än de flesta gör eftersom jag testade den. Förhoppningsvis kommer du inte att använda din telefon lika hårt som jag gjorde.

Det här är dessutom ingen telefon som bara har ett starkt kort. Snabbladdningen på 100 W är minst lika imponerande och fyller det enorma batteriet på omkring 45 minuter, beroende på vilken laddare du använder. Även processorn och skärmen håller en hög nivå sett till priset och jag kunde spela spel utan några som helst problem.

Poco X8 Pro Max passar däremot inte alla. Kamerorna fungerar bra för vardagsfotografering, men den är inte byggd för fotografer. Mjukvaran känns inte heller lika välpolerad som hos vissa konkurrenter. De två LED-ringarna runt kamerorna låter dessutom som en spännande idé på pappret, men i praktiken tillför de ganska lite.

Samtidigt är det lätt att ha överseende med de här bristerna när man tar priset i beaktande. Poco X8 Pro Max är en prisvärd telefon i mellanklassen som inte kostar en förmögenhet, samtidigt som den är byggd för att hålla länge. Tack vare den enastående batteritiden och den stabila helheten är det en telefon du sannolikt kan använda i många år innan du ens behöver fundera på att byta ut den.

Poco X8 Pro Max: pris & tillgänglighet

• Pris (256 GB): 5 990 kronor
• Pris (512 GB): 6 490 kronor
• Lanserad: 17 mars 2026

Poco X8 Pro Max presenterades den 17 mars 2026 tillsammans med sin mindre syskonmodell, Poco X8 Pro. I skrivande stund finns det fortfarande ingen vanlig Poco X8-modell i serien, men det återstår att se om Xiaomi väljer att lansera en sådan längre fram.

I Sverige kostar modellen med 12 GB RAM och 256 GB lagring 5 990 kronor. För 500 kronor extra kan du välja versionen med 512 GB lagring, som kostar 6 490 kronor.

Om du tänker använda telefonen som en arbetstelefon eller helt enkelt lagrar mycket appar, spel, bilder och videor är prisskillnaden för den större lagringskapaciteten förhållandevis liten, vilket gör uppgraderingen till ett attraktivt val.

Poco X8 Pro Max: specifikationer

Poco X8 Pro Max: design

• Klassisk Android-design i svart, blått eller vitt
• Inte särskilt tjock, men väger en del
• LED-ringar runt kamerorna

Poco X8 Pro Max känns faktiskt inte så klumpig som man skulle kunna tro med tanke på att den rymmer ett batteri som närmast kan jämföras med en powerbank. Den mäter 162,9 x 77,9 x 8,2 mm, vilket är ganska normalt för en telefon i den här storleksklassen, och väger 218 gram – något mer än genomsnittet, men inte anmärkningsvärt mycket.

En stor del av vikten kommer sannolikt från glaset på både fram- och baksidan samt aluminiumramen. Telefonen är dessutom IP68-certifierad, vilket innebär ett bra skydd mot damm och vatten. På vissa marknader säljs den även med IP69K-certifiering.

I slutändan är X8 Pro Max ingen telefon som sticker ut särskilt mycket rent designmässigt. Modellen jag testade, den vita versionen, har ett diskret vertikalt randmönster på baksidan som knappt syns. I övrigt ser den ut som en ganska typisk Android-telefon. Jag misstänker att samma sak gäller de blå och svarta färgalternativen.

Tittar du lite närmare upptäcker du däremot två LED-ringar – en runt varje kameramodul. De kan ställas in för att lysa vid exempelvis inkommande samtal, fungera som nedräkningstimer i kameraappen eller pulsera i takt med musik. I praktiken upplevde jag dock att de hade ganska begränsad användning och under testperioden var det sällan jag ens lade märke till dem.

Strömknappen och volymknapparna sitter på höger sida och var lätta att nå med tummen när jag använde telefonen med en hand. Har du mindre händer kan det däremot vara lite svårare. Kameramodulen sticker inte heller ut särskilt mycket, vilket gör att telefonen ligger nästan plant när du lägger den på ett bord – något som faktiskt inte är självklart längre.

• Design - poäng: 4 / 5

Poco X8 Pro Max: skärm

• 6,83-tumsskärm med upplösningen 1 280 x 2 772 pixlar
• 120 Hz uppdateringsfrekvens och upp till 3 500 cd/m² ljusstyrka
• AMOLED-panel med stöd för 68 miljarder färger

Poco X8 Pro Max har en 6,83 tum stor AMOLED-skärm som tillhör de större du hittar bland dagens Android-telefoner.

Övriga specifikationer ligger också helt i nivå med konkurrenterna. Du får en upplösning på 1 280 x 2 772 pixlar, en uppdateringsfrekvens på 120 Hz, en maximal ljusstyrka på 3 500 cd/m² och stöd för HDR10+.

AMOLED-panelen och stödet för upp till 68 miljarder färger gör dessutom telefonen särskilt trevlig för film och TV-serier. Den höga färgdjupet minskar risken för så kallad color banding, där mjuka färgövergångar i exempelvis himlar eller soluppgångar kan se randiga ut. Tillsammans med stödet för Dolby Atmos bidrar det till en riktigt bra medieupplevelse.

• Skärm - poäng: 4 / 5

Poco X8 Pro Max: mjukvara

• Android 16 med HyperOS 3
• Mycket förinstallerad bloatware
• Fyra års Android-uppdateringar

Den största nackdelen med mjukvaran är mängden förinstallerade appar. Visst går de att avinstallera, men det tar tid och kräver en hel del arbete innan du får ett renodlat system.

När allt onödigt väl är borta möts du av Android 16 med HyperOS 3 ovanpå.

Precis som många andra kinesiska Android-gränssnitt handlar HyperOS mycket om anpassning. Till skillnad från exempelvis One UI eller Googles Android finns det inga tydliga systemövergripande teman. I stället får du själv bygga upp telefonens utseende genom att ändra appikoner, typsnitt, bakgrundsbilder och en rad andra detaljer.

Personligen föredrar jag det här upplägget framför de mer påträngande teman som vissa konkurrenter använder, men det passar inte alla. Vill du att telefonen ska ha ett färdigt och enhetligt utseende direkt från start finns det bättre alternativ – om du inte är beredd att lägga lite tid på inställningarna.

Poco gör heller ingen stor affär av AI-funktionerna i HyperOS, vilket kanske är klokt med tanke på att många användare börjar tröttna på AI-marknadsföring. Funktionerna finns dock där. Du får bland annat Circle to Search, taligenkänning och AI-generering av bakgrundsbilder. Dessutom är både Gemini och Copilot förinstallerade.

När det gäller mjukvarusupport utlovar Poco fyra års Android-uppdateringar och sex års säkerhetsuppdateringar för X8 Pro Max. Det är inte marknadens längsta supportperiod, men betydligt bättre än de två eller tre år som fortfarande erbjuds av vissa tillverkare av Android-telefoner i mellanklassen.

• Mjukvara - poäng: 3 / 5

Poco X8 Pro Max: kameror

• Huvudkamera på 50 MP, ultravidvinkel på 8 MP och selfiekamera på 20 MP
• Detaljrika bilder, men ganska återhållsam bildbehandling
• Flera användbara videofunktioner

Poco X8 Pro Max följer samma kameraupplägg som många andra telefoner i mellanklassen de senaste åren. Här finns en huvudkamera på 50 MP med f/1,5-bländare, en ultravidvinkelkamera på 8 MP med f/2,2 samt en selfiekamera på 20 MP med f/2,2.

Det är en beprövad kombination för den här prisklassen. Kamerorna fungerar utmärkt för att fotografera husdjur, skanna dokument och ta semesterbilder – alltså precis den typen av användning som de flesta har.

Den som är mer intresserad av fotografering lär däremot vilja titta på en telefon med telekamera eller mer avancerade kamerafunktioner.

Som du kan se i exempelbilderna levererar Poco X8 Pro Max fullt godkända bilder. Telefonen presterar bra även i svagt ljus och fångar mycket detaljer i olika miljöer. Den relativt stora bländaren på f/1,5 hos huvudkameran släpper in mer ljus än många konkurrenter i samma prisklass, vilket sannolikt är anledningen till att mina bilder blev både ljusa och tydliga.

Det som främst skiljer den här telefonen från en riktig kameratelefon – utöver avsaknaden av en telekamera – är bildbehandlingen. Poco använder en ganska försiktig efterbehandling. Programvaran justerar ljusstyrka och kontrast en aning, men gör inte särskilt mycket mer. Den försöker inte förstärka färger eller ge bilderna extra lyster, vilket gör att vissa fotografier kan upplevas som lite plattare än de hade kunnat vara.

När det gäller video kan telefonen spela in i upp till 4K med 60 bilder per sekund. Jag blev positivt överraskad över hur stabil videon blev. Dessutom finns mer avancerade verktyg som focus peaking och zebramönster för exponering, vilket gör Poco X8 Pro Max mer lämpad för videofilmning än vad jag normalt förväntar mig i den här prisklassen.

Däremot saknas ett slow motion-läge, vilket känns lite märkligt eftersom det numera nästan är standard bland telefoner i den här prisklassen.

• Kameror - poäng: 3,5 / 5

Poco X8 Pro Max - fotoexempel

Poco X8 Pro Max: prestanda & ljud

• MediaTek Dimensity 9500s och 12 GB RAM
• Bra spelprestanda, även om den inte når flaggskeppsnivå
• Stereohögtalare och Bluetooth 5.4

Om du letar efter en prisvärd telefon för gaming är Poco X8 Pro Max ett mycket bra alternativ. Den erbjuder hög prestanda utan att du behöver betala de höga priser som toppmodellerna kräver.

Telefonen drivs av MediaTek Dimensity 9500s, en något nedskalad version av företagets flaggskeppsprocessor Dimensity 9500. Oavsett vilken lagringsversion du väljer får du dessutom 12 GB RAM.

Trots "s"-tillägget imponerade Dimensity 9500s i mina prestandatester, även om den inte riktigt når upp till de allra kraftfullaste kretsarna i renodlade gamingtelefoner. Telefonen fick i genomsnitt 8 603 poäng i Geekbench 5 flerkärniga test, medan den landade runt 6 000 poäng i 3DMark Wild Life Extreme. Som jämförelse fick Samsung Galaxy S26 Ultra, som jag testade tidigare, omkring 7 300 poäng i samma 3DMark-test.

Siffror är dock bara en del av historien. I praktiken hade Poco X8 Pro Max inga problem att köra de spel jag brukar använda vid tester, däribland onlineskjutare, PC-portningar av strategispel och olika indietitlar. Den klarade dessutom de flesta höga grafikinställningar utan problem, även om de allra högsta Ultra-lägena ibland blev lite väl krävande.

Spelen startade snabbt, flöt på utan problem och telefonen blev aldrig obehagligt varm – något jag faktiskt upplevt hos flera Snapdragon-baserade konkurrenter.

För ljudet står ett par stereohögtalare som är smart placerade så att de inte täcks när du håller telefonen horisontellt under spel.

Telefonen har även stöd för Bluetooth 5.4 om du vill använda trådlösa hörlurar, men någon 3,5 mm hörlurskontakt finns inte.

• Prestanda - poäng: 4 / 5

Poco X8 Pro Max: batteri

• Enormt batteri på 8 500 mAh
• Upp till två–tre dagars batteritid
• 100 W snabbladdning

Det tog ett tag innan jag kom hit i recensionen, men batteriet är utan tvekan det bästa med Poco X8 Pro Max. Xiaomi har utrustat telefonen med ett batteri på hela 8 500 mAh, ett av de största jag någonsin har sett i en konsumenttelefon. På vissa marknader säljs till och med en version med 9 000 mAh.

Ett så här stort batteri räcker helt enkelt väldigt länge. Jag fick utan problem ut två hela dagars normal användning och hade fortfarande batteri kvar. Jag tvekar inte att kalla Poco X8 Pro Max för telefonen med bäst batteritid jag någonsin har testat.

Den långa batteritiden innebär dessutom mer än att du slipper ladda telefonen varje kväll. Du kan spela, filma eller använda skärmen betydligt mer utan att behöva oroa dig för att batteriet ska ta slut.

Trots det enorma batteriet har Poco även utrustat telefonen med 100 W snabbladdning. Däremot behöver du köpa en kompatibel laddare separat, eftersom förpackningen endast innehåller en USB-kabel och ingen strömadapter.

Med rätt laddare går det att ladda telefonen från tomt till fullt på knappt 50 minuter. Det kanske inte låter extremt snabbt, men med tanke på batteriets storlek är det ett imponerande resultat.

Telefonen kan dessutom fungera som en powerbank tack vare 27 W omvänd trådbunden laddning, så att du kan ladda andra enheter direkt från den. Kort sagt är Poco X8 Pro Max en riktig mästare när det gäller batteri.

• Batteri - poäng: 5 / 5

Poco X8 Pro Max: värde

Jag har ännu inte testat någon Poco-telefon som inte erbjudit mycket för pengarna, och den sviten fortsätter med X8 Pro Max.

Om du framför allt vill ha en pålitlig telefon som klarar flera dagars användning utan laddning finns det få konkurrenter som kan mäta sig med den här modellen. Visst saknar den de mest spektakulära funktionerna och de mest avancerade kamerorna, men det är heller inte poängen. Poco har i stället fokuserat på att skapa en telefon för användare som vill ha något som bara fungerar – dag efter dag.

Dessutom känns den byggd för att hålla länge, både tack vare den generösa mjukvarusupporten och det enorma batteriet. Det gör att du sannolikt inte kommer att behöva fundera på att byta telefon på många år.

• Värde - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Poco X8 Pro Max?

Köp den om...

Köp den inte om...

Poco X8 Pro Max: andra alternativ

Så testade vi Poco X8 Pro Max

• Testperiod: 3 veckor
• Testmoment: Vardagsanvändning, inklusive webbsurfning, sociala medier, fotografering, videosamtal, gaming, videostreaming och musikuppspelning
• Verktyg: Geekbench 6, 3DMark och Androids inbyggda statistikverktyg

Jag använde Poco X8 Pro Max i ungefär tre veckor innan jag skrev den här recensionen. Samtidigt testade jag även den vanliga Poco X8 Pro, som jag också fick tillgång till.

En del av testningen genomfördes i labbmiljö. Jag körde prestandatester med appar som Geekbench 6 och 3DMark, utförde batteritester och mätte hur lång tid det tog att ladda telefonen.

Resten av testperioden handlade om hur telefonen fungerade i vardagen. Jag använde Poco X8 Pro Max som min vanliga telefon för webbsurfning, sociala medier, fotografering, videosamtal, gaming, videostreaming och musiklyssning.

Jag har testat telefoner för TechRadar i sju år och har under den tiden recenserat otaliga modeller från en mängd olika tillverkare och prisklasser. Det inkluderar tidigare telefoner från både Poco och Xiaomi, liksom flera andra modeller med extra stort fokus på batteritid.

Läs mer om hur vi testar produkter på TechRadar

Först testad i mars 2026.

När Fenix 8 till slut lanserades 2024 fick den snabbt ett rykte om sig att vara den bästa Garmin GPS-klockan du kan köpa – även om det innebär att du måste betala en rejäl slant. Jag satte den på ordentligt prov under en elva dagar lång vandring till Everest Base Camp och med Garmins kompletta uppsättning träningsfunktioner, en ljusstark AMOLED-skärm, mikrofon och högtalare samt en LED-ficklampa rådde det ingen tvekan om att den var ett stort steg upp från den enormt populära Fenix 7.

Förra året följde Garmin upp Garmin Fenix 8 med Garmin Fenix 8 Pro, som byggde vidare på det vinnande konceptet med inbyggd LTE-uppkoppling och inReach-satellitanslutning för meddelanden och SOS-larm utan mobil. Jag testade den på löparfestivalen Love Trails i somras och började faktiskt tvivla på ryktena om att en Fenix 9 verkligen kunde vara nära förestående. Vad mer skulle Garmin egentligen kunna lägga till?

Jag åkte till lanseringen av Fenix 9 i Chamonix för att ta reda på det och direkt efteråt spände jag fast Fenix 9 Pro runt handleden och gav mig ut på leden. Den har inte lämnat min handled sedan dess och med sin mer finslipade design, snabbare prestanda och några riktigt roliga nya funktioner för navigering och aktivitetsmätning kan jag konstatera att den är en tydlig förbättring jämfört med Fenix 8.

Fenix 9 Pro har både hölje och boett i titan, vilket gör den lättare, mer hållbar och bättre rustad för tuffa förhållanden. Sida vid sida med min Fenix 8 Pro ser den både snyggare och dyrare ut, mycket tack vare en ny nanogjutningsprocess som ger en mer strömlinjeformad konstruktion utan behov av skruvar. Det gör den dessutom betydligt tunnare i samtliga storlekar och med det nya alternativet på 43 mm – som är modellen jag testar – är den bekvämare att bära till vardags än föregångaren.

AMOLED-skärmen på 3 000 nits är förstås ljusstarkare – även om den inte når upp till MicroLED-alternativet på Fenix 8 Pro – men det är framför allt den förbättrade tydligheten som jag uppskattar. Det nya gröna ljuset i LED-ficklampan gör dessutom stor skillnad för mitt mörkerseende, oavsett om jag är ute sent på vandringsleden eller försöker göra en kopp te mitt i natten utan att väcka hela hushållet.

Garmin är redan branschledande när det gäller kartor och på Fenix 9 Pro laddas kartorna snabbare samtidigt som ett nytt Perspective-läge har lagts till. Jag tycker att det är särskilt användbart vid navigering i stadsmiljö, eftersom det blir enklare att se vilka sidogator och vägkorsningar som väntar längre fram.

Tillsammans med Fenix 9 introduceras också förbättrade Stamina-värden, inklusive nya Stamina Zones, som jag har börjat använda för att bättre anpassa min ansträngning och mitt tempo ute på leden. Helt nytt är Garmin Epic, som i praktiken låter dig gruppera aktiviteter som träningsblock, långdistansvandringar eller äventyrssemestrar för att se deras sammanlagda effekt. Aktiviteten Rucking har också uppdaterats så att den nu tar hänsyn till den extra energi du förbrukar när du bär en tung packning.

Precis som Fenix 8 Pro har den här klockan LTE-M-uppkoppling, vilket innebär att jag enkelt kan svara på meddelanden och telefonsamtal direkt från handleden så länge mobilen finns i närheten. LiveTrack och Location Tracking har också förbättrats, vilket är användbart både för den som utforskar stadsmiljöer och för längre äventyr ute i vildmarken.

För vandrare som mig innebär inReach-satellitanslutningen att jag kan kontakta räddningstjänst från nästan var som helst på planeten. Jag kan dessutom skicka meddelanden till vänner och familj när jag saknar vanlig uppkoppling, även om det bara fungerar via Garmin Messenger-appen. När jag pratade med Garmins Global Lead Product Manager Jon Hosler i Chamonix medgav han att märket ligger en bit efter konkurrenter som Apple på den här fronten, eftersom de har större kontroll över sina mobila ekosystem. Samtidigt betonade han att Fenix först och främst fortfarande är en tränings- och prestationsklocka.

Sammanfattningsvis placerar sig Fenix 9 Pro stadigt på toppen bland GPS-klockor som ett av marknadens allra mest avancerade alternativ. Den är ljusstarkare, snabbare, nästan löjligt fullmatad med funktioner och – föga förvånande – ännu dyrare. Med det sagt är det här knappast en rimlig uppgradering för den som redan har en Fenix 8, eftersom den fortfarande är en fantastisk klocka. Men jämfört med allt som kom före Fenix 8 är den här modellen överlägsen med bred marginal.

Garmin Fenix 9 Pro: specifikationer

Garmin Fenix 9 Pro: pris & tillgänglighet

• Testmodellen Fenix 9 Pro, 43 mm med inReach kostar 13 749 kronor
• Priserna för Fenix 9 börjar på 11 499 kronor
• Fenix 9 Pro Solar, 51 mm med inReach kostar 14 899 kronor

Garmin Fenix 9 Pro, som vi testar här i 43 mm-versionen med inReach, kostar 13 749 kronor i Sverige. Den vanliga Fenix 9, som har ett hölje i fiberförstärkt polymer istället för titan, börjar på 11 499 kronor för 43 mm-modellen. Fenix 9 Pro Solar med inReach i den större storleken på 51 mm kostar i sin tur 14 899 kronor.

Den största modellen på 51 mm erbjuder samtidigt en rejäl ökning av batteritiden, med upp till 31 dagar i smartklockeläge och 56 timmar i aktivitetsläge, jämfört med 10 dagar respektive 18 timmar för 43 mm-modellen.

Om du väljer en modell med inReach behöver du dessutom räkna med kostnaden för ett inReach-abonnemang om du faktiskt vill använda satellitfunktionerna. Sammantaget innebär det att Fenix 9 Pro hamnar i en prisklass som helt enkelt blir för hög för många.

Det höga priset lär dock knappast komma som någon överraskning för den som känner till Garmins Fenix-klockor sedan tidigare och det är svårt att kritisera en så högpresterande teknikpryl byggd i premiummaterial enbart för att den är dyr. Det finns dessutom gott om andra riktigt bra alternativ just nu, däribland Fenix 8, som sannolikt går att hitta till ett lägre pris nu när Fenix 9 har lanserats.

• Värde - poäng: 4/5

Garmin Fenix 9 Pro: design

• Hölje och boett i titan
• Tunnare design
• Ljusstarkare AMOLED-skärm

Jag brukar vara ganska likgiltig inför materialförändringar på mina GPS-klockor, men jag måste erkänna att titanhöljet och titanboetten på Fenix 9 Pro verkligen får den att både se ut och kännas som den dyra klocka den faktiskt är. Designen är slankare och mindre robust till utseendet, vilket både beror på materialvalet och den nya nanogjutningsprocessen som gör att konstruktionen inte längre behöver några skruvar.

