På pappret bjuder Googles nya Pixel 11-serie mest på mindre, stegvisa förbättringar jämfört med den utmärkta Pixel 10-serien. Alla modeller har fått en ny processor, en ljusstarkare skärm samt förbättringar av kameror och mjukvara. Den typen av uppgraderingar är mer eller mindre standard nuförtiden.

Vanliga Pixel 11 är förmodligen den minst spännande modellen i serien, med relativt få förändringar jämfört med föregångaren. Men efter att ha använt den som min huvudsakliga mobil i en månad är jag övertygad om att det är modellen som de flesta borde köpa.

Pixel 11 har visserligen gott om egna styrkor, men det som verkligen får den att sticka ut är hur lite extra värde jag upplever att man får med den dyrare Pixel 11 Pro.

Den bästa Pixel-mobilen för de flesta

Pixel 11 bygger till stor del vidare på förra årets Pixel 10, som innebar ett relativt stort steg framåt jämfört med Pixel 9. Bland nyheterna fanns då en telefotokamera och magnetisk PixelSnap-laddning, utöver de vanliga uppgraderingarna av processor och mjukvara. Förutom det nya Google Tensor G6-chippet har Pixel 11 fått en förbättrad huvudkamera och en kameramodul som sticker ut 40 % mindre från baksidan.

Under mina tester märkte jag att Pixel 11 kompakta skärm på 6,3 tum, relativt låga vikt på 197 gram och tunna kameramodul gjorde den till en väldigt smidig mobil att använda i vardagen. Det är en uppfriskande omväxling från alla mobiler på 6,7 till 6,9 tum som jag har testat under året.

Mitt testexemplar kom i den nya färgen Hibiscus, som några av mina kollegor beskrev som ”knallrosa”, och den fick gott om komplimanger. En återkommande kommentar var: ”Jag önskar att iPhone fanns i den färgen!”

Kamerorna tar fylliga och färgstarka bilder och att få en riktig telefotokamera är ett stort plus för en mobil i den här prisklassen. Visst saknar den 11 Pro-modellens mer avancerade kamerakontroller och funktioner, men Pixel 11 har mer än tillräckligt med kamerateknik för de flesta. Det jämförelsevis enklare kamerasystemet har dessutom gjort det möjligt för Google att minska kameramodulens storlek, så att den knappt märks när du sätter på ett mobilskal.

Den kanske största anledningen till att jag rekommenderar Pixel 11 är att jag märkte väldigt liten skillnad mellan den och den dyrare Pro-modellen vid vanlig användning. Oavsett om jag multitaskade, spelade, körde krävande appar eller använde AI-funktioner kunde jag inte märka någon betydande prestandaskillnad mellan mobilerna. Jag tvivlar på att de flesta andra skulle göra det heller.

Båda mobilerna har samma laddningshastigheter på 30 W med kabel och 25 W trådlöst via Qi2 och PixelSnap. De har också IP68-klassning, ultraljudsbaserade fingeravtrycksläsare och samma löfte om sju års Android-uppdateringar och säkerhetsuppdateringar.

Jag saknade inte heller funktioner som den nya HiLight-lampan för aviseringar, den reptåliga beläggningen på skärmglaset eller stödet för Wi-Fi 7. Dessutom föredrog jag faktiskt de matta metallkanterna på vanliga Pixel 11 framför Pro-modellens blanka kanter.

Varför betala mer för Pro?

I Sverige börjar Pixel 11 på 11 990 kronor för modellen med 256 GB lagring, medan versionen med 512 GB kostar 13 490 kronor. Det innebär ett högre ingångspris än fjolårets Pixel 10, som lanserades från 10 490 kronor.

Samtidigt har Google fördubblat lagringsutrymmet i basmodellen från 128 GB till 256 GB, vilket gör prishöjningen lättare att acceptera. Fjolårets Pixel 10 med 256 GB lanserades för 11 490 kronor, vilket innebär att priset för samma lagringskapacitet faktiskt inte har höjts på dessa marknader. I Storbritannien har det till och med sänkts med 20 pund.

Pixel 11 Pro börjar samtidigt på 14 490 kronor i Sverige för modellen med 256 GB lagring. Det är 2 500 kronor mer än vanliga Pixel 11 med samma lagringsutrymme. Pro-modellen finns också med 512 GB för 15 990 kronor och 1 TB för 18 990 kronor.

Men här finns en tveksam förändring. Basmodellen av Pixel 11 Pro har nu 12 GB RAM, jämfört med 16 GB i fjolårets modell. Det är exakt lika mycket arbetsminne som du får i vanliga Pixel 11.

Det är inte så att 12 GB RAM är för lite. Min tid med båda mobilerna visar att det räcker mer än väl. Problemet är att Google har tagit bort en av specifikationerna som tidigare hjälpte till att motivera Pro-modellens högre pris, utan att sänka priset som kompensation. När den billigare Pixel 11 levererar samma prestanda i vardagen blir det allt svårare att förstå vad de extra 2 500 kronorna egentligen går till.

Det betyder inte att Pixel 11 Pro saknar fördelar. Dess mer avancerade kamerasystem kommer utan tvekan att locka fotoentusiaster, medan funktioner som Wi-Fi 7 och HiLight ger den några extra möjligheter. Om de funktionerna är viktiga för dig är Pro fortfarande ett bra val. Men efter en månad med vanliga Pixel 11 kan jag inte säga att jag någon gång önskade att jag hade lagt de extra pengarna.

Åtminstone har Pro-modellerna med 512 GB och 1 TB kvar de 16 GB RAM som fanns i förra årets modell, vilket kan göra dem intressanta för den som vill ha lite extra prestandamarginal. Samtidigt kostar de alltså 15 990 respektive 18 990 kronor i Sverige, vilket innebär en betydligt större investering.

För de flesta är dock den billigare Pixel 11 det smartare köpet. Den levererar samma prestanda i vardagen och många av samma funktioner som Pixel 11 Pro med 256 GB, samtidigt som du sparar 2 500 kronor. Den kanske är en relativt tråkig uppgradering jämfört med Pixel 10, men det hindrar den inte från att vara den mest lockande modellen i Googles nya Pixel-serie.

Garmin har presenterat ett helt nytt tillskott till sitt sortiment av golfklockor, Approach S72. Även om den redan på pappret ser ut att vara en utmärkt klocka när det gäller både design och funktioner är det helt enkelt inte modellen jag verkligen hade hoppats få se.

Jag har länge sett fram emot nästa Garmin-modell som skulle kunna ta plats på vår lista över de bästa golfklockorna, så förväntningarna var höga. När jag tittade närmare på Garmins tidigare lanseringar hade jag särskilt stora förhoppningar om en specifik modell: MARQ Golfer (Gen 3).

Missförstå mig inte, jag ser verkligen fram emot att testa Approach S72. Jag recenserade Approach S70 och tyckte väldigt mycket om den, så jag är övertygad om att S72 kommer att överträffa sin föregångare och erbjuda en fantastisk golfupplevelse. När det gäller smartklockor och teknik för golfare brukar Garmin helt enkelt leverera.

Till att börja med har den fyra gånger så mycket lagringsutrymme som S70, men jag gillar också tanken på att kombinera golfdata med biometriska mätvärden för att få en bättre förståelse för hur en golfrunda faktiskt går.

Det finns dessutom två funktioner som jag är särskilt nyfiken på. Den första är Swing Metrics, som ger golfare detaljerad information om sina svingar, bland annat handhastighet, längden på baksvingen, handledsrotation och mycket mer. Den andra är aktivitetsprofilen Driving Range, som inte bara ger mig insikter om mina tendenser och vanor på driving rangen, utan också registrerar passet som ett träningspass och låter det bidra till mina träningsmål. Det här är riktigt välkomna tillskott som gör klockan till en användbar följeslagare både under träning och ute på golfbanan.

Som pricken över i ser Approach S72 dessutom ut att fungera bättre som en snygg vardagsklocka, vilket jag verkligen uppskattar.

Den nya ficklampan, högtalaren och mikrofonen ger också klockan fler användningsområden i vardagen, vilket definitivt är ett plus. Personligen är jag däremot inte lika förtjust i bytet från ett gummiarmband till ett ComfortFit-armband i textil. Samtidigt förstår jag fördelarna om du även tänker använda klockan för löpning, gymträning eller andra träningspass. Det går förstås alldeles utmärkt, eftersom den också har tillgång till Garmins omfattande utbud av tränings- och hälsofunktioner.

Men Approach S72 kommer helt enkelt inte att vara den där superexklusiva smartklockan där precis allt har dragits till max, vilket Garmin MARQ Golfer (Gen 2) var för mig. Det är precis vad jag vill att MARQ Golfer (Gen 3) ska bli – en riktig prestigeprodukt.

Den ultimata golfklockan i premiumklassen

Garmin MARQ Golfer (Gen 2) gjorde ett så starkt intryck på mig när jag testade den att jag faktiskt blev ledsen när det var dags att skicka tillbaka den. Det är en otroligt komplett golfklocka och åtminstone när jag testade den förra året var det utan tvekan den modell i Garmins golfsortiment som fungerade bäst även som en exklusiv vardagsklocka.

Den hade alla golffunktioner som Garmin erbjöd vid den tidpunkten, även om jag verkligen önskar att Garmin skulle sluta låsa så många av sina bästa och mest användbara funktioner bakom Connect+-prenumerationen. Det är något företaget fortfarande gör sig skyldigt till, även med nya S72. Alla funktioner presenterades på en fantastisk, färgstark skärm och det var enkelt att navigera tack vare intuitiva kontroller. Jag minns till och med hur mycket jag uppskattade att bara använda pekskärmen för olika funktioner. Så bra var den.

Med tanke på att klockan ursprungligen lanserades i slutet av 2022 och att golfklockorna S50 och S44 dök upp tidigare i år hade jag verkligen hoppats att nästa lansering skulle bli Gen 3. Det kändes som helt rätt tillfälle för en ny premiumklocka som samlade alla framsteg och förbättringar Garmin gjort under de senaste åren i ett nytt, exklusivt paket att längta efter.

Till och med den befintliga Gen 2-modellen har börjat få prissänkningar och tillgängligheten blir allt sämre, vilket gav ytterligare stöd åt min förutsägelse. Men så blev det alltså inte och min väntan fortsätter.

I praktiken tror jag inte att Approach S72 kommer att göra någon besviken. Självklart inte. Men den kommer helt enkelt inte att nå upp till de svindlande höjder som jag föreställer mig att MARQ Golfer (Gen 3) skulle kunna nå.

Medan jag väntar på Gen 3 får jag väl nöja mig med att byta ut ComfortFit-armbandet i textil på S72 mot ett snyggt läderarmband för att åtminstone få lite av den där exklusiva MARQ-känslan.

Garmin Approach S72 börjar säljas den 9 oktober och kostar 9 199 kronor för 47 mm-versionen. Det finns även en mindre variant på 43 mm.

LG:s OLED-TV-apparater hör nästan alltid till de bästa TV-apparater jag testar varje år, och 2026 är inget undantag. Både LG G6 och LG C6 fick högsta betyg – fem av fem stjärnor – i mina recensioner, medan LG B6 belönades med fyra och en halv stjärna och visade sig vara ett fantastiskt prisvärt alternativ.

På pappret har de tre modellerna många gemensamma funktioner, särskilt för gaming. Samtliga fick dessutom höga betyg för bildkvaliteten, men hur står de sig egentligen när man jämför dem sida vid sida i verkliga förhållanden? Jag gjorde samma test förra året med LG G5, LG C5 och LG B5, och då var LG C5 min favorit tack vare den bästa balansen mellan pris och prestanda.

Jag har redan jämfört G6 och B6 tidigare i år, men nu när jag har tillgång till alla tre modellerna samtidigt kunde jag inte låta bli att göra en ordentlig jämförelse. C6 har fått en ny processor – samma Alpha 11 AI Gen 3 som används i G6 – B6 nådde nya höjder när det gäller ljusstyrka i mina tester och G6 levererar ännu mer imponerande färger än sin föregångare. Alla tre har stora skor att fylla, så låt oss se hur de står sig.

En snabb notering innan vi börjar: Jag använder LG B6E i den här jämförelsen, vilket är en billigare version av LG B6 som jag testade i min recension. Det skiljer lite i pris, men enligt LG är de i grunden samma TV. B6E saknar vissa AI-baserade bildförbättringar och har en enklare baksida, men erbjuder fortfarande viktiga funktioner som Dolby Vision och samma gamingfunktioner.

Färger

De bästa OLED-TV-apparaterna levererar vanligtvis fylliga och livfulla färger som ger bilden ett ordentligt djup, och det gäller samtliga tre modeller här. När jag tittade på The Super Mario Galaxy Movie återgavs färgerna fantastiskt på alla tre skärmar. Det röda och gröna i Marios och Luigis kläder var både kraftfullt och naturtroget, och i just den här scenen var skillnaderna små.

Varje gång Lumas dök upp på skärmen bjöds jag på färger med ordentligt tryck i samtliga TV-apparater, men det var också här skillnaderna började bli tydliga. Alla tre bjöd på härlig färgmättnad, men G6 levererade de rikaste och mest intensiva färgerna tack vare sin högre toppljusstyrka – mer om det längre fram. Jag blev däremot förvånad över hur nära C6 låg. Lumas hade samma färgdjup och samma lyster – ordvitsen är avsiktlig – på båda modellerna.

När jag bytte till den färgsprakande Speed Racer fortsatte alla tre TV-apparater att återge de kraftigt mättade färgerna på ett imponerande sätt. Familjen Racers orange- och blåmålade hus riktigt exploderar av färg, och även här ger G6:s högre ljusstyrka färgerna lite extra kraft. Kläder, som Speeds blå tröja och Pops Racers röda och orange skjortor, ser livfulla ut med ordentligt tryck.

Jag märkte dock en sak när jag tittade på Speed Racer. I vissa scener gick G6 nästan lite för långt med färgernas ljusstyrka. De tappade ibland lite av sitt djup och blev nästan för intensiva. C6 lyckades däremot behålla ett bättre färgdjup. Det märktes framför allt i gräsets klara gröna toner och de neonskyltar som syns längs tävlingsbanorna. B6E gjorde också ett mycket bra jobb med filmens skrikiga färgpalett, men nådde inte riktigt samma "wow-känsla" som de två dyrare modellerna.

När det gäller färgprecision presterade alla tre TV-apparater bra, men jag noterade att både G6 och B6E uppvisade en svag grön ton – ett fenomen som vissa LG OLED-modeller har haft tidigare. C6 visade däremot i princip inga spår av detta.

Den gröna tonen syntes tydligast i hudtoner. I inledningen av Lawrence of Arabia, när en reporter intervjuar människor utanför Lawrences begravning, fick personernas hud en grön- eller gulaktig ton på G6 och B6E, vilket inte såg naturligt ut. C6 återgav betydligt mer realistiska hudtoner. Samma sak märktes i Speed Racer, framför allt hos flera av kommentatorerna.

Kontrast och tittande i mörka rum

Alla tre TV-apparater levererar imponerande kontrast, men hur stor skillnaden är varierar beroende på scen.

När jag tittade på The Batman i både mörka och upplysta rum erbjöd samtliga modeller en mycket fin balans mellan ljusa och mörka partier. I scenen där Bruce befinner sig i Batcave tidigt i filmen skapade lamporna kraftfulla HDR-högdagrar som kontrasterade snyggt mot de mörka omgivningarna.

G6:s högre ljusstyrka gjorde att ljuskällorna fick större genomslag och skapade en upplevt starkare kontrast än hos de andra modellerna, men C6 var inte långt efter.

Alla tre TV-apparater återgav djupa svärtor och naturliga mörka nyanser. I tunnelbanescenen, där Batman står på perrongen efter slagsmålet, lade jag däremot återigen märke till den gröna tonen på G6 och B6E.

På G6 lyckades jag minska problemet genom att sänka kontrasten från 100 till 95 i bildinställningarna. På B6E hittade jag däremot ingen motsvarande lösning. C6 såg korrekt ut redan med standardinställningarna och återgav perrongens grå färg på ett betydligt mer naturtroget sätt.

Alla tre TV-apparater återgav fina detaljer i skuggor och övertygande mörka partier, men jag noterade att både C6 och B6E ibland kunde drabbas av så kallad black crush, där detaljer i de allra mörkaste områdena går förlorade.

G6 lyckades bevara fler detaljer i mörka partier, exempelvis vecken i Gordons rock och strukturen i Batmans rustning. Sammantaget hade den den bästa balansen mellan kontrast och skuggdetaljer.

Även om det finns tydliga skillnader mellan modellerna står en sak klar: samtliga tre levererar utmärkt kontrast – och det är fortfarande en av OLED-teknikens allra största styrkor.

Ljusstyrka och tittande i ljusa rum

När jag ställde de här TV-apparaterna bredvid varandra blev skillnaderna i ljusstyrka omedelbart tydliga.

I mina mätningar, där samtliga modeller kördes i Filmmaker Mode, nådde LG G6 en maximal HDR-ljusstyrka på 3 004 nits – ett närmast otroligt resultat för en OLED-TV. LG C6 landade på 1 427 nits, medan LG B6E nådde 808 nits. Samtliga modeller är dessutom ljusstarkare än sina föregångare. G5 nådde 2 268 nits, C5 1 180 nits och B5 668 nits, vilket ger alla tre 2026-modellerna ett tydligt lyft i HDR-prestanda.

Även ljusstyrkan över hela skärmen i HDR har förbättrats. G6 nådde 451 nits, C6 248 nits och B6E 148 nits. För B6E är ökningen jämfört med B5 ganska liten, men C6 förbättras med omkring 50 nits, medan G6 tar ett rejält kliv med ungefär 120 nits.

Hög ljusstyrka över hela skärmen är särskilt viktig i ljusa rum och när man tittar på sport, eftersom stora ytor med samma färg – exempelvis en fotbollsplan – blir betydligt tydligare.

Hur märktes då siffrorna i praktiken?