Det är inte helt rättvist att jämföra Fenix 9 Pro sida vid sida med Fenix 8 Pro, eftersom den sistnämnda inte finns i 43 mm och det förklarar en del av viktskillnaden på 15 gram, vilket motsvarar nästan 25 procent. Men det räcker att säga att min Fenix 9 Pro är betydligt lättare och tunnare – 16 procent tunnare enligt Garmin – samtidigt som den har ett mindre sportigt utseende, vilket för mig är en enorm förbättring. Om jag ska vara helt ärlig är det här den första Garmin-klockan jag har testat som jag gärna bär hela tiden, även om jag kanske skulle ta av den inför ett bröllop.

AMOLED-skärmen är ljusstarkare än på både min Fenix 8 och Fenix 8 Pro, medan det nya, mer nedtonade färgschemat känns lite mer sofistikerat. Allt ser dessutom lite skarpare ut, oavsett om jag granskar statistiken efter en löprunda eller använder kartorna för att navigera. Jag är också imponerad över hur exakt tangentbordet på pekskärmen är när jag skriver meddelanden, till och med på den minsta tillgängliga skärmen.

I övrigt kommer det mesta att kännas bekant för befintliga Fenix-användare, inklusive de fem knapparna, det intuitiva widgetbaserade gränssnittet och den responsiva pekskärmen – som ibland nästan är för responsiv och exempelvis kan råka öppna väderprognosen när jag står i duschen. Jag har äntligen tagit mig tid att lägga till ett gäng widgets som jag använder ofta i min snabblista, som mitt uthållighetspoäng, uppskattad återhämtning, senaste aktivitet, månfaser och tidvatten, så att allt jag behöver finns redo redan innan jag lämnar huset.

För att se all din statistik behöver du den enormt omfattande Garmin Connect-appen, medan du får använda den något klumpigare Garmin Messenger-appen om du vill skicka meddelanden via satellit. Om jag skulle peka ut en svaghet är det just att dessa två ännu inte har integrerats i en och samma app.

• Design - poäng: 4,5/5

Garmin Fenix 9 Pro: funktioner

• Uppdaterad konstruktion
• Bättre kartor och LED-ficklampa
• Nya verktyg för träning och äventyr

Först och främst har kartorna uppdaterats och enligt Garmin renderas de 40 procent snabbare än på Fenix 8 Pro, samtidigt som panorering går 30 procent snabbare när du letar efter något längre fram. Kartorna har dessutom fått ett nytt perspektivläge som du kan aktivera för att få en bättre överblick över vad som väntar längre fram på rutten.

En annan nyhet är Stamina Zones, som använder puls, tempo och hastighet. Hosler förklarar att de kan vara mer användbara än pulszoner när du vill anpassa din ansträngningsnivå. Jag har lagt till dem på dataskärmarna för olika aktivitetslägen, så att jag kan se vilken zon jag befinner mig i och hur mycket av min potentiella uthållighet jag använder. Det märks tydligast under intervallträning, där jag kan se hur zonerna sjunker och stiger, men även under längre pass i lugnt tempo är det ett intressant sätt att se hur mycket energi jag kan tänkas ha kvar om jag fortsätter i samma tempo.

Efter en aktivitet kan jag se vilka aktiviteter som bidrar mest till mitt Endurance Score – vandring i mitt fall – och få uppskattningar av hur länge jag bör kunna springa i ett visst tempo. Tydligen klarar jag över sju timmar i mitt lugna tempo och nästan 20 minuter vid maximal ansträngning, även om jag ännu inte har satt det på prov.

Garmins satsning på att förbättra Rucking-läget under de senaste åren tyder på att aktiviteten blir allt populärare och nu kan läget ge bättre uppskattningar av din energiförbrukning istället för att bara fungera som ett sätt att registrera olika aktiviteter. Med Fenix 9 kan du sätta ett kalorimål istället för ett mål baserat på distans eller tid och dessutom ändra vikten på din packning mitt under aktiviteten. Hosler förklarar att det ger mer exakta värden för den som exempelvis vandrar uppför med vatten eller stenar i ryggsäcken och sedan gör sig av med den extra vikten inför nedstigningen. Jag vandrar ofta med tung packning och nu visar min aktivitetsrapport skillnaden mellan kalorierna jag har förbränt genom själva aktiviteten och den extra förbrukningen som beror på packningens vikt. Det är lite intressant och skulle i teorin kunna påverka hur jag planerar mitt energiintag under en längre flerdagarsvandring.

En väldigt rolig – om än knappast nödvändig – funktion som lanseras med Fenix 9 och Fenix 9 Pro är Garmin Epic, som låter dig gruppera flera aktiviteter. När jag först hörde talas om funktionen under presskonferensen var jag orolig för att den skulle likna det något överflödiga Adventure Journal i Coros Nomad, men efter att ha testat den kan jag säga att jag verkligen gillar den. Jag gjorde ett snabbt test i Chamonix genom att gruppera alla fem vandringar och traillöpningar jag gjorde där, så att jag kunde se den sammanlagda distansen, tiden ute på lederna och tillhörande hälsodata.

Funktionen fungerar dessutom retroaktivt, så jag har kunnat skapa en Epic för förra årets vandring till Everest Base Camp och äntligen se hela den oförglömliga resan som ett enda äventyr – från en karta över hela min elva dagar långa rutt till den totala höjdökningen. Jag kan dela min Epic med vänner och familj, men jag kan definitivt se att det kommer att finnas efterfrågan på att Garmin utvecklar funktionen så att den kan skapa en video som användare kan dela på sociala medier.

När det gäller uppkoppling har jag ett aktivt inReach-abonnemang, vilket innebär att jag kan larma efter hjälp nästan var jag än befinner mig, även om jag lyckligtvis inte har behövt göra det ännu. Funktionen är beroende av Garmin Messenger-appen och de flesta av mina vänner och familjemedlemmar använder inte den, så det här är ett område där Fenix ligger efter Apple Watch Ultra 3. I våra samtal var Hosler tydlig med att han inte ser klockan som en fullständig ersättare för en separat satellitenhet som min Garmin inReach Mini 2, utan snarare som en praktisk reservlösning. LiveTrack har också förbättrats och nu kan du skicka en spårningslänk direkt från mobilen, vilket är användbart både för löpare i stadsmiljö och för vandrare.

Sist men absolut inte minst måste jag förstås nämna allas favoritfunktion: den uppgraderade LED-ficklampan. Den hyllades av elitlöpare som Katie Schide, Tom Evans och Elsey Davis i Chamonix, som alla beskrev den som en av sina favoritfunktioner från Garmin.

Både Fenix 9 och Fenix 9 Pro har fått ett nytt alternativ med grönt ljus, vilket är bättre för mörkerseendet – även om din partner kanske inte uppskattar det riktigt lika mycket när du letar efter dina löparstrumpor klockan fem på morgonen. Den ersätter kanske inte en pannlampa under en löprunda i mörkret, men när batteriet i pannlampan tar slut kommer du att vara glad att du har din Garmin.

Lägg till alla funktioner som redan fanns i Fenix 8 och jag har svårt att föreställa mig vad mer du egentligen skulle kunna önska dig av en klocka.

• Funktioner - poäng: 5/5

Garmin Fenix 9 Pro: prestanda

• Pålitliga sensorer
• Blixtsnabba kartor
• Bättre mörkerseende

Garmin Fenix 9 Pro har samma sensorer som sin föregångare och efter att ha testat de båda klockorna under samma löprunda känner jag mig trygg med att säga att mätvärdena i princip var identiska. Hosler förklarade dock att skillnader i GPS-data kan bero på att klockorna sitter på olika handleder och därmed pekar åt olika håll.

Jag föredrar den mindre storleken på 43 mm, men det innebär samtidigt att jag får offra en del batteritid. Under min första två timmar långa vandring tappade batteriet 17 procent, vilket var lite chockerande. Sedan dess har jag använt Max Battery-läget under längre pass, som använder olika energisparfunktioner och i gengäld ger något sämre GPS-precision.

Under de senaste tio dagarna har jag gjort fyra kortare vandringar och löprundor i Chamonix, två spinningpass, ett simpass i bassäng, en längre traillöpning, ett kortare löpbandspass och en lugn löprunda. Jag körde batteriet hela vägen ner till noll, behövde ladda klockan en gång och nu ligger batterinivån på 61 procent. Vid vanlig användning, där jag normalt använder aktivitetsläget minst 30 minuter om dagen, räknar jag med att behöva ladda ungefär en gång i veckan. Under en flerdagarsvandring skulle jag däremot räkna med att behöva ladda åtminstone varannan dag. Jämför man 51 mm-versionerna av Fenix 9 Pro och Fenix 8 Pro sida vid sida har Fenix 9 Pro däremot bättre batteritid, så om uthållighet är viktigast för dig är det värt att välja den större modellen.

Skärmen är väldigt lätt att läsa av i alla möjliga ljusförhållanden, från strålande solsken till ösregn, och reagerar snabbt när jag lyfter handleden. Responsen blir dock naturligt nog något långsammare när batterinivån börjar bli låg.

Jag satte kartorna på prov direkt i Chamonix genom att lägga upp en rutt till ett kafé på bergssidan längs Tour du Mont Blanc. Allt renderas så snabbt och smidigt att jag knappt behöver stanna upp och tänka på det. Perspektivläget var inte särskilt användbart ute på vandringslederna, men fungerade desto bättre när jag navigerade genom Chamonix livliga gator, där det ofta är lite knepigt eftersom min mobil inte fungerar särskilt bra.

Under mitt första test provade jag medvetet att lämna rutten för att se om kartorna skulle räkna om den, men det fungerade inte. I efterhand verkar det dock ha berott på att Garmin höll på att lansera klockan globalt samtidigt som jag testade den. När jag kom tillbaka till Skottland gav jag mig ut på en 12 kilometer lång traillöpning och då fungerade omdirigeringen perfekt.

LTE-anslutningen innebär att jag kan lämna mobilen i ryggsäcken, vilket faktiskt är riktigt befriande. Under min senaste traillöpning skickade jag en länk via Garmin Connect till min pojkvän så att han kunde följa mig och det fungerade fint – även om hans intresse för att faktiskt göra det var ganska svalt. Jag har också skickat några testmeddelanden till de få kontakter jag har på Garmin Messenger. Det är enkelt att skriva direkt på klockan och meddelandena skickas iväg på ett ögonblick.

Jag är inte särskilt förtjust i att sova med en klocka på handleden, men tack vare den tunnare designen har jag kunnat testa sömnmätningen och den är riktigt exakt. De efterföljande värdena för Training Readiness och uppskattningarna av min återhämtning har dessutom stämt ganska bra överens med hur jag faktiskt känner mig.

Även på natten har det nya gröna ljuset i ficklampan snabbt gjort mitt tidigare så älskade röda ljus nästan överflödigt. Det gör det enklare än någonsin att smyga runt hemma utan att gå in i saker och jag kan till och med läsa en bok i sängen utan att behöva tända lampan.

• Prestanda - poäng: 5/5

Bör du köpa Garmin Fenix 9 Pro?

Köp den om…

Dina äventyr tar dig ut i vildmarken

Fenix 9 Pro har alla verktyg du behöver för äventyr långt från civilisationen, plus tekniken som kan hjälpa dig att ta dig därifrån om något skulle gå fel.

Du har använt en äldre Fenix-modell än Fenix 8 i flera år

Till och med fantastiska Fenix 7 bleknar i jämförelse med den här modellen.

Du är en teknikentusiast med stor budget

Här får du det bästa Garmin har att erbjuda på teknikfronten – men till ett minst sagt högt pris.

Köp den inte om…

Du har redan Fenix 8

Fenix 8 är en fantastisk klocka och även om Fenix 9 Pro definitivt är en uppgradering finns det inte tillräckligt starka skäl för att motivera ett byte.

Du vill spara pengar

Med ett pris på 13 749 kronor för modellen vi testar är det här en klocka som verkligen svider i plånboken.

Andra alternativ

Så testade jag

Från den ursprungliga skribenten;

Jag har testat den här klockan från de franska Alperna till Skottland, under flera vandringar, traillöpningar och löprundor på asfalt, med några träningspass inomhus på motionscykel, löpband och i bassäng som omväxling. För säkerhets skull har jag också jämfört den med Garmin Fenix 8 Pro och Suunto Vertical 2, samtidigt som jag har ägnat timmar åt att prata med Garmins experter och djupdyka i all data både på klockan och i Garmin Connect-appen.

• Först testad i augusti 2026
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

När det gäller e-papperssurfplattor för anteckningar erbjuder Boox några av de mest mångsidiga alternativen tack vare sitt Android-baserade operativsystem, och Boox Go 10.3 (Gen II) Lumi är utan tvekan den bästa av dem – trots sitt något omständliga namn. Från och med nu kommer vi helt enkelt att kalla den för Lumi.

Vi gillade redan originalmodellen och beskrev den reMarkable-liknande surfplattan som ett nöje att använda i vårt test av Boox Go 10.3. Genom att bara lägga till ett frontljus och göra batteriförbrukningen mer effektiv har den kinesiska tillverkaren gjort andra generationen ännu bättre.

Även om skärmen är något långsammare än vad vi har upplevt på andra enheter, som Kindle Scribe från 2024 och 2025, ger frontljuset betydligt bättre kontrast, vilket gör det enklare att läsa – oavsett om det handlar om en e-bok eller handskrivna anteckningar. Vi bör dock nämna att det även finns en Gen II-modell utan frontljus, men enligt oss gör den belysta skärmen e-papperssurfplattan betydligt mer användbar i alla situationer. Med frontljuset blir den dessutom ett verkligt alternativ till Kindle Scribe – återigen tack vare det Android-baserade operativsystemet som ger användaren tillgång till Google Play Store.

Den tidigare nämnda långsamma skärmen är däremot en besvikelse. Varje gång vi väckte Lumi för att läsa eller skriva behövde skärmen uppdateras ett par gånger (tydligt markerat med texten "Rendering" när enheten väcks direkt till det inbyggda biblioteket) innan den stabiliserade sig. Sidvändningarna fungerar visserligen bra, men även här är Amazons Kindle Scribe-modeller från 2025 ett snäpp snabbare. Kort sagt verkar skärmens prestanda inte ha förbättrats jämfört med första generationens Go 10.3.

Vi kan leva med den något långsammare skärmen, men vi har svårt att förstå varför Boox valde att pensionera styluspennan som följde med den ursprungliga Go 10.3, eftersom den var betydligt bättre än den medföljande InkSense Plus-pennan. Den nya stylusen glider inte lika mjukt över skärmen när vi skriver och är dessutom tyngre, vilket försämrar den viktigaste delen av användarupplevelsen.

Så hur gärna vi än skulle vilja säga att Lumi är en förbättring jämfört med sin föregångare – vilket den faktiskt är på ett par områden – känns det som att Boox har tagit två steg framåt (med frontljuset och batteritiden), men samtidigt ett steg tillbaka med styluspennan.

Boox Go 10.3 Gen II Lumi: pris & tillgänglighet

• Tillkännagavs i mars 2026
• Pris 4 599 kronor

Med tillägget av ett frontljus är Boox Go 10.3 (Gen II) Lumi betydligt dyrare än den ursprungliga Go 10.3 vid lanseringen. Den nya modellen kostar 4 599 kronor kronor, vilket är omkring 800 kronor mer än vad originalet kostade när det lanserades 2024.

Det är en rejäl prishöjning, men med tanke på hur mycket dyrare teknik blivit till följd av RAM-bristen är vi inte särskilt förvånade. Priset är fortfarande konkurrenskraftigt jämfört med konkurrenter som Amazon Kindle Scribe (3:e generationen, 2025) med 32 GB lagring, medan Lumi erbjuder dubbelt så mycket lagringsutrymme. Lägg därtill flexibiliteten hos Android, så kan Lumi utan tvekan ses som ett mer prisvärt alternativ (även jämfört med reMarkable-modellerna). Samtidigt gör den övergripande prestandan och användarupplevelsen att vi tvekar inför att rekommendera den framför konkurrenterna.

Om frontljuset inte är viktigt kan du välja Gen II-versionen utan denna funktion. Båda Gen II-modellerna från Boox levereras med InkSense Plus-stylusen och ett magnetiskt fodral med automatisk väckning och viloläge.

• Värde: 4/5

Boox Go 10. Gen II Lumi: specifikationer

Boox Go 10. Gen II Lumi: design & skärm

• Snygg och lätt e-papperssurfplatta, men en klumpig stylus
• 10,3-tums E Ink-skärm med bra kontrast
• Texturerad baksida ger bättre grepp

Med sitt äggskalsvita chassi och sina metalliska detaljer tyckte vi att första generationens Boox Go 10.3 var en riktigt snygg surfplatta, så vi är glada över att se att Gen II-versionen i stort sett är oförändrad. Den enda märkbara skillnaden är en något mer texturerad baksida som ger bättre grepp, vilket är viktigt på en så tunn enhet som modellerna i Go-serien. Det är också värt att nämna att de två Gen II-versionerna är identiska rent fysiskt, men modellen utan frontljus väger cirka 14 gram mindre eftersom den saknar LED-belysning.

Trots sitt tunna format väger Lumi bara 364 gram, vilket faktiskt är mindre än första generationens Go 10.3 som vägde 375 gram trots att den saknade frontljus. Den nya modellen är visserligen omkring 0,2 mm tjockare än föregångaren, men det är en så liten skillnad att den knappt märks.

Det är fortfarande en mycket tilltalande enhet och trots den tunna konstruktionen har den dubbla högtalare på var sin sida om USB-C-porten på undersidan, tillsammans med en mikrofon. Den enda fysiska knappen är ström-/viloknappen på ovansidan. Däremot finns ingen microSD-plats för att utöka lagringsutrymmet. Den bredare skärmramen på ena sidan ger gott om plats för handen, men att hålla en så tunn enhet under längre stunder är inte nödvändigtvis särskilt ergonomiskt. Lägger du dessutom till det medföljande fodralet blir surfplattan bara tyngre.

Vi behöver också säga några ord om fodralet. Det är klätt i konstmocka och har tyvärr den avtagbara flik som vi verkligen ogillar. Det bruna mockaliknande materialet börjar dessutom tappa sin lyster redan efter några dagars användning, så vi är tveksamma till hur väl det kommer att hålla över tid. Vi har också svårt att förstå varför Boox fortsätter att göra den magnetiska fliken avtagbar. Det här har varit fallet på de senaste Boox-enheterna vi testat och vi tycker att det är irriterande.

På tal om stylusen är den magnetiska infästningen helt okej, men precis som på de flesta liknande enheter är den inte tillräckligt stark för att hålla pennan säkert på plats under transport. Du behöver därför förlita dig på fodralet.

Boox har också bytt ut pennan och levererar nu InkSense Plus-stylusen, som har en tjockare spets och inte glider lika mjukt över skärmen som föregångaren. Den är dessutom något tyngre, vilket gör att den känns klumpigare i handen. Enligt oss försämrar det precisionen när vi skriver eller ritar på skärmen. Som vi har konstaterat tidigare kan stylusen vara avgörande för användarupplevelsen på en e-papperssurfplatta. Tyvärr håller Boox, precis som reMarkable, på att överge stöd för EMR-teknik i sina skärmar, vilket innebär att du inte längre kan använda en stylus från en tredjepartstillverkare med Lumi.

Boox har inte avslöjat vilken E Ink-teknik som används här, men den 10,3 tum stora skärmen med en upplösning på 300 ppi levererar ändå en bra upplevelse. Den har inte den varmare, gulaktiga ton som vi har sett på vissa andra Boox-enheter, och frontljusets stegvisa justeringar för både ljusstyrka och färgtemperatur fungerar utmärkt. Det ger text och handskrivna anteckningar betydligt bättre kontrast, vilket gör Lumi till en klart bättre läsplatta än sin föregångare.

• Design & skärm: 4/5

Boox Go 10. Gen II Lumi: mjukvara

• Kör ett anpassat operativsystem baserat på Android 15
• Relativt rent användargränssnitt, men det tar tid att vänja sig
• Många bra förinstallerade appar, samtidigt som Google Play Store gör den mycket mångsidig

Medan den ursprungliga Go 10.3 från 2024 körde Android 12 har Lumi (och dess billigare syskonmodell) uppgraderats till Android 15, om än i en kraftigt anpassad och avskalad version av Googles operativsystem. Du har fortfarande full tillgång till Google Play Store, vilket innebär att du i teorin kan installera vilken Android-app som helst. Samtidigt är e-papperssurfplattor knappast avsedda för att streama video eller spela spel.

Med det sagt levereras i princip alla Boox-enheter med flera inbyggda appar som är riktigt bra i sig själva och som dessutom har förbättrats över tid. De känns numera mer strömlinjeformade än tidigare. Det betyder dock inte att användarupplevelsen är särskilt enkel – om du aldrig har använt en Boox-enhet tidigare kommer det att ta ett tag innan du hittar rätt bland alla funktioner, eftersom många mindre inställningar fortfarande är gömda i undermenyer.

Det som skiljer Go-serien från andra Boox-surfplattor är navigeringen på startskärmen. Huvudmenyn är placerad vertikalt längs vänsterkanten, där biblioteket är standardvyn. Du kan dock anpassa huvudmenyn i inställningarna och själv välja vilka appar som ska visas eller döljas.

Möjligheterna att anpassa användarupplevelsen har aldrig varit något problem för Boox. Du kan välja mellan flera alternativ för systemvisning och gester, och även finjustera de enskilda inbyggda apparna efter eget tycke. Till och med NaviBall är helt valfri och kan konfigureras för att utföra en mängd olika funktioner.

Kontrollcentret har inte förändrats särskilt mycket de senaste åren, och vi är fortfarande inte övertygade om att en AI-assistent är särskilt nödvändig på en e-pappersenhet. Samtidigt kan vi tänka oss att vissa avancerade användare uppskattar möjligheten.

Precis som tidigare kan du logga in på flera molntjänster, däribland Google Drive och Dropbox. Det finns även fullt stöd för Evernote och OneNote, och du kan ladda ner andra produktivitetsappar vid behov. Tänk dock på att alla tredjepartsappar inte är optimerade för den här typen av enhet.