När jag tittade på snöscener från Spears & Munsil UHD Benchmark 4K Blu-ray hade snön betydligt mer lyskraft på G6 än på de andra två modellerna. Med tanke på den stora skillnaden i uppmätt ljusstyrka är det kanske väntat, men under mina tester har den typen av skillnader inte alltid varit lika tydliga.

Det märks även i sekvenser som fyller hela skärmen med ljusa partier. I öppningsscenen, där en snötäckt bergstopp visas mot en ljus himmel, känns det nästan som att G6 lyser av sig själv jämfört med C6 och B6E.

När jag istället tittade på ljusa filmscener blev skillnaderna däremot betydligt mindre.

Den vita Mach 5-bilen och Speeds hjälm i Speed Racer är fortfarande ljusast på G6, men C6 levererar också en mycket stark och livfull bild. Den upplevda skillnaden mellan de två modellerna är faktiskt mindre än vad mätningarna antyder.

Samma sak gäller ökenscenerna i Lawrence of Arabia. Den vita sanden runt brunnen bländar verkligen på G6, men C6 levererar fortfarande kraftfulla HDR-högdagrar med mycket bra tryck. Även B6E gör ett fullt godkänt jobb, även om den inte riktigt kan mäta sig med sina dyrare syskon.

I mer färgstarka filmer, som The Super Mario Galaxy Movie, blir skillnaderna återigen mindre. Lumas, som jag nämnde tidigare, har fortfarande ett härligt visuellt tryck på samtliga tre TV-apparater. Trots G6:s betydligt högre ljusstyrka ser de bara marginellt ljusare ut än på C6 och B6E. Fyrverkerierna glänser också på alla tre modellerna. Visserligen lyser de allra starkast på G6, men skillnaderna är inte särskilt stora.

En sak råder det däremot ingen tvekan om: vilken modell som är bäst för ljusa rum. De flesta OLED-TV-apparater har svårt att hantera starkt omgivningsljus eftersom de använder blanka paneler. Samsungs OLED Glare Free-teknik, som senast användes i Samsung S99H, är mycket effektiv mot reflexer, men ingen av LG:s OLED-modeller använder en matt skärm.

Just därför är G6:s antireflexbehandling så imponerande. Den reducerar spegelliknande reflexer mycket effektivt samtidigt som den bevarar de djupa svärtor som OLED-tekniken är känd för.

Jag blev faktiskt så imponerad av G6:s prestanda i ljusa rum att den blev mitt förstahandsval bland OLED-TV-apparater när jag jämförde den med Samsung S95/S99H.

Det är också här C6 har sin största svaghet. Skärmen är mycket blank, vilket gör att det i princip blir omöjligt att titta på mörka filmer som The Batman i Filmmaker Mode om rummet är ljust.

B6E verkar ha någon form av antireflexbehandling som dämpar spegelliknande reflexer bättre än C6, men den lägre ljusstyrkan begränsar samtidigt prestandan i ljusa miljöer.

För ljusa rum är det därför LG G6 som är den självklara vinnaren.

Vilken ska du köpa?

Vilken LG OLED-TV som passar dig bäst handlar i slutändan om hur mycket du vill spendera. Alla tre modeller erbjuder utmärkta funktioner, fantastisk bildkvalitet och är suveräna för gaming. Till och med processorerna levererar i stort sett samma prestanda. Om jag skulle lägga mina egna pengar på en av dem är det dock LG C6 som ger mest för pengarna och därför är mitt förstaval.

En LG C6 på 55 tum – den storlek jag testade – kostar i skrivande stund 23 990 kronor, medan en 55-tums LG G6 kostar 29 990 kronor. C6 har inte bara samma processor som G6, utan levererar också en mer korrekt bild direkt ur kartong, utan den gröna ton som jag såg hos vissa andra modeller. Dessutom är det den modell som tagit det största klivet framåt jämfört med sin föregångare.

LG B6E är samtidigt ett riktigt fynd. 55-tumsmodellen kostar 13 990 kronor, vilket är ett mycket attraktivt pris för en helt ny OLED-TV. Även om B6E är det bästa valet för den prismedvetna köparen når den inte riktigt upp till samma prestanda som C6. Därför är LG C6 utan tvekan mitt förstaval bland LG:s OLED-TV-apparater för 2026.

När Samsung Galaxy S26 Ultra lanserades i slutet av februari var det första gången på flera år som jag verkligen kände mig exalterad inför en ny flaggskeppslansering, mycket tack vare ryktena om innovationer som Privacy Display inför den stora presentationen. När jag väl fick se telefonen i verkligheten verkade även funktionen Super Steady Horizontal Lock för videoinspelning vara en fantastisk idé.

Som någon som bytte från Android till iPhone för bara ett år sedan trodde jag faktiskt att Galaxy S26 Ultra skulle locka tillbaka mig, särskilt eftersom min iPhone 16 Pro Max nu är en generation äldre.

Mitt första intryck av Galaxy S26 Ultra var mycket positivt och de tidigare nämnda funktionerna levde upp till hypen enligt mig. Telefonen har dessutom imponerande specifikationer. Men i slutändan lyckades den ändå inte övertyga mig om att byta tillbaka till Android, eftersom några besvikelser gjorde att jag tappade intresset för Galaxy S26 Ultra.

En AI-telefon? Nej tack

Samsung satsade hårt på att marknadsföra Galaxy S26 Ultra som en "AI-telefon" och det finns goda skäl till det. Super Steady-funktionen och den AI-drivna samtalsscreeningen var höjdpunkter för mig, men de flesta av AI-funktionerna kändes mest som nyheter för sakens skull och inte särskilt användbara.

"Now"-funktionerna fick stort utrymme under lanseringen, men ingen av dem visade sig vara särskilt användbar för mig. Widgeten Now Brief skulle sammanfatta hur min dag hade varit, men innehöll egentligen bara vädret, min kalender och rekommenderade YouTube-videor som redan låg i min "Titta senare"-lista.

Now Bar fungerar på ett liknande sätt som Dynamic Island på iPhone, men jag tyckte att den var mindre användbar. Dessutom visas den bara på hemskärmen, medan Dynamic Island alltid finns tillgänglig. Now Nudge kändes samtidigt mest som en glorifierad version av prediktiv text och det hjälper inte heller att funktionen bara fungerar med Samsung Keyboard – jag föredrar Gboard på Android-telefoner.

Galaxy S26 Ultra introducerade också ett AI-baserat bildredigeringsverktyg som heter Photo Assist, där du redigerar bilder med hjälp av textkommandon. Funktionen är användbar i teorin, men slutresultatet avslöjar ganska tydligt att AI:n har gjort det mesta av jobbet. Bildgeneratorn Creative Studio känns också mest som ännu en nyhetsfunktion och den producerar dessutom bilder med lägre kvalitet.

Samsung har även integrerat Perplexity i röstassistenten Bixby, men för mig känns det mest som en kopia av den befintliga integrationen med Google Gemini, som jag redan använder och tycker räcker mer än väl för mina behov.

Den där kameramodulen – och det som saknas

Samsung lyfte också fram hur mycket tunnare och lättare Galaxy S26 Ultra är jämfört med föregångaren, men det har tyvärr resulterat i en betydligt större kameramodul.

Kameramodulen sticker ut så pass mycket att telefonen gungar ordentligt när den ligger på ett plant underlag – knappast den typ av rörelse jag vill se från en telefon i den här prisklassen. Så fort jag såg kameramodulen började jag leta efter ett mobilskal som var tillräckligt tjockt för att få telefonen att ligga lite stadigare. Det innebär samtidigt att jag skulle gömma det tunna chassit som Samsung är så stolt över i ett tjockt skal, vilket känns lite motsägelsefullt.

På tal om mobilskal känns det inte heller riktigt lika bra att behöva använda ett skal med magneter för trådlös laddning jämfört med de inbyggda magneterna i iPhone och Googles Pixel-telefoner. Det hjälper inte heller att Galaxy S26 Ultras stora kameramodul gör att vissa tillbehör inte fäster ordentligt mot skalens magneter.

Galaxy S26 Ultra har dessutom gått tillbaka till aluminium efter att tidigare ha använt titan, där Samsung hänvisar till bättre värmehantering, ergonomi och lägre kostnader. Det är förståeligt, men jag har vant mig så mycket vid titanchassit i min iPhone att Galaxy S26 Ultra nu känns jämförelsevis billigare.

För mig är det fortfarande iOS… åtminstone än så länge

MagSafe är, enligt mig, en riktig game changer – och det handlar inte om snabbare trådlös laddning. Jag älskar hur det har förändrat sättet tillbehör fungerar tillsammans med iPhone. Jag slipper oroa mig för billiga plastfästen och stativ som skaver mot telefonen.

Min sista invändning är visserligen lite orättvis mot Galaxy S26 Ultra, men jag har investerat i andra Apple-produkter som en iPad, en Apple TV 4K och en Mac mini. Deras sömlösa integration med min iPhone var något jag verkligen saknade när jag tillfälligt bytte till Galaxy S26 Ultra. Jag äger dessutom ett par AirPods, några AirTags och till och med en MagSafe-plånbok med stöd för Hitta-nätverket, vilket gör att jag är ännu mer investerad i Apples ekosystem.

Med allt detta sagt kan mina åsikter om Galaxy S26 Ultra fortfarande förändras framöver – kanske levererar Samsung något riktigt banbrytande genom kommande mjukvaruuppdateringar? Samtidigt är iPhone 16 Pro Max också en äldre telefon vid det här laget.

Efter AI-överflödet i Galaxy S26 Ultra är jag faktiskt ganska glad över att Apple Intelligence dröjde så länge, eftersom min iPhone i princip är fri från generativ AI. Jag har inte ens Siri aktiverat och möjligheten att själv välja bort den är ett stort plus för mig. För alla mina AI-behov använder jag istället Gemini, vilket inte blir särskilt ofta – främst när jag gör research inför köp eller letar efter recept.

Även iPhone 16 Pro Max har en tydligt utstickande kameramodul, men dess design gör att telefonen inte gungar lika mycket när den ligger på ett bord. Mobilskalet jag använder bygger dessutom inte särskilt mycket på tjockleken samtidigt som det gör att telefonen ligger betydligt stadigare mot underlaget.

När Sony WH-1000XM6 släpptes förra året hade de stora förväntningar att leva upp till.

De efterträdde ett par hörlurar som visade sig vara något splittrande: Sony WH-1000XM5. Den modellen lämnade vissa användare kluvna tack vare avsaknaden av vikbar design, relativt få nya funktioner och mindre drivrutiner på 30 mm, trots att de bjöd på ett snyggare utseende och fortfarande levererade mycket bra ljud.

För mig kändes XM5 aldrig riktigt som det uttalande som legendariska Sony WH-1000XM4 var – och enligt min mening var den verkliga utmaningen för XM6 att leva upp till just den modellens briljans. Och tro det eller ej, Sony lyckades faktiskt. Företaget levererade till slut ett par hörlurar som överträffade XM4.

XM6 kombinerade det bästa från XM5:s design med den praktiska konstruktionen från XM4, samtidigt som de levererade betydligt bättre ljud, kraftfullare brusreducering och ett mer komplett funktionspaket. Och även om det nu har gått ett år är XM6 fortfarande de hörlurar jag sträcker mig efter först, även efter att ha testat andra flaggskeppsmodeller som Bose QuietComfort Ultra (2 Gen), Apple AirPods Max 2 och till och med Sonys egna 1000X The Collexion.

Men varför fortsätter jag att välja XM6? Och vad är det egentligen som skiljer dem från konkurrenterna? Det ska jag gå igenom nu när vi tittar tillbaka på mitt år tillsammans med XM6.

Vad är det som gör XM6 så speciella?

För dig som inte är bekant med Sony WH-1000XM6 kommer här en snabb genomgång. Det här är Sonys bästa brusreducerande hörlurar hittills och även på flygplan kan de utan problem stänga ute lågfrekvent motorbuller, högfrekventa ljud och plötsliga störningar som dörrar som slår igen. Om du sitter på kontoret kommer ljud som kollegor som pratar, tangentbordsknatter och trafik utanför fönstret också att dämpas kraftigt – om de ens hörs alls.

Det är tack vare Sonys brusreduceringsprocessor QN3, som använder ett system med tolv mikrofoner för att leverera en av marknadens bästa ANC-lösningar just nu.

QN3-processorn innehåller också en så kallad noise shaper som förutser plötsliga förändringar i omgivningsljudet, vilket resulterar i en mer kontrollerad lyssningsupplevelse. Kombinera det med stöd för LDAC för högupplöst Bluetooth-ljud samt en mer balanserad ljudprofil än både XM5 och XM4 erbjöd – delvis tack vare Sonys samarbete med ledande masteringtekniker – och du får ett fantastiskt ljud från XM6.

Som väntat handlar det inte om neutralitet eller precision på studionivå, men de låter betydligt mer kontrollerat över hela frekvensområdet. Basen är fortfarande fenomenalt dynamisk och slagkraftig, diskanten är livlig och detaljerad och det finns gott om energi i ljudbilden. Mellanregistret är dessutom fylligt och välbalanserat och XM6 erbjuder en bredare ljudbild än föregångaren, samtidigt som ljudet känns sammanhållet och fokuserat.

Andra stora nyheter med XM6 inkluderar ett nytt och bekvämare huvudband, den efterlängtade återkomsten av vikbar design och förbättrad samtalskvalitet. XM6 har sex beamforming-mikrofoner och jag har ännu inte testat några hörlurar som överträffar dem när det gäller tydlighet och precision under samtal.

Du får också alla funktioner som gjorde föregångarna så populära, inklusive DSEE Extreme-uppskalning (som förbättrar kvaliteten på ljudfiler med lägre upplösning), scenbaserad lyssning, transparensläge och några av marknadens mest responsiva och träffsäkra pekkontroller.

Hur står de sig mot konkurrenterna?

XM6 låter ganska imponerande hittills, eller hur? Men du kanske undrar hur de står sig mot konkurrenterna. Låt oss därför jämföra dem med några av deras främsta rivaler: Bose QuietComfort Ultra (2 Gen), AirPods Max 2 och Sonys egna The Collexion-hörlurar.

Vi börjar med QC Ultra, som enligt mig är den främsta konkurrenten till XM6. De ligger i ungefär samma prisklass och båda modellerna har ett starkt fokus på brusreducering. Intressant nog tycker jag att det här är en relativt enkel jämförelse.

När det gäller ANC ligger modellerna mycket nära varandra. Jag skulle möjligen hävda att QC Ultra är marginellt bättre på att hantera högfrekventa ljud, men då pratar vi om mycket små skillnader. Samtidigt tycker jag att XM6 har ett litet övertag när det gäller djupare och mörkare ljud, som exempelvis motorbuller.

På de flesta andra områden tycker jag dock att Sony XM6 är det bättre köpet. För mig låter Bose mindre avslöjande och saknar den förfining och detaljrikedom som Sony lyckas leverera. Sony erbjuder dessutom bättre balans över hela frekvensområdet samt fler möjligheter att anpassa ljudet, vilket gör dem till min tydliga favorit rent ljudmässigt.

Jag tycker också att XM6 har ett mer sammanhållet, elegant och sofistikerat utseende. Dessutom föredrar jag det magnetförslutna fodralet som Sony skickar med. I övrigt är modellerna dock ganska jämna och erbjuder vikbar design, hög komfort, stabil passform och 30 timmars batteritid – vilket i princip har blivit standard i den här prisklassen.

När vi går vidare till AirPods Max 2 blir det genast mer intressant. De här hörlurarna har förstås vissa funktioner som är exklusiva för Apple-enheter, som Spatial Audio och omedelbar parkoppling, vilket gör att Apple-användare sannolikt uppskattar dem mer. Men som Android-användare är det inte något som lockar mig särskilt mycket.

Jag skulle också hävda att XM6 är bättre allround-hörlurar överlag än AirPods Max 2. Exempelvis erbjuder Apples flaggskeppsmodell bara 20 timmars batteritid med ANC aktiverat, något som verkligen borde ha förbättrats jämfört med första generationens AirPods Max.

Jag tycker dessutom att XM6:s precisa pekkontroller är mer intuitiva och användarvänliga och det lägre priset är en obestridlig fördel. AirPods Max 2 kostar 6 490 kronor, vilket är en märkbar ökning jämfört med de 3 990 kronor som XM6 kostar.

AirPods Max 2 imponerade dock fortfarande på mig. De erbjuder en kraftigt förbättrad ANC som stänger ute omgivningsljud på ungefär samma nivå som XM6 och de presterade också mycket bra ljudmässigt. De har en luftigare och mer expansiv ljudbild än XM6 och basen känns fyllig och mycket välkontrollerad. Även om XM6 låter ganska balanserade har de fortfarande en viss dragning åt bas och diskant som tidigare generationer också hade, men personligen föredrar jag deras stramare och mer slagkraftiga återgivning i de lägre frekvenserna.

Det är en väldigt liknande historia när det gäller Sonys egna 1000X The Collexion-hörlurar, som tydligt riktar in sig på samma segment som AirPods Max med en extremt bred, nästan tredimensionell ljudbild som skapar en mycket uppslukande lyssningsupplevelse.

The Collexion erbjuder utan tvekan fantastisk detaljrikedom och imponerande separation mellan instrument, men även här återvänder jag alltid till XM6. Jag tycker att deras dynamik och slagkraft ger musiken mer energi, vilket gör att funkiga låtar eller kraftfulla anthem-spår får mer bett.

Dessutom erbjuder The Collexion väldigt få funktioner som XM6 inte redan har. Visst finns det fler 360 Upmix-lägen, men jag tycker ändå att de låter ganska dåligt. De har också svagare ANC och kortare batteritid, mycket på grund av den tunnare konstruktionen och de större öronkåporna.

Missförstå mig inte, The Collexion ser fantastiska ut och de metalliska detaljerna kontrasterar snyggt mot konstlädret, men för mig är XM6 det starkare paketet totalt sett.

Ett år senare: mitt omdöme

Så även efter att ha testat flera av XM6:s främsta konkurrenter är det fortfarande dem jag sträcker mig efter varje gång. Kombinationen av marknadsledande ANC, utmärkta funktioner samt ett dynamiskt, slagkraftigt men samtidigt välbalanserat ljud gör att de gång på gång förblir mitt förstahandsval.

Det är också värt att påpeka att hörlurarna har hållit förvånansvärt bra efter ett helt års användning. Jag kan räkna antalet fel eller buggar jag har upplevt på exakt noll. De har inte en enda repa, trots att de har vikts ihop och kastats ner i väskan otaliga gånger och öronkåporna känns fortfarande lika bekväma som när de var nya, utan några tecken på slitage.

Dessutom har jag av misstag haft dem på mig under regniga dagar vid flera tillfällen och trots att de saknar IP-klassning verkar de ha klarat det utan problem. Skulle jag rekommendera att använda dem i riktigt dåligt väder? Nej. Men det faktum att de har överlevt några sådana situationer understryker bara deras hållbarhet och höga byggkvalitet.

Jag tänker inte låtsas som att XM6 är billiga. Men de förtjänar verkligen sitt pris på alla tänkbara sätt. Och eftersom de ganska ofta säljs till rabatterat pris skulle jag starkt rekommendera att slå till om du hittar dem billigare. Du kommer att belönas med riktigt bra ljud.

Vi har hört rykten om iPhone 18-serien sedan innan iPhone 17 ens lanserades. Om vi dessutom räknar in vikbara iPhone Ultra – som enligt uppgifter äntligen ska lanseras i år – har läckor och rykten cirkulerat i flera år.

Det finns alltså en hel del information att sålla bland, men ryktena här nedanför hör till de största vi har hört om Apples kommande mobiler.

Under varje rykte bedömer vi hur sannolikt vi tror att det är att uppgifterna faktiskt stämmer, så att du får en bättre uppfattning om vad vi kan förvänta oss på Apples ”Surprise and Shine”-event onsdagen den 9 september.

Vikbara iPhone Ultra lanseras äntligen

Vad säger ryktet?

Vi har hört rykten om att Apple arbetar på en vikbar mobil i flera år, men nu ser det äntligen ut som att en sådan enhet faktiskt kan lanseras i år, möjligtvis under namnet iPhone Ultra.

Läckor pekar på att mobilen får ett passliknande format i stil med Samsung Galaxy Z Fold 8, med en vikbar skärm på omkring 7,8 tum och en ytterskärm på ungefär 5,5 tum.

Den kan dessutom få stöd för MagSafe, men till skillnad från vissa av Samsungs vikbara mobiler kommer den förmodligen inte att ha stöd för stylus – åtminstone inte vid lanseringen.

Hur sannolikt är ryktet?

Med tanke på hur länge vi har hört rykten om en vikbar iPhone, där vissa tidigare uppgifter pekat på lanseringar som aldrig blev av, finns det fortfarande anledning att vara lite skeptisk. Men mängden läckor som nu pekar på en lansering – inklusive uppgifter från trovärdiga källor – gör att vi är nästan helt säkra på att iPhone Ultra faktiskt kommer att visas upp i år.

När det gäller de specifika detaljerna, som skärmstorlekar och stöd för MagSafe, kan vi inte vara riktigt lika säkra. Men vi skulle bli väldigt förvånade om själva mobilen inte lanseras den här veckan.

• Sannolikhet: 9/10

Vanliga iPhone 18 dröjer till nästa år

Vad säger ryktet?

Även om vi kan få se en helt ny typ av iPhone i år i form av iPhone Ultra, tyder läckor på att en av modellerna vi normalt skulle förvänta oss istället uteblir. Enligt uppgifter lanseras vanliga iPhone 18 först i mars eller april.

Den kan då lanseras tillsammans med iPhone 18e och iPhone Air 2, vilket skulle innebära att Apple håller en andra stor mobillansering inom loppet av ungefär ett halvår.

Hur sannolikt är ryktet?

Det skulle vara helt nytt för Apple att lansera en ny basmodell vid ett separat event flera månader efter Pro-modellerna, så vi tar fortfarande ryktet med en liten nypa salt.

Samtidigt pekar i princip alla läckor numera åt det hållet. Vi har dessutom hört betydligt mindre om vanliga iPhone 18 än om Pro-modellerna och iPhone Ultra – vilket vore logiskt om den faktiskt inte ska lanseras på ett tag.

• Sannolikhet: 8/10

En kamera med variabel bländare

Vad säger ryktet?

Ett av de mer spännande ryktena om specifikationerna är att antingen både iPhone 18 Pro och iPhone 18 Pro Max, eller möjligtvis enbart iPhone 18 Pro Max, kommer att få en kamera med variabel bländare.

Det skulle göra det möjligt att justera skärpedjupet och därmed ge dig större kontroll över vilka delar av bilden som är i fokus. Det skulle även kunna ge bättre prestanda i svagt ljus, om den variabla bländaren innebär att kameran kan släppa in mer ljus än på dagens modeller.

Hur sannolikt är ryktet?

Vi har hört uppgifter om en variabel bländare från flera olika källor, inklusive några med gott renommé. Detaljerna är dock fortfarande ganska vaga, vilket gör oss något osäkra på om funktionen faktiskt kommer att dyka upp – särskilt eftersom många andra detaljer om de nya modellerna har läckt betydligt mer utförligt.

Samtidigt gör både antalet källor och deras trovärdighet att vi tror att det är mer sannolikt än inte att åtminstone en av de kommande iPhone-modellerna får en kamera med variabel bländare.

• Sannolikhet: 7/10

Större batterier

Vad säger ryktet?

Läckaren Digital Chat Station har hittat myndighetsdokument som tyder på att iPhone 18 Pro får ett batteri på 4 288 mAh och iPhone 18 Pro Max ett på 5 567 mAh i USA.

Som jämförelse har iPhone 17 Pro ett batteri på 4 252 mAh, medan iPhone 17 Pro Max har ett på 5 088 mAh. Även här gäller siffrorna de amerikanska modellerna, där batterikapaciteten är högre än i de flesta andra regioner eftersom mobilerna enbart använder eSIM och därför inte behöver lämna plats åt en fysisk SIM-kortplats.

Om uppgifterna stämmer skulle det alltså innebära en mindre ökning för iPhone 18 Pro, men ett betydligt större lyft för iPhone 18 Pro Max.

Hur sannolikt är ryktet?

En ökad batterikapacitet känns ganska sannolik, eftersom Apple ofta passar på att höja kapaciteten i nya modeller. Däremot är det mer tveksamt om iPhone 18 Pro Max verkligen får en så stor ökning som ryktet gör gällande. Faktum är att källan bakom läckan själv skriver att ”det här är tveksamt och behöver verifieras ytterligare”.

Vi kan därför förmodligen räkna med större batterier, men det är långt ifrån säkert att ökningen blir riktigt så stor.

• Sannolikhet: 6/10

Ny design

Vad säger ryktet?

iPhone 18 Pro och iPhone 18 Pro Max kommer förmodligen inte att se dramatiskt annorlunda ut jämfört med sina föregångare, men det finns åtminstone två större designförändringar som kan vara på gång.

Den ena gäller baksidan, där metallramen och glaspanelen kan få en mer enhetlig färg istället för den något tvåtonade design som dagens modeller har.

Ännu mer spännande är uppgifter från Instant Digital och andra läckare om att Dynamic Island kan bli mindre i år. Enligt rykten minskar bredden till omkring 13,5 mm, jämfört med 20,7 mm på dagens modeller.

Hur sannolikt är ryktet?

Det här är egentligen flera rykten i ett, men båda förändringarna låter trovärdiga. Både läckare och CAD-renderingar har pekat på en mindre Dynamic Island och det vore logiskt att Apple vill minska hur mycket plats den tar upp på skärmen.

En mer enhetlig design på mobilernas baksida låter också rimlig, men den uppgiften har bara kommit från ett par källor hittills, så där kan vi inte vara lika säkra.

• Sannolikhet: 7/10

Steve Jobs, Tim Cook och nu John Ternus: det är de tre Apple-VD:arna under 2000-talet, och jag har sett dem alla på scen. Från stora presentationer till djupdykningar i produkter under WWDC har de alla haft sina egna presentationsstilar, men det Jobs och så småningom även Cook hade gemensamt var en närmast kuslig förmåga att fånga publikens uppmärksamhet genom ren personlighet. Nu är det Ternus tur.

Han är långt ifrån oprövad i sådana här sammanhang, men han har aldrig lett en stor Apple-presentation. Det förändras onsdagen den 9 september, när Ternus leder Apples ”Surprise and Shine”-event på Apple Park i Cupertino, Kalifornien.

På många sätt borde det här bli ett ganska förutsägbart event, eftersom det redan cirkulerar mängder av rykten om vilka produkter som ska visas upp. Här är de väntade höjdpunkterna:

• Apples första vikbara iPhone, iPhone Ultra, med två bakre kameror och en helt veckfri design
• iPhone 18 Pro och iPhone 18 Pro Max (medan vanliga iPhone 18 får vänta)
• AirPods 5 med ANC
• Apple Watch Series 12 med kontinuerlig pulsmätning
• Apple Watch Ultra 4 med ett nytt S-chip och blodtrycksmätning
• Apple TV 4K med ett A18-chip och mer RAM för att hantera AI
• HomePod mini 2 med djupt integrerad Siri AI
• En möjlig HomePad, en kombinationsenhet med vissa robotfunktioner

Det blir dock betydligt mer intressant när vi försöker föreställa oss vilken typ av Apple-presentation Ternus kommer att hålla. Den nya VD:n skulle kunna följa Tim Cooks upplägg och bara dyka upp en kort stund på scenen i Steve Jobs Theater innan han lämnar över till en rad förinspelade produktpresentationer.

Jag har dock svårt att tro att det blir så. För det första har Apple haft sedan april på sig att planera en presentation med John Ternus i centrum. Han har arbetat på Apple i 25 år och är, till skillnad från Cook, en tekniker i grunden. Ternus kanske rentav kommer att njuta av möjligheten att stanna kvar på scenen och på djupet förklara några av Apples mest spännande nya produkter.

Ett annat alternativ är att Ternus låter videorna sköta alla produktgenomgångar förutom den vikbara iPhone Ultra. Visst, det är världens sämst bevarade hemlighet, men tänk om Ternus officiellt inleder sin tid som VD med ett minnesvärt ”One more thing”.

Ternus har en hel del karisma och det vore logiskt för Apple att utnyttja det genom att låta honom visa upp den live på scenen.

Kanske kommer han också att ägna tid åt den officiella lanseringen av Siri AI och förklara hur tekniken knyter samman alla Apples nya produkter. Siri kommer att finnas i nya HomePod, AirPods, Apple Watch, Apple TV 4K och iPhone 18-serien – för att inte tala om hela den nyligen uppdaterade Mac-serien, samt MacBook- och iPad-sortimentet.

Ternus skulle kunna göra en av Steve Jobs klassiska livedemonstrationer och väva ihop en spännande berättelse om livet hemma med Apple-produkter och Siri AI. Kanske skämtar han till och med och ber alla i salen att stänga av sitt Wi-Fi (ni som vet, ni vet).

Ternus står också inför ett viktigt test när det gäller att övertyga både Apple-fans och kritiker om att företaget kommer att vara mer försiktigt än många andra när AI byggs in i nästan alla delar av verksamheten – utan att bryta sina löften kring integritet eller spä på den växande kritiken kring resursförbrukning och datacenter.

Det är i sådana ögonblick människor kommer att försöka förstå vem Ternus egentligen är och jämföra honom med Cook och till och med Jobs.

Många har frågat mig om jag tror att Ternus kommer att sätta sin egen prägel på eventet och jag tror att svaret är ja. Det är en enorm möjlighet för honom – och för Apple – och en möjlighet som jag tror att han är fullt medveten om.

Alla blickar kommer att riktas mot eventet för att få se Apples senaste iPhone-modeller och få bekräftat att den vikbara mobilen faktiskt existerar. Men minst lika många kommer att titta för att få se Ternus i aktion på Apples största scen. Det här är trots allt hans ögonblick att glänsa.

Jag håller just nu Samsung Galaxy Z Fold 8 i händerna och lägger bara ifrån mig den för att skriva det här och berätta att den, som jag ser det, är det närmaste vi för tillfället kommer en iPhone Ultra – den vikbara iPhone som vi räknar med att få se på riktigt den 9 september. Frågan jag ställer mig är inte bara om den riktiga iPhone Ultra kommer att vara tillräckligt bra för att ge kategorin vikbara mobiler det lyft som krävs för att så småningom kunna konkurrera med vanliga flaggskepp, utan också om den faktiskt kan höja sig över ribban som Samsung och, i något mindre utsträckning, konkurrenterna redan har satt.

iPhone Ultra kommer att kliva in på den lilla ö som marknaden för vikbara mobiler fortfarande utgör, där flera väletablerade konkurrenter redan finns på plats. Apples långsamma intåg i kategorin har gett Samsung, Google, Huawei, Motorola och Oppo gott om tid att finslipa sina kunskaper i att skapa tunna, lätta och kraftfulla vikbara mobiler, ofta med utmärkta skärmar, bra batteritid och imponerande kameror.

Samsung Galaxy Z Fold 8 är inte den bästa av dem. Missförstå mig inte, det är en utmärkt vikbar mobil, men den är inte tunnast, har inte längst batteritid och har bara två kameror på baksidan. Å andra sidan ger det passliknande formatet när mobilen är hopfälld den en speciell dragningskraft som är svår att sätta fingret på och som, åtminstone för tillfället, är unik bland dagens vikbara alternativ. När den fälls upp får du en skärm som nästan är lika stor som på andra vikbara mobiler, men med det något udda bildförhållandet 4:3.

Designen är högst medveten. Samsung hoppas kunna överbrygga gapet mellan den musselskalsformade och mer modeinriktade Galaxy Z Flip och den betydligt kraftfullare och produktivitetsfokuserade Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra.

Samsung försöker fylla luckan i hopp om att kraftigt kunna expandera en marknad som fortfarande är väldigt liten. Jag vet att det finns rapporter om att Samsung säljer slut på Z Fold 8, där en rapport hävdar att modellen sålt slut och att Samsung nu skyndar sig att tillverka ytterligare en miljon exemplar. Den totala försäljningen för Z8-serien – Fold, Flip och Ultra – kan ligga på omkring 4–5 miljoner enheter. Det låter ganska bra, men en titt på hur många iPhones som vanligtvis säljs efter en lansering sätter snabbt de siffrorna i perspektiv.

Under 2024 ska förbeställningarna av iPhone 16 ha nått 37 miljoner enheter. Apple brukade redovisa kvartalsvisa siffror över antalet sålda iPhones och de var, uppriktigt sagt, helt galna. I december samma år sålde teknikjätten från Cupertino mer än 77 miljoner enheter. Året avslutades med över 217 miljoner sålda iPhones.

Vad branschen tror, eller åtminstone hoppas, är att lanseringen av iPhone Ultra ska öppna upp marknaden på ett sätt som Samsung och de andra tillverkarna av vikbara mobiler hittills inte har lyckats med. Den tanken bygger dock på antagandet att iPhone Ultra kommer att vara betydligt bättre än Samsungs vikbara modeller.

Men det kommer den förmodligen inte att vara. Jag räknar absolut med att det blir en spännande och utmärkt mobil, men Samsung har mer än något annat företag kommit nära att fullända konsten att skapa vikbara mobiler. Z Fold 8 Ultra fälls ut helt platt, har en skärm med ett nästan osynligt veck och är lika lätt och tunn som ett vanligt flaggskepp, samtidigt som den erbjuder dubbelt så många användningsmöjligheter.

Vikbara iPhone: det här förväntar vi oss

Apples vikbara iPhone förväntas inte ens kunna matcha Z Fold 8 Ultra när det gäller design och funktioner. Faktum är att det är ganska sannolikt att den får ett format som är nästan identiskt med Z Fold 8. Vi räknar med att Apple kommer att lansera samma typ av passliknande vikbar mobil, inklusive ett par kameror på baksidan utan någon telefotokamera i sikte. Det borde inte vara särskilt överraskande, eftersom de flesta uppgifter pekar på att Apple köper sin vikbara skärm från Samsung Display.

Bland ryktena jag har läst om iPhone Ultra, som sägs få en skärm på 5,5 tum hopfälld och 7,8 tum utfälld, finns uppgifter om att den kommer att byggas i en kombination av aluminium och titan, precis som Z Fold 8. Med en tjocklek på 4,5 mm i utfällt läge blir den inte heller tunnare än Z Fold 8. Den största designmässiga skillnaden kan istället bli användningen av vad som ryktas kallas ”liquid metal”, som ska försöka eliminera skärmvecket helt, något som Z Fold 8 Ultra och Z Fold 8 redan nästan har lyckats med.

Apple kan däremot ha ett övertag där det verkligen räknas: prestanda. De flesta räknar med ett A20-chip tillsammans med 12 GB RAM och Apples eget C2-modem. Allt detta skulle kunna göra iPhone Ultra till en snabbare vikbar mobil, även om den genomsnittliga användaren kanske aldrig märker någon större skillnad.

Vissa menar att Apple inte behöver skapa världens bästa vikbara mobil. Företaget behöver bara lansera en för en marknad som redan väntar på den. Hur många människor har avstått från att köpa en vikbar mobil enbart för att Apple inte erbjuder någon? Det kan handla om miljontals människor och om så är fallet kanske det är Apples attraktionskraft i sig som kan få marknaden för vikbara mobiler att växa till en omfattning som tidigare varit svår att föreställa sig.

Föreställ dig att AI är solen och företagen är Ikaros. Vid det här laget solar sig de flesta av oss i ljuset från den här omvälvande innovationen, som ibland känns alldeles för het och andra gånger försvinner bakom moln så täta att vi undrar varför vi någonsin litade på den från första början.

Vissa djärva företag nöjer sig inte med att blicka mot AI:s varma ljus, utan dyrkar det öppet. De spänner fast vingarna och flyger så nära solen de bara kan. Målet är att fånga lite av den generativa magin och flyga tillbaka till jorden med agenter som, för att dra den här vansinniga metaforen ännu längre, kan formas till människoliknande arbetare som klarar av det vi gör, fast i enorm skala och med liten eller ingen övervakning.