En av funktionerna vi verkligen uppskattar på Boox mer avancerade anteckningssurfplattor är stödet för OTG (On-The-Go). Det innebär att vi kan ansluta en extern hårddisk eller en portabel SSD direkt till USB-C-porten för att överföra filer. Faktum är att det är den metod vi använder mest, trots att BooxDrop är en smidig lösning för molnöverföring. Numera bryr vi oss knappt ens om att logga in på vårt Google Drive-konto på en Boox-enhet.

Det finns egentligen väldigt lite att klaga på när det gäller mjukvaran – det är istället skrivupplevelsen som drar ner helhetsintrycket.

• Mjukvara: 4,5/5

Boox Go 10. Gen II Lumi: användning

• Skärmens höga kontrast med frontbelysningen ger en mycket trevlig läsupplevelse
• Den medföljande pennan är däremot inte lika bra att skriva med som den tidigare modellen

En enhet kan se fantastisk ut och erbjuda riktigt bra mjukvara, men i slutändan är det användarupplevelsen som avgör hur bra den faktiskt är. Det är precis där Go 10.3 Gen II Lumi hamnar – den gör mycket rätt, inte minst när det gäller läsning, men dess viktigaste funktion, att skriva, är en besvikelse.

Läsning

Att läsa på Lumi är riktigt trevligt. Frontbelysningen gör att texten framträder betydligt bättre och ger en kontrast som den första generationen saknade. Sidvändningarna är också tillräckligt snabba och skärmen reagerar bra på både tryck och gester.

Samtidigt tycker vi att den känns lite långsam för en e-papperssurfplatta som lanserades 2026. Varje gång vi väckte Lumi under testperioden tog det exempelvis en stund innan en e-bok öppnades från den inbyggda biblioteksappen.

Det såg ut som att appen uppdaterade skärmen två gånger innan sidan slutligen renderades. Som jämförelse tar tredje generationens Kindle Scribe från 2025 visserligen en eller två sekunder på sig att öppnas, men den flimrar inte och uppdaterar inte sidan på samma sätt – upplevelsen känns betydligt mjukare när enheten väcks. Detsamma gäller Kobo Libra Colour och Kindle Paperwhite från 2024.

Boox avslöjar inte vilken E Ink-teknik som används här, men bortsett från att skärmen är något långsam när enheten väcks har vi egentligen inget att klaga på när det gäller läsupplevelsen. Böcker och bilder visas skarpt och tydligt, särskilt med frontbelysningen aktiverad.

Skrivande

Samma förbättrade kontrast med frontbelysningen gäller även i anteckningsappen, där handskriven text ser skarp och tydlig ut på skärmen. Däremot är själva skrivupplevelsen inte lika bra som på första generationens Go 10.3, eftersom Boox har bytt ut den medföljande pennan.

Den tidigare pennan hade en tunnare spets som gled betydligt smidigare över skärmen. Den nya InkSense Plus-pennan är tyngre och den något grövre spetsen känns som att den måste dras över skärmen med större kraft för att lämna ett streck. Den upplevs helt enkelt som klumpigare.

Boox har dessutom gått ifrån EMR-skärmar, vilket innebär att du inte längre kan byta ut pennan mot en annan modell. Vi testade en äldre Boox-penna (som tidigare följde med Note-serien), men den fungerade inte. Det är verkligen synd, eftersom skrivandet är Lumis främsta användningsområde och just den upplevelsen blir en besvikelse.

Den inbyggda anteckningsappen är däremot mycket funktionsrik. Faktum är att den sannolikt erbjuder fler funktioner än genomsnittsanvändaren behöver, men för studenter, lärare och forskare är den ett utmärkt verktyg.

• Användarupplevelse: 3,5/5

Boox Go 10. Gen II Lumi: prestanda

• Bra prestanda i de flesta lägen, förutom när enheten väcks
• Märkbar ghosting, särskilt i anteckningsappen
• Exceptionell batteritid för en Android-enhet

Lumis övergripande prestanda är något av en blandad upplevelse. Den använder visserligen ett kraftfullare chipset – Qualcomm Snapdragon 690 – jämfört med originalets Snapdragon 680, men det har egentligen inte gjort någon större skillnad för hur snabbt enheten utför sina uppgifter.

Det är inte en kritik, utan snarare en iakttagelse. Amazons senaste Kindle Scribe-modeller är helt enkelt snabbare. Sidvändningarna sker så fort att man knappt hinner uppfatta dem, och fördröjningen mellan pennans rörelse och strecket som visas på skärmen är i princip obefintlig. Lumi är bara en aning långsammare på båda dessa punkter, men skillnaden märks om man använder den sida vid sida med Kindle Scribe (3:e generationen) från 2025.

Den långsamma uppstarten när skärmen väcks är också något som har stört oss, och vi har redan nämnt den mindre lyckade skrivupplevelsen. Dessutom är vi förvånade över hur mycket ghosting som fortfarande förekommer på Boox-enheter, inklusive Lumi – något Amazon helt har lyckats eliminera på sina Kindle-modeller. Ghostingen syns faktiskt i nästan alla bilder i den här recensionen, även i bildgalleriet.

Där Lumi verkligen briljerar är batteritiden. Den använder fortfarande samma batteri på 3 700 mAh som första generationen, men oavsett vilka mjukvaruoptimeringar Boox har gjort räcker batteriet nu i veckor snarare än dagar. Det är den första Android-baserade digitala anteckningsboken vi har testat som erbjuder en batteritid i klass med Kindle Scribe, även om den naturligtvis varierar beroende på hur enheten används.

I vårt fall, med ungefär en timmes läsning och 30 minuters skrivande per dag, räckte batteriet i 17 dagar. Frontbelysningen var inställd på medelhög ljusstyrka och en liknande nivå av varmton, Wi-Fi var aktiverat hela tiden medan Bluetooth var avstängt.

Att använda molntjänster påverkade inte batteritiden nämnvärt, medan mer intensiv webbsurfning drog lite extra ström – men inte särskilt mycket.

Laddningstiden var genomsnittlig. Batteriet på 3 700 mAh gick från 19 till 100 procent på knappt två timmar med en väggladdare och en högkvalitativ USB-C-kabel.

• Prestanda: 3,5/5

Bör du köpa Onyx Boox Go 10.3 (Gen II) Lumi?

Köp den om...

Köp den inte om...

Andra alternativ

Så testade vi Onyx Boox Go 10.3 (Gen II) Lumi

Jag har testat ett stort antal e-boksläsare och e-papperssurfplattor för anteckningar för TechRadar, vilket gör att jag har goda förutsättningar att jämföra Boox Go 10.3 (Gen II) Lumi med sina konkurrenter.

Precis som med alla liknande enheter jag tidigare har testat var det första jag gjorde att logga in på Google Play Store och ladda ner Kindle- och Kobo-apparna. Därefter använde jag OTG-stödet för att överföra e-böcker direkt från en portabel SSD via USB-C-porten, men jag testade även BooxDrop och filöverföring via Google Drive för att utvärdera de olika tjänsterna.

Lumi blev sedan min dagliga e-boksläsare och anteckningsenhet under fyra veckor. Jag använde den i genomsnitt två till tre timmar om dagen för både läsning och skrivande. Jag är ingen konstnär, så jag testade inte ritfunktionerna.

Av ren nyfikenhet laddade jag även ner Geekbench 6 från Google Play Store för att mäta processorns prestanda. Dessutom överförde jag några MP3-filer till enheten för att testa de inbyggda högtalarna.

• Läs mer om hur vi testar produkter på TechRadar
• Först testad i juli 2026

Jag har inte alltid varit ett AirPods-fan. Faktum är att när Apple presenterade Apple Music Lossless och Hi-Res Lossless utan extra kostnad som en del av Apple Music-abonnemanget i maj 2021 var jag ganska hård mot företagets hörlurar – och fortsatte att vara det under en längre tid.

Varför? Därför att det tog ytterligare fyra år för teknikjätten från Cupertino att faktiskt lista ut hur de skulle få sitt eget förlustfria musikformat att fungera i sina egna flaggskeppshörlurar.

En annan sak som tagit väldigt lång tid? Att lansera en andra generation av dessa hörlurar. Det har gått fem år och tre månader mellan generationerna, en enorm tid inom teknikvärlden och närmast en evighet inom Bluetooth-ljud och marknaden för de bästa brusreducerande hörlurarna.

En positiv bieffekt av detta är att min egen försening med att publicera recensionen känns ganska obetydlig i jämförelse. Jag tillbringade nämligen en tid på sjukhus, men det gav mig samtidigt möjlighet att testa ANC-funktionen i ett mycket relevant användningsscenario.

Jag nämner dock tidslinjen främst för att understryka att man, baserat enbart på utseendet, lätt kan tro att Apple inte använt tiden särskilt väl. Öronkåpornas design, det nätliknande huvudbandet, drivrutinerna och ja, till och med det ökända "hörlurs-BH"-fodralet är i princip oförändrade jämfört med originalet.

Hade Apple inte budget för forskning och utveckling? Eller ansåg ingenjörerna att designen från 2020 fortfarande var den optimala lösningen när det gäller form, konstruktion, drivrutinstorlek och materialval?

Och varför är jag så negativ när betyget högst upp i recensionen är så positivt?

Svaret på alla dessa frågor är enkelt: om du använder en iPhone 15 Pro – alltså den äldsta iPhone-modellen som stöder Apple Intelligence – eller en nyare modell, är AirPods Max 2 bland de mest imponerande, funktionsrika och kompletta hörlurar som stänger ute omvärlden som jag någonsin har testat. Jag har arbetat med detta på heltid sedan 2019.

De är utan tvekan de bästa brusreducerande hörlurarna för iPhone på marknaden.

Nu räcker det om vad Apple inte har gjort med AirPods Max 2. Låt oss istället prata om det som faktiskt har uppdaterats.

Den stora nyheten är H2-chippet som ersätter H1-chippet från originalmodellen. Eftersom det är samma Apple-utvecklade ljudprocessor som debuterade i AirPods Pro 2 i september 2022 och även används i AirPods 4, AirPods Pro 3 och första generationen av Apple Vision Pro från 2023 kanske det inte låter som den mest uppseendeväckande uppgraderingen.

Men i AirPods Max gör det ett enormt arbete.

H2-chippet – eller snarare H2-chippen, eftersom det sitter ett i varje öronkåpa – möjliggör en lång rad nya funktioner. Adaptive Audio gör att transparensläget automatiskt kan filtrera bort vissa störande ljud, samtidigt som du kan justera hur aggressiv funktionen ska vara. Conversation Awareness sänker automatiskt volymen på musiken och släpper igenom omgivningsljud när du börjar prata med någon, för att sedan återställa allt när samtalet är över.

Dessutom tillkommer Loud Sound Reduction och Personalized Volume, som hjälper till att skydda hörseln samtidigt som ljudprofilen behåller sin karaktär. Här finns även Live Translation, en funktion som jag faktiskt uppskattade betydligt mer här än i AirPods Pro 3. Anledningen är att den är mycket enklare att aktivera genom att hålla inne AirPods Max-knappen för lyssningslägen.

Den nya Voice Isolation-funktionen förbättrar samtalskvaliteten när det blåser eller är mycket bakgrundsljud omkring dig. Tack vare den extra processorkraften från H2-chippet får du dessutom betydligt bättre röstupptagning från hörlurarnas mikrofoner. Totalt finns nio mikrofoner, varav tre används för röstsamtal.

Utöver detta kan du använda huvudgester för att svara på samtal eller bekräfta meddelanden genom att nicka, eller skaka på huvudet för att avvisa dem. Du kan till och med svara Siri helt ljudlöst.

Den nya Camera Remote-funktionen innebär också att du kan använda Digital Crown på AirPods Max 2 för att ta bilder med kameran på din iPhone.

Jag sparade dock det bästa till sist.

Apple säger att den aktiva brusreduceringen är "upp till 1,5 gånger effektivare än i föregående generation", och när Apple gör ett sådant påstående lyssnar jag. Brusreduceringen här är på nästa nivå. Jag menar verkligen nästan total tystnad. Den är lugnande, omslutande och avskärmande. Det känns som att musiken spelas mot en bakgrund av fullständig stillhet. Om det är precis det du söker ska du köpa dessa hörlurar.

Finns det några nackdelar? Ja, två. Batteritiden ligger fortfarande på 20 timmar, något som många betydligt billigare konkurrenter utan problem överträffar. Dessutom saknas fortfarande stöd för trådlösa högupplösta kodekar.

Du kan visserligen lyssna på förlustfritt ljud, men då måste du använda den medföljande USB-C-kabeln eller köpa Apples USB-C till 3,5 mm-kabel separat. Den möjligheten introducerades till originalmodellen genom en mjukvaruuppdatering i mars 2025.

Spelar det någon roll? För mig gör det faktiskt inte det. När jag väger in den skärpa, klarhet, slagkraft, spelglädje, separation och rena musikalitet som AirPods Max 2 erbjuder är det lätt att förlåta dessa brister. Och jag säger väldigt sällan att varken högupplösta kodekar eller batteritid inte spelar någon roll.

Apple AirPods Max 2: pris & släppdatum

• Presenterades den 16 mars 2026 (förbokningarna öppnade den 25 mars 2026)
• Pris 6 490 kronor
• Finns i färgerna Midnight (svart), Starlight (vit), Purple, Blue och Orange

De första AirPods Max lanserades i december 2020 med ett pris på 5 999 kronor. Med AirPods Max 2 höjer Apple priset något till 6 490 kronor.

Hur ser konkurrensen ut i den här prisklassen? AirPods Max 2:s främsta konkurrenter är förmodligen de femstjärniga Bose QuietComfort Ultra (2 Gen), som säljs för något lägre 4 000 kronor, samt de lika högt betygsatta Bowers & Wilkins Px8 S2, som kostar betydligt mer med ett pris på över 7 000 kronor. Vi får heller inte glömma de utmärkta Sony WH-1000XM6, som säljs för 3 990 kronor.

Det råder med andra ord ingen brist på konkurrens i den här prisklassen. Och med alternativ som de betydligt billigare Nothing Headphone (a), som också erbjuder kamerafjärrkontroll, finns det dessutom gott om lockande alternativ även längre ner i prisstegen.

Apple AirPods Max 2: specifikationer

Apple AirPods Max 2: funktioner

• Live Translation är användbart på riktigt
• Adaptive Audio fungerar bra, ANC är utmärkt
• Conversation Awareness förändrar hur man använder hörlurarna

Jag har redan nämnt många av de nya funktionerna, så det kan vara värt att börja med en Apple-funktion som faktiskt saknas: pulsmätning. Den finns både i AirPods Pro 3 och Beats Powerbeats Pro 2, men trots den imponerande uppsättningen sensorer i AirPods Max 2 – en optisk sensor, positionssensor, accelerometer och sensor för att upptäcka fodralet i varje öronkåpa, samt ett gyroskop i den vänstra kåpan – finns här ingen infraröd PPG-sensor som kan mäta blodflödet.

Därför används AirPods Max 2 inte heller som en inkörsport till Apples Fitness-app på samma sätt som företagets earbuds, och du får ingen virtuell tränare på köpet – på gott och ont.

Du får heller inte tillgång till Apples funktioner för hörseltest eller hörapparat. De enda funktionerna som fokuserar på hörselhälsa är Loud Sound Reduction, som aktivt minskar exponeringen för höga omgivningsljud när du använder transparens- eller adaptivt läge, samt Personalized Volume, som automatiskt justerar volymen efter omgivningen. Båda fungerar dock mycket bra.

Men tillbaka till det du faktiskt får – och högst upp på listan för mig personligen står Live Translation. Varför? För att funktionen aktiveras genom ett diskret långt tryck på knappen för lyssningslägen, alltså den avlånga knappen på höger öronkåpa som inte är Digital Crown. Jag upplevde detta som betydligt smidigare än att försöka klämma ihop båda stammarna på mina AirPods Pro 3.

Snabb åtkomst är avgörande för den här typen av funktioner och under en resa till Girona i Katalonien – staden där delar av säsong sex av Game of Thrones spelades in – visade sig Live Translation vara genuint användbar snarare än bara en rolig teknikdemo.

Girona är visserligen en katalansktalande stad och katalanska stöds ännu inte av Apple, men jag hörde gott om spanska under resan. Dessutom har jag en mycket tålmodig partner som talar båda språken flytande. Några exempel på våra konversationer kan ses här nedanför.

Jag har tidigare sagt att Live Translation är en funktion som kräver lite förberedelser – helst innan den romantiska weekendresan börjar. Det finns nämligen en del saker som måste vara på plats.

Du behöver en iPhone 15 Pro eller nyare med iOS 26 eller senare, Apple Intelligence måste vara aktiverat, appen Översätt måste vara installerad tillsammans med de språkpaket du vill använda och hörlurarna måste ha den senaste firmware-versionen.

Jag anpassade även Action-knappen på min iPhone 15 Pro Max så att den startar Live Translation direkt. I stunden är det ofta snabbare att trycka på telefonen än på hörlurarna och med den här funktionen handlar allt om att komma igång snabbt.

När allt väl är konfigurerat spelas översättningarna upp direkt i hörlurarna samtidigt som både svaren och översatta versioner av mina egna frågor visas på telefonens skärm.

Visst, personen du pratar med kanske tycker att det är lite märkligt att du inte tar av dig hörlurarna under samtalet, men funktionen fungerar fantastiskt bra och med väldigt låg fördröjning.

När det gäller övriga nya funktioner och förbättringar finns allt samlat i AirPods Max-menyn i inställningarna eller via Kontrollcenter genom att svepa ner från skärmens övre högra hörn.

Här hittar du lyssningslägena Av, Transparens, Adaptivt ljud och Brusreducering. Transparensläget fungerar mycket bra utan att få musiken att låta tunn, även om det saknas en justerbar reglagefunktion. Det adaptiva läget har däremot en reglagefunktion som låter dig bestämma hur mycket omgivningsljud som ska släppas in, samtidigt som hörlurarna automatiskt anpassar sig efter miljön omkring dig.

För mig är den bästa lösningen i de flesta situationer att använda brusreducering tillsammans med Conversation Awareness, som finns längre ner i samma meny. Det innebär att jag som standard slipper störas av omgivningen, men så fort jag börjar prata sänks musiken automatiskt och omgivningsljuden släpps igenom.

Det betyder inte att Adaptive Audio är dåligt – för det är det inte. Jag märkte bara att jag ständigt drog reglaget mot lägre nivåer för att minimera distraktioner. Om du däremot inte har möjlighet att stänga ute omvärlden under arbetsdagen kommer det adaptiva läget sannolikt att passa dig perfekt.

Om du bara tar med dig en enda sak från den här recensionen vill jag att det ska vara detta: Brusreduceringen i AirPods Max 2 är verkligen ungefär 1,5 gånger bättre än tidigare. Den är fantastisk. Nästan löjligt bra på att suga bort ljud från omgivningen, men utan den vakuumkänsla som jag ofta upplever som obehaglig i konkurrerande hörlurar – åtminstone bland de få modeller som kan mäta sig med den här nivån av ANC.

Samtalskvaliteten är också utmärkt. Personerna jag pratade med beskrev min röst som förvånansvärt tydlig, även när jag befann mig vid en blåsig strandpromenad.

Gesture Control fungerar också bra, så länge du är lite tydlig med dina nickningar och huvudskakningar. Camera Remote-funktionen är dessutom ett smart sätt att göra det enklare att ta bilder med din iPhone.

Precis som Conversation Awareness är det en funktion som kanske inte förändrar världen, men som gör vardagen lite smidigare när du använder hörlurarna.

• Funktioner - poäng: 4,5 / 5

Apple AirPods Max 2: ljudkvalitet

• Stor och detaljerad ljudbild tack vare förstklassig ANC och Spatial Audio
• Sång återges med känsla och textur
• Skulle kunna vara lite mer slagkraftiga, men är en tydlig förbättring jämfört med originalet

Jag har nog pratat tillräckligt om hur bra brusreduceringen är vid det här laget, eller hur? Då går vi vidare till en av de stora höjdpunkterna: Spatial Audio med huvudspårning. Det är ingen ny funktion i den här generationen, men implementationen är så genomarbetad att jag flera gånger tog av mig hörlurarna för att kontrollera att det inte stod en liten högtalare någonstans i rummet. Det låter verkligen så övertygande.

Är det bättre än i de ursprungliga AirPods Max? Ja. Jag misstänker att det beror på den nya förstärkaren tillsammans med H2-chippets extra processorkraft, men resultatet är renare och mer exakt över hela ljudbilden. Jag jämförde dessutom modellerna sida vid sida.

Min favoritlösning för hemmabio är numera en iPad tillsammans med AirPods Max 2 och Spatial Audio med huvudspårning aktiverat. Om du är tveksam rekommenderar jag att du testar öppningsscenen i Alfonso Cuaróns film Gravity från 2013. Den har blivit något av en klassisk referenssekvens vid det här laget, men den fungerar fortfarande utmärkt.

När det gäller musik får du en expansiv och noggrant utplacerad ljudbild med en så låg brusnivå att basfrekvenserna får utrymme att mullra, smälla och expandera på ett nästan löjligt sätt.

Fontaines D.C:s I Love You bygger upp en mörk och intensiv stämning redan från introt och återger djupet i Grian Chattens röst bättre än i nästan alla trådlösa hörlurar jag har testat.

Jag fortsatte med min spellista och spelade The Score. Den texturrika akustiska gitarren vandrar mellan öronen innan ljudbilden öppnar upp sig ytterligare och placerar sången mitt i scenen. Ansluter du dessutom USB-C-kabeln för att lyssna på Apple Music i förlustfri kvalitet blir upplevelsen ännu bättre.