Men resan mot AI:s kärna är förstås farlig, och därför får vi episoder som Metas senaste Don Quijote-liknande äventyr. Enligt en omfattande rapport från Reuters försökte företaget omvandla en stor del av sin arbetsstyrka – enligt uppgift 60 procent – till AI-agenter som skulle övervakas av en betydligt mindre grupp högkvalificerade medarbetare.

Att Metas vingar nästan omedelbart började ryka när företaget kom för nära AI-solen är inte särskilt överraskande, åtminstone inte för mig.

Sakta ner lite

Jag pratar och skriver mycket om AI och har bevakat tekniken i någon form i nästan 25 år, ända sedan företag som IBM och Microsoft var ledande inom området och vi trodde att Deep Blues seger över Kasparov var ungefär så långt artificiell intelligens kunde nå.

Modern generativ AI brinner betydligt starkare och visar i realtid upp en så enorm potential att entusiasmen inte bara är utbredd – den har gått över styr.

AI-agenter, som Meta uppenbarligen började använda i stor skala, driver mycket av den här hysterin. De automatiserade verktygen utlovar möjligheten att ta hand om tråkiga och repetitiva uppgifter inom otaliga företag och skulle kunna lösa inte bara produktivitetsproblem, utan även problem kopplade till personal, däribland rekryteringssvårigheter, lågpresterande medarbetare och utbrändhet. Agentbaserad AI kan dessutom göra mer än att bara hantera repetitiva uppgifter – den kan koppla samman olika system för att slutföra arbete.

Ur Metas perspektiv, särskilt som ett företag som främst sysslar med mjukvara, måste AI som kan arbeta mellan olika verktyg och system för att både hålla verksamheten igång och skapa nytt arbete – under överinseende av en mindre grupp toppresterare – ha framstått som den perfekta lösningen.

Den här typen av slutsatser är knappast unika för Meta eller företag av den storleken. Diskussioner om hur AI ska användas i näringslivet pågår inom i princip alla branscher och på alla nivåer.

AI används redan inom sjukvård, detaljhandel och e-handel, tillverkning, finans och bank, underhållning och media. Allt med varierande grad av framgång och konsekvenser.

Det är ganska svindlande när man tänker på att vi först mötte OpenAI:s ChatGPT 2022. Aldrig tidigare har en teknik så snabbt tagit sig in i nästan varje del av våra liv och samtidigt dominerat det dagliga samtalet så fullständigt. AI-utvecklingen går tre gånger så snabbt som tidigare tekniska innovationer och det gäller även adoptionen.

Åtminstone inom näringslivet finns det en häpnadsväckande hög tilltro till vad som på många sätt fortfarande är en relativt oprövad lösning. Jag säger inte att AI inte fungerar, men just nu verkar många utgå från att tekniken fungerar i alla situationer.

Om Reuters rapport stämmer – och Meta har i princip bekräftat 90 procent av den, även om företaget hävdar att det aldrig planerade att säga upp 60 procent av personalen – är Meta definitivt skyldigt till just detta.

Känner du röklukten?

När det gäller AI sker själva implementeringen och verksamhetsförändringen ofta parallellt. Så samtidigt som Meta planerade och genomförde sin omorganisation och uppsägningar hade företaget redan börjat använda agentbaserad AI.

”Infrastrukturteam varnade dessutom för ’tecken på tillförlitlighetsproblem’ orsakade av ökningen av AI-genererad kod, enligt ett internt inlägg”, skriver Katie Paul för Reuters.

Det fanns också, fortsätter hon, tecken på att problemen – och i praktiken felaktigt arbete – var synliga redan i juni, när hackers använde Metas AI-chattbot för att hacka kända personers Instagram-konton.

Mellan det och vad som verkar ha varit ett internt uppror på företaget (min favoritdetalj är lapparna i toalettbåsen som uppmanade anställda att protestera mot Metas användning av tangenttryckningsövervakning) stod det klart att Meta hade gått för långt, för snabbt med AI för de flestas smak.

Till slut, med fjädrarna i brand, drog sig Meta tillbaka från AI-solen – eller åtminstone från planen – och avbröt uppsägningar samt rullade tillbaka delar av omorganisationen.

Lärdomen här är inte att AI är för farligt för att komma nära eller att AI och företag är en dålig kombination. Men det börjar bli tydligt att uttalanden om att AI skulle förändra företag utan att ta bort eller ersätta jobb var felaktiga, och att låta AI producera arbete utan tillräcklig mänsklig övervakning i varje steg av processen fortfarande är en väldigt dålig idé.

När Mark Zuckerberg nu försöker skriva om sitt eget manus till något mer människocentrerat kanske det är dags för alla att stanna upp och omvärdera hur AI passar in i deras företag, arbetsflöden och liv.

AI kan kännas som solen, men den kan inte vara vår enda källa till ljus och värme. Det är fortfarande bara ännu ett verktyg – visserligen ett extremt kraftfullt och mångsidigt sådant, men fortfarande ett verktyg – och en alltför stor tilltro till det kommer utan tvekan att leda till frustration eller värre.

Meta fick lära sig den hårda vägen: dina AI-planer måste vara förankrade i ett människocentrerat synsätt. Annars kommer människorna att resa sig och klippa av dina vingar.

RGB-TV-apparater har blivit årets stora snackis i TV-världen och i princip alla stora tillverkare har lanserat en egen RGB-modell. Tekniken befinner sig fortfarande i ett tidigt skede, efter att ha introducerats av Hisense 2025, men den har redan lyfts fram som en potentiell OLED-dödare. Tanken är att kombinera betydligt högre ljusstyrka och djärvare färger i stil med mini-LED med den höga kontrasten och djupa svärtan hos OLED.

Hittills har jag testat Hisense UR8 RGB mini-LED sida vid sida med Samsung QN80H, som använder traditionell mini-LED-teknik. UR8 imponerade inte särskilt mycket på mig när det gällde färgerna, men desto mer med sin kontrast och bakgrundsbelysningskontroll.

Jag har också testat Sony Bravia 7 II RGB mini-LED sida vid sida med en av årets bästa TV-apparater, LG C6 OLED. C6 gick vinnande ur den jämförelsen, men Bravia 7 II visade samtidigt att det finns stor potential i RGB-tekniken.

Men hur står sig två RGB-TV-apparater mot varandra? Jag har bytt ut 55-tumsversionen av Bravia 7 II mot modellen på 65 tum och tack vare perfekt tajming har Samsungs flaggskepp R95H Micro RGB samtidigt landat i vårt testlabb.

Som jämförelse kostar Sony Bravia 7 II på 65 tum omkring 32 000 kronor, medan Samsung R95H på 65 tum kostar 39 990 kronor. Priserna ligger alltså relativt nära varandra, åtminstone när vi pratar om TV-apparater i den här prisklassen.

En sak är värd att nämna: Samsung R95H har en matt skärm, vilket kan ge bilder av TV:n en rödaktig ton som inte syns när man tittar på den i verkligheten.

Färger

När jag tittade på The Super Mario Galaxy Movie med båda TV-apparaterna i sina respektive filmlägen – Movie på R95H och Cinema på Bravia 7 II – märkte jag att R95H med standardinställningarna hade en alltför uppskruvad ljusstyrka, vilket gjorde att vissa ljusa detaljer frätte ut. Jag fick bättre bild genom att sänka R95H:s ljusstyrka från standardvärdet 50, som är max, till 45 eller 40.

Färgernas ljusstyrka var dock utan tvekan imponerande på R95H, där Lumas färger såg extremt ljusstarka och livfulla ut på skärmen. Färgerna på Bravia 7 II hade däremot större djup och fyllighet, med en intensitet som påminde mig mer om OLED.

Båda TV-apparaterna återgav färgerna mycket korrekt, exempelvis det röda och gröna i Mario respektive Luigis kläder och den intensivt rosa färgen på Peachs klänning. Det går dock inte att förneka att R95H har betydligt mer tryck i bilden. Samtidigt kunde färgerna på R95H ibland se något urtvättade ut bredvid Bravia 7 II, vars färgprofil har betydligt större fyllighet. R95H levererade animationens ljusstyrka med besked, men det var svårt att bortse från hur djupa och fylliga färgerna på Bravia 7 II var.

När jag gick vidare till Speed Racer, en spelfilm med minst lika tecknat intensiva färger, visade Bravia 7 II återigen upp djupare och fylligare färger. Det gav mer detalj åt filmens pråliga kläder och inredning med 1960-talsinspirerad estetik. R95H levererade återigen imponerande ljusstyrka, vilket verkligen fick färgerna att explodera på skärmen.

Vid första anblick verkade R95H offra en del färgnoggrannhet till förmån för mer färgtryck, vilket i vissa fall fungerade riktigt bra. De orange väggarna och golven i familjen Racers hem samt Pops Racers tröja såg betydligt mer intensiva ut på R95H, medan Bravia 7 II återgav dem med större nyansrikedom. Gula toner, exempelvis Mom Racers förkläde, var däremot betydligt kraftfullare på Bravia 7 II.

När jag växlade mellan bildlägen var Bravia 7 II:s Cinema och Professional – där det senare motsvarar Filmmaker Mode – konsekventa när det gällde färgdjup och färgvolym, även om Cinema passade de mer färgstarka filmerna bättre.

På R95H hade Filmmaker Mode en fin färgnoggrannhet, men färgerna kändes något livlösa jämfört med Movie-läget. Movie offrade ibland en del noggrannhet, men dess enorma ljusstyrka passade Speed Racer bättre.

Kontrast och bakgrundsbelysning

När jag startade de inledande scenerna i The Batman, en film som ofta är utmanande för bakgrundsbelysta TV-apparater, med båda modellerna inställda på sina mer korrekta Filmmaker-lägen (Professional på Bravia 7 II), gjorde båda ett utmärkt jobb. Kontrasten var stark på båda TV-apparaterna, med en fin balans mellan ljusa och mörka toner, exempelvis vägglamporna mot de mörka träväggarna i borgmästare Mitchells hus eller taklamporna mot de svarta väggarna i Batcave. Med standardinställningarna visar R95H återigen upp sin högre ljusstyrka, vilket ger en högre upplevd kontrast jämfört med Bravia 7 II.

De mörka tonerna var också tillfredsställande djupa på båda TV-apparaterna och framifrån syntes väldigt lite blooming. Från sidan visade dock båda modellerna vissa tecken på blooming i mörka scener, där fenomenet var tydligare på R95H än på Bravia 7 II. Bravia 7 II uppvisade ibland viss black crush, vilket gjorde att detaljer i mörka objekt gick förlorade. R95H lyckades bättre med att bevara dessa detaljer, exempelvis strukturen i Batmans rustning och slaget på Gordons rock.

Båda TV-apparaterna gjorde ett riktigt bra jobb med skuggor, men i The Batman återgav Bravia 7 II djupare och mer kolsvarta skuggor över personernas ansikten. När jag bytte till Dark City, som innehåller gott om den här typen av kontrastrika skuggscener, var situationen faktiskt den omvända. Där återgav R95H mörkare skuggor som skapade en högre upplevd kontrast än Bravia 7 II.

Svärtan såg riktigt bra ut på båda modellerna i Dark City. Intressant nog märkte jag i en scen där Murdoch pratar med hotellreceptionisten att det den här gången var R95H som drabbades av black crush, medan Bravia 7 II faktiskt återgav fler detaljer i skuggorna. Vissa mörka scener avslöjade också mer blooming, framför allt på R95H när den betraktades från sidan.

När jag testade svartvitt material skapade R95H:s högre ljusstyrka ett större dynamiskt omfång och högre kontrast. I Dead Man hade dagsljusscenerna betydligt mer tryck på R95H tack vare de ljusare vita tonerna. Båda TV-apparaterna återgav dock djupa mörka toner och ett bra spektrum av gråskalor däremellan. 4K-utgåvan är i SDR och när jag bytte från Filmmaker till Movie fick Bravia 7 II ett betydligt större lyft i ljusstyrka än R95H, även om R95H:s ljusstyrka är betydligt lägre som standard i det här läget.

Ljusstyrka

Om vi börjar med mätvärdena är R95H betydligt ljusstarkare när båda TV-apparaterna är inställda på HDR Movie-läge. R95H uppmätte en maximal HDR-ljusstyrka på 1 960 nits, medan Bravia 7 II nådde 1 163 nits. Det ser liknande ut i Filmmaker/Professional-läget, där R95H når 1 977 nits i maximal HDR-ljusstyrka och Bravia 7 II når 1 114 nits.

När det gäller HDR-ljusstyrka över hela skärmen blir det däremot mer intressant. I Movie/Cinema-läget uppmätte R95H 607 nits, medan Bravia 7 II nådde 830 nits. Det innebär att Sony-modellen bör kunna återge större ljusa områden på skärmen med mer tryck och intensitet.

När jag tittade på verkligt material visade R95H dock upp en betydligt högre upplevd ljusstyrka än Bravia 7 II, särskilt i Movie-läget och med HDR-material. När jag tittade på Lawrence of Arabia, närmare bestämt ökenscenen där Lawrence och hans guide hämtar vatten ur en brunn, hade R95H en klart högre upplevd ljusstyrka. Den vita sanden och den blå himlen såg betydligt mer intensiva ut på R95H. Bravia 7 II återgav visserligen fler detaljer i de ljusare områdena, exempelvis mönstren i marken, men R95H vinner tydligt kampen om ljusstyrkan här. Det är intressant med tanke på att Bravia 7 II hade högre uppmätt HDR-ljusstyrka över hela skärmen.

Samma sak gäller mer färgstarka filmer. När jag återvände till Speed Racer visade R95H betydligt mer intensiva högdagrar, exempelvis ljusen på Mach 5, samtidigt som de vita partierna på bilen och Speeds hjälm såg blankare och mer lysande ut. När jag bytte till respektive TV:s Filmmaker-läge hamnade ljusstyrkan betydligt närmare varandra, även om R95H fortfarande var något ljusstarkare i de allra ljusaste partierna.

När det gäller TV-tittande i ljusa rum visar R95H verkligen hur effektiv dess matta antireflexskärm är. Till och med med mörkare filmer som The Batman syns i princip inga spegelliknande reflektioner.

För Bravia 7 II är ljusa rum en större utmaning. Med ljusare scener, som ökenscenen i Lawrence of Arabia, fungerar Bravia 7 II fortfarande bra i ett ljust rum. Så fort bilden blir mörkare eller innehåller hög kontrast blir däremot spegelliknande reflektioner betydligt tydligare.

Det bästa köpet

Vilken av de här två TV-apparaterna du bör köpa beror till stor del på vilken budget du har. När det gäller själva prestandan gjorde båda TV-apparaterna bra ifrån sig. De återgav utmanande mörka scener på ett imponerande sätt, med vissa tecken på blooming hos båda modellerna – även om det ibland var tydligare på R95H. Båda levererade dessutom utmärkt färgåtergivning, där R95H hade högre färgluminans medan Bravia 7 II bjöd på större färgvolym.

Det är svårt att utse en tydlig vinnare mellan de två. Jag föredrog Bravia 7 II i vissa av mina referensscener, framför allt när det gällde färger, medan R95H presterade bättre i mörkare scener med hög kontrast. Det här är visserligen en kamp mellan en RGB-modell i mellanklassen, Bravia 7 II, och en RGB-flaggskeppsmodell, R95H, men Bravia 7 II bjuder på imponerande hårt motstånd och är det mer prisvärda alternativet för dig som vill hålla nere kostnaden. Om pengar däremot inte är något problem är R95H modellen jag skulle välja.

Men lyckas någon av dem slå OLED? För min del är svaret: inte riktigt än. Bravia 7 II levererar dock några riktigt imponerande färger och R95H visar återigen vad RGB-tekniken kan åstadkomma när det gäller kontroll över bakgrundsbelysningen. OLED har definitivt fått anledning att börja hålla ett öga på konkurrenterna.

Här är en tanke jag aldrig trodde att jag skulle få: Tänk om mina öron kunde se? Bara idén framkallar bilder av örsnibbar täckta av små, spindelliknande ögon.

Nu funderar vi förstås alla på den möjligheten tack vare vad som verkar vara en häpnadsväckande spricka i Apples vanligtvis stenhårda produktsekretess.

Som vi rapporterade tidigare i veckan grävde MacRumors i en av lanseringskandidaterna för macOS 27 och hittade ett kort videoklipp där en man bär AirPods Pro, men på något sätt använder dem tillsammans med Apple Intelligence för att spara information om en bok till senare.

Mannen bär inga glasögon, så det är inte de ryktade Apple iGlass eller Apple Vision Wear som används. Istället tror många att detta är den första bekräftelsen på att Apple arbetar med AirPods med kameror, eller ”AirPods Vision” – ett par Bluetooth-hörlurar utrustade med visuella sensorer som tillsammans med en ansluten iPhone kan använda Apple Intelligence för att identifiera föremål och sedan spara information om dem så att du kan hitta den senare.

Jag ägnade en stund åt att stirra på hörluren i mannens öra och från den här vinkeln ser den exakt ut som de AirPods Pro 3 jag själv använder. Jag antar därför att sensorerna sitter på motsatt sida, riktade utåt så att de kan ”se” det du ser.

Jag fastnade också för boken som mannen sparar. Could, Should, Might, Don't är en riktig bok av Nick Foster, tidigare designchef på Google X. I den utforskar han fyra olika sätt att förhålla sig till framtida idéer och innovation:

• ”Could” handlar om de vilda möjligheterna – förmodligen därför vi tittar på och älskar Star Trek.
• ”Should” är mer av realistens synsätt på vad vi faktiskt borde göra utifrån fakta och data.
• ”Might” verkar kombinera delar av de två första.
• ”Don't” representerar den riskmedvetna sidan. Alla anledningarna till att människor inte vill ha artificiell generell intelligens, eller robotar drivna av AGI, som lever och arbetar tillsammans med oss och kanske till slut kontrollerar oss.