Tajmingen är också exceptionell. Jag utmanar dig att streama Tití Me Preguntó av Bad Bunny och samtidigt försöka sitta still. Låten är högljudd, självsäker och fylld av energi – och i dessa hörlurar blir den en perfekt påminnelse om varför jag älskar musik.

Om du däremot prioriterar maximal detaljrikedom och den där sista graden av analytisk precision kommer du fortfarande att få lite mer insyn och ärlighet från Bowers & Wilkins Px8 S2. Men de hörlurarna kostar också mer.

För mig krossar dessutom AirPods Max 2:s Spatial Audio fullständigt Bowers & Wilkins True Immersion-lösning. Vid en direkt jämförelse känns B&W:s alternativ mer instängt och nästan lite dämpat.

I slutändan handlar det om vilken typ av ljudupplevelse du föredrar. Vill du att musiken ska kännas känslosam, energisk och underhållande, med en mer V-formad ljudsignatur där sången och basen rör sig levande genom ljudbilden? Eller vill du ha en neutral och trogen stereobild som inte färgar ljudet alls?

Det är en viktig fråga. För om du föredrar det första alternativet, använder en iPhone och har råd med dessa hörlurar, då är jag övertygad om att du inte kommer att bli besviken.

• Ljudkvalitet - poäng: 5 / 5

Apple AirPods Max 2: design

• En ny specialanpassad förstärkare med högt dynamiskt omfång är den enda fysiska uppdateringen
• ...men för mig är de fortfarande de bekvämaste hörlurarna på marknaden
• Hade mått bra av en funktion för sömlös ljudöverföring – och bättre batteritid

Som jag redan har nämnt och visat på bilderna är AirPods Max 2:s utseende och interna konstruktion i stort sett oförändrade, bortsett från det nya chippet och den nya förstärkarmodulen. Om du hade hoppats på att Apple skulle göra om designen från grunden kommer du utan tvekan att känna dig besviken. Men jag står fast vid att huvudbandet här är det bekvämaste jag någonsin har använt och att de metalliska byglarna är de mest pålitliga jag har stött på.

Jag använder hörlurar nästan konstant, men jag lider också av migrän, så ett huvudband som trycker mot hjässan gör verkligen inte saken bättre. Här har jag aldrig upplevt det problemet och för mig är det ovärderligt. Det jag försöker säga är att jag tycker att Apple hittade rätt redan från början och jag vill egentligen inte att de försöker ändra på det.

Öronkåporna är ganska breda och mycket höga, men de är inte särskilt djupa, till skillnad från vissa mer audiofila alternativ jag har testat som nästan känns som att bära teleobjektiv på huvudet.

En IP-klassning hade varit välkommen, liksom ett riktigt fodral istället för den hörlurs-BH som Apple fortsätter att skicka med (titta gärna på Sony 1000X The Collexion för ett exempel på en kreativ lösning som faktiskt skyddar dyra hörlurar, Apple). Samtidigt känns byggkvaliteten genomgående mycket premium. Vilket bara gör att jag vill skydda dem ännu mer.

Mitt största klagomål handlar om batteritiden. 20 timmar med ANC aktiverat är helt enkelt inte tillräckligt längre. Apple börjar hamna efter konkurrenterna. Vi kritiserade nyligen Sony 1000X för deras batteritid trots att de klarar 24 timmar med ANC aktiverat, men Bowers & Wilkins Px8 S2 erbjuder 30 timmar med brusreduceringen påslagen.

Och de modellerna är inte ens klassledande. Cambridges Melomania P100, som är ett fantastiskt par hörlurar, klarar upp till 60 timmar med ANC aktiverat.

Jag har dessutom ytterligare en invändning. I min recension av AirPods Pro 3 skrev jag att Apple kanske borde överväga en dedikerad iOS-app, med tanke på alla nya funktioner för hörselhälsa, pulsmätning och att kontrollerna på earbuds naturligt blir mer pilliga än på ett par over-ear-hörlurar.

Här tycker jag att lösningen direkt i iPhone fungerar bra nog, men jag skulle vilja se en funktion för sömlös ljudöverföring i Apple Music. För att vara tydlig menar jag inte en funktion som flyttar uppspelningen mellan olika Apple-enheter när jag kommer hem, på samma sätt som Bowers & Wilkins låter sina trådlösa hörlurar samarbeta med sina trådlösa högtalare. Jag misstänker att det inte är särskilt många som fortfarande använder HomePod eller HomePod mini.

Jag menar inte heller äkta multipoint-anslutning. Om du använder samma Apple-ID växlar AirPods Max 2 redan utan problem mellan iPhone, Mac och iPad via Apples egen funktion för automatisk enhetsväxling.

Nej, det jag vill ha är något mycket enklare. Jag vill kunna växla sömlöst från Apple Music på min iPhone till Apple Music på min MacBook. Jag vill kunna pausa en låt på telefonen, sätta mig vid min MacBook Pro, öppna Musik-appen och fortsätta lyssna på exakt samma låt eller spellista där jag slutade. Det känns märkligt att det fortfarande inte fungerar.

Men det här är trots allt en recension av AirPods Max 2, inte en recension av användarupplevelsen i Apple Music.

• Design - poäng: 4,5 / 5

Apple AirPods Max 2: värde

• De bästa brusreducerande over-ear-hörlurarna för iPhone-användare
• Vissa kommer dock att tycka att Apple borde ha gjort mer ...

Här är problemet: folk köper först med ögonen och sedan med plånboken.

På ett sätt finns det faktiskt ingenting nytt att se här. Köper du de senaste AirPods Max kommer väldigt få människor att kunna avgöra om du precis har köpt den äldre, kraftigt rabatterade modellen eller den nya versionen med H2-chippet.

Mitt orangefärgade testexemplar är visserligen en av de nya färgerna som är exklusiva för AirPods Max 2, men med så många färgstarka alternativ tillgängliga – och märkligt nog inga som matchar färgerna på Apples senaste MacBook Neo-modeller – är det svårt att hålla reda på vad som är nytt och vad som inte är det.

Det är synd. Efter att ha testat dem i över två månader kan jag nämligen säga att AirPods Max 2 låter betydligt bättre än originalet. Brusreduceringen är precis så bra som Apple påstår och användarupplevelsen har förbättrats markant. Men det är inget du kan se genom att bara titta på dem.

Och när modellen de ser nästan identiska ut med lanserades redan i slutet av 2020 kan det skapa problem när det gäller det upplevda värdet.

• Värde - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Apple AirPods Max 2?

AirPods Max 2 score card

Excellent sound and ANC; lacklustre stamina

Features

4.5

Sound Quality

5

Design

4.5

Battery Life

3

Noise Cancellation

5

Value

4

Overall

4.5

01.534.56

Group 1 Data

Product	Features ()	Sound Quality ()	Design ()	Battery Life ()	Noise Cancellation ()	Value ()	Overall ()
AirPods Max 2	4.5	5	4.5	3	5	4	4.5

Köp dem om...

Köp dem inte om...

Apple AirPods Max 2: andra alternativ

Så testade vi Apple AirPods Max 2

• Testade dem under två månader
• Använde dem under en resa till Girona, under en sjukhusvistelse, på promenader längs kusten och vid skrivbordet
• Testade med en Apple iPhone 15 Pro Max och MacBook Pro via Apple Music, samt nedladdade FLAC-filer på min högupplösta musikspelare från FiiO

Jag använde AirPods Max 2 under två månader när jag arbetade med den här recensionen. Varför så länge? Därför att jag behövde genomgå en axeloperation efter att jag hade fått hörlurarna för testning. En del av testperioden bestod därför av att lyssna på poddar och musik från sjukhussängen efter operationen, med ANC aktiverat för att hjälpa mig stänga ute omgivningen. Det blev också många strömmade filmer under återhämtningen – både för nöjes skull och för att distrahera mig från smärtsamma rehabiliteringsövningar.

Jag lyssnade hemma, under en kort resa till Girona före operationen (där AirPods Max 2:s Live Translation verkligen kom till sin rätt) samt under blåsiga promenader längs kusten. Och låt mig säga så här: de hjälpte mig verkligen att behålla förståndet under den första delen av återhämtningen när jag var borta från skrivbordet.

Jag har testat ljudprodukter på heltid sedan 2019. Först som skribent hos TechRadars systersajt What Hi-Fi?, där jag tillbringade två år i företagets testanläggning för hi-fi-produkter, därefter som senior skribent på TechRadar och sedan början av 2024 som ljudredaktör.

Min bakgrund som professionell dansare gör att jag alltid är intresserad av att röra mig till musik av hög kvalitet, även när ena axeln inte fungerar som den ska. Jag slutar aldrig lyssna efter precision, klarhet, korrekt tajming, detaljrikedom och den där härliga känslan av ren musikglädje.

Och när axeln väl är helt återställd kommer jag att vara tillbaka och kasta mig runt till musiken medan jag testar produkter också. Vänta bara.

• Först testade i maj 2026.

• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

KitchenAid KF2 Fully Automatic Espresso Machine är instegsmodellen i företagets serie med sex automatiska kaffemaskiner och lanserades i mitten av 2026 tillsammans med KF3 och KF4.

Den har exakt samma slimmade konstruktion som sina två syskon, vilket gör samtliga modeller väl lämpade för mindre kök. Den använder dessutom samma Intelligrind-kaffekvarn, som automatiskt avgör den bästa malningsgraden beroende på vilka bönor du har fyllt på. Bryggenheten är också densamma och i mina smaktester kunde jag inte märka någon tydlig skillnad mellan de tre modellerna. Det innebär att du får en riktigt god och välsmakande espresso vid varje bryggning.

Det som skiljer KF2 från de andra modellerna – och där KitchenAid har skurit ned för att hålla nere priset – är framför allt utbudet av förinställda drycker och funktionerna för den dagliga användningen. Det är dessutom den enda modellen i KitchenAids hela sortiment av helautomatiska kaffemaskiner som har ett ångrör för mjölkskumning – övriga använder ett slangbaserat mjölksystem. Det kan låta som en nedgradering på pappret, men personligen tyckte jag faktiskt att ångröret presterade bäst när jag gjorde skummiga latte och cappuccino. Ett ångrör fungerar dessutom generellt bättre med växtbaserade mjölkalternativ, eftersom du får större kontroll över temperaturen.

Precis som KF3 och KF4 kan KitchenAid KF2 göra iskaffedrycker, men precis som jag konstaterade i min recension av KitchenAid KF3 är resultatet lite av en besvikelse. Det beror på att den bryggda espresson fortfarande är tillräckligt varm för att snabbt smälta isen i koppen eller glaset, trots att KitchenAid uppger att den bryggs vid en lägre temperatur.

En punkt där KitchenAid KF2 tappar lite är avsaknaden av användarprofiler. Jag har vant mig vid att ha profiler hemma sedan en tid tillbaka, eftersom jag för närvarande använder KitchenAid KF4 och tidigare har använt Philips LatteGo 4400, som erbjuder fyra respektive två profiler. De gör det otroligt snabbt och enkelt att brygga kaffe: välj bara en profil, välj en dryck och sedan är du klar.

Eftersom KF2 saknar profiler tar det längre tid att brygga olika typer av kaffe, eftersom du behöver välja dryck och justera inställningarna varje gång. Därför är den kanske inte det bästa alternativet för större hushåll, men för hushåll med en eller två personer är den fortfarande väl värd att överväga.

En annan mindre irritation jag har, som även gäller KF3 och KF4, är att maskinen kan göra av med vatten relativt snabbt eftersom den kör en sköljcykel både när den startas och stängs av. Jag kan förstå sköljningen vid avstängning, men den vid uppstart känns lite överflödig.

Sammantaget är KitchenAid KF2 Fully Automatic Espresso Machine ännu ett riktigt bra alternativ från KitchenAid. Med ett svenskt pris på 7 829 kronor är det instegsmodellen i serien, men den brygger en väl extraherad espresso gång på gång och ångröret gör ett fantastiskt jobb med mjölkbaserade drycker.

KitchenAid KF2: pris & tillgänglighet

• Släpptes i april 2026
• Pris 7 829 kronor

KitchenAid KF2 lanserades i april 2026. I Sverige har den ett rekommenderat pris på 7 829 kronor, vilket gör den till företagets mest prisvärda helautomatiska kaffemaskin.

Steget upp, KF3, lägger till en liten färgskärm som gör navigeringen och användningen smidigare, fyra anpassningsbara användarprofiler samt ett större utbud av förinställda drycker.

Toppmodellen KF4 erbjuder mycket av samma funktionalitet som KF2 när det gäller kvarn och bryggenhet. Här får du däremot ännu fler recept, en stor färgpekskärm samt KitchenAids slangbaserade mjölkskumningssystem med tillhörande mjölkkanna.

Jag tycker att KF2:s ångrör är det bästa alternativet för riktigt bra mjölkskum och för användning med växtbaserade mjölkalternativ, vilket direkt ger maskinen en fördel gentemot sina dyrare syskon. Eftersom själva kaffebryggningen dessutom fungerar på samma sätt i alla tre maskiner erbjuder KF2 väldigt mycket för pengarna.

Med det sagt erbjuder Ninja Luxe Cafe Premier fler funktioner, bland annat ett särskilt läge för cold brew och kall extrahering för bättre iskaffe, tillsammans med intelligenta inställningar för malningsgrad och dosering. Den är dessutom billigare än KF2 på flera marknader, även om den precis som KF2 saknar användarprofiler och kräver mer manuellt arbete från användaren.

• Värde - poäng: 4 / 5

KitchenAid KF2: specifikationer

KitchenAid KF2: design

• Kompakt storlek som passar i mindre utrymmen
• Ångröret fungerar bra med växtbaserade mjölkalternativ
• Inga delar tål maskindisk

Av de tre nya kompakta automatiska modellerna sticker KitchenAid KF2 ut mest av ett par anledningar. För det första finns den bara i en mattsvart finish (KF3 och KF4 finns även i Porcelain White, som jag personligen gillar) och för det andra saknar den färgskärm.

Den mattsvarta finishen är fortfarande stilren och snygg, även om det finns en blank panel högst upp på framsidan som drar åt sig fingeravtryck. Det kan därför vara en bra idé att ha en trasa i närheten för att hålla den snygg.

Jag ser inte avsaknaden av en färgskärm som någon större nackdel med KF2, eftersom den bakgrundsbelysta panelen är ljusstark och tydlig när du väljer dryck och justerar inställningar. Färgskärmarna på KitchenAids övriga espressomaskiner ger visserligen praktisk hjälp genom exempelvis bilder på drycken du vill göra, men det var inget jag saknade när jag testade KF2.

Rent fysiskt är KitchenAid KF2 identisk med de två andra kompakta modellerna som lanserades 2026 och mäter 361 x 196 x 470 mm (H x B x D). Det kompakta formatet gör maskinen enkel att placera på köksbänken och bör vara särskilt praktiskt för den som har ett mindre kök. Ett par inbyggda hjul längst bak på undersidan gör det dessutom enklare att flytta maskinen på plats.

KF2 styrs med hjälp av fem knappar på frontpanelen. Med dessa väljer du dryckstyp, mängd och styrka – där varje knapp kan tryckas flera gånger för att växla mellan alternativen – medan ytterligare en knapp aktiverar rengöringsprogrammen och en sista knapp startar eller avbryter bryggningen. Varje knapptryckning visar en ny bakgrundsbelyst symbol på frontpanelen och de flesta är relativt självförklarande.

För dryckstyp kan du välja mellan espresso, kaffe och iskaffe. Mängdinställningen låter dig välja mellan en eller två portioner, antingen i två koppar under munstycket eller som en dubbel portion i en kopp, medan styrkan kan ställas in på en skala från ett till tre. Den sistnämnda inställningen avgör hur mycket kaffe som mals ner i bryggenheten, från 7 gram på nivå ett till 14 gram på nivå tre.

Bönbehållaren är nedsänkt i ovansidan av KF2 och rymmer 250 gram kaffebönor. Du kommer åt den genom ett avtagbart lock. Det innebär visserligen att du inte kan se hur mycket bönor som finns kvar med en snabb blick, men i gengäld hålls bönorna lufttätt och skyddade från ljus, vilket hjälper dem att hålla sig färska längre. Det finns också ett litet fack för färdigmalet kaffe och en kaffeskopa medföljer i förpackningen.

Vattentanken på 1,8 liter skjuts in och ut från maskinens baksida och har ett integrerat handtag som gör den enkel att hantera. Personligen föredrar jag dock en sidomonterad tank, som den på Philips LatteGo 4400, eftersom jag tycker att den är lite enklare att fylla på. KF2:s tank har åtminstone ett uppfällbart lock, så du kan fylla på den direkt med en kanna om du vill.

KitchenAid skickar med ett vattenfilter till KF2 som enligt företaget håller i upp till två månader vid användning med vanligt kranvatten. Om du använder filtrerat vatten kan livslängden förlängas till upp till sex månader. Filtret kan vara lite krångligt att installera eftersom vattentanken är så hög. Som tur är fungerar den medföljande kaffeskopan även som ett verktyg som kan fästas på filtret, vilket ger dig den extra räckvidd som behövs för att skruva det på plats.

Droppbrickan är djup och sträcker sig över nästan hela KF2:s djup. Den har dessutom en stor pip baktill som gör den enklare att tömma. Precis som jag märkte med KF3 och KF4 kan vattnet dock ibland rinna över på den främre delen av brickan när du tömmer den, eftersom den delen inte går att ta loss. Det är inget stort problem, men räkna med lite extra avtorkning. Använd kaffesump hamnar i en löstagbar behållare i mitten som enkelt kan tömmas när den är full. En symbol på frontpanelen tänds när det är dags.

En av de funktioner som verkligen får KitchenAid KF2 att sticka ut är enligt mig dess Pannarello-ångrör för mjölkskumning. Jag blev förvånad över att KitchenAid valt den lösningen, inte bara eftersom KF3 och KF4 använder företagets egna slangbaserade system, utan också eftersom andra märken som De'Longhi och Philips i allt större utsträckning har övergett ångrör i jakten på en helt automatisk kaffebryggning.

Personligen uppskattar jag KitchenAids beslut att använda ett ångrör här, eftersom det gör det möjligt att skapa riktigt mjölkskum även med växtbaserade alternativ. Enligt min erfarenhet lyckades varken slangsystemet i KitchenAid KF3 och KF4, LatteGo-systemet i Philips 4400 eller LatteCrema-systemet i De'Longhi Magnifica Evo Next skapa riktigt så mycket mjölkskum som jag önskar.

Ångröret innebär däremot att du behöver göra lite mer själv. Du måste hålla mjölkkannan (som inte medföljer) under ångröret tills skummet har fått önskad konsistens. Det finns inte heller någon inbyggd termometer, så om du inte använder en separat termometer får du känna på kannan för att avgöra när mjölken är klar.

Oavsett om du gör en flat white eller cappuccino har ångröret ett litet reglage för "mer skum" eller "mindre skum", så att du kan få rätt konsistens. Reglaget öppnar och stänger det integrerade luftintaget och styr på så sätt mängden luft som blandas in i mjölken. Ett större luftintag ger ett fylligare och luftigare skum, medan ett stängt luftintag passar bättre när du vill skapa den silkeslena mjölktextur som används till exempelvis latte, där du inte behöver lika mycket skum.

KF2 har omfattande rengöringsprogram, inklusive möjligheten att tömma det interna systemet helt på vatten genom avdunstning. Det finns också program för avkalkning och rengöring av bryggenheten, som startas genom olika knappkombinationer. Tydliga och användbara instruktioner medföljer i förpackningen. Tänk dock på att ingen av de löstagbara delarna tål maskindisk.

• Design - poäng: 4,5 / 5

KitchenAid KF2: prestanda

• Konsekvent väl extraherad espresso
• Ångröret ger silkeslent och välskummat mjölkskum
• Den lägre bryggtemperaturen för iskaffe är fortfarande för hög

Eftersom jag redan hade recenserat KF3 och visste att den använder exakt samma bryggenhet hade jag höga förväntningar på KitchenAid KF2. Lyckligtvis infriades de, eftersom den kompakta KF2 levererade en riktigt välsmakande espresso vid varje bryggning.

En stor del av framgången kan tillskrivas IntelliGrind-systemet, som automatiskt avgör den optimala malningsgraden beroende på vilka kaffebönor du använder. Du kan varken se kvarnen arbeta eller få information om vilken malningsgrad maskinen har valt, utan du får helt enkelt lita på att den gör rätt. Och det förtroendet belönas.

Om du däremot inte är helt nöjd med creman eller smaken på din espresso kan du justera malningsgraden manuellt till en finare eller grövre nivå med hjälp av ett reglage bakom en lucka på maskinens högra sida. En finare malningsgrad rekommenderas för ljusrostade bönor, medan mörkrostade bönor gynnas av en grövre malning. Eftersom jag använde mellanrostade bönor lät jag reglaget stå kvar i sitt förinställda mittenläge.

Innan du börjar justera malningsgraden är det dock bäst att först experimentera med styrkan på espresso- eller kaffeinställningen. Som jag nämnde tidigare finns det bara tre förinställda kaffedrycker: espresso, kaffe och iskaffe. Om du går upp till KF3 eller KF4 får du fler recept, däribland latte macchiato, flat white och caffe latte.

Du kan också justera mängden vatten som används för varje dryck samt temperaturen den bryggs vid genom att hålla inne specifika knappkombinationer. Fullständiga instruktioner finns i den medföljande manualen. Jag var helt nöjd med standardinställningarna, men det är bra att KitchenAid ändå ger dig möjlighet att anpassa varje dryck efter egen smak.

Tänk dock på att eventuella ändringar av standardinställningarna blir de nya standardvärdena tills du ändrar dem igen. Eftersom det inte finns några användarprofiler kan det därför vara en bra idé att stämma av med andra i hushållet innan du börjar finjustera inställningarna.