Även om boken varken är teknik- eller innovationsfientlig har den ett tydligt perspektiv och känns därför som ett lite märkligt val i vad som potentiellt är en instruktionsvideo för iPhone och AirPods.

När jag tittar på hela bilden och den där boken tänker jag:

”Visst, vi skulle kunna göra det här och skapa AirPods som kan se, men vi borde fundera över konsekvenserna av ytterligare en sensor på kroppen. Det kanske vore häftigt med ett system som alltid är medvetet om omgivningen och kommer ihåg saker åt dig, men vi vill inte att människor omkring oss ska få panik när de ser kameror i våra öron.”

Smartglasögon är en lärdom

Vanligtvis skulle jag påminna om att allt detta fortfarande är rykten och att Apple hela tiden experimenterar med märkliga produkter som aldrig ser dagens ljus. Men nu har vi en instruktionsvideo. Apple skapar inte instruktioner för produkter som företaget aldrig tänker lansera.

Jag tror därför att det finns en god chans att vi får se dessa ”seende” AirPods Pro redan i år.

Jag förstår det som att systemet förmodligen inte samlar in och sparar bilder av precis allt du ser för all framtid. Funktionen verkar aktiveras på begäran och användningen av Apple Vision borde innebära att systemet tar en bild, skickar den till Apples Private Cloud Compute, jämför den med tillgänglig information på internet – exempelvis ”Vilken bok är det här?” – och sparar informationen utan att behöva behålla själva bilden eller något annat som AirPods Pro-sensorerna registrerade.

Trots sådana försäkringar verkar konsumenterna inte särskilt sugna på fler sensorer i prylar vi bär på kroppen. Det räcker att titta på den växande negativa inställningen till smartglasögon, som vissa numera kallar ”creep glasses”.

Skillnaden är förstås att kamerorna i sådana smarta wearables är avsedda både för att analysera världen omkring dig och för att ta och spara bilder och videor. Den obehagliga aspekten uppstår framför allt när människor kringgår de inbyggda integritetsskydden, exempelvis genom att försöka dölja LED-lamporna, för att i hemlighet kunna fotografera och filma.

Problemet med AirPods utrustade med kameror eller visuella sensorer är att människor sannolikt kommer att ha precis samma farhågor. Om de ser kameror på dina AirPods kommer de nästan garanterat att reagera och vilja veta vad de används till och om du fotograferar eller filmar dem. Du kanske svarar nej, men samtidigt i hemlighet önskar att du kunde göra det. Möjligheten att åtminstone dokumentera någons ansikte och namn för att slippa glömma personen nästa gång ni träffas skulle kunna vara svår att motstå.

AirPods Vision, om det nu är vad de kommer att heta, kanske inte tillåter dig att registrera bilder av levande varelser. Det skulle dock kraftigt begränsa användbarheten, förutom i tysta, fönsterlösa och folktomma rum som det mannen i videon står i. Fast vänta, där finns ju ett fönster. Vad händer om någon går förbi? Slutar AirPods visuella system att fungera då?

Om några veckor får Apple en ny VD, John Ternus, som kommer att vilja sätta sin egen prägel på företaget. Det här skulle kunna bli hans första möjlighet.

Jag vet att Tim Cook älskade idén om AR-glasögon och definitivt var helt ombord på idén om sensorfyllda wearables, framför allt sådana som kan förbättra vår hälsa och säkerhet.

Ternus skulle däremot kunna justera kursen. Jag är säker på att han kommer att fortsätta stödja satsningar på hälsa och säkerhet, men kanske väljer han att bromsa utvecklingen av både glasögon och dessa AirPods med kameror tills han har fått en bättre bild av allmänhetens inställning och konsekvenserna för den personliga integriteten.

Det finns mycket kvar att ta reda på och med tanke på utmaningarna på de här marknaderna finns det ingen anledning att stressa fram något.

Inga fler nålar. Fram till att Google Pixel Watch 5 presenterades under Googles Made by Google 2026-event var det enda sättet för de flesta att följa hur blodsockret reagerar på mat och träning med hjälp av smart teknik att använda en kontinuerlig glukosmätare, eller CGM.

Det är en liten puck med en Bluetooth-mottagare och en tunn sensor som förs in under huden och mäter glukosnivåerna, som sedan skickas till mobilen i realtid.

Tekniken är mycket användbar – och utvecklades ursprungligen – för personer med diabetes, men plockades snabbt upp av wellnessbranschen och började marknadsföras som ett sätt att minska blodsockertoppar. Jag deltog vid lanseringen av en sådan produkt på ett lyxhotell, där en kändiskock visade oss hur man lagar hälsosamma snittar som inte skulle få blodsockret att skjuta i höjden. Som bevis kunde vi se våra blodsockernivåer skickas till våra mobiler i realtid, uppmätta av sensorerna i våra armar.

För mycket socker kan med tiden bidra till ökad insulinresistens, medan träning använder kroppens glukoslager som bränsle. Enkelt nog i teorin, men under min testperiod märkte jag att det var väldigt lätt att bli fixerad vid de ständiga avläsningarna från CGM-enheten. Jag kontrollerade graferna efter varje måltid och började mentalt planera hur mycket jag skulle behöva träna för att kompensera för topparna. Jag har inte diabetes.

Google Pixel Watch 5 introducerar nu, som en del av den passiva hälsoövervakningen i Health Guardian, den icke-invasiva funktionen Insulin Resistance Trends för Pixel Watch 3 och senare modeller.

Enligt Google använder verktyget passiva sensorer på handleden för att följa månatliga förändringar i din metabola hälsa, medan faktiska laboratorietester fortfarande hör hemma hos läkaren.

”Målet med den nya funktionen är att hjälpa dig ta kontroll över din hälsoresa och fungera som en försiktig påminnelse om att stanna upp och se över dina rutiner”, skriver Google. ”När den här Health Guardian-funktionen upptäcker ihållande förhöjda trender för insulinresistens under månaden får du en diskret avisering som kan hjälpa dig att justera dina dagliga vanor och få din metabola hälsa tillbaka på rätt spår.”

”Metabol hälsa” handlar om kroppens processer för att omvandla maten vi äter till energi. En kropp med god metabol hälsa kan hantera glukos effektivt, medan insulinresistens innebär att kroppen behöver producera mer insulin för att reglera blodsockret. På längre sikt kan insulinresistens bland annat kopplas till viktuppgång och en ökad risk för typ 2-diabetes.

Funktionen finns ännu inte på klockorna – den ska lanseras nästa månad – och Google har inte förklarat exakt hur de har lyckats använda klockornas optiska LED-sensorer för den här icke-invasiva övervakningen av insulinresistenstrender.

I sitt pressmaterial lyfter Google fram att 40 procent av amerikaner lever med ”osynliga förändringar i sin metabola hälsa”. Funktionen skulle potentiellt kunna bidra i kampen mot fetmaproblematiken i USA på två fronter: genom att öka kunskapen om insulinresistens och genom att erbjuda ett lättillgängligt sätt att följa den metabola hälsan utan att behöva bära en sensor under huden.

Samtidigt som jag själv märkte hur lätt det var att tvångsmässigt kontrollera mina blodsockergrafer oroar jag mig dock för att detta kan bli ytterligare ett mätvärde som annars friska smartklockeanvändare börjar fixera sig vid. Precis som att väga sig varje dag eller använda GLP-1-läkemedel kan metoder för viktkontroll snabbt gå från att vara något hälsosamt och positivt till att bli ett osunt beteende.

Forskning publicerad i Cardiovascular Digital Health Journal har identifierat en tendens som vi tidigare sett bland användare av hälsoteknik: en fixering vid mätvärden, sviter och ständig optimering.

Forskarna konstaterade att även om wearables kan ge stora mängder användbar data och förbättra övervakningen av sjukdomar i realtid finns det också ”en annan aspekt av den digitala hälsorevolutionen som ännu inte fått tillräcklig uppmärksamhet: de oväntade och potentiellt negativa effekterna som wearables kan ha på patienters psykiska hälsa, livskvalitet och användning av sjukvård”.

Nyligen skrev våra skribenter Becca Caddy och Alex Blake om sina egna erfarenheter av fenomenet. Caddy beskrev hur hon inte förstod hur tunn gränsen mellan disciplin och fixering kunde vara – och hur något som börjar som ett genuint försök att ta hand om sig själv gradvis kan utvecklas till ännu en källa till press, oro och kontroll.

Budskap kring viktkontroll kan vara svåra att få rätt och även om funktionen sannolikt kan hjälpa många användare att förbättra sin hälsa oroar jag mig för att Insulin Resistance Trends kan bli ett känsligt mätvärde för personer som löper risk att utveckla osunda beteenden kring mat, träning och vikt.

Till Googles fördel verkar funktionen, utifrån det lilla vi hittills har sett, inte presentera någon graf som uppdateras från ögonblick till ögonblick. Istället visar den mer övergripande trender från månad till månad, förmodligen just för att undvika att användare kontrollerar värdena alltför ofta.

Det finns dessutom mycket positivt att vinna på att öka användarnas kunskap om sambandet mellan blodsocker, insulinresistens, viktuppgång och diabetes.

Oavsett vilket hoppas jag att Google har tänkt igenom hur funktionen presenteras och används när den lanseras nästa månad, så att vi kan få så många av de positiva effekterna som möjligt samtidigt som de negativa konsekvenserna begränsas.

Garmin Cirqa har väckt stor uppmärksamhet bland träningsentusiaster. Jag hårdtestade den nya skärmlösa aktivitetsmätaren under tio dagar och gav den 4,5 stjärnor i mitt test av Garmin Cirqa. Som en del av testprocessen bar jag den under samtliga träningspass de senaste veckorna – och ovanligt nog för en produkt jag testat i recensionssyfte använder jag den fortfarande.

Vanligtvis växlar jag mellan en Apple Watch Ultra 3 och en Garmin Fenix 8, men jag märker att jag ännu inte riktigt vill lägga Cirqa åt sidan. Det beror inte bara på att den är bra. Jag dras till Cirqa eftersom den fungerar tillsammans med ett ekosystem jag redan använder och eftersom den hjälper mig att komma över den fruktade ”Strava-itis”.

Förra månaden skrev vår skribent Becca Caddy om optimeringskulturen – hur wearables kan få oss att fastna i osunda tankemönster och beteenden kring träning. Jag kan definitivt känna igen mig i det. Jag gör mig skyldig till att kasta blickar på klockan under löprundan och vilja öka tempot, till och med under zon 2-pass och lugna träningsdagar, eftersom jag vet att resultatet till slut kommer att hamna på mitt Strava-konto där alla kan se det.

Att koppla bort den automatiska uppladdningen av löprundor från klockan till Strava löser bara halva problemet. Jag tittar fortfarande hela tiden på klockan för att kontrollera tempo och tid och börjar omedvetet bedöma min egen prestation och jämföra den med vänner, kollegor och bekanta. Jag hade inte insett hur mycket den här självkritiken faktiskt tog bort glädjen från träningen.

Cirqa – och till viss del Google Fitbit Air, som jag testade tidigare i år – förändrar det här.

Cirqa erbjuder en hel del tränings- och hälsodata, definitivt tillräckligt för att förstå hur träningen påverkar kroppen och hälsan. Vad den däremot inte ger dig är detaljerad information om själva träningspasset. Du får exempelvis inget kilometertempo, som löpare använder för att mäta sin genomsnittliga hastighet över en viss sträcka, och inga pulszoner som visar träningspassets intensitet. Med andra enheter får jag den här statistiken uppläst i öronen med jämna mellanrum och på mina klockor finns den alltid bara en snabb blick bort.

Att inte ha tillgång till sådan statistik under själva träningspasset kan förstås vara negativt för prestationen eller när du tränar inför ett specifikt lopp. Men för vanlig vardagsträning är det märkligt befriande.

Under testperioden sprang jag en runda på 10 km – åtminstone antar jag att den var 10 km baserat på tidigare rundor – och Cirqa registrerade gott om pulsbaserad statistik och använde den för återhämtningsdata som mitt Training Readiness-värde, samtidigt som den visade hur träningen påverkade värden som VO2 Max och Fitness Age.

Skillnaden var att jag fick den här informationen efter löprundan. Under själva passet fick jag ingen specifik information om min löpprestation utöver tid och puls. Utan en klocka att kasta blickar på under träningen behövde jag inte försöka hålla ett visst tempo. Jag sprang helt enkelt på känsla och utifrån min upplevda ansträngning.

Jag fokuserade på hur kroppen kändes och anpassade mig efter det i stunden. Jag tänkte på min löpteknik, lyssnade på musiken och lade märke till träden och vägen omkring mig. Jag fick inget dåligt samvete när jag stannade för att stretcha halvvägs och jag pausade inte heller Cirqa under stoppet, eftersom det hade motverkat hela tanken med den ”kompletta och holistiska överblicken över träningspasset” som den försöker ge.

För första gången på ganska länge hade jag ingen aning om hur snabbt jag hade sprungit. Däremot visste jag att det hade varit ett bra träningspass, både tack vare all annan statistik och det faktum att jag kände mig fantastisk efteråt.

Trots att Cirqa inte är en specifik löparprodukt visade den sig vara precis vad jag behövde för att blåsa nytt liv i min relation till löpningen. När det blir dags att börja ta träningen på större allvar igen och återigen fokusera på hastighet och tider kommer jag att byta tillbaka till min Garmin-klocka, med all min träningsdata redo att användas i Garmins träningsplaner.

Under en lång period i början av 2000-talet var Apple teknikbranschens stora förebild. Företaget radade upp framgångsrika produkter och verkade näst intill oförmöget att göra fel. När iPad lanserades möttes den visserligen av en hel del kritik – inte minst från den tidigare vd:n för konkurrenten Microsoft.

Höll tillbaka förväntningarna

Bill Gates var länge en stark förespråkare för surfplattor och hade under många år försökt etablera formatet på bred front.

I en intervju med den numera nedlagda webbtidningen BNET tonade Microsofts medgrundare ned vilken påverkan han trodde att den första iPad-modellen skulle få. Bara en månad efter lanseringen menade han att surfplattan sannolikt inte skulle slå igenom eftersom många användare fortfarande skulle sakna fysiska inmatningsalternativ.

Facit blev förstås ett helt annat. iPad blev en enorm framgång under de kommande åren, så pass stor att Microsoft följde efter 2012 med den första modellen i den numera populära Surface-serien – Surface med Windows RT.

En man före sin tid

Även om Microsofts försök att konkurrera med Apple på surfplattemarknaden då uppfattades som en reaktion på iPad, spelade företaget under Bill Gates ledning en viktig roll i att introducera den här produktkategorin långt tidigare.

Surfplattans ursprung är omtvistat. Steve Jobs skissade exempelvis på en liknande enhet redan 1983, och ännu äldre idéer finns dokumenterade i olika forskningsartiklar, förslag och ritningar. Den första surfplattan med penninmatning och handskriftsigenkänning var dock Linus Technologies Write-Top från 1987. Den typen av enheter fick däremot aldrig något större genomslag.

Mer än tio år senare försökte Microsoft väcka intresset för surfplattor på nytt med Microsoft Tablet PC, vars första modeller lanserades 2003. Även dessa blev ett kommersiellt misslyckande.

Apple var visserligen först med att göra surfplattan till en verklig succé, men dagens Microsoft Surface Pro-modeller står starka på egna meriter och har etablerat sig som ett självklart alternativ på en mycket konkurrensutsatt marknad.

Det ser ut som att Apples MacBook-serie står inför flera stora förändringar. En av de mest spännande är den ryktade MacBook Ultra med OLED-skärm, och det är definitivt något jag ser fram emot. Visst, jag oroar mig fortfarande för priset – och den generella prisutvecklingen på Mac-datorer – men det finns faktiskt något annat som bekymrar mig ännu mer.

Jag syftar på riktningen Apple verkar ta med sina M-chip, efter de senaste ryktena från den välkända läckan Mark Gurman. I förra helgens Power On-nyhetsbrev hos Bloomberg delade Gurman med sig av en rad nya uppgifter om Apples processorplaner och de kommande M6-, M7- och M8-chippen.

Enligt Gurman – och kom ihåg att det här fortfarande bara är rykten, om än väldigt intressanta sådana – tänker Apple göra något helt nytt med nästa generation av M-chip. M6 ska enligt uppgifterna bara lanseras som ett standardchip, utan några kraftfullare Pro-, Max- eller Ultra-varianter. Det skulle vara första gången Apple gör något sådant, eftersom företaget hittills alltid har erbjudit åtminstone Pro- och Max-versioner, och ibland även Ultra.

Anledningen ska vara att Apple vill skynda på lanseringen av M7-serien. M6 väntas enligt uppgifterna presenteras senare i år, medan M7 redan ska följa under första halvan av 2027 – bara omkring sex månader senare. M7-familjen sägs sedan få hela uppställningen med Pro-, Max- och Ultra-modeller, där Pro och Max lanseras mot slutet av 2027 och Ultra under 2028. Gurman menar att detta är Apples nuvarande plan, och att orsaken till den ovanligt snabba övergången är AI.

Och där hör jag redan ett kollektivt stön från många Mac-användare.

Gurman skriver: "Anledningen till det här avsteget från traditionen är AI. Apple hade planerat omfattande förbättringar av den neurala processeringen i M7-familjen och kom till slut fram till att de förbättringarna var tillräckligt viktiga för att motivera en snabbare lansering av nästa generation, istället för att först färdigställa hela M6-serien."

Vi får också veta att Apple redan utvecklar M8-chip med ännu mer avancerade AI-funktioner, som enligt uppgifterna ska lanseras under 2028.

Gurman sammanfattar utvecklingen på ett sätt som verkligen fångar kärnan: "Slutsatsen är att AI inte längre bara är ännu en funktion som Apples chip behöver stödja. AI formar nu hur de här produkterna konstrueras och när de lanseras."

Är det verkligen rätt väg att gå?

Så vad är det egentligen jag oroar mig för?

Framför allt verkar AI nu få en betydligt mer central roll i utvecklingen av Apples Mac-chip. Med tanke på vad som redan händer på MacBook-marknaden börjar jag ifrågasätta om det verkligen är rätt prioritering – och hur det kan påverka Apples försäljning av datorer.