Om du vill ha mjölk i kaffet kan Pannarello-ångröret skapa ett tjockt, sammetslent skum som passar utmärkt till latte, macchiato och cappuccino. Användningen är halvautomatisk: du behöver bara hålla en mjölkkanna under ångröret och trycka på startknappen på huvudenheten efter att du växlat dryckesmenyn till ångläget. Ett varningens ord bara: se till att ångröret redan är nedsänkt i mjölken. Jag tryckte på start medan kannan fortfarande stod på droppbrickan och slutade med mjölk över både köksbänken och mig själv.

Ett litet reglage på sidan av ångröret låter dig välja mellan mindre eller mer skum. I mina tester fungerade det utmärkt och inställningen för mer skum luftade mjölken så pass mycket att den nästan svämmade över kanten på kannan.

Jag föredrar verkligen ångröret framför de slangbaserade systemen i KF3 och KF4, eftersom det kan skapa betydligt bättre mjölkskum. Det är dessutom mycket enklare att hålla rent, eftersom det inte kräver ständiga sköljcykler för att se till att en slang är fri från mjölkrester. Jag önskar faktiskt att KitchenAid hade använt ångröret även på sina andra maskiner.

Tänk däremot på att det inte finns någon inbyggd termometer som automatiskt känner av när mjölken har nått önskad temperatur. Du behöver antingen köpa en separat termometer eller känna på kannan för att avgöra när det är dags att stänga av ångan. Någon mjölkkanna medföljer inte heller, så du behöver köpa en separat. Det finns gott om enkla och prisvärda alternativ hos svenska återförsäljare.

En punkt där KitchenAid KF2 tappar lite – precis som KF3 och KF4 – är funktionen för iskaffe. KitchenAid har utformat KF2 för att brygga espresson vid en lägre temperatur än vanligt när du väljer iskaffeläget.

Till att börja med lär riktiga iskaffeentusiaster föredra en genuint kall kaffeextraktion framför att hälla en något svalare espresso över is. KitchenAid är visserligen inte ensamt om den här lösningen, eftersom Philips LatteGo-maskinerna också ber dig lägga is i en kopp eller ett glas innan espresson bryggs.

Jag kan dock inte riktigt hålla med KitchenAid om att espresson för iskaffe faktiskt bryggs vid en lägre temperatur. Jag använde en termometer för att mäta både en vanlig espresso och en espresso bryggd i iskaffeläget, och båda hamnade på mellan 45 och 50°C. Det var tillräckligt varmt för att snabbt smälta isen i mitt glas. Det är inte nödvändigtvis någon avgörande nackdel, men faktum kvarstår att det finns andra maskiner, som De’Longhi Dedica Duo och Jura J10, som kan göra riktigt kall extraherad espresso för iskaffe som håller sig kallt längre.

Desto trevligare är det att KF2, precis som KitchenAids andra espressomaskiner, är Quiet Mark-certifierad, vilket innebär att den ska arbeta tyst under både malning och bryggning. I praktiken stämmer det också. Jag uppmätte i genomsnitt 70 dB under malning och 60 dB under bryggning, vilket föga förvånande placerar den ungefär i nivå med KF3 och KF4. Vi fann dock att flaggskeppsmodellen KF8 var ännu tystare, med ett genomsnitt på 44 dB under hela kaffebryggningen.

• Prestanda - poäng: 4,5 / 5

Bör du köpa KitchenAid KF2?

Köp den om...

Köp den inte om...

KitchenAid KF2: andra alternativ

Så testade vi KitchenAid KF2

Från den ursprungliga skribenten;

Jag använde KitchenAid KF2 under en veckas tid. Jag kände mig redan väl bekant med hur maskinen fungerade, eftersom jag tidigare hade recenserat KF3 och använder KF4 dagligen hemma.

Jag tillredde samtliga tillgängliga drycker – espresso, kaffe och iskaffe – och använde en termometer för att mäta temperaturen på espresson i iskaffeläget för att ta reda på om den faktiskt bryggdes vid en lägre temperatur, som KitchenAid hävdar.

Jag använde också det integrerade ångröret med både inställningen för mindre skum och mer skum för att se om det faktiskt blev någon skillnad i resultatet. Dessutom testade jag det med både vanlig komjölk och havremjölk av baristatyp för att ta reda på hur väl det fungerade med växtbaserade mjölkalternativ.

• Först testad i augusti 2026
• Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar

Hisense UR8S är den första ”prisvärda” RGB-TV på marknaden och även om den har ett starkt funktionsutbud och överlag bra bildkvalitet lyckas den inte riktigt leva upp till den status som ”OLED-dödare” som RGB-tekniken har tillskrivits. Det är en bra TV, men den kan inte mäta sig med de bästa TV-apparaterna jag har testat i år.

UR8S har ett bra utbud av smarta funktioner och AI-funktioner samt gott om funktioner för gaming. Den har dessutom fyra HDMI 2.1-portar, en antireflexbehandlad skärm i stil med Samsungs Glare Free-skärmar och är utrustad med Hisenses Hi-View AI RGB-processor.

Bildkvaliteten hos UR8S är bra, men det finns också några besvikelser. Den uppvisar utmärkt kontroll över bakbelysningen för en LED-TV med bakbelysning, tillsammans med stark kontrast, hygglig svärta och skarpa texturer. Rörelsehanteringen är också bra, även med bildlägena direkt ur förpackningen, även om jag ibland noterade en del oskärpa.

Eftersom det här är en RGB-TV borde den stora försäljningspunkten dock vara färgerna. Även om de ser naturliga ut och stundtals kan vara riktigt livfulla är de inte lika djärva och intensiva som jag hade hoppats på, särskilt med tanke på TV till synes imponerande testresultat (mer om det längre fram). RGB innebär ett steg framåt för Mini-LED på vissa områden, men TV-apparater som använder tekniken kan fortfarande inte konkurrera med de bästa OLED-TV-apparaterna.

Ljudkvaliteten är stabil. UR8S levererar fyllig bas, bra precision och exakt ljudplacering samt tydlig dialog i filmer och TV-serier. Ljudbilden kan däremot kännas något smal och Dolby Atmos-effekterna är inte alltid särskilt tydliga. Det inbyggda ljudet är för det mesta bra, men hemmabioentusiaster lär ändå vilja komplettera med en av de bästa soundbar-högtalarna.

Gaming är en av UR8S starkaste sidor. Den har fyra HDMI 2.1-portar som samtliga är utrustade för gaming, med stöd för upp till 4K i 180 Hz och VRR. När jag faktiskt spelade på UR8S kändes den responsiv och levererade en mjuk spelupplevelse. För att få riktigt låg input lag krävs vissa justeringar av inställningarna och bilden är inte alltid perfekt, men även om den inte slår de bästa gaming-TV-apparaterna är UR8S fortfarande ett bra alternativ för gaming.

När det gäller prisvärde är bilden mer blandad. I Sverige säljs 75-tumsmodellen av Hisense UR8S för omkring 41 000 kronor, vilket gör den betydligt mer attraktiv än vad lanseringspriset på vissa andra marknader antyder. De större modellerna kostar förstås mer, men med det svenska priset på 75-tummaren får du mycket skärmyta, RGB Mini-LED-teknik och ett starkt funktionsutbud för pengarna. Konkurrensen från OLED-TV-apparater är fortfarande tuff, men UR8S blir ett betydligt mer intressant alternativ på den svenska marknaden än på marknader där priset ligger närmare motsvarande OLED-modeller.

Hisense UR8S: pris & släppdatum

• Lansering: 2026
• 55 tum: 23 990 kronor
• 65 tum: 28 990 kronor
• 75 tum: 41 990 kronor
• 85 tum: 52 990 kronor
• 100 tum: 89 990 kronor

Hisense UR8S är företagets instegsmodell bland RGB Mini-LED-TV-apparater och placerar sig under flaggskeppsmodellen Hisense UR9, men över modeller i företagets vanliga Mini-LED-sortiment, som Hisense U7S. I Sverige finns den tillgänglig i storlekar från 55 hela vägen upp till 100 tum. 65-tumsmodellen som jag testade kostar 28 990 kronor på den svenska marknaden.

Priserna stiger dock snabbt när du går upp i storlek. 55-tummaren kostar 23 990 kronor, medan 75- och 85-tumsmodellerna ligger på 41 990 respektive 52 990 kronor. Vill du gå hela vägen upp till den enorma 100-tumsmodellen får du betala 89 990 kronor. Det innebär att UR8S, åtminstone i de större storlekarna, befinner sig i en ganska hög prisklass där den möter hård konkurrens från både avancerade Mini-LED-modeller och OLED-TV-apparater.

Hisense UR8: specifikationer

Hisense UR8: benchmarktester

Previous

1 / 4

Next

Brightness measurements

Taken using a colorimeter and test pattern generator. Click the test name for measurements and select the chosen test from the dropdown menu.

HDR Filmmaker ModeHDR StandardSDR Filmmaker ModeSDR Standard

Hisense UR8

HDR Filmmaker Mode (10% window)

2097

HDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

771

TCL QM8L

HDR Filmmaker Mode (10% window)

3719

HDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

759

Samsung QN80H

HDR Filmmaker Mode (10% window)

1149

HDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

603

01,0002,0003,0004,000

nits

HDR Filmmaker Mode Data

Product	HDR Filmmaker Mode (10% window) (nits)	HDR Filmmaker Mode (Fullscreen) (nits)
Hisense UR8	2097	771
TCL QM8L	3719	759
Samsung QN80H	1149	603

Hisense UR8

HDR Standard Mode (10% window)

2394

HDR Standard Mode (Fullscreen)

767

TCL QM8L

HDR Standard Mode (10% window)

3771

HDR Standard Mode (Fullscreen)

795

Samsung QN80H

HDR Standard Mode (10% window)

1204

HDR Standard Mode (Fullscreen)

672

01,0002,0003,0004,000

nits

HDR Standard Data

Product	HDR Standard Mode (10% window) (nits)	HDR Standard Mode (Fullscreen) (nits)
Hisense UR8	2394	767
TCL QM8L	3771	795
Samsung QN80H	1204	672

Hisense UR8

SDR Filmmaker Mode (10% window)

314

SDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

372

TCL QM8L

SDR Filmmaker Mode (10% window)

229

SDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

0

Samsung QN80H

SDR Filmmaker Mode (10% window)

199

SDR Filmmaker Mode (Fullscreen)

231

0100200300400

nits

SDR Filmmaker Mode Data

Product	SDR Filmmaker Mode (10% window) (nits)	SDR Filmmaker Mode (Fullscreen) (nits)
Hisense UR8	314	372
TCL QM8L	229	N/A
Samsung QN80H	199	231

Hisense UR8

SDR Standard Mode (10% window)

1514

SDR Standard Mode (Fullscreen)

778

TCL QM8L

SDR Standard Mode (10% window)

581

SDR Standard Mode (Fullscreen)

0

Samsung QN80H

SDR Standard Mode (10% window)

588

SDR Standard Mode (Fullscreen)

340

05001,0001,5002,000

nits

SDR Standard Data

Product	SDR Standard Mode (10% window) (nits)	SDR Standard Mode (Fullscreen) (nits)
Hisense UR8	1514	778
TCL QM8L	581	N/A
Samsung QN80H	588	340

HDR color gamut

Closer to 100% is better. Taken using a colorimeter and test pattern generator.

Hisense UR8

UHDA-P3

145.2

BT.2020

95.1

TCL QM8L

UHDA-P3

97.9

BT.2020

90.2

Samsung QN80H

UHDA-P3

95.2

BT.2020

75

037.575112.5150

HDR Filmmaker Mode Data

Product	UHDA-P3 ()	BT.2020 ()
Hisense UR8	145.2	95.1
TCL QM8L	97.9	90.2
Samsung QN80H	95.2	75

Picture accuracy

A lower score is better. Taken using a colorimeter and test pattern generator.

SDR Delta-E

Hisense UR8

7.9

TCL QM8L

3.7

Samsung QN80H

1.8

012345678

SDR Delta-E Data

Product	Value
Hisense UR8	7.9
TCL QM8L	3.7
Samsung QN80H	1.8

Input lag

Lower is better. Taken using a Leo Bodnar 4K HDMI Video Signal Lag Tester.

Hisense UR8

4K 60Hz

11.7

1080p 120Hz

11.7

TCL QM8L

4K 60Hz

9.5

1080p 120Hz

0

Samsung QN80H

4K 60Hz

12.3

1080p 120Hz

5.8

03.757.511.2515

ms

HDR Filmmaker Mode Data

Product	4K 60Hz (ms)	1080p 120Hz (ms)
Hisense UR8	11.7	11.7
TCL QM8L	9.5	N/A
Samsung QN80H	12.3	5.8

Hisense UR8: funktioner

• RGB Mini-LED-panel
• Fyra HDMI 2.1-portar, upp till 180 Hz uppdateringsfrekvens
• Antireflexbehandlad skärm

Hisense UR8S är den första prisvärda RGB Mini-LED-TV:n som kommit ut på marknaden, medan Hisense UR9 intar positionen som flaggskeppsmodell. UR8S och UR9 är de första RGB Mini-LED-modellerna som finns i mindre storlekar, efter att tekniken introducerades i Hisense 116UX förra året. Både UR9 och UR8S är betydligt billigare än 116UX, där UR8S är det mer prisvärda alternativet av de två, även om den fortfarande kostar mer än vissa vanliga Mini-LED-TV-apparater.

RGB Mini-LED använder en liknande konstruktion som vanlig Mini-LED, men i stället för enbart vita LED-lampor i TV:ns bakbelysning används röda, blå och gröna LED-lampor. Tanken är att dessa ska kunna leverera djärvare färger och högre ljusstyrka än en vanlig Mini-LED-TV i motsvarande klass. Hisense hävdar att RGB Mini-LED kan återge 100 procent av färgrymden BT.2020 (mer om det längre fram).

UR8S är utrustad med en antireflexbehandlad skärm, liknande Samsungs Glare Free-skärmar. Det är en matt skärm som är utformad för att minska störande, spegelliknande reflektioner och göra TV:n enklare att titta på i ljusa miljöer.

UR8S är utrustad med Hisenses Hi-View AI Engine RGB-processor, som är utvecklad för att förbättra färgåtergivningen och dessutom erbjuder AI-baserade bild- och ljudfunktioner. UR8S har stöd för både Dolby Vision och HDR10+ samt det nya Dolby Vision 2-formatet, även om det i skrivande stund inte finns något innehåll tillgängligt i det formatet. Även IMAX Enhanced stöds.

UR8S har ett imponerande utbud av gamingfunktioner, inklusive fyra HDMI 2.1-portar som samtliga stöder upp till 4K i 180 Hz (upp till 4K i 120 Hz för konsoler), VRR inklusive AMD FreeSync Premium Pro, gaming med Dolby Vision och HDR10+ samt ALLM. Det finns också en särskild gamingmeny där du bland annat kan justera inställningar för ökad ljusstyrka.

För ljudet finns ett 2.1.2-kanaligt högtalarsystem på totalt 70 W, finjusterat av Devialet. Både Dolby Atmos och DTS:X stöds och det finns dessutom mängder av ljudinställningar och förinställda ljudlägen att välja mellan.

Vilket smart-TV-system UR8S använder beror på marknad. Den svenska modellen använder Hisenses eget VIDAA-system. Det har stöd för ett stort antal appar, inklusive stora streamingtjänster som Netflix och Prime Video.

• Funktioner - poäng: 4,5 / 5

Hisense UR8: bildkvalitet

• Utmärkt kontroll över bakbelysningen
• Effektiv antireflexbehandlad skärm
• Färgerna lever inte upp till mätresultaten

När det gäller ljusstyrka levererar Hisense UR8S några intressanta siffror. I Filmmaker Mode uppmätte jag en maximal HDR-ljusstyrka på 2 097 nits, medan Standard-läget nådde 2 394 nits. Det är starka resultat och även om OLED-flaggskepp som Samsung S99H numera överträffar detta (den når en maximal HDR-ljusstyrka på 2 743 nits), slår UR8S mer traditionella Mini-LED-modeller i samma prisklass, som Samsung QN80H, där jag uppmätte en maximal HDR-ljusstyrka på 1 149 nits (dock på 55-tumsmodellen).

HDR-ljusstyrkan över hela skärmen är också bra och landade på 771 respektive 767 nits i Filmmaker Mode och Standard. Där UR8S levererar ännu mer imponerande ljusstyrka är i SDR Standard, där den nådde en maximal ljusstyrka på 1 514 nits och 778 nits över hela skärmen.

Det mest överraskande mätresultatet var dock UR8S täckning av HDR-färgrymden. Den nådde inte bara 95,1 procent av BT.2020-färgrymden, vilket är det högsta jag hittills har uppmätt på en TV, utan registrerade dessutom häpnadsväckande 145,2 procent av UHDA-P3-färgrymden. Det är långt över de 100 procent jag uppmätte på Samsung S95F förra året med samma färgrymd.

Med de resultaten hade jag förväntat mig spektakulära färger – och här kommer vi till min största kritik mot UR8S: färgerna jag faktiskt såg motsvarade inte mätresultaten. När jag tittade på Elemental levererade UR8S fortfarande starka och livfulla färger, exempelvis i Glöds lågor och det blå i Vades vatten, men de hade inte riktigt den intensitet jag hade förväntat mig. Under vårfesten i La La Land ser Mias gula klänning ljusstark och naturlig ut, men jag har sett mer engagerande färgåtergivning på andra TV-apparater.

När jag jämförde UR8S med Samsung QN80H, en vanlig Mini-LED-TV i ungefär samma prisklass, upptäckte jag faktiskt att QN80H levererade djärvare färger. I samma scen från La La Land såg Mias gula klänning, de gröna buskarna och de röda kläderna på några av festgästerna betydligt mer livfulla ut på QN80H. Färgerna på UR8S såg naturliga ut, men saknade den wow-faktor jag hade förväntat mig från en RGB-TV.

Det var synd att färgerna på UR8S inte var lika bländande som jag hade hoppats, eftersom TV:n glänser på andra områden – framför allt när det gäller kontrollen över bakbelysningen. Vanliga Mini-LED-TV-apparater kan ha stora problem med blooming, där ljuset från ett ljust objekt mot en mörk bakgrund skapar en gloria runt objektet. Det var däremot sällan ett problem på UR8S, som uppvisade mycket lite eller ingen blooming alls under merparten av mina tester. Vid mer extrema betraktningsvinklar blev viss blooming synlig, men resultatet var fortfarande bättre än på många Mini-LED-TV-apparater jag har sett tidigare.

När jag tittade på The Batman uppvisade UR8S också stark kontrast, med mestadels djupa svärta och en bra balans mellan ljusa och mörka toner. Det syntes exempelvis när Batman rör sig runt på brottsplatsen i borgmästare Mitchells hem och i scenerna med de starka ljuskällorna runt Batcave. Jag noterade att svärtan kunde dra åt grått i vissa scener, men för det mesta såg The Batman riktigt bra ut.

Jag tyckte att bildläget Dolby Vision Dark var för mörkt för att användas i ett ljust rum, trots den antireflexbehandlade skärmen, men det fungerade bra i mer dämpad belysning och mörkare miljöer. Det ljusare Dolby Vision IQ-läget passar bättre i ljusa rum. Om du använder Dolby Vision IQ rekommenderar jag att sänka ljusstyrkan från 50 till 49 samt stänga av Precision Detail och Super Resolution för att få en mer naturlig bild med bättre kontrast.

Det var ungefär samma historia med Alien: Romulus. UR8S gjorde ett bra jobb med scenerna i rymden och levererade fin kontrast mellan månens ljus och rymdens svärta när besättningen närmade sig Renaissance-stationen. Rymdens svärta kunde ibland dra åt grått, men var fortfarande mycket bra för en bakbelyst Mini-LED-TV. Återigen visade sig kontrollen över bakbelysningen vara en av UR8S största styrkor.

I alla HDR-filmer levererade UR8S skarpa texturer, med väl återgivna detaljer i människor, kläder och föremål. UR8S gjorde ett bra jobb med att återge de detaljrika texturerna på de olika kontrollpanelerna ombord på gruvskeppet i Alien: Romulus. Närbilder återgav dessutom svett, hårstrån och ansiktsdetaljer som rynkor med imponerande skärpa.

En sak jag tyckte var märklig var att bildlägena Filmmaker, Movie och IMAX Enhanced såg identiska ut med innehåll utan Dolby Vision. Det verkade inte finnas någon märkbar skillnad i vare sig ljusstyrka, färger eller kontrast – något jag normalt skulle förvänta mig mellan olika bildlägen på en TV.

UR8S gjorde också ett bra jobb med sport. När jag tittade på höjdpunkter från fotbolls-VM var rörelserna mjuka med det förinställda bildläget Sports. De flesta inställningarna för rörelsehantering fungerade bra, men jag föredrog antingen Clear eller Standard. Color Enhancer är aktiverat som standard i det här läget och personligen tyckte jag att färgerna blev alldeles för övermättade, så jag stängde av funktionen, vilket gav en mer naturlig färgåtergivning. Jag noterade viss oskärpa i texturer vid riktigt snabba kamerapanoreringar, men för det mesta fungerade UR8S bra för sport.

• Bildkvalitet - poäng: 4 / 5

Hisense UR8: ljudkvalitet

• 2.1.2-kanaligt högtalarsystem
• Bra bas och precision
• Ljudbilden kan kännas smal

UR8S har ett inbyggt 2.1.2-kanaligt högtalarsystem, finjusterat av Devialet, med en total effekt på 70 W. Det finns gott om förinställda ljudlägen och inställningar, men under mina tester använde jag främst Standard- och Theater-lägena.

När jag tittade på biljaktsscenen med Penguin i The Batman levererade UR8S bra bas och återgav det kraftfulla mullret från Batmobilens motor på ett övertygande sätt. UR8S uppvisade också bra precision och placerade ljudet från sladdande däck, kulregn och tutande bilar i trafiken med god träffsäkerhet i förhållande till händelserna på skärmen.

Även om jag vanligtvis använder Theater-läget på de flesta TV-apparater tyckte jag att det ibland kunde låta lite vasst på UR8S, med plötsligt skarpa toner som jag upplevde som distraherande. Standard-läget var ett mer än dugligt alternativ och även om ljudbilden inte var lika bred som i Theater-läget var ljudet mer kontrollerat.

UR8S levererar överlag ett bra ljud, men jag tyckte att ljudbilden var ganska smal, vilket gjorde att alla delar av ljudmixen i scenen från The Batman inte riktigt fick utrymme att komma till sin rätt. Det är ett bra ljudsystem för att vara inbyggt i en TV, men jag skulle ändå rekommendera att komplettera UR8S med en soundbar.

• Ljudkvalitet - poäng: 4 / 5

Hisense UR8: design

• Robust konstruktion
• Stabilt stativ
• Något tjockare profil

UR8S har en funktionell och ganska diskret design. TV:n känns robust när den är monterad på sitt centrala stativ, som känns stabilt trots att det är tillverkat av plast. TV:n är något tjockare än vissa konkurrenter, som Samsung QN80H, men även här känns byggkvaliteten gedigen.

Som jag nämnde tidigare har UR8S en antireflexbehandlad skärm som gör ett bra jobb med att begränsa reflektioner i ljusa miljöer. 65-tumsmodellen som jag testade kändes förhållandevis lätt för sin storlek och har tunna skärmkanter, även om den nedre kanten är tjockare än de på ovansidan och sidorna. Anslutningarna sitter lättåtkomligt på sidan av TV:ns baksida.

UR8S levereras med Hisenses egen fjärrkontroll som kan laddas både via USB-C och solceller, och enligt mig är det en av de bättre fjärrkontrollerna på marknaden. Den känns visserligen lite lätt, men knapparna är logiskt placerade och det är trevligt att få en uppladdningsbar fjärrkontroll även med en TV i den här prisklassen.

• Design - poäng: 4 / 5

Hisense UR8: Smart-TV & menyer

• VIDAA som smart-TV-plattform
• Gott om bild- och ljudinställningar
• Något föråldrat utseende

Den svenska versionen av UR8S använder Hisenses egen smart-TV-plattform VIDAA. Det är ett fullt dugligt smart-TV-system med stöd för ett stort antal populära appar, inklusive Netflix, Disney Plus och Prime Video. Hemskärmen erbjuder gott om innehållsrekommendationer, men högst upp finns också ett stort utrymme för annonser, vilket kan upplevas som distraherande.

Menyerna är tydligt och logiskt upplagda och de flesta inställningar är enkla att hitta. Systemet svarar dessutom snabbt när du navigerar genom menyerna. Det finns gott om inställningar för att justera både bild och ljud, även om jag inte använde särskilt många av dem under testperioden.

VIDAA ser däremot lite föråldrat ut, framför allt i menyerna. Det har inte samma stilrena känsla som Samsungs Tizen eller Google TV och saknar enkelheten och färgrikedomen hos Roku. Dessutom dyker det upp en varning om energiförbrukning varje gång jag ändrar vissa inställningar. Som någon som justerar inställningar ofta blev det snabbt frustrerande och det verkar inte finnas något sätt att stänga av varningen.

• Smart TV - poäng: 4 / 5

Hisense UR8: gaming

• Nästan komplett uppsättning gamingfunktioner
• 11,7 ms input lag (med rätt inställningar)
• Stöd för upp till 4K i 180 Hz

UR8S är faktiskt väldigt välutrustad för gaming. Den har fyra HDMI 2.1-portar med stöd för upp till 4K i 180 Hz (4K i 120 Hz stöds för konsoler), VRR inklusive FreeSync Premium Pro, gaming med både Dolby Vision och HDR10+ samt ALLM.

För att få så låg input lag som möjligt, vilket jag uppmätte till 11,7 ms i 4K vid 60 Hz, behöver du dock justera några inställningar. Efter att ha ställt in UR8S på Game-läget behövde jag även aktivera en funktion för uppdateringsfrekvens som prioriterar högre bildfrekvenser. Det var först då jag fick resultatet på 11,7 ms. Utan dessa justeringar uppmätte jag input lag till 20 ms, vilket ligger över gränsen på 15 ms som vi eftersträvar i våra tester.

När jag spelade Battlefield V i 4K vid 120 Hz kändes spelupplevelsen mjuk och UR8S gjorde ett bra jobb med att hantera snabba actionsekvenser, som en eldstrid under ett uppdrag i öknen. Bildkvaliteten var överlag bra, med hög ljusstyrka, kraftfulla färger och stark kontrast. Jag noterade att vissa texturer kunde bli något grötiga vid särskilt snabba kamerapanoreringar, men det inträffade inte varje gång.

• Gaming - poäng: 4,5 / 5

Hisense UR8: värde

• Tuff konkurrens i den svenska prisklassen
• Överlag bra prestanda för pengarna

Prisvärdet är en svår punkt att bedöma för Hisense UR8S. RGB Mini-LED befinner sig fortfarande i ett tidigt skede – tekniken introducerades först 2025 och har kommit till mindre skärmstorlekar först i år – så jag hade räknat med att RGB-TV-apparater skulle vara relativt dyra, även instegsmodeller som UR8S.

I Sverige kostar 65-tumsmodellen 28 990 kronor, vilket placerar UR8S i en ganska tuff prisklass. Det är betydligt mer än många vanliga Mini-LED-TV-apparater och innebär samtidigt att den börjar konkurrera med riktigt bra OLED-TV-apparater. Eftersom RGB Mini-LED är tänkt att vara en direkt utmanare till OLED blir den jämförelsen extra relevant – och som jag redan nämnt tycker jag inte riktigt att tekniken är där ännu.

Sammantaget erbjuder UR8S ändå ganska bra värde för pengarna. Den har ett starkt funktionsutbud, levererar bra inbyggt ljud och är välutrustad för gaming. Även om bildkvaliteten inte riktigt lever upp till de höga förväntningar jag hade på RGB Mini-LED är den fortfarande stark jämfört med många vanliga Mini-LED-TV-apparater. Med ett svenskt pris på 28 990 kronor för 65-tumsmodellen är konkurrensen dock hård, särskilt från OLED-modeller i samma prisklass.

• Värde - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Hisense UR8S?

Köp den om...

Köp den inte om...

Andra alternativ

Så testade vi Hisense UR8

• Testad under två veckor
• Testad under olika ljusförhållanden i vårt testlabb
• Mätningar utförda med färgkalibreringsprogrammet Calman från Portrait Displays

Mitt första steg när jag testade Hisense UR8S var att fastställa vilka bildlägen som lämpade sig bäst för mer noggranna tester och jag landade i Filmmaker Mode och Cinema-läget (som visserligen såg väldigt lika ut).

Därefter använde jag referensscener för att testa bildkvaliteten hos UR8S, med fokus på ljusstyrka, färger, detaljåtergivning, uppskalning, kontrast och kontroll över bakbelysningen. Jag använde även några av samma scener för att testa TV:ns inbyggda högtalare.

Jag använde dessutom en Xbox Series X för att testa TV:ns gamingfunktioner och spelprestanda, där jag spelade Battlefield V.

Utöver de subjektiva testerna genomförde jag mätningar av UR8S med specialiserad utrustning. Det inkluderade en Jeti Spectraval 1501-spektrofotometer och en Klein K-10A-kolorimeter (med båda mätarna profilerade tillsammans), samt en Murideo Six-G 8K Metal-testbildsgenerator. Jag utförde mätningarna med färgkalibreringsprogrammet Calman från Portrait Displays.

De första mätningarna jag gjorde gällde ljusstyrkan hos UR8S i både SDR och HDR. Jag använde vita testfönster i storlekar från 1 till 100 procent, med särskilt fokus på maximal ljusstyrka (10 procent) och ljusstyrka över hela skärmen (100 procent). Jag utförde mätningarna i bildlägena Standard och Filmmaker Mode.

Därefter mätte jag färg- och gråskalenoggrannheten i SDR, med fokus på Delta-E-värden (felmarginalen mellan den testsignal som skickas till TV:n och det som faktiskt visas på skärmen).

Sedan mätte jag hur stor del av HDR-färgrymden UR8S kunde återge, med fokus på färgrymderna BT.2020 och UHDA-P3.

Jag mätte även UR8S HDR EOTF vid 1 000, 4 000 och 10 000 nits. Det visar hur exakt UR8S återger både ljusa och mörka nivåer. Jag testade dessutom TV:ns spektrala effektfördelning, vilket ger en bild av dess färgprestanda.

Slutligen testade jag UR8S input lag med en Leo Bodnar 4K HDMI Input Lag Tester.

Läs vår djupgående genomgång av hur vi testar TV-apparater på TechRadar.

• Först testad i juli 2026
• Läs mer om vår testgaranti på TechRadar

I vår snabbrörliga teknikvärld, där AI numera genomsyrar det mesta, väcker Google Pixel 11 Pro Fold en intressant fråga: räcker det med enklare finjusteringar? Vid första anblick är Pixel 11 Pro Fold trots allt nästan omöjlig att skilja från Pixel 10 Pro Fold, åtminstone tills du tittar lite närmare.

Den nya mobilen med vikbar skärm har ett renare och elegantare utseende än sin föregångare. Kurvorna är mer välformade, de svarta skärmkanterna är tunnare och kameramodulen har gjorts mindre och fått en ny design. Ytterskärmen på 6,5 tum är större, trots att själva chassit behåller ungefär samma storlek.

Även gångjärnet har bantats ner och ligger mer i linje med resten av mobilen, som dessutom är betydligt lättare än förra generationens modell. Gångjärnsmekanismen har gjorts om för att ge en mjukare rörelse och huvudskärmen är plattare, med ett mindre framträdande veck.

Förbättringarna fortsätter på insidan, där vi hittar den kraftfullare Google Tensor G6-processorn som tillverkas med en ny 2 nm-process. På baksidan finns dessutom det lite ovanliga HiLight LED-systemet. När mobilen ligger med skärmen nedåt kan det exempelvis signalera inkommande samtal eller ge visuell återkoppling när du använder Gemini handsfree.

Ingen av de här förändringarna innebär dock något revolutionerande steg framåt för Pixel 11 Pro Fold. De senaste Gemini-förbättringarna ger mobilen flera spännande och kraftfulla AI-funktioner, men om du redan har förra generationens Pixel 10 Pro Fold kan det ändå vara svårt att motivera en uppgradering.

Steget blir betydligt större om du kommer från den ursprungliga Pixel Fold, vars format påminner mer om nya Samsung Galaxy Z Fold 8, eller till och med från Pixel 9 Pro Fold från 2024.

Pixel 11 Pro Fold befinner sig fortfarande i skuggan av både den spännande nya Galaxy Z Fold 8 och den större och kraftfullare Galaxy Z Fold 8 Ultra, som jag också nyligen recenserade. Pixel 11 Pro Fold kan inte matcha Ultra-modellens processorprestanda eller kameror och är inte heller lika tunn och lätt som någon av Samsungs två nya Fold-modeller. Därför lyckas den inte riktigt bli det där alternativet som får alla att vända på huvudet.

Jag gillar fortfarande Pixel 11 Pro Fold för dess stora och ljusstarka skärm, generellt starka prestanda (trots lägre benchmarkresultat än Samsungs nya vikbara mobiler) och överlag fina kamerabilder, även om kamerorna inte riktigt kan mäta sig med dem på Z Fold 8 Ultra.

Jämfört med den lika dyra Galaxy Z Fold 8 är Pixel-modellen däremot den tydliga kameravinnaren, inte minst tack vare en användbar telefotokamera med 5x optisk zoom.

Den slår dessutom nästan alla andra vikbara mobiler när det gäller dammtålighet. Pixel 11 Pro Fold har en IP68-klassning för skydd mot vatten och damm, medan Samsungs vikbara modeller endast når IP48. Pixel Fold är dessutom en av få Android-mobiler med stöd för MagSafe-liknande laddning via PixelSnap, där en inbyggd magnetisk ring gör mobilen kompatibel med i princip alla trådlösa MagSafe-laddare samt Googles egna PixelStand-tillbehör.

Sammantaget har Google förfinat Pixel Fold till en snygg och övertygande vikbar mobil med stark prestanda. Jag hoppas däremot fortfarande på ett betydligt större kliv framåt när det gäller både design och kameror nästa år.

Google Pixel 11 Pro Fold: pris & tillgänglighet

• Vikbar flaggskeppsmobil till ett något mer rimligt pris
• Dyrare än fjolårets modell, vilket sannolikt beror på RAM-brist och stigande komponentpriser
• Finns bara i två färger

Google presenterade Pixel 11 Pro Fold tillsammans med Pixel 11, Pixel 11 Pro och Pixel 11 Pro XL den 12 augusti. Mobilen kostar från 23 990 kronor, vilket är tusenlappen dyrare än fjolårets modell. Med tanke på de stigande RAM-priserna är prishöjningen knappast förvånande och den lär förmodligen inte avskräcka särskilt många potentiella köpare.

Priset placerar den för övrigt i samma klass som den mindre och ganska intressanta Samsung Galaxy Z Fold 8, som har samma startpris.

Google Pixel 11 Pro Fold finns att köpa nu och erbjuds i två färger: Obsidian (svart) och Olive. Vårt testexemplar kom i Olive, som jag tycker ser mer ut som salviagrönt och det är en riktigt snygg färg.

• Värde - poäng: 4,5 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: specifikationer

Här är en sammanfattning av Google Pixel 11 Pro Folds viktigaste specifikationer:

Google Pixel 11 Pro Fold: design

• Renare design med ett mer kompakt gångjärn
• Något tunnare än Pixel 10 Pro Fold
• Betydligt lättare
• Mindre kameramodul

För vissa kan designen på Google Pixel 11 Pro Fold kräva lite tillvänjning. Den asymmetriska formen, med en platt kant och skarpa hörn på ena sidan och rundade former på den andra, har inte fallit alla i smaken. Designen har hängt med i några generationer nu, men det är egentligen först när du fäller upp mobilen som den känns helt logisk. Då omges den stora 8-tumsskärmen av fyra mjukt rundade hörn.

På ena kanten sitter en knapp för ström, viloläge och Gemini, som även fungerar som en effektiv fingeravtrycksläsare. Du kan, precis som jag gjorde, även registrera ditt ansikte för biometrisk upplåsning och lägga till en PIN-kod. Under den sitter volymknapparna. SIM-kortplatsen har flyttats från mobilens ovansida till undersidan och det finns även stöd för eSIM. På motsatta kanter sitter stereohögtalarna, som kan spela tillräckligt högt för att fylla ett rum med klart ljud, men som föga förvånande inte bjuder på särskilt mycket bas.

När jag håller den hopfällda mobilen i ena handen försvinner dock mycket av känslan av att designen skulle vara märklig, framför allt eftersom framsidan har en fullstor skärm på 6,5 tum. Den är bredare än ytterskärmen på den ungefär lika stora Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra. Jag återkommer till skärmarna senare, men redan här är det värt att nämna att ytterskärmen ser betydligt elegantare ut nu när Google har minskat de svarta skärmkanterna runt den.

Ihopfälld mäter Pixel 11 Pro Fold 155,2 x 76 x 10,1 mm och är därmed i princip lika stor som Pixel 10 Pro Fold, men skenet bedrar. Den är marginellt tunnare och, ännu viktigare, Google har på något sätt lyckats kapa hela 19 gram. Vikten ligger nu på 239 gram, vilket gör mobilen betydligt bekvämare att hålla i.

Trots det är den fortfarande inte lika lätt som Galaxy Z Fold 8 Ultra på 215 gram eller Galaxy Z Fold 8 på 201 gram. Om låg vikt är viktigt för dig kan det därför vara värt att titta närmare på Samsungs modeller.

Mobilen är tillverkad av en kombination av tåligt aluminium och stål av flygindustrikvalitet. På framsidan sitter keramiskt glas, medan baksidan består av ett kompositmaterial med en riktigt behaglig satinfinish. Jag gillar verkligen att baksidan på Pixel 11 Pro Fold har en något strävare yta än förra modellen – den känns väldigt bra i handen.

Det renare helhetsintrycket förstärks ytterligare av det omdesignade gångjärnet. När mobilen är hopfälld ligger gångjärnets baksida nästan helt i linje med resten av mobilens bakre kanter. Google har dessutom gjort om själva mekanismen. Mobilen är lättare att fälla upp, samtidigt som rörelsen på något sätt känns stabilare och mer kontrollerad.

Det nya gångjärnet gör också att mobilen blir nästan helt platt när den är utfälld och har bidragit till att göra vecket i skärmen mindre synligt. Det går dock fortfarande att se och ja, du känner det fortfarande när du drar fingret över området.

En något oroväckande sak jag lade märke till var att ett klickande ljud kom från den vikbara skärmen när jag hade fällt upp mobilen och sedan böjde skärmen ytterst lite bakåt, alltså genom att försiktigt trycka på båda sidor för att öppna den en aning mer. Det var inget fel på själva skärmen och även om jag inte kunde se vad som orsakade ljudet kunde jag återskapa det. Lyckligtvis försvann ljudet så småningom, så kanske handlade det bara om att mobilen behövde "sätta sig".

På den positiva sidan är det här den enda vikbara mobilen jag känner till som med sin IP68-klassning klarar både vatten och damm. Skulle jag ta med Pixel 11 Pro Fold till stranden? Kanske. Jag skulle åtminstone känna mig betydligt tryggare med den än med någon av modellerna i Galaxy Z Fold 8-serien, som endast har IP48-klassning.

Mitt testexemplar klarade för övrigt ett dopp i den ikoniska fontänen i Bryant Park på Manhattan utan några som helst problem.

• Design - poäng: 4 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: skärmar

• Större ytterskärm
• Båda skärmarna når en ljusstyrka på 3 600 nits
• Galaxy Z Fold 8 Ultra har något högre upplösning på båda skärmarna

Precis som med så mycket annat hos Google Pixel 11 Pro Fold skiljer sig de två skärmarna inte radikalt från dem på fjolårets modell, men det finns tillräckligt många mindre förbättringar för att de fortfarande ska kännas både konkurrenskraftiga och tilltalande.

Den kanske mest märkbara förändringen är den något större OLED-ytterskärmen, som tack vare betydligt tunnare svarta skärmkanter nu mäter 6,5 tum istället för 6,4 tum. Den vikbara OLED-huvudskärmen är fortfarande åtta tum.

Upplösningen på de två skärmarna är i princip oförändrad, även om den större ytterskärmen faktiskt har tappat några pixlar och fått något lägre pixeltäthet. På Pixel 10 Pro Fold hade skärmen en upplösning på 2364 x 1080 och en pixeltäthet på 408 ppi. Pixel 11 Pro Fold har istället 2342 x 1080 och 399 ppi. Tro mig, du kommer inte att märka någon skillnad.

Den vikbara huvudskärmen på åtta tum har en upplösning på 2076 x 2152, vilket är samma som på förra modellen. Ingen av skärmarna når riktigt upp till upplösningarna hos skärmarna på Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra.

Båda skärmarna har däremot fått ett trevligt lyft i ljusstyrka och kan nu nå maximalt 3 600 nits. I direkt solljus i det till synes alltid soliga Bryant Park gjorde både ytter- och huvudskärmen ett utmärkt jobb med att övervinna solljuset. Jag kunde utan problem navigera genom menyer och använda mobilen både hopfälld och utfälld.

Båda skärmarna använder adaptiv uppdateringsfrekvens på mellan 1 och 120 Hz som standard. Med den aktiverad känns scrollningen silkeslen. Det fungerar även bra utan det adaptiva läget, vilket jag antar innebär 60 Hz, och då får du dessutom fördelen av något bättre batteritid.

Att konsumera i princip vilken typ av innehåll som helst på någon av skärmarna är en fröjd, men för att verkligen luta sig tillbaka och njuta är det svårt att slå den utfällda 8-tumsskärmen. Jag använde den för att spela, surfa på webben och streama Netflix utomhus via en stark 5G-anslutning från T-Mobile.

Skärmen är också tillräckligt stor för multitasking. Jag kunde enkelt dela skärmen i två delar och exempelvis ha en hemsida på ena sidan och bilder på den andra.

Det finns dessutom en bubbelfunktion som i praktiken gör det möjligt att ha en tredje app igång, förutsatt att appen stöder funktionen. Bubblan kan dras till ena eller andra sidan av skärmen och appen fortsätter att köras i bakgrunden tills du aktivt stänger den. För att göra det kan du helt enkelt dra bubblan till papperskorgen.

• Skärmar - poäng: 4,5 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: kameror

• Tre bra kameror
• 5x optisk zoom är ett mycket välkommet tillskott
• Google riskerar att halka efter på kamerafronten
• Massor av fotoverktyg
• Magic Capture visar potential

Ingen typ av mobil har fler kameror än vikbara modeller. Utöver de vanligtvis upp till tre kamerorna på baksidan och en selfiekamera får du nämligen ytterligare en selfiekamera på huvudskärmen. Totalt har Pixel 11 Pro Fold fem kameror, men tyvärr är de flesta i princip oförändrade jämfört med förra modellen. Det här får du:

• 48 MP huvudkamera
• 10,5 MP ultravidvinkel
• 10,8 MP telefoto (5x optisk zoom)
• 10 MP selfiekamera (huvudskärm)
• 10 MP selfiekamera (ytterskärm)

Det är inget fel på de här kamerorna och tack vare en större sensor i huvudkameran jämfört med Pixel 10 Pro Fold har Google utlovat bättre prestanda i svagt ljus.

När jag jämför med vad exempelvis Galaxy Z Fold 8 Ultra erbjuder (en huvudkamera på 200 MP och en ultravidvinkel på 50 MP) känns Googles uppsättning ändå lite blek. Pixel slår åtminstone Samsung när det gäller zoom, med 5x optisk zoom från en sensor på 10,8 MP, medan Z Fold 8 Ultra stannar vid 3x optisk zoom med sin 10 MP-sensor. Pixels båda selfiekameror på 10 MP är bra, om än inte särskilt anmärkningsvärda.