Mac-försäljningen är visserligen stark just nu och har fått ett ordentligt lyft tack vare lanseringen av MacBook Neo i mars 2026. Budgetmodellen verkar utan tvekan ha sålt mycket bra. Samtidigt har Apples senaste prishöjningar bromsat den positiva utvecklingen något. Till och med den prisvärda MacBook Neo blev nyligen en tusenlapp dyrare.

Visst är det ovanligt att en produkt blir dyrare så kort tid efter lansering, men med tanke på den stora efterfrågan lär Neo ändå fortsätta sälja bra. Däremot känns modellen med 512 GB lagring betydligt svårare att motivera när priset har höjts – den har helt enkelt lämnat budgetsegmentet.

Det som oroar mig mer är de betydligt större prishöjningarna på MacBook Air. Som vi skrev om för några veckor sedan gör de nya priserna att flera prisvärda Windows 11-laptops plötsligt framstår som betydligt mer attraktiva alternativ.

Det räcker med en snabb titt på Reddit för att se hur många användare reagerat negativt på prisökningarna. Många som funderade på att köpa en ny MacBook såg priserna stiga precis innan de slog till och känner nu snarare motsatsen till köpånger – kanske något man skulle kunna kalla "väntarånger". Flera verkar helt enkelt ha stängt plånboken och bestämt sig för att vänta på ett bättre köpläge.

Problemet är bara att den väntan kan bli lång.

På senare tid har vi hört allt fler dystra rapporter om att den globala RAM-bristen riskerar att förvärras ytterligare, både senare i år och under 2027 – kanske betydligt mer än många tidigare trott. Det var ju just minnesbristen som fick Apple att höja priserna på sina Mac-datorer från första början. Och om situationen blir ännu värre nästa år är det svårt att se hur Apple ska kunna fortsätta absorbera kostnaderna, särskilt eftersom företagets lager av RAM-minnen och SSD-enheter verkar vara på väg att sina – eller kanske redan har gjort det.

Samtidigt fortsätter ryktena om att Apple kan komma att vända sig till kinesiska minnestillverkare för att säkra tillgången på RAM, som ett alternativ till de tre stora leverantörerna Micron, Samsung och SK Hynix.

Även det känns som en oroande utveckling. Jag har svårt att se att ens Tim Cook utan vidare skulle kunna navigera ett sådant avtal innan han lämnar posten som Apples vd, med tanke på alla geopolitiska, regulatoriska och affärsmässiga hinder som sannolikt måste övervinnas.

Att kasta sig huvudstupa in i AI

Jag tycker inte att något av det här bådar särskilt gott för Mac-försäljningen nästa år, särskilt med tanke på risken för ytterligare prishöjningar. Visst gäller samma tuffa marknadsförhållanden även andra PC-tillverkare, men det gör inte situationen mindre bekymmersam. Och så kommer vi tillbaka till Apples till synes ökade fokus på AI – något som inte direkt har tagits emot med öppna armar på Reddit eller andra sociala medier.

En Reddit-användare sammanfattade situationen ganska träffande: "Jag var precis på väg att köpa en ny MacBook för att ersätta min M1 Pro, vars batteri börjar ge upp och som har för lite lagringsutrymme. Men sedan höjde Apple priserna med nästan 20 procent. Och nu kastar de sig huvudstupa in i AI. Kanske är det dags att börja titta på Framework-laptops istället."

Just nu finns det ett tydligt motstånd mot AI. Kritiken handlar om allt från enorma datacenter med hög energiförbrukning till funktioner som Copilot i Windows 11 och Apple Intelligence. Därför är det kanske inte särskilt förvånande att tanken på att Apple ska "kasta sig huvudstupa in i AI" möts av en stor dos skepsis.

Vad kommer egentligen Apple Intelligence att erbjuda för funktioner som verkligen känns övertygande under de kommande ett eller två åren? Problemet är att det fortfarande känns väldigt oklart, samtidigt som Apple enligt ryktena nu bygger hela sin Mac-strategi kring just AI. För mig känns det som ett ganska stort språng ut i det okända, och jag är inte förvånad över att många Mac-användare börjar känna sig oroliga.

Visst, det här AI-fokuset bygger fortfarande på rykten. Samtidigt är Mark Gurman en av de mest tillförlitliga källorna när det gäller Apple, och uppgifterna känns tillräckligt genomarbetade för att ta på allvar. Även om de stämmer kan Apple förstås fortfarande ändra riktning, men just nu har jag svårt att se logiken i att så snabbt flytta fokus mot AI.

Kanske blir motiven tydligare när vi ser hur Apple Intelligence utvecklas under den närmaste tiden. Men fram till dess tycker jag att det finns skäl att oroa sig för att Mac-försäljningen kan tappa fart nästa år – mellan frustrerade MacBook-köpare som väntar med sina uppgraderingar, den fortsatta RAM-krisen och den utbredda skepsisen mot Apples till synes AI-drivna strategi.

Samsung har nu officiellt bekräftat att Galaxy Ring 2 är under utveckling. Dr. Hon Pak, Senior Vice President och chef för Samsungs Digital Health Team, berättade nyligen för Forbes att företaget "arbetar på nästa generation" av sin smartring.

Utöver att bekräfta att en efterföljare är på väg avslöjade Pak bara ett fåtal detaljer om vad vi kan förvänta oss. Samtidigt ser marknaden för smarta ringar helt annorlunda ut än när den första Galaxy Ring lanserades 2024.

Konkurrensen växer snabbt och nya smartringar dyker upp nästan varje månad. Även om många fortfarande har svårt att mäta sig med modellerna i vår guide över de bästa smartringarna har ribban höjts rejält. Samsung Galaxy Ring är fortfarande vårt förstahandsval, medan den nyligen lanserade Oura Ring 5 är en av dess starkaste utmanare.

Jag har testat många av de senaste smartringarna och om Samsung vill att nästa modell ska behålla sin topplacering är det här de uppgraderingar jag allra helst vill se.

1. Stå emot frestelsen att lägga till en prenumeration

Även om intresset för smartringar har ökat kraftigt de senaste åren skulle jag fortfarande säga att det är en relativt nischad produktkategori. Jag tycker också att en av de största trösklarna för nya användare är de återkommande prenumerationsavgifter som vissa tillverkare tar ut.

Oura kräver till exempel ett medlemskap på 5,99 dollar i månaden för att låsa upp hela upplevelsen och prenumerationer – oavsett om de är frivilliga eller inte – blir allt vanligare inom träningsappar. Samtidigt har konkurrenter som RingConn byggt en del av sin attraktionskraft på att erbjuda en liknande hälsospårning utan någon extra månadsavgift.

Här tycker jag att Samsung gjorde helt rätt med den första Galaxy Ring. I dagsläget finns det heller inga tecken på att en prenumeration är på väg. Samtidigt känns det allt viktigare att företaget håller fast vid den strategin. Vi har redan sett exempel på företag som först lanserat produkter utan prenumeration, för att senare låsa vissa funktioner bakom en betalvägg.

Om Samsung vill att Galaxy Ring även fortsättningsvis ska vara ett riktigt konkurrenskraftigt alternativ måste de viktigaste hälsoinsikterna fortsätta vara tillgängliga utan någon månadsavgift.

2. En tunnare och lättare design

Att designa en smartring har alltid varit en utmaning. Tillverkarna måste få plats med sensorer, batteri och processorkraft, samtidigt som ringen ska kännas så bekväm och smyckeslik som möjligt.

Det är en av anledningarna till att nya Oura Ring 5 har fått så mycket uppmärksamhet. Den har blivit både mindre och lättare, samtidigt som den erbjuder några nya funktioner.

Galaxy Ring 2 behöver inte nödvändigtvis bli den minsta smartringen på marknaden. Men även en liten minskning i storlek och vikt skulle visa att Samsung förstår hur viktigt komfort är när man vill att användare ska bära enheten dygnet runt.

3. Bättre batteritid

Batteritiden är en av de viktigaste delarna av upplevelsen med en smart ring. Ju oftare jag behöver ta av mig ringen för att ladda den, desto mindre sannolikt är det att det blir en vana att bära den varje dag. Dessutom ökar risken att jag helt enkelt glömmer att sätta på mig den igen. Det gör också att mätningen av långsiktiga trender och genomsnittliga hälsovärden blir mindre tillförlitlig.

När jag skriver det här testar jag RingConn Gen 3, som utlovar betydligt längre batteritid än många konkurrenter – i genomsnitt upp till 12 dagar. Andra tillverkare utforskar också ny batteriteknik, och enligt rykten kan Samsung Galaxy Ring 2 få ett kraftfullt batteri med solid-state-teknik.

Den första Galaxy Ring erbjuder redan en bra batteritid, men förväntningarna ökar snabbt. Samsung behöver inte nödvändigtvis slå alla konkurrenter, men om andra smartringar fortsätter att erbjuda allt längre batteritid måste Galaxy Ring 2 hänga med i utvecklingen.

4. Stöd för iPhone

Jag tror att vi lugnt kan säga att det här känns mindre som något jag skulle vilja se i nästa Galaxy Ring och mer som något som faktiskt är ett måste.

Samsung Galaxy Ring fungerade enbart med Android. Samtidigt pekar flera rapporter redan på att Samsung arbetar med stöd för iPhone. Om det stämmer skulle det kunna göra Galaxy Ring betydligt mer attraktiv.

Just nu begränsas ringen till Samsungs eget ekosystem, vilket stänger ute en stor grupp potentiella köpare. Samsung-användare kommer självklart fortfarande att få den djupaste integrationen och tillgång till vissa exklusiva funktioner, men att erbjuda grundläggande funktionalitet på både Android och iOS känns numera som en självklarhet.

Vi vet dessutom att Apple redan har lämnat in ett patent för ringteknik – se bilden ovan. Även om det aldrig leder till en färdig produkt visar det åtminstone att Apple undersöker den här produktkategorin.

5. Ny hälsomätning som verkligen sticker ut

De flesta smartringar mäter i dag samma grundläggande hälsodata, som sömn, puls, aktivitet, stress och återhämtning. Därför tror jag att Samsung behöver erbjuda något som verkligen skiljer sig från mängden om de vill sticka ut.

Jag säger det eftersom jag de senaste veckorna har testat RingConn Gen 3, som bland annat introducerar funktioner för att följa kärlhälsa och upptäcka sömnapné. Om de funktionerna visar sig vara värdefulla för de flesta användare på lång sikt återstår att se, men de ger åtminstone ringen en tydlig identitet.

Jag tycker inte att Samsung behöver kopiera just de funktionerna. Däremot skulle något utöver den vanliga uppsättningen hälsomätningar kunna få Galaxy Ring 2 att kännas som en verklig uppgradering jämfört med originalet och ett mer lockande alternativ på en marknad där många produkter börjar bli allt mer lika.

6. AI som faktiskt är användbar

Jag är generellt ganska skeptisk till AI-chattbotar i wearables, eftersom de flesta lösningar jag har testat bara upprepar samma information som redan finns i appen eller ger väldigt generella rekommendationer.

Samtidigt tyder några av Hon Paks kommentarer till Forbes på att Samsung tänker längre än så. Han förklarar att människor motiveras på olika sätt och att AI därför måste kunna anpassa sitt tillvägagångssätt efter individen:

"Under de kommande två till tre åren kommer AI att kunna säga: baserat på den här personens egenskaper ska jag motivera dem på det här sättet, och i 70–80 procent av fallen kan jag förutsäga att personen kommer att träna mer eller sova mer."

Jag är fortfarande försiktigt skeptisk, särskilt eftersom Samsung redan har introducerat flera AI-funktioner i Samsung Health. Samtidigt tycker jag att många tillverkare underskattar hur stor betydelse språket har när det gäller att förändra människors beteenden. Den bästa AI-lösningen handlar inte bara om att säga åt användaren att sova mer. Den bör kunna identifiera användbara mönster, upptäcka förändringar eller varningssignaler och ge råd som känns genuint personliga.

Om Samsung lyckas med det tror jag att AI kan bli en av Galaxy Ring 2:s mest övertygande funktioner, snarare än ännu en punkt på specifikationslistan.

Vi lär med största sannolikhet få veta mer under Samsungs nästa Galaxy Unpacked-evenemang, som är planerat att hållas i London den 22 juli 2026.

Samsung S95F utsågs till vårt val av den bästa OLED-TV för ljusa rum under 2025, mycket tack vare den matta, antireflexbehandlade skärmen som effektivt eliminerar störande reflexer, i kombination med en mycket hög ljusstyrka.

Tillsammans gjorde de egenskaperna det möjligt att titta på även mörka filmer i mycket ljusa rum – något som de flesta andra OLED-TV-apparater inte klarade av. Inte ens den dåvarande konkurrenten LG G5 kunde mäta sig.

Den behöll tronen ända tills LG G6 dök upp tidigare i år. Visserligen visar G6 fortfarande vissa spegelliknande reflexer när skärmen är avstängd, men de är så kraftigt nedtonade att de i praktiken inte längre stör när du faktiskt tittar på något.

Jag kunde nu se filmer – till och med den extremt mörka The Batman – i Filmmaker Mode mitt på dagen i ett ljust rum, utan att reflexerna tog över, samtidigt som OLED-teknikens djupa svärta bevarades.

När jag jämförde LG G6 med Samsung S95F utsåg jag faktiskt LG G6 till den nya kungen bland OLED-TV för ljusa rum. Några månader senare har dock Samsung S99H (som säljs under namnet S95H i USA – det är samma TV med olika namn) anlänt till vårt testlabb.

Den använder Samsungs senaste generation av den matta antireflexbehandlingen. Frågan är därför om den kan återta titeln som den bästa OLED-TV för ljusa rum.

Jag har redan jämfört S95H/S99H med LG G6 där fokus låg på andra delar av bildkvaliteten, som prestanda i mörka rum och färgåtergivning, och där slutade det i princip oavgjort. Nu är det dags att se hur de står sig mot varandra i riktigt ljusa miljöer.

Reflexhantering

Det första jag ville testa var hur väl de båda TV-apparaterna hanterar reflexer – alltså vilken modell som effektivast lyckas eliminera spegelliknande reflektioner från lampor och andra objekt i rummet.

Jag använde takbelysningen i vårt testlabb och justerade vinkeln tills reflexerna syntes tydligt. Det blev snabbt uppenbart att Samsung S95H/S99H är den starkare modellen på den här punkten.

På Samsungs skärm reducerades ljuset från taklamporna till ett diffust dis, där själva formen på lampan i princip försvann helt. Det är perfekt om du har fönster eller starka lampor i rummet som annars gärna drar till sig blicken. På LG G6 syntes däremot fortfarande både ljuskällan och dess konturer.

Visst är det en tydlig förbättring jämfört med LG G5, vars skärm var betydligt mer speglande, men det råder ingen tvekan om att reflexerna fortfarande är synliga. När båda TV-apparaterna dessutom var avstängda gick det fortfarande att urskilja föremål – bland annat andra TV-apparater i testlabbet – i LG G6 skärm. På Samsung S95H/S99H syntes däremot i princip ingenting förutom det svaga diset från takbelysningen. Om målet enbart är att minimera reflexer är Samsung S95H/S99H den tydliga vinnaren.

Svärta

Att titta på film är däremot en betydligt mer komplicerad historia. Med båda TV-apparaterna inställda på Filmmaker Mode och den extremt mörka The Batman som testfilm gjorde LG G6 ett bättre jobb med att bevara svärtan och leverera en mer slagkraftig kontrast än Samsung S99H.

I en scen där Batman står på en mörk tunnelbaneplattform efter att ha besegrat ett gäng brottslingar blev det direkt tydligt att Samsung S99H Filmmaker Mode upplevdes betydligt mörkare än LG G6.

På grund av den lägre upplevda ljusstyrkan och den matta skärmens något upplyfta svärta blev stora delar av scenen svårare att urskilja. Batman själv försvann delvis in i mörkret och detaljerna på väggarna längst bak på perrongen var inte lika tydliga som på LG G6. LG G6 återgav dessutom skuggdetaljer bättre. Fler detaljer syntes i Batmans dräkt och vecken i brottslingarnas svarta jackor var också lättare att urskilja.

När jag bytte till Alien: Romulus var resultatet i stort sett detsamma. När besättningen närmar sig Nostromo var rymdens svärta betydligt djupare och mer bläcksvart på LG G6. På Samsung S99H låg istället ett lätt gråaktigt dis över bilden, orsakat av den matta skärmen, vilket påverkade svärtan negativt. Det gjorde också att ringarna runt månen inte fick samma visuella genomslag som på LG G6.

Jag tyckte det var märkligt att den upplevda skillnaden i ljusstyrka mellan modellerna var så stor, eftersom mina mätningar inte visade någon särskilt dramatisk skillnad.

Samsung S99H nådde 2 739 nits i maximal HDR-ljusstyrka (10-procentsfönster) i Filmmaker Mode, medan LG G6 uppmättes till 3 004 nits. Visst är en skillnad på omkring 250 nits inte obetydlig, men bilderna fick det att se ut som att avståndet var betydligt större.

När jag istället mätte HDR-ljusstyrkan över hela skärmen var resultaten nästan identiska. I samma HDR-läge nådde Samsung S99H 449 nits, medan LG G6 landade på 451 nits. Den mänskliga synen kan i princip inte uppfatta en så liten skillnad, men trots det upplevdes LG G6 ändå leverera en mer komplett bild.

I ett mörkare rum förändrades dock bilden helt. Där levererade Samsung S99H en rikare och mer övertygande bild. Samma tunnelbanescen från The Batman visade djupare svärta och låg närmare filmens avsiktligt dystra bildspråk. På LG G6 upplevde jag istället att den högre ljusstyrkan arbetade emot TV en aning.

Visserligen visade den fortfarande fina skuggdetaljer, men den extra ljusstyrkan gjorde att de mörkaste partierna tappade lite av sin tyngd och bilden blev helt enkelt inte lika tillfredsställande som på Samsung S99H.

För rättvisans skull ska det sägas att en del av problemen ovan går att åtgärda genom att justera bildinställningarna.

På LG G6 räcker det att sänka kontrasten från 50 till 49 för att dämpa den något överdrivna ljusstyrkan. På Samsung S99H går det istället att växla Tone Mapping från standardläget Static till Active i Filmmaker Mode, vilket ger en ljusare bild – även om jag samtidigt tycker att den blir mindre naturtrogen.

För den här jämförelsen lät jag dock båda TV-apparaterna vara kvar i sina standardinställningar.

Den bästa OLED-TV:n för ljusa rum

Helt ärligt är båda de här TV-apparaterna fantastiska för ljusa rum. De är båda mycket effektiva på att minimera reflexer samtidigt som de levererar utmärkt bildkvalitet trots besvärliga ljusförhållanden. Ljusa rum och reflexer har länge varit OLED-teknikens största svaghet, så det är glädjande att det nu finns två modeller som hanterar detta så bra. Du gör egentligen inget dåligt val oavsett vilken av dem du väljer – båda är utmärkta OLED-TV-apparater.

Har du ett ljust rum fungerar båda modellerna utmärkt. Vilken som passar bäst beror snarare på dina förutsättningar. Om du vet att du ofta kommer att titta på TV mitt på dagen med mycket solljus som strömmar in är Samsung S99H det bättre valet, eftersom den håller reflexerna på ett absolut minimum. Har du däremot bättre möjligheter att kontrollera ljuset i rummet är LG G6 förmodligen det bättre alternativet.

Om jag själv bara fick välja en TV för användning i ett ljust rum skulle jag välja LG G6. Samsung S99H är visserligen otroligt effektiv när det gäller att hantera störande reflexer och är dessutom en förbättring jämfört med den redan utmärkta Samsung S95F, men jag föredrar LG G6 djupare svärta i ljusa miljöer.

Även om LG G6 inte är lika effektiv som Samsung S99H på att eliminera spegelliknande reflexer, vilket innebär att vissa fortfarande syns i mörka filmscener, är den tillräckligt bra för att det ska kännas betydligt trevligare att titta på mörka filmer i ett ljust rum än det gjorde på föregångaren LG G5. Samtidigt behåller den den kontrastrika bildkänsla som man vill ha från en OLED-TV.

När man väljer en OLED-TV för ett ljust rum handlar det alltid om en kompromiss mellan att minimera reflexer och att bevara en så korrekt bild som möjligt. Förra året tyckte jag att Samsung hittade den bästa balansen med sin matta skärm. I år är det däremot LG G6 som tar hem segern tack vare sin bättre svärta i kombination med en kraftigt förbättrad reflexhantering. Med det sagt är Samsung S99H fortfarande en briljant OLED-TV för ljusa rum.

Samsung S95F utsågs till Årets TV av oss förra året, tack vare sin enastående bildkvalitet, imponerande prestanda i ljusa rum och suveräna spelegenskaper. Den knep förstaplatsen framför LG G5, S95F:s främsta flaggskeppsrival, men båda modellerna var utan tvekan TV-apparater i toppklass och självklara kandidater till vår lista över de bästa TV-apparaterna. Därför har jag verkligen sett fram emot att testa deras efterföljare sida vid sida.

Jag har redan testat och recenserat LG G6, efterföljaren till G5, och den belönades med högsta betyg i mitt test av LG G6. Det är en av de bästa OLED-TV-apparaterna jag har testat i år, inte minst för användning i ljusa rum (mer om det senare).

Nu har även efterföljaren till Samsung S95F anlänt till vårt testlabb. I Sverige säljs modellen som Samsung S99H, medan samma TV heter Samsung S95H i USA. För att göra det hela lite rörigare finns det dessutom en separat europeisk modell som också heter Samsung S95H, men den är inte samma TV som den amerikanska S95H. Hänger ni med? Bra.

Jag ställde därför Samsung S95H/S99H och LG G6 bredvid varandra för att se vilken av årets OLED-flaggskepp som faktiskt presterar bäst.

Färger

Färgåtergivningen hos föregångarna har varit fantastisk, så jag var extra nyfiken på hur årets modeller skulle stå sig mot varandra. Jag började med att titta på Speed Racer på 4K Blu-ray, en film som jag nyligen recenserade för Blu-ray Bounty i juni 2026. Det är dessutom en perfekt referensfilm tack vare sina extrema färger.

Med båda TV-apparaterna inställda på sina respektive HDR-filmlägen – Cinema Home på LG G6 och Movie på Samsung – levererar båda modellerna djärva, kraftfulla och livfulla färger som fångar filmens överdrivet färgstarka och nästan tecknade estetik på ett utmärkt sätt. Färgerna exploderar bokstavligen på skärmen hos båda modellerna.

Vid en närmare jämförelse märkte jag dock att LG G6 återger färger med ett djupare och fylligare uttryck, vilket ger bilden en nästan tredimensionell känsla. Samsung S95H/S99H lutar däremot mer åt en naturlig färgåtergivning. Blått, grönt, lila och gult ser mer verklighetstroget ut på Samsungs modell, medan LG satsar mer på ett spektakulärt och iögonfallande intryck.

Det som överraskade mig mest var däremot hur de båda TV-apparaterna återgav rött.

I flera scener såg jag att Samsung S95H/S99H drog de röda tonerna något åt orange, medan LG G6 visade en klarare, nästan godisröd nyans som kändes mer trogen filmens avsikt. Skillnaden syntes särskilt tydligt i scenen med de röda hyllorna, väggarna och golvet i familjen Racers garage, som visas här ovanför.

I närbilden på Speed Racer under racet, som visas ovan, hade det röda sätet och M-loggan på hjälmen en djupare och kraftigare röd ton på LG G6, medan de såg något blekare ut på Samsung S95H/S99H. När det gäller just röda nyanser föredrog jag G6:s mer mättade färgåtergivning – åtminstone i den här filmen och med dessa bildinställningar.

För den som föredrar mätvärden såg resultaten ut så här: Samsung S95H/S99H uppnådde ett Delta E-värde på 2,2 i SDR, 99,97 % täckning av UHDA-P3 och 89,3 % täckning av BT.2020 i HDR. LG G6 landade på ett Delta E-värde på 2,3 i SDR, 99,3 % UHDA-P3 och 83 % BT.2020 (uppmätt efter den senaste mjukvaruuppdateringen den 3 juli 2026). Sammantaget presterade de alltså mycket likvärdigt i dessa viktiga mätningar.

När det kom till hudtoner drogs jag däremot mer mot Samsung S95H/S99H. LG G6:s Cinema Home-läge ger tydligt extra tyngd åt röda nyanser, vilket också förklarar de djupare röda färgerna hos olika objekt. Vissa kanske upplever att hudtonerna på Samsung ser något blekare ut, men jag tyckte att G6:s tydligt framhävda röda toner – exempelvis i kinder och ansikten under närbilder – blev en aning distraherande.

Jag bytte sedan till La La Land, där båda TV-apparaterna ställdes in på Movie-läge. Här spelade Samsungs mer naturliga färgåtergivning till dess fördel. Under poolfesten på våren såg Mias gula klänning livfull ut på båda TV-apparaterna och hade ett härligt färgdjup, men den gula nyansen upplevdes mer naturtrogen på S95H/S99H. I bakgrunden hade buskarna en djupare grön ton på LG G6, vilket gav dem ett fylligare utseende, men återigen tyckte jag att Samsungs mjukare gröna nyanser passade filmens estetik bättre.

Senare, i en närbild på Mia, framhävde LG G6 återigen de röda tonerna i hennes hud, medan Samsung S95H/S99H återgav hudtonen mer jämnt och med ett mer verklighetstroget resultat.

I scenen "City of Stars", där Sebastian promenerar längs en pir i solnedgången, återgav båda TV-apparaterna himlens färgövergångar från lila till orange och vidare till rosa på ett mycket korrekt sätt. Även här hade LG G6 sitt karakteristiskt fylligare uttryck, medan Samsung S95H/S99H gav de ljusare färgtonerna lite extra lyster.

Kontrast och tittande i mörka rum

Sedan gick jag vidare till mörkare filmer och började med The Batman, som är min referensfilm för mörka scener. Filmen är mycket mörkt mastrad (med en maximal ljusstyrka på omkring 400 nits), vilket gör den till en utmaning även för de bästa TV-apparaterna.

Eftersom båda modellerna har effektiva antireflexbehandlingar (mer om det längre fram) började jag med att titta på filmen i Filmmaker Mode i ett ljust rum. Här gjorde LG G6 ett bättre jobb med att bevara djupa svärtor samtidigt som texturer och kontrast framstod tydligare. Samsung S95H/S99H blev märkbart mörkare. Den matta skärmen eliminerade visserligen spegelliknande reflexer, men filmen blev också svårare att se.

När jag bytte till Movie-läge på båda TV-apparaterna blev jämförelsen betydligt jämnare. I tunnelbanescenen, där Batman står på en mörk perrong, levererade båda modellerna djupa svärtor och bra detaljrikedom i skuggorna. Sammantaget upplevde jag dock att Samsung S95H/S99H gav en något mer enhetlig bild i Movie-läget.

När jag sedan släckte ner rummet och återgick till Filmmaker Mode blev skillnaderna mellan TV-apparaterna betydligt tydligare. Båda levererade fortfarande utmärkt kontrast i scener med starka ljuskällor mot mörka bakgrunder, exempelvis i Batcave och på brottsplatsen hemma hos borgmästare Mitchell. Den här gången var det däremot Samsung S95H/S99H som visade märkbart djupare svärta.

I vissa fall blev svärtan faktiskt lite för djup. TV:n drabbades av viss black crush, vilket innebar att detaljer i de mörkaste partierna försvann. I samma tunnelbanescen som tidigare blev bakgrunden på S95H/S99H till stor del svår att urskilja. På LG G6 fanns dessa detaljer fortfarande kvar, men bilden var samtidigt ljusare och de mörka partierna gav inte samma övertygande intryck. Trots problemet med black crush drogs jag ändå mot Samsungs mer enhetliga bild.

Därefter gick jag över till filmer som är ljusare i sin helhet men fortfarande innehåller många mörka scener, samtidigt som jag åter tände upp rummet.

I Fight Club, fortfarande i Filmmaker Mode, levererade LG G6 den mest imponerande kontrasten och de djupaste svärtorna.

När Marla och berättaren samtalar i en svagt upplyst butik skapade Samsung S95H/S99H:s matta skärm en lätt disig effekt över bilden. Det påverkade vissa mörka nyanser och gjorde texturerna något mjukare. LG G6:s blanka panel gav skarpare texturer, djupare svärta och en mer slagkraftig kontrast. Men när jag återigen bytte båda TV-apparaterna till Movie-läge blev det betydligt svårare att utse en tydlig vinnare.

Jag avslutade med en rymdscen ur Alien: Romulus, fortfarande i Movie-läge. Båda TV-apparaterna återgav djupa svärtor med gott om klara vita stjärnor utspridda över bilden – något som flera billigare TV-apparater jag har testat inte lyckas återge lika rent.

När jag åter växlade till Filmmaker Mode bjöd LG G6 på den mest engagerande bilden tack vare sina djupa, bläcksvarta svärtor. Samtidigt gjorde Samsung S95H/S99H ett bättre jobb med att hantera reflexer i just den här scenen, utan att kompromissa med den kraftfulla kontrasten. Så låt oss titta närmare på just reflexhantering.

Ljusstyrka och reflektioner

OLED-TV-apparater blir allt ljusstarkare. För bara några år sedan kämpade de för att nå över 1 000 nits i HDR-toppljusstyrka, men i dag överträffar både flaggskeppsmodeller och många mellanklassmodeller den nivån med god marginal.

Jag uppmätte Samsung S95H/S99H till 2 739 nits i HDR-toppljusstyrka (10 %-fönster) i Filmmaker Mode, samt 449 nits i HDR över hela skärmen (100 %-fönster). I HDR Movie-läge nådde den 2 751 nits i topp och 450 nits över hela skärmen.

Efter att jag testat om LG G6 med den senaste mjukvaruuppdateringen uppmätte jag den till imponerande 3 004 nits i HDR-toppljusstyrka (10 %-fönster) och 451 nits över hela skärmen i HDR Filmmaker Mode. I HDR Cinema Home nådde G6 2 207 nits i topp och 365 nits över hela skärmen.

Hur märks det i praktiken? För att se hur siffrorna översätts till verkligheten använde jag några snöscener från Spears & Munsil UHD Benchmark. Med båda TV-apparaterna inställda på Filmmaker Mode visade de klara vita toner med mycket lyster, men LG G6 hade ett något bättre djup i vissa partier.

Generellt upplevde jag dock att Samsung S95H/S99H gav en ljusare bild när stora delar av skärmen bestod av vitt, exempelvis vid vyer över snötäckt mark eller en ljus himmel.

När jag återgick till Speed Racer såg Speeds vita Mach 5-bil och hans hjälm tydligt ljusare ut på Samsung S95H/S99H, särskilt i Movie-läge. Det är logiskt med tanke på att Samsung har omkring 500 nits högre HDR-toppljusstyrka än G6 i just det bildläget.

Samtidigt hade LG G6 återigen den där extra glimten som gjorde att bilden fångade blicken lite mer. I dagsljusscener visade Samsung S95H/S99H generellt högre ljusstyrka, framför allt i ljusare färger som grönt och gult. Däremot gjorde LG G6:s fylligare färger ibland att bilden upplevdes som ljusare än den faktiskt var.

I ytterligare en scen ur Fight Club, fortfarande i Movie-läge, står berättaren bredvid en omkullvält bil mitt på dagen. Här var den klarblå himlen märkbart ljusare på Samsung S95H/S99H. LG G6 levererade fortfarande en ljusstark bild, men inte med samma genomslagskraft som Samsungs modell.

Jag har redan varit inne på prestandan i ljusa rum och reflexhanteringen, men båda TV-apparaterna imponerar verkligen på den fronten.

Samsung S95H/S99H:s matta antireflexbehandling gör ett utmärkt jobb med att eliminera spegelliknande reflexer och förvandlar dem i stället till ett diffust dis. I riktigt ljusa rum skulle den sannolikt överträffa i stort sett alla andra OLED-TV-apparater.

Samtidigt är LG G6 en betydligt tuffare konkurrent än man kanske kan tro.

När jag tidigare jämförde LG G6 med förra årets Samsung S95F föredrog jag faktiskt G6, eftersom den lyckades bevara djupare svärta samtidigt som den fortfarande hanterade reflexer mycket effektivt.

Samsung S95H/S99H är ljusstarkare än sin föregångare, vilket också gör att den levererar bättre bildkvalitet bredvid G6 och en kraftfullare kontrast. Trots det föredrar jag fortfarande LG G6 i ljusa rum – åtminstone när jag använder Filmmaker Mode.

I Movie-läge blir jämförelsen däremot återigen mycket jämn. Även där ger jag LG G6 ett litet övertag, eftersom jag föredrar hur den bevarar kontrasten framför Samsungs ännu effektivare reflexhantering.

Vilken föredrar jag?

I mina tester visade LG G6 upp fylligare färger, bättre svärta och mer slagkraftiga högdagrar i ljusa miljöer, samtidigt som den fortfarande hanterade reflexer mycket effektivt. Samsung S95H/S99H levererade å andra sidan mer naturliga hudtoner, en bättre balans mellan kontrast och svärta i mörka rum samt en högre upplevd ljusstyrka över större delar av bilden.

Att utse en vinnare mellan de här två TV-apparaterna är långt ifrån enkelt. Båda erbjuder en enastående bildkvalitet med sina egna styrkor och dessutom fantastiska spelupplevelser. Jag kan faktiskt inte minnas när det senast var så här jämnt mellan två OLED-flaggskepp.

Jag är så kluven att jag faktiskt tycker att det är svårt att rekommendera den ena framför den andra. Du gör egentligen inget dåligt val oavsett vilken du köper. I slutändan handlar det snarare om priset och vilka egenskaper du prioriterar. Jag har dessutom bara fokuserat på bildkvaliteten här, men jag vet att många stör sig på den ovanligt breda ramen runt Samsung S95H/S99H, och för vissa kan det vara den avgörande faktorn.

Om du vill ha Dolby Vision HDR, fylligare färger och bättre kontrast med djupare svärta i ett ljust rum skulle jag välja LG G6.

Om du däremot föredrar HDR10+, en mer naturtrogen bild direkt ur kartongen i ett mörkt rum och marknadens kanske bästa reflexhantering är Samsung S95H/S99H det bättre valet.

Sanningen är dock att båda TV-apparaterna klarar i princip allt man kan begära av en modern premium-TV.

Om jag var tvungen att välja en i dag skulle jag ändå landa på LG G6. Den presterar inte bara bättre när det gäller svärta i ljusa rum, utan är dessutom billigare just nu på de flesta marknader, inklusive den svenska. Här kostar en 65-tumsmodell av LG G6 39 990 kronor, medan Samsung S95H/S99H i 55 tum kostar 42 990 kronor.

Hade jag däremot bott i USA, eller om priserna förändras här, skulle jag utan problem kunna ändra mig. Så jämn är den här duellen.

Jag har testat många – och då menar jag verkligen många – av de bästa Bluetooth-högtalarna på marknaden. Närmare bestämt över 50 stycken. Och om vi pratar om ren popularitet finns det ett märke som sticker ut mer än alla andra: JBL. Det finns dessutom goda skäl till det. Under mina år som testare har jag gång på gång sett hur JBL lyckas hitta den perfekta balansen mellan kvalitet och prisvärdhet, med Bluetooth-högtalare som erbjuder riktigt bra ljud och imponerande tålighet till priser som inte skrämmer bort de flesta köpare.

JBL har dessutom ett enormt utbud av modeller, så jag tänkte hjälpa till att göra valet lite enklare. Jag har därför valt ut tre JBL-högtalare som jag faktiskt skulle lägga mina egna pengar på – med alternativ för alla budgetar.