Om vi bara bedömer Pixel 11 Pro Fold för sig själv tar den utmärkta bilder – sådana du gärna visar upp för vänner och familj eller delar på sociala medier. Jag gjorde dock även några snabba jämförelser med min iPhone 17 Pro Max och Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra.

Det fanns en tid då Google ansågs erbjuda marknadens bästa mobilkameror. Pixel-serien vann till och med MKBHD:s blinda kameratest för mobiler mellan 2022 och 2024. Själv har jag tidigare varit lite mer återhållsam med berömmet av Pixel-kamerorna, även om jag generellt skulle säga att de har legat ungefär i nivå med Apple och vanligtvis presterat bättre än Samsung.

Under de senaste åren har dock Apple, och framför allt Samsung, blivit betydligt bättre på bildbehandling. I år märker jag att Pixel 11 Pro Fold visserligen tar utmärkta bilder, men att de inte nödvändigtvis är bättre än motsvarande bilder från iPhone 17 Pro Max och Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra – och ibland faktiskt är sämre.

Vissa bilder från Pixel 11 Pro Fold blir gryniga eller en aning platta, framför allt de som tas med ultravidvinkelkameran. Jag tror att det till stor del beror på den relativt låga upplösningen. iPhone 17 Pro Max har exempelvis en ultravidvinkelkamera på 48 MP att arbeta med, även om den som standard fotograferar i 24 MP. Det ger helt enkelt mer bildinformation att arbeta med.

För det mesta fick jag klara bilder med kraftfulla färger, men ett foto jag tog av en knallrosa hjälm på en tryckt bilbanematta gjorde mig besviken. De orange linjerna på banan verkar ha påverkat hjälmens färg och gett den en svag orange ton över hela ytan – en effekt som kanske inte syns på din skärm. Jag såg inte samma problem i motsvarande bilder från Z Fold 8 Ultra eller iPhone 17 Pro Max.

Jag tog också en mängd bilder i porträttläge och även om jag gillade resultaten märkte jag att Pixel ibland kunde vara lite väl aggressiv med friläggningen av motivet. I ett fall kapade bokeh-effekten bort en hårtofs från personen jag fotograferade. iPhone verkar använda en mer subtil metod här.

Det finns också mängder av AI-assisterade fotofunktioner, däribland Camera Coach, som gav mig tips om hur jag kunde ta en bättre bild av fontänen genom att ändra bildutsnittet för att få bort en distraherande person. Det finns även Magic Eraser, som jag kan använda med hjälp av rösten. Jag bad den ta bort en man i blå tröja från en av mina bilder och resultatet blev så bra att det inte ens gick att se att personen någonsin hade varit där.

Jag testade även en av de senaste funktionerna: Magic Capture. Det är en intressant hybridfunktion som i princip använder video för att hjälpa dig fånga – eller åtminstone inte missa – det perfekta ögonblicket.

När jag promenerade genom Bryant Park fick jag syn på några personer som spelade boccia. Jag ställde mig mitt emot dem och valde Gemini-ikonen bredvid kameraikonen för att aktivera Magic Capture. Då öppnas ett gränssnitt som i praktiken fungerar som videoinspelning. Du riktar kameran mot motivet, trycker på inspelningsknappen och avslutar inspelningen när du tror att du har fångat ögonblicket du är ute efter.

Pixel 11 Pro Fold analyserar sedan videon med hjälp av AI och identifierar de bästa bildrutorna. I mitt fall filmade jag medan männen kastade sina bocciaklot. AI:n gav mig några förslag på de bästa bilderna att spara och till min glädje lyckades den konsekvent fånga kloten mitt i luften, vilket gav betydligt mer dramatiska bilder. Funktionen sparar dock även en lågupplöst video av hela sekvensen. Jag är inte säker på att jag behöver eller ens vill ha den.

Makrobilder och bilder i svagt ljus ser överlag bra ut, även om de sistnämnda inte nödvändigtvis är bättre än vad jag får från andra flaggskeppsmobiler. Även video i upp till 4K ser bra ut.

Överlag tycker jag att det här är ett bra kamerasystem som borde räcka gott och väl för de flesta som fotograferar till vardags. Samtidigt tror jag att vissa kommer att önska sig fler megapixlar.

• Kameror - poäng: 3,5 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: mjukvara

• Android 17
• Enkel åtkomst till Gemini
• Inga dubbla appar

Googles Pixel-telefoner är kanske mina favoritmobiler med Android, eftersom de kommer så nära ett renodlat Android-gränssnitt som det går. Det finns inga dubbla appar för exempelvis bildgalleri eller webbläsare, och det finns bara en app för RCS-meddelanden. Det är en enkelhet som jag alltid har uppskattat.

Precis som andra Pixel-telefoner får 11 Pro Fold också den senaste Gemini-tekniken, med en mängd AI-funktioner som du kanske eller kanske inte kommer att använda.

Det finns liveöversättning för video, platsbaserade förslag, proaktiva åtgärder och automatiseringar i chattar. Vissa av de här verktygen fungerar bättre ju längre du har använt telefonen, eller om du till exempel låter Gemini ansluta till dina andra Google-appar, så att den kan lära sig mer om dig och bli just mer proaktiv.

Vissa funktioner, som Rambler och ASL-to-Text (för amerikanskt teckenspråk), är riktigt imponerande. Rambler är det perfekta tal-till-text-verktyget för oss som tenderar att prata lite osammanhängande, och även om jag inte själv har använt ASL-to-Text såg jag en inspirerande demonstration under Pixel-lanseringen. Telefonens och AI:ns förmåga att inte bara se och tolka tecknen, utan även ansiktsuttryck för att förstå den känslomässiga innebörden, är nästan svindlande imponerande. Jag kommer hela tiden tillbaka till tanken att det är precis sådant här teknik, och framför allt AI, verkligen borde användas till.

Gemini fortsätter att vara ett utmärkt verktyg för att snabbt få information och hjälp och kan, förutsatt att du ger den tillgång, se vad som finns på skärmen eller till och med i dina filer om du aktiverar funktioner som Connected Apps och skärmdelning i Gemini Live.

Jag gillar särskilt möjligheten att använda Gemini helt utan händerna genom att säga ”Hey Google”, varpå Gemini svarar.

HiLight-modulen (den vita LED-lampan på kameramodulen som vanligtvis används som blixt) fungerar som en liten visuell indikator på att Gemini används. Den fungerar bara när telefonen ligger med skärmen nedåt. Till en början hade jag svårt att få den att fungera, men efter att Google gjort några uppdateringar i bakgrunden lyser LED-lampan nu i blått och vitt när jag säger ”Hey Google”. Den animeras medan jag ställer frågor, medan Gemini tänker och sedan när jag får ett svar (rösten och svaren spelas upp genom telefonens högtalare).

HiLight har även ett annat syfte: att visa när någon jag känner ringer. För att aktivera detta gick jag in i Kontakter och tilldelade min fru en av fem HiLight-färger. När hon nu ringer och min Pixel 11 Pro Fold ligger med skärmen nedåt på bordet pulserar HiLight med ett tydligt grönt ljus.

HiLight är ett kul och lekfullt tillskott som kan bli ännu mer användbart när Google lägger till aviseringar från exempelvis Meddelanden för dina prioriterade kontakter samt aviseringar från andra tredjepartsappar. Just nu är det dock mest en kul detalj och knappast en anledning i sig att köpa eller uppgradera till den här telefonen.

• Mjukvara - poäng: 4,5 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: prestanda

• Nya Google Tensor G6
• 16 GB RAM
• 256 GB lagring som standard är en välbehövlig uppgradering

Google har aldrig tillverkat de snabbaste ARM-chippen, men de är kraftfulla och väl rustade för dagens AI-fokuserade verklighet, och nya Tensor G6 är inget undantag. Det levererade starka resultat i GeekBench 7, även om det inte riktigt nådde upp till resultaten jag får från Apples A19 Pro och Qualcomm Snapdragon 8 Elite Gen 5 for Galaxy. Skillnaderna är dock inte enorma och jag skulle hävda att du aldrig kommer att märka dem vid vanlig daglig användning. De flesta moderna flaggskepp har numera mer processorkraft än de faktiskt behöver.

Det är också positivt att systemkretsen backas upp av 16 GB RAM, vilket är gott om minne för att hantera lokala AI-funktioner, samt 256 GB lagring som standard (med alternativ på upp till 1 TB). Det ger gott om utrymme för alla dina bilder, videor, filer och, ja, AI-skapelser.

Tensor G6 är för övrigt ett av de första chippen tillverkade med en 2nm-process som används i en flaggskeppsenhet. Det skulle kunna innebära bättre prestanda och framför allt högre energieffektivitet, vilket i sin tur kan ge bättre batteritid.

• Prestanda - poäng: 4,5 / 5

Google Pixel 11 Pro Fold: batteri

• Batteri på 4 806 mAh
• Ja, batteriet har blivit mindre
• Google utlovar fortfarande batteritid för en hel dag

Ja, batterikapaciteten har minskat från omkring 5 000 mAh till 4 806 mAh, men trots det kan du fortfarande räkna med en hel dags batteritid – även om vad som räknas som en ”hel dag” förstås varierar från användare till användare. Vid sporadisk användning fick jag ut mer än 24 timmars batteritid. I vårt betydligt tuffare batteritest i labbet, med skärmens mjuka uppdateringsfrekvens aktiverad, klarade telefonen omkring 12 timmar.

Jag misstänker dock att den överlag ganska bra batteritiden, trots det mindre batteriet, delvis beror på Tensor G6-processorn och dess 2nm-process. Som jag nämnde tidigare är 2nm-processen mer energieffektiv och kan hjälpa systemkretsen att dra mindre ström.

Exakt hur länge batteriet räcker kommer dock förstås att variera beroende på hur du använder telefonen.

Den andra stora fördelen med batteri- och laddningssystemet i Pixel 11 Pro Fold är stödet för Pixel Snap. Se det som Androids motsvarighet till Apples MagSafe-laddning. Precis som i alla moderna iPhone-modeller finns det en dold magnetring inbyggd i Pixel 11 Pro Fold, vilket gör att telefonen kan fästa magnetiskt på ett Qi-baserat Pixel Snap-laddningsställ – och ja, den fungerar utmärkt även med MagSafe-laddare. Varför Samsung ännu inte har lagt till den här funktionen i alla sina telefoner är för mig en gåta.

• Batteri - poäng: 4 / 5

Bör du köpa Google Pixel 11 Pro Fold?

Köp den inte om...

Köp den inte om...

Google Pixel 11 Pro Fold: andra alternativ

Så testade vi Google Pixel 11 Pro Fold

Från den ursprungliga skribenten;

Pixel 11 Pro Fold anlände sent och dessutom till fel hus, vilket innebar att jag fick lite mindre tid med den än jag hade önskat. Men mellan min första provstund med telefonen och dagarna jag ägnat åt att testa den har jag ändå fått en tydlig bild av styrkorna (och de mindre svagheterna) hos Googles enda vikbara telefon.

Jag har använt den för arbete, underhållning och kommunikation. Jag har tillbringat tid med Gemini och tagit mängder av bilder, med särskilt fokus på hur kamerasystemet står sig mot några av de bästa mobilkamerorna på marknaden.

Jag har testat vikbara telefoner i flera år nu och imponeras fortfarande av hur varje ny generation förbättras från år till år. Även om jag uppskattar det arbete Google har lagt ner på att förbättra sin vikbara telefon kan jag inte låta bli att fundera på vad som väntar härnäst. Google, precis som resten av marknaden, lär snart ställas inför tuff konkurrens från Apple. Därför har jag hela tiden det som väntar runt hörnet i åtanke när jag testar – och att bara vara ganska bra kanske snart inte är tillräckligt.

Jag sätter allt detta i perspektiv utifrån flera decenniers erfarenhet av att testa telefoner och 40 år som journalist. Det innebär att jag vet hur långt vi har kommit och hur stora tekniska kliv som ibland kan ske på väldigt kort tid. Marknaden för vikbara telefoner har på många sätt bara börjat utvecklas.

Först testad i augusti 2026.

Läs mer om hur vi testar teknikprylar på TechRadar.

Det händer äntligen! Valves efterlängtade Steam Machine har till slut anlänt och lovar prestanda i klass med en gaming-PC i en ultrakompakt, konsolliknande enhet som är perfekt för soffgamers som vill ta sina första steg in i PC-gaming. Det här är Valves andra försök på marknaden för konsolliknande PC-enheter och gamingjätten verkar betydligt mer engagerad den här gången.

Tja ... jag är inte helt besviken på den, men jag är inte heller särskilt imponerad. Man skulle kunna säga att Steam Machine lämnar mig ganska neutral. Det är en omsorgsfullt konstruerad liten maskin som i stora drag lyckas med det den försöker göra, men som faller på två oerhört viktiga punkter.

Som du kanske redan har gissat handlar det om prestanda och pris. Vid standardupplösningen 1080p är det en kapabel liten maskin som bör kunna ge dig en riktigt bra gamingupplevelse utan särskilt mycket krångel. Den som däremot förväntar sig kraftfull 4K-prestanda i nivå med dagens bästa konsoler kommer att bli besviken.

Det beror förstås också på vilken typ av spel du vill spela. Om du har en 4K-TV i vardagsrummet och specifikt vill ha en kompakt PC för att spela äldre titlar eller den typ av indiespel som inte är lika lättillgängliga på konsoler – jag pratar om de billiga virala spelen som så ofta tar över TikTok och Instagram Reels – då kan Steam Machine faktiskt vara ett utmärkt val.

En annan central del av Valves nya hybrid mellan konsol och PC är SteamOS, det nyligen uppdaterade operativsystemet som är utformat för att erbjuda en mer konsolliknande upplevelse än traditionella plattformar som Windows och macOS. Det finns redan tillgängligt för den som vill installera det på sin egen PC och driver förstås även Valves handhållna Steam Deck. Som ett litet avsteg från hur vi vanligtvis strukturerar våra PC-recensioner har jag lagt till ett extra avsnitt i den här recensionen som specifikt handlar om SteamOS, men för tillfället nöjer jag mig med att säga att det gör sitt jobb riktigt bra.

När vi kommer till priset blir det smärtsamt tydligt att den pågående RAM-krisen har påverkat hur mycket Steam Machine erbjuder för pengarna. På marknader där den säljs officiellt börjar priset på 1 049 dollar. I Sverige är situationen däremot annorlunda: Steam Machine finns ännu inte tillgänglig för officiellt köp här och något svenskt pris har inte presenterats. Svenska kunder kan i nuläget skriva upp sig på en kölista för att eventuellt få möjlighet att köpa en, beroende på tillgänglighet.

De internationella priserna visar ändå att Steam Machine är en rejält dyr maskin. Den kostar exempelvis en bra bit mer än PS5 Pro, som min kollega Rob Dwiar redan beskrev som ”för dyr” för den genomsnittliga gamern i sin recension här på TechRadar – och det var innan Sony höjde priserna på sina konsoler tidigare i år.

Med tanke på att Steam Machine länge förväntades bli en lättillgänglig väg in i PC-gaming för personer som tidigare hållit sig till konsoler lär den här prisnivån göra en del gamers som ivrigt väntat på Valves återkomst till konsolmarknaden besvikna. Du kanske rentav skulle få mer för pengarna genom att bygga din egen Steam Machine-utmanare.

Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att Steam Machine förmodligen aldrig skulle kunna matcha förhållandet mellan pris och prestanda hos moderna konsoler som PS5 och Xbox Series X, trots att den på pappret använder nyare och bättre hårdvara. Anledningen ligger i hur spel utvecklas och hur utvecklare optimerar dem för olika plattformar. Om du utvecklar ett spel för PS5 utvecklar du helt enkelt ett spel för PS5. Numera behöver du förstås även ta hänsyn till specifikationerna hos Pro-modellen, men i slutändan behöver du bara optimera spelets prestanda för en specifik uppsättning hårdvarukomponenter med tydligt definierade begränsningar.

Att optimera ett spel för PC innebär däremot att försöka ta hänsyn till de oräkneliga miljoner hårdvarukombinationer som finns bland färdigbyggda och egenbyggda gamingdatorer, plus alla gaminglaptops på marknaden, handhållna gaming-PC-enheter och numera även Steam Machine. Det är en helt annan spelplan. Vissa utvecklare kanske slarvar med PC-optimeringen, men det är samtidigt nästintill omöjligt att få ett spel att prestera lika konsekvent på PC som på en specifik konsol.

Ursäktar det helt att Steam Machine erbjuder ett ganska svagt förhållande mellan pris och prestanda? Nej, förmodligen inte. Det är en förmildrande omständighet som jag har tagit hänsyn till i den här recensionen, men jag tycker ändå att Valves andra försök att göra PC-gaming tillgängligt för den breda massan missar målet en aning.

Valve Steam Machine: pris & tillgänglighet

• Pris från 1 049 dollar – inget svenskt pris ännu
• Finns nu tillgänglig i bland annat USA, Storbritannien och Australien, men ännu inte officiellt i Sverige
• Steam Controller kan köpas tillsammans med konsolen i ett paket

Som jag redan har nämnt börjar Steam Machine på ganska saftiga 1 049 dollar, vilket ger dig standardmodellen utan handkontroll och med 512 GB snabb SSD-lagring. I Sverige finns ännu inget officiellt pris och Steam Machine går i nuläget inte att köpa direkt här. Den som är intresserad kan i stället skriva upp sig på en kölista för att eventuellt få möjlighet att köpa en, beroende på tillgänglighet.

De faktiska prestandaspecifikationerna förändras inte om du väljer 2 TB SSD-modellen, som kostar 1 349 dollar på respektive marknad. Du betalar alltså i princip bara för den extra lagringen – och även med dagens komponentpriser är det en dyr uppgradering.

Oavsett om du väljer modellen med 512 GB eller 2 TB får du samma delvis specialanpassade AMD Zen 4-processor och separata AMD RDNA 3-grafikkrets, tillsammans med 16 GB RAM och ytterligare 8 GB GDDR6-videominne. Trots prisskillnaden skulle jag definitivt rekommendera 2 TB-modellen om du spelar stora AAA-spel på PC, eftersom installationsstorlekarna har blivit skrämmande stora på senare tid.

På marknader där Steam Machine säljs går båda modellerna dessutom att köpa i paket med Valves Steam Controller, som även levereras med en laddningspuck och USB-kabel. Det höjer priset med 79 dollar jämfört med grundpriset för respektive modell. Det är faktiskt ett ganska bra tillägg, eftersom Steam Controller är en riktigt bra handkontroll och normalt kostar 99 dollar direkt från Valve när den köps separat. Om du inte redan äger en av de bästa handkontrollerna för PC skulle jag varmt rekommendera paketet.

Det är också värt att notera att förbokningarna av Steam Machine tog slut nästan omedelbart på de marknader där den har lanserats. För svenska köpare är det i nuläget kölistan som gäller, där möjligheten att köpa en Steam Machine beror på tillgängligheten.

• Värde - poäng: 2,5 / 5

Valve Steam Deck: specifikationer

Valve Steam Machine: design

• Kompakt, kubformad design
• Välordnad insida och ljuslist på framsidan
• Något begränsat portutbud jämfört med de flesta PC-datorer

För en produkt som jag överlag blev lite besviken på måste jag säga att jag har väldigt lite att kritisera när det gäller Steam Machines fysiska design.

Kort sagt ser den riktigt bra ut. Hela enheten är en stilren svart kub i matt metall som mäter ungefär 15 centimeter längs varje sida och väger strax under 2,7 kg. Nära nederkanten på framsidan finns en smal fördjupning med en ljusstark LED-list. Under den sitter en strömknapp med ytterligare en LED-lampa, som fortsätter lysa när Steam Machine befinner sig i viloläge, tillsammans med två USB-A-portar och en microSD-kortplats för enkel utökning av lagringen. Kuben står på fyra små gummifötter som känns ganska slitstarka.

LED-listen med sina 17 lysdioder fungerar dessutom som mer än bara en enkel strömindikator, vilket jag gillar. När Steam Machine laddar ner ett spel ”fylls” listen från vänster till höger för att visa hur långt nedladdningen har kommit och i SteamOS går det dessutom att anpassa den med olika färger och funktioner.

Faktum är att designen omedelbart får mig att tänka på Nintendo GameCube som jag älskade under tonåren, även om jag lovar att jag inte har låtit nostalgin påverka mitt omdöme här. Det närmaste du förmodligen kommer den här typen av kompakta gaming-PC idag är Asus ROG NUC, som jag själv recenserade förra året. Den erbjuder visserligen betydligt bättre prestanda, men är också så svindlande dyr att Steam Machine nästan framstår som billig i jämförelse.

Frontpanelen är löstagbar och kan enkelt bytas ut mot magnetiska paneler. Om du väljer 2 TB-modellen får du två sådana på köpet: en i röd filt och en riktigt snygg variant med träeffekt som råkar passa perfekt ihop med min TV-bänk.

Nätaggregatet är på något sätt inbyggt i det häpnadsväckande kompakta chassit, vilket innebär att du slipper en klumpig extern strömadapter. Det behövs bara en vanlig strömkabel, som medföljer i förpackningen tillsammans med en HDMI-kabel. På baksidan finns även en DisplayPort 1.4-utgång, vilket kan vara ett bättre alternativ om du ansluter Steam Machine till en datorskärm i stället för en TV.

På baksidan hittar du resten av portarna: tidigare nämnda HDMI och DisplayPort, tillsammans med en RJ-45 Ethernet-port, två USB-A-portar och en USB-C-port. Jag ska erkänna att jag som förespråkare av fysiska anslutningar tycker att utbudet är lite snålt, men realistiskt sett lär det vara fullt tillräckligt för Steam Machines tänkta målgrupp. Det är mindre omfattande än på en fullfjädrad stationär PC, men ungefär i nivå med vad du får på en modern spelkonsol. Trådlös anslutning sker via Wi-Fi 6E och Bluetooth 5.3. Jag hade gärna sett Wi-Fi 7 här, men det är ingen avgörande brist.