Jag har valt en liten och prisvärd modell, ett mellanklassalternativ och en premiumhögtalare som passar perfekt för fester. Det finns verkligen något för alla här. Bara för att en högtalare inte finns med på listan betyder det inte att jag inte tycker om den – det här är helt enkelt de tre modeller jag själv skulle välja just nu.

1. JBL Go 5

Vi börjar med den lilla men kraftfulla JBL Go 5, som jag nyligen testade och gav högsta betyg – fem stjärnor. Enligt mig är Go 5 den bästa lilla högtalaren på marknaden just nu, med klart, precist och välbalanserat ljud, en extremt tålig konstruktion och ett imponerande utbud av funktioner.

Som en så här liten högtalare kan Go 5 förstås inte leverera jordskakande bas, men den spelar smart efter sina styrkor. Basen är snabb och slagkraftig snarare än överdriven och okontrollerad. Mellanregistret är klart och välbalanserat, medan diskanten är detaljrik och tydlig, vilket tillsammans ger ett imponerande ljud för en högtalare i det här formatet.

Här finns dessutom USB-C-ljud för förlustfri uppspelning och EQ-inställningar så att du kan anpassa ljudet efter din egen smak. Go 5 levererar ett fylligare och mer nyanserat ljud än sin föregångare, JBL Go 4, så även om du redan äger den modellen skulle jag faktiskt rekommendera en uppgradering.

Ytterligare en anledning att välja Go 5 framför Go 4 är designen. Den nya modellen har integrerad kantbelysning som gör musikupplevelsen ännu lite trevligare, särskilt i mörkare miljöer där du vill skapa lite extra stämning. Tåligheten har också förbättrats till IP68, vilket innebär att Go 5 är helt dammtät och klarar att ligga på upp till 1,5 meters djup i vatten i upp till 30 minuter – perfekt för stranddagar och poolfester.

Lägg därtill bra batteritid, stöd för Auracast och ett stöttåligt yttre, så är JBL Go 5 verkligen ett komplett paket – om än i ett väldigt litet format. Den kostar dessutom vanligtvis omkring 500 kronor, vilket gör den till ett riktigt fynd.

2. JBL Flip 7

JBL Flip 7 är utan tvekan den mest prisvärda Bluetooth-högtalare jag någonsin har testat. Det är ett djärvt påstående, jag vet.

Anledningen är faktiskt ganska enkel: ljudet den levererar är nästan svårt att tro på – inte bara med tanke på det låga priset, utan också med tanke på hur kompakt högtalaren är. Den femstjärniga Flip 7 är visserligen liten, men levererar ett stort och kraftfullt ljud, med en imponerande bas som verkligen gör avtryck. Samtidigt sker det inte på bekostnad av resten av frekvensregistret. Mellanregistret är nyanserat och detaljrikt, med röster som återges ovanligt tydligt, medan diskanten har en uttrycksfullhet som överträffar förväntningarna.

I övrigt ärver Flip 7 många av Go 5:s bästa egenskaper, som IP68-klassning, USB-C-ljud, Auracast och PlayTime Boost om du behöver lite extra batteritid – även om de ordinarie 14 timmarna räcker långt. Visst saknas den integrerade kantbelysningen här, men ljudkvaliteten och kraften är ett tydligt steg upp. Den maximala uteffekten ligger på 35 W jämfört med Go 5:s mer blygsamma 4,8 W.

Med ett pris på cirka 1 500 kronor levererar Flip 7 redan mer än vad prislappen antyder, men jag har sett den dyka upp på rea många gånger, så håll gärna utkik efter ett riktigt bra erbjudande.

3. JBL Xtreme 5

Sist, men definitivt inte minst, har vi JBL Xtreme 5. Om du har en större budget, vill ha riktigt kraftfullt ljud eller letar efter en högtalare för fester är det här modellen för dig. Den lanserades samtidigt som Go 5, så jag testade även den nyligen. Precis som sin mindre syskonmodell belönades den med högsta betyg – fem stjärnor.

Men vad är det egentligen som gör Xtreme 5 så speciell? Den har förstås alla funktioner jag redan nämnt, som IP68-klassad damm- och vattentålighet, förlustfri uppspelning via kabel och anpassningsbar EQ. Den stora skillnaden märks dock när det kommer till ljudet.

Xtreme 5 har en maximal uteffekt på hela 130 W, vilket innebär att den kan leverera ett närmast enormt ljud, med tung bas, ett drivande och direkt mellanregister samt livfull diskant. Även om den presterar utmärkt över hela frekvensregistret är det framför allt basen som imponerar mest. I mitt test beskrev jag den som "hypnotisk" och under testperioden blev jag gång på gång imponerad av den rena kraften i de lägsta frekvenserna – ett rejält kliv framåt jämfört med JBL Xtreme 4.

Dessutom klarar Xtreme 5 upp till 28 timmars batteritid, har stöd för JBL EasySing Mic för karaoke och, precis som Go 5, anpassningsbar LED-belysning. Om du vill ha den ultimata portabla festhögtalaren behöver du inte leta längre. JBL Xtreme 5 kostar vanligtvis 3 500 kronor, vilket är ett konkurrenskraftigt pris i premiumsegmentet för Bluetooth-högtalare – även om det utan tvekan är en ganska stor investering.

Dagen vi har väntat på i flera år har äntligen kommit. Rockstar Games har till slut avslöjat detaljer om förbokningarna av GTA 6 (spoiler: de är igång nu), tillsammans med prisinformation och en enorm mängd nya skärmdumpar – men fans har snabbt uppmärksammat en tydlig avsaknad.

Vi fick en fråga i kommentarerna på vår TikTok-video om nyheten där någon undrade om vi visste något om en samlarutgåva – och det gör vi inte. Rockstar har varit helt tysta i frågan. Det finns dock åtminstone en anledning att tro att vi kanske inte får någon samlarutgåva som innehåller en fysisk kopia av spelet.

Anledningen stavas ett helt annat spel: Red Dead Redemption 2 (RDR2), det senaste spelet som Rockstar utvecklade. I stället för en traditionell samlarutgåva med en fysisk spelkopia fick fans köpa en samlarbox för 99,99 dollar / 89,99 pund med "outlaw essentials", inspirerade av Van der Linde-gänget.

Den innehöll olika temaföremål, som en metallåda för donationer, en bandana, pins och annat smått och gott. Visst var det trevliga prylar, men det fanns inget digitalt innehåll inkluderat. Det gick att köpa paket med en fysisk spelkopia, men officiellt var de separata produkter. Mottagandet blev blandat – vissa uppskattade fokuset på samlarföremål i den verkliga världen snarare än innehåll i spelet, medan andra åtminstone hade hoppats på ett unikt spelomslag.

Så, kommer vi att få en samlarbox till GTA 6?

Ja, du, jag har faktiskt ingen aning. Det har gått långa åtta år sedan RDR2 och ännu längre – tolv år – sedan GTA 5. Dessutom är spelbranschen en helt annan 2026. I vår liveblogg om förbokningarna spekulerar vår Managing Editor för Gaming och Streaming:

GTA 6 ser redan ut att påverka marknaden. Bara prissättningen har varit föremål för enorma spekulationer, där vissa analytiker tidigare förutspådde ett pris på över 100 dollar. Med det i åtanke känns startpriset betydligt rimligare, även om en samlarutgåva säkert hade uppskattats av många fans.

Vem vet – kanske satsar Rockstar fullt ut på en digital framtid och överger all fysisk media, inklusive merchandise. Jag skulle bli förvånad, men det är inte omöjligt att vi framöver får se färre utgivare producera egna samlarprylar och i stället låta tredjepartsföretag ta hand om det.

Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Oavsett om det handlar om en samlarutgåva med en fysisk skiva, en spelkod eller bara en låda fylld med prylar som jag kan ställa på en hylla och stolt visa upp i bakgrunden under mina Zoom-samtal, finns det ett stort intresse för samlarutgåvor.

Fysiska medier för hemmabruk har gått igenom en turbulent period de senaste åren. I takt med att streamingtjänsterna blivit allt fler har efterfrågan på fysiska medier stadigt minskat, då många har valt bekvämligheten med streaming framför fysiska skivor.

Det finns dock fortfarande en hängiven skara samlare av fysiska medier, och på senare tid har höjda priser på streamingtjänster och en allt mer fragmenterad marknad gjort att fler blivit intresserade av att faktiskt äga det de vill titta på. Jag har skrivit om mitt hopp om en återkomst för 4K Blu-ray och fysiska medier i allmänhet sedan 2023. Nu, 2026, är jag faktiskt mer hoppfull än någonsin. Tajmingen kunde inte vara bättre heller, med tanke på att Blu-ray firar 20-årsjubileum den 20 juni 2026.

Jag pratade nyligen med Kath Summersgill, Joint Group Head of Sales på Key Production Group, en tillverkare som främst specialiserar sig på musikproduktion i form av vinyl, kassettband och CD-skivor. Gruppen arbetar dock även med Blu-ray, både video- och ljudformat, samt DVD. Vi diskuterade läget för Blu-ray-produktion och fysiska medier i stort, och hon hade flera uppmuntrande saker att säga.

Lovande siffror

"Vi har sett en ökning av Blu-ray-försäljningen på över 10 000 %, särskilt inom Blu-ray Audio", berättar Kath för mig. "Det gäller utvecklingen under de senaste åtta till tio åren."

För ett format som länge betraktats som på väg ut är det en oerhört uppmuntrande siffra. Kath nämner sedan en rapport från ERA (Entertainment Retailers Association) från december 2025, som redovisar försäljningsintäkter för musik, video och spel.

"Trots att den fysiska videomarknaden som helhet minskade ökade Blu-ray faktiskt med 3 %."

Det kanske inte låter som någon enorm ökning, men det är ett positivt tecken efter flera år av svaga siffror.

Om man tittar närmare på ERA:s rapport för 2025 ökade försäljningen av 4K Blu-ray med 19,5 %, vilket är mycket uppmuntrande. Årets bäst säljande skiva var Wicked, en film som jag regelbundet använder för att testa AV-utrustning och som också är en av höjdpunkterna i vår artikelserie Blu-ray Bounty (mer om det senare).

Så varför har försäljningen av 4K Blu-ray vänt uppåt? För att hitta svaret behöver vi titta på streamingtjänsterna.

Du kan inte alltid lita på streaming

En av de största frustrationen många har med streamingtjänster är tillgången på filmer. Förr eller senare har de flesta varit med om att en film försvinner från en streamingtjänst, antingen för att den flyttar till en konkurrent (som man oftast inte prenumererar på) eller för att den helt enkelt försvinner.

Jag har till och med sett skräckhistorier om människor som köpt filmer digitalt via streamingplattformar, bara för att se dem försvinna ändå.

En tråd på Reddit i r/AmazonPrime är ett bra exempel. Där berättar användaren u/Electrical_Paper6286 att det har hänt "fyra gånger med två olika filmer". Även om filmerna till slut återkom visar det hur osäkert "ägandet" av filmer på streamingplattformar faktiskt kan vara.

Det här är en av de viktigaste orsakerna till att vissa tappar förtroendet för streamingtjänster och i stället söker sig tillbaka till fysiska medier. Kath jämför situationen med vinylskivor.

"Vi vet att vinyl aldrig kommer att ersätta streaming, men de existerar väldigt lyckligt sida vid sida. Jag tror att Blu-ray fungerar på samma sätt. Formatet erbjuder saker som streaming inte kan erbjuda. Det är något du faktiskt kan äga, hålla i handen, behålla och spela om och om igen."

Kath lyfter också fram ytterligare ett problem med film- och musikstreaming.

"Med fysiska medier är du inte beroende av hastigheten på din internetanslutning eller av att olika bibliotek plötsligt tar bort titlar på grund av licensförändringar."

Det är ytterligare en källa till frustration. Många gånger har jag försökt titta på en film via streaming och på grund av anslutningsproblem har den antingen spelats upp i sämre kvalitet, buffrat konstant eller inte fungerat alls.

Det problemet finns helt enkelt inte med fysiska medier.

En passionerad skara entusiaster

Som jag nämnde tidigare är jag själv en relativt nybliven samlare av 4K Blu-ray. Även om jag ännu inte har hyllmeter efter hyllmeter fyllda med filmer har jag redan ett par samlarutgåvor och fler än några steelbooks i samlingen.

I FilmStories artikel om ERA:s rapport för 2025 nämns att steelbooks och specialutgåvor bidrog till tillväxten för 4K Blu-ray i Storbritannien. En av tio 4K Blu-ray-filmer som släpptes under året erbjöds i någon form av steelbook- eller specialutgåva, och tack vare sina högre priser stod dessa utgåvor för två pund av varje tio pund som spenderades på 4K Blu-ray under 2025.

Jag berättar för Kath att jag är svag för snygga förpackningar, och hon håller med. Hon jämför det med en vinylutgåva som Key Production Group nyligen arbetade med.

"Vi ser att många konsumenter gör så här. Vi producerade nyligen en vinylutgåva med 72 olika varianter, och även om omslaget var identiskt skiljde sig färgen på vinylen mellan versionerna."

(Jag är själv också svag för färgad vinyl, där en rostfärgad utgåva av Jack White/The Dead Weather från Third Man Records Vault-serie är en särskild favorit i min samling.)

Specialutgåvor spelar visserligen en viktig roll, men det är också tack vare oberoende distributörer och tillverkare som fler människor väljer att investera i 4K Blu-ray. De levererar fler högkvalitativa 4K-restaureringar än någonsin tidigare.

Criterion Collection och Arrow Video är två av de mest välkända namnen, men organisationer som Kino Lorber, Shout Factory, Boutique Home Video och BFI spelar också en avgörande roll. Dessa företag fortsätter att ge ut eftertraktade titlar med imponerande restaureringar som gör att människor vill äga filmerna i bästa möjliga kvalitet.

I november 2024 startade jag Blu-ray Bounty, en återkommande månatlig artikelserie där jag testar de senaste 4K Blu-ray-utgåvorna varje månad. Sedan starten har serien vuxit stadigt.

Vi täcker fler skivor än någonsin tidigare, inom ett bredare spektrum av genrer, och jag har en känsla av att den bara kommer att fortsätta växa. Jag har även sammanställt flera listor över fantastiska 4K-utgåvor som passar perfekt för att visa upp hemmabiosystem, exempelvis dessa sex actionfilmer och sex klassiska filmer som visar vad 4K-formatet verkligen klarar av. En stor del av mina referensskivor för AV-tester kommer dessutom från Blu-ray Bounty.

Jag är också aktiv på Reddit-forumet r/4kbluray, som är en av de mest engagerade och passionerade communities jag har stött på. Användarna håller varandra uppdaterade om nya släpp, delar recensioner och intryck av de senaste utgåvorna samt visar stolt upp sina samlingar.

Även om de senaste åren har präglats av många dystra prognoser för Blu-ray och 4K Blu-ray känner jag mig personligen hoppfull inför framtiden. Och vilket bättre sätt finns det att fira Blu-rays 20-årsjubileum än med lite goda nyheter?

Elon Musk har varit en central figur inom AI- och robotutvecklingen, både genom att bygga robotteknik och genom att använda den i sina företag. Trots de stora framsteg som gjorts inom robotik de senaste åren har implementeringen inte alltid gått helt smidigt.

Automatiseringens era

När Teslas tidigare satsning på ökad automatisering och robotisering av produktionen av Tesla Model 3 tog fart under 2018 stötte företaget på flera problem.

Musk sammanfattade problemet under ett aktieägarmöte i juni samma år och förklarade att företagets strategi kring automatisering inte bidrog till den produktivitetsökning man hade hoppats på.

Mer specifikt hade robotarna svårt att automatisera vissa moment i slutmonteringen, exempelvis att montera flexibla lister och slangar. Musk skrev senare även på sociala medier att Tesla hade gjort misstaget att införa "överdriven automatisering".

Lärdomen blev att det inte är en bra idé att automatisera allt bara för att det går. Vissa arbetsuppgifter är fortfarande områden där människor har tydliga styrkor.

Bland de egenskaper som människor fortfarande har övertag inom finns fingerfärdighet, flexibilitet och kognitivt resonemang – områden där robotar fortfarande har begränsningar.

Robotikens framtid

Tesla har dock fortsatt sin satsning på robotik sedan dess. Företagets humanoida robot Tesla Optimus närmar sig massproduktion med ett målsatt pris på omkring 25 000 dollar.

Frågan är dock om tekniken har utvecklats tillräckligt för att få ett verkligt genomslag.

För att humanoida robotar ska bli användbara i större skala krävs inte bara avancerad AI, utan också förmåga till resonemang, kontextförståelse och anpassning till den fysiska världen.

Vi har redan sett många exempel på humanoida robotar som ser imponerande realistiska ut, men som fortfarande har svårt att utföra uppgifter som kräver hög precision, fingerfärdighet och förståelse för komplexa verkliga situationer.

Musks kommentar från 2018 är därför fortfarande relevant i dag: den stora utmaningen är inte att få robotar att göra saker – utan att få dem att göra rätt saker. Det som verkar enkelt för en människa kan fortfarande vara oerhört svårt för en robot.

Var börjar man egentligen med John McAfee? De flesta förknippar sannolikt namnet med cybersäkerhetsprodukten, men den numera bortgångne entreprenören grundade faktiskt McAfee Associates Inc innan han lämnade företaget redan 1994, bara sex år senare. Under sina senare år blev McAfee en stark förespråkare för integritet och riktade skarp kritik mot teknikbranschens allt mer aggressiva intrång i människors rättigheter.

Spionen i din ficka

Under ett oväntat framträdande på DEF CON 22 i Las Vegas 2014 fokuserade McAfee på integritet, riskerna med appar i våra telefoner och vilka konsekvenser den ökande övervakningen kan få för framtiden.

Även om McAfee hade ovanliga erfarenheter inom området – han utsattes själv för återkommande cyberattacker och var samtidigt omgärdad av både brottsmisstankar och kontroverser – träffade hans ord mitt i en pågående debatt om hur teknikjättar och regeringar gradvis flyttar fram sina positioner på bekostnad av medborgerliga rättigheter.

Kommentarerna kom kort efter Edward Snowdens avslöjanden, som började skaka