Insidan är mycket välordnad, med ett stort luftintag bakom den magnetiska frontpanelen och moderkortet placerat innanför. En enda stor, vertikalt monterad fläkt drar in luft genom fronten och leder ut den genom ventilationsöppningen på baksidan. Överraskande nog går systemet faktiskt att uppgradera, även om möjligheterna påminner mer om en gaminglaptop än en vanlig stationär PC. Du kan byta ut M.2-SSD:n och RAM-minnet, men det är allt.

Till sist vill jag kort nämna nya Steam Controller. Vi har recenserat den separat här på TechRadar, så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer, men den är definitivt bra – om än överprisad, precis som Steam Machine själv. Att parkoppla handkontrollen med ”pucken”, som fungerar både som trådlös sändare och laddningsdocka, går sömlöst och själva handkontrollen känns bra att använda i spel. Däremot är det lite synd att den saknar hörlursuttag, något som finns på handkontrollerna till de stora spelkonsolerna.

Jag måste erkänna att jag verkligen, genuint älskar designen på Steam Machine. Min enda egentliga kritik här – och det enda som hindrar mig från att ge den full pott i den här kategorin – är att det bara finns en enda USB-C-port och att den sitter på baksidan. Det är dock en mindre invändning. På det stora hela är det här en väldigt välkonstruerad maskin.

• Design - poäng: 4,5 / 5

Valve Steam Machine: prestanda

• Stark gamingprestanda i 1080p
• Bristerna börjar märkas i 1440p och i 4K faller prestandan ihop fullständigt
• Tyst drift och blir inte särskilt varm

Att benchmarktesta Steam Machine var ... intressant, minst sagt. Jag hade hoppats kunna hålla mig till vår vanliga uppsättning tester som vi använder för att benchmarktesta de bästa gamingdatorerna och gaminglaptops, men den stora majoriteten av dessa system kör Windows 10 eller 11. SteamOS är visserligen en väldigt kompetent plattform numera, men erbjuder helt enkelt inte samma flexibilitet som Microsofts främsta operativsystem.

Till att börja med låser Steam Machine sin maximala bildfrekvens efter uppdateringsfrekvensen på skärmen den är ansluten till, vilket innebar att jag behövde leta fram en annan skärm med hög uppdateringsfrekvens för att få korrekta resultat. Steam Deck gör något liknande med sin inbyggda skärm på 60/90 Hz, så jag misstänker att detta är en egenhet hos SteamOS snarare än någon hårdvarubegränsning. Jag lyckades dock inte hitta något sätt att stänga av det.

Sedan stötte jag på kompatibilitetsproblemen. Hälften av testerna vi vanligtvis kör – framför allt Geekbench och 3DMark – går helt enkelt inte att installera och köra direkt i SteamOS standardläge Big Picture Mode, så jag fick minska urvalet av tester ganska rejält. För att kompensera för det, och för att ge en bättre bild av hur bra Steam Machine faktiskt hanterar spel, utökade jag speltesterna med fler grafikinställningar än vanligt.

Dessutom måste du gräva i inställningarna i själva SteamOS för att låsa upp högre upplösningar, eftersom systemet som standard är inställt på Full HD 1080p. Uppmärksamma gamers noterade redan före lanseringen av Steam Machine att Valve i tysthet hade sänkt förväntningarna genom att ändra formuleringen på produktens butikssida från ”4K-gaming i 60 fps” till ”upp till 4K-gaming med FSR”. Det grusade förhoppningarna om att den skulle bli en riktig konkurrent till exempelvis PS5 Pro. Det är tydligt att 1080p är den upplösning Steam Machine främst är byggd för, vilket utan tvekan kommer att göra vissa potentiella köpare besvikna.

I 1080p är spelprestandan överlag stark, med undantag för titlar som använder ray tracing.

Med ray tracing avstängt klarar du dig bra. Slår du på det kan du däremot räkna med att bildfrekvensen rasar, även om du samtidigt aktiverar FSR. Cyberpunk 2077 både såg bra ut och flöt fint i 1080p med Ultra-inställningar och utan uppskalning, men när jag bytte till förinställningen Ray Tracing Ultra med AMD FSR 3 inställt på Balanced sjönk den genomsnittliga bildfrekvensen till strax över 30 fps i spelets inbyggda benchmark. Den faktiska spelupplevelsen var ännu mer ryckig.

Irriterande nog verkar vissa spel inte ha ordentligt stöd för den senaste versionen av FSR i SteamOS. Jag har kunnat använda den i spel som Civilization VII och Shadow of the Tomb Raider när jag testat Windows-baserade gaminglaptops och PC-datorer, men FSR 3 saknades märkbart i inställningsmenyn för båda spelen på Steam Machine. Civilization lät mig bara välja FSR 1, medan Shadow of the Tomb Raider inte erbjöd några alternativ för uppskalning alls.

När jag sedan höjde upplösningen till 1440p och 4K började sprickorna visa sig. Äldre titlar – och 2D-spel som min nuvarande besatthet Slay the Spire 2 – fungerar till stor del bra i högre upplösningar. Problemet är att jag förmodligen skulle kunna säga samma sak om vilken modern spelkonsol som helst och många billigare stationära PC-datorer.

Moderna AAA-spel börjar få det lite kämpigt i 1440p, men är fortfarande spelbara så länge du är beredd att dra ned grafikinställningarna en aning. Jag har bara inkluderat hela uppsättningen resultat för 1080p och 4K i resultatrutan ovan, men för att ge några snabba exempel höll sig Cyberpunk 2077 spelbart med ett genomsnitt på 68 fps i 1440p Ultra med FSR 3 inställt på Balanced och ray tracing avstängt. Total War: Warhammer III sjönk samtidigt till 45 fps med Ultra-inställningar, men kunde räddas till stabila 63 fps genom att byta till grafikinställningen Medium.

I 4K ska du inte räkna med att spela de senaste storspelen med hög bildfrekvens – åtminstone inte utan att göra ganska omfattande kompromisser med grafiken. Det numera åtta år gamla Shadow of the Tomb Raider var det enda spelet jag testade som tog sig över 60 fps i 4K och då med grafikinställningarna rejält nedskruvade.

När det gäller mer krävande titlar är det knappt värt att försöka. Total War: Warhammer III lyckades med nöd och näppe komma över 30 fps i genomsnitt med Low-inställningar, med återkommande dippar under 30 fps. Cyberpunk 2077 levererade usla benchmarkresultat med allt annat än de allra lägsta grafikinställningarna, även med FSR-uppskalning aktiverad, och hade stora problem med att hålla en jämn bildfrekvens under faktiskt spelande. Att slå på FSR-bildgenerering gav tekniskt sett stabila 30 fps i 4K Ultra, men då tillkom visuella problem i form av tearing och artefakter, framför allt i intensiva scener.

Jag stötte även på viss instabilitet i spel under testperioden, men det verkar handla om problem med själva spelen snarare än något specifikt fel hos Steam Machine eller SteamOS. Jag har exempelvis själv varit med om att Marathon kraschat minst en gång på min stationära gaming-PC med Windows 10. Därför tänker jag inte dra ned betyget för detta, men jag tar ändå med det för att ge en så komplett bild som möjligt.

Slutligen vill jag kort ta upp Steam Machines temperaturer och kylning, vilket är en riktig ljuspunkt i en annars ganska ljummen prestandaupplevelse. Den stora kylfläkten på baksidan av den lilla kuben var nästan knäpptyst under samtliga tester, samtidigt som chassit aldrig blev mer än lite varmt. Vilken kylmagi Valve än har lyckats med här fungerar den uppenbarligen väldigt bra.

• Prestanda - poäng: 3 / 5

Valve Steam Machine: SteamOS

• SteamOS 3 är ett riktigt stabilt operativsystem
• Lättillgängligt för nybörjare, men erbjuder samtidigt avancerade funktioner
• Valfritt Linux-skrivbordsläge

Ett bonusavsnitt dyker upp! Ja, jag tänkte ta en stund för att prata om SteamOS, eftersom det trots allt är en av de viktigaste delarna i Steam Machines ambition att konkurrera med traditionella spelkonsoler. Gör det verkligen PC-gaming mer lättillgängligt? Jag är glad att kunna säga att svaret definitivt är ja.

SteamOS är ett Arch Linux-baserat operativsystem som nu är inne på sin tredje stora version och det har utvecklats rejält sedan den blygsamma starten som i princip en helskärmsversion av Steams skrivbordsapp. Det är enkelt att konfigurera och har ett tilltalande, lättöverskådligt gränssnitt som även en nybörjare inom gaming bör kunna hitta runt i. Samtidigt finns hela uppsättningen inställningar som du hittar i Windows-versionen av Steam.

En smart funktion är det valfria Linux-skrivbordsläget. Det fungerar riktigt bra, om än ganska grundläggande, och låter dig installera Linux-kompatibla program som LibreOffice och webbläsaren Firefox. Det är ett trevligt tillskott, men förmodligen något som bara en mindre grupp köpare faktiskt kommer att använda, eftersom det inte tillför särskilt mycket för den som enbart tänker använda Steam Machine för gaming.

Du kan naturligtvis ansluta tangentbord och mus utöver en handkontroll, vilket är praktiskt i spel där du behöver skriva. Under mina tester visade det sig dock vara ännu viktigare än jag hade räknat med. Jag lyckades faktiskt inte slutföra den första konfigurationen av SteamOS utan att först ansluta en mus för att välja systemspråk. När jag senare spelade andra titlar efter mina inledande benchmarktester upptäckte jag dessutom att jag inte kunde ta mig igenom den första konfigurationen av Forza Horizon 5 med enbart Steam Controller, vilket var irriterande.

Hur väl SteamOS än fungerar är kompatibilitetsproblem mer eller mindre oundvikliga med ett Linux-baserat system. Den stora majoriteten av spelen på Steam är fullt kompatibla, men det kommer alltid att finnas vissa undantag och det finns dessutom gott om program utanför gaming som inte är tillgängliga.

Som standard kan du förstås inte heller spela titlar från andra spelbutiker som Epic Games Store och GOG. Om du verkligen vill gå hela vägen går det däremot att installera Windows 11 på Steam Machine i stället – det är faktiskt ett alternativ!

Bör du köpa Valve Steam Machine?

Valve Steam Machine - totalpoäng

Köp den om…

Köp den inte om…

Valve Steam Machine: andra alternativ

Så testade vi Valve Steam Machine

• Körde flera benchmarktester med PC-spel
• Anslöt den till min TV för gaming från soffan
• Över åtta års erfarenhet av att testa mängder av laptops och PC-datorer

Min testprocess för Steam Machine skiljde sig lite från hur jag vanligtvis testar en gaming-PC eller gaminglaptop, till stor del eftersom Big Picture Mode i SteamOS inte har stöd för våra tester utanför gaming.

Jag körde ändå Steam Machine genom alla våra vanliga speltester och tog sedan med den ner till vardagsrummet, där jag placerade den på TV-bänken och anslöt den till TV:n för lite hederlig gaming från soffan. Som någon som växte upp med Nintendo-konsoler men tog steget över till PC-gaming i tonåren var jag väldigt nyfiken på att få uppleva Steam Machine precis så som den är tänkt att användas.

Utöver våra vanliga speltester spelade jag en mängd andra spel under en hel helg som ägnades åt grundligt testande (läs: väldigt mycket nöje) med Steam Machine. Bland dessa fanns Marathon, Warframe, Ratchet & Clank: Rift Apart och det skrämmande beroendeframkallande Slay the Spire 2.

Jag har testat och recenserat datorhårdvara i nästan ett decennium och har varit gamer betydligt längre än så. Innan jag började på TechRadar arbetade jag på PC-byggartidningen Maximum PC, så du kan lita på att jag använder all min kunskap och erfarenhet för att ge dig högkvalitativa, insiktsfulla och opartiska recensioner.

• Först testad i juli 2026
• Läs mer om hur vi testar produkter på TechRadar

Logitech G har ett omfattande utbud av gamingtillbehör och Logitech G316 X är ett relativt nytt tillskott. Det här är ett trådbundet tangentbord i 98%-format (det enda som saknas är sektionen med bland annat Home-tangenten) med RGB-belysning och några trevliga extrafunktioner.

Logitech G316 X har hot-swappable-switchar och levereras som standard med taktila switchar. De har en relativt hög aktiveringskraft på 55 gram, alltså hur hårt du behöver trycka för att en tangenttryckning ska registreras. Personligen ser jag det som en fördel. På så sätt kan jag vara säker på att en tangenttryckning bara registreras när jag faktiskt vill det. Samtidigt är switcharna relativt högljudda. Om du använder tangentbordet på ett kontor eller i en coworking-miljö lär människorna omkring dig kanske inte uppskatta det lika mycket.

Tangentbordet passar däremot utmärkt för gamers som arbetar hemifrån eller studerar på egen hand. I spel kommer den höga polling rate-frekvensen på 8 000 Hz väl till pass. När jag tryckte på en tangent utfördes kommandot omedelbart i spelet. Det går dessutom att ställa in en lägre polling rate, vilket är praktiskt i äldre spel som inte fungerar bra med högre frekvenser. Samtidigt har jag använt Logitech G316 X under arbetstid för att skriva artiklar, inklusive den här recensionen, och det fungerar utmärkt även för det. Tangenterna sitter tillräckligt långt ifrån varandra utan att tangentbordet blir onödigt stort.

Den mest iögonfallande delen hittar du längst upp till höger. Här sitter knappen för Gaming Mode, LED-displayen och det multifunktionella vredet. Knappen för Gaming Mode konfigureras via G Hub-appen och låter dig stänga av vissa tangenter. Gamers som någon gång råkat komma åt fel tangent mitt under en intensiv spelsession lär uppskatta det här. Med ett enda tryck kan du slå på eller stänga av Gaming Mode.

Vredet har flera olika funktioner. Du kan använda det för att styra media, justera volymen, ändra tangentbordets ljusstyrka och justera polling rate. Vredet roterar med tydliga klick, så att du exempelvis vet att du höjer volymen exakt ett steg i taget. På LED-displayen visas dessutom vilken funktion vredet för tillfället styr.

För att byta funktion håller du vredet intryckt. Ikonen på LED-displayen börjar då blinka och du kan bläddra mellan de olika alternativen. Tryck på vredet igen för att välja önskad funktion. Allt fungerar väldigt intuitivt och tillförlitligt. Tack vare LED-displayen behöver du dessutom aldrig fundera över vilken funktion vredet för tillfället styr.

En potentiell nackdel är att LED-displayen inte går att stänga av. Ikonen visar dessutom alltid någon form av animation. När musiknoten visas rör sig exempelvis dess två ”ben” upp och ner. Vissa kommer säkert att uppskatta det, medan andra kan tycka att det är distraherande. Om du inte rör Logitech G316 X på ett tag visar displayen istället en slags dansande smiley. Displayen står med andra ord aldrig helt stilla.

G Hub ger dig dessutom full kontroll över RGB-belysningen. Du kan välja mellan ett antal förinställningar eller skapa ett eget ljusmönster. Du får till och med kontroll över varje enskild tangent och ljuslisten. Mellan funktionstangenterna och siffertangenterna sitter en ljuslist som består av 30 separata zoner. Även dessa går att konfigurera individuellt om du vill.

Ljuslisten reagerar dessutom på det du gör med vredet. Om du exempelvis höjer volymen genom att vrida åt höger rör sig ljuset från vänster till höger.

Slutligen har du inte särskilt många alternativ om vinkeln på Logitech G316 X inte passar dig. På undersidan finns små stödfötter som vinklar tangentbordet något uppåt. Tyvärr går det varken att höja eller sänka dem och de går inte heller att ta bort.

Logitech G316 X: pris & tillgänglighet

• Rekommenderat pris på 1 299 kronor
• Finns hos de flesta större återförsäljare
• Två färger: vit med gröna detaljer och svart med lila detaljer

För 1 299 kronor får du ett riktigt komplett gamingtangentbord. Logitech G316 X finns dessutom i två färger: vitt och svart. Den vita versionen har ett ljusgrönt vred och en ljusgrön Esc-tangent, medan dessa detaljer är lila på den svarta versionen.

Det enda som kan få dig att tveka är att det här är ett helt trådbundet tangentbord. Om du vill ha ett trådlöst tangentbord med motsvarande funktioner får du snabbt räkna med att betala en bra bit mer. Tack vare LED-displayen blir vredet dessutom smidigare att använda, eftersom du alltid kan se vilken funktion som är vald för tillfället.

Om du går ner i pris märks det snabbt på byggkvaliteten. Det såg vi exempelvis i vårt test av Trust GXT 868 Torix. HyperX Alloy Rise är ett möjligt alternativ för gamers som trots allt vill ha den separata sektionen med Home-tangenten och liknande knappar, men den kostar också lite mer.

Logitech G316 X: specifikationer

Bör du köpa Logitech G316 X?

Köp det om...

Köp det inte om...

Logitech G316 X: andra alternativ

Vad krävs för att göra en riktigt bra uppföljare? Inom film, gaming och förstås även mobiler är de bästa uppföljarna de som tar med sig allt som fungerade tidigare, förstärker det ytterligare och skalar bort sådant som känns överflödigt. I mobilvärlden innebär det att fokusera på de funktioner och egenskaper som ger en telefon dess identitet.

Det är precis vad Oppo har gjort med Find X9 Pro. Den tar allt som var bra med förra årets Oppo Find X8 Pro och skruvar upp det till elva, samtidigt som Oppo helt släpper tanken på att det här skulle vara något annat än en iPhone 17 Pro Max för Android-älskare. Den är både enklare och på något sätt samtidigt löjligt mycket kraftfullare än sin föregångare.

Find X9 Pro har nu fått en betydligt mer avskalad design med platta kanter, platt skärm och en fyrkantig kameramodul placerad uppe till vänster. Resultatet påminner mer om en iPhone än någon tidigare Oppo-mobil, men den kinesiska teknikjätten verkar räkna med att den som är beredd att betala för ett Pro-flaggskepp med Android knappast kommer att se det som ett särskilt stort problem.

Trots alla snygga designer genom åren har Find X-serien alltid definierats av kraftfull hårdvara – och på senare tid även extremt kapabla kamerasystem – så det säger en hel del att Find X9 Pro fortfarande lyckades överraska mig med sitt specifikationsblad. Telefonen är en av de första som använder chipsetet MediaTek Dimensity 9500, tillsammans med rejäla 16 GB RAM och ett närmast absurt stort kisel-kolbatteri på 7 500 mAh med 80 W trådbunden laddning. Prestandan är nästan överdrivet hög, men telefonen kan bli en aning varm även vid måttlig användning.

Men hur är det då med kamerasystemet? Oppo Find X9 Pro har en huvudkamera på 50 MP, en ultravidvinkelkamera på 50 MP och – håll i dig – en telefotokamera på hela 200 MP med 3x zoom. Den extremt högupplösta sensorn möjliggör en beskärning på 50 MP vid 6x zoom, vilket till viss del kompenserar för att förra årets separata 50 MP-kamera med 6x zoom har försvunnit. Dessutom går det att få en beskuren bild på 12 MP vid 13,2x zoom. Och då har vi inte ens nämnt det löstagbara objektivet med 10x zoom – du får läsa vidare för att få veta vad jag tycker om det.

I tillräckligt bra ljus tar huvudkameran som standard bilder i 50 MP i stället för att använda pixelbinning för att skapa 12 MP-bilder, vilket de flesta mobilkameror gör. Det finns dessutom ett särskilt läge som låter telefotokameran ta bilder i full upplösning på 200 MP. Möjligheterna är enorma, men tyvärr är Oppos efterbehandling fortfarande lite väl aggressiv och kan ibland dra åt AI-liknande rekonstruktion.

För alla Star Wars-fans där ute är Oppo Find X9 Pro mobiluppföljarnas motsvarighet till Rymdimperiet slår tillbaka – större, kaxigare och på nästan alla objektiva sätt bättre än förra årets Oppo Find X8 Pro. Visst har finslipningen av upplevelsen slipat bort en del av föregångarens udda charm – jag saknar framför allt den vinyl-liknande baksidan, som nu har ersatts av glas – men slutresultatet är så mycket större än summan av sina delar att det helt enkelt slutar spela någon större roll.

Det här är en fantastisk telefon som omedelbart hade kunnat placera sig bland marknadens bästa mobiler, om det inte vore för dess sorgligt begränsade tillgänglighet. Precis som med tidigare Oppo-telefoner väntas ingen lansering i bland annat USA.

Oppo Find X9 Pro: pris & tillgänglighet

• Pris: 14 990 kronor
• En konfiguration med 16 GB RAM och 512 GB lagring
• Finns i färgerna Titanium Charcoal och Silk White

Oppo Find X9 Pro finns tillgänglig på den svenska marknaden, där den konkurrerar med andra stora Pro-flaggskepp och prismässigt placerar sig ungefär där man kan förvänta sig av en avancerad kameramobil.

I Sverige kostar Oppo Find X9 Pro 14 990 kronor och säljs i en enda konfiguration med 16 GB RAM och 512 GB lagring. Den finns i två färger: Titanium Charcoal och Silk White.

Vid första anblick är 14 990 kronor förstås mycket pengar för en mobil, men som vanligt lyckas Oppo ändå erbjuda ganska mycket för pengarna. Här får du rejält med RAM och lagring tillsammans med specifikationer som på många områden matchar eller överträffar betydligt dyrare flaggskepp.

Missförstå mig inte: Oppo Find X9 Pro är knappast billig. Men jämfört med andra stora, Pro-märkta kameramobiler i flaggskeppsklassen är priset faktiskt ganska konkurrenskraftigt. Det gör den till ett intressant alternativ för svenska Android-användare som vill ha en riktigt påkostad kameramobil utan att nödvändigtvis välja de mest självklara flaggskeppen från Apple eller Samsung.

• Värde - poäng: 4 / 5

Oppo Find X9 Pro: specifikationer

Här är nyckelspecifikationerna för Oppo Find X9 Pro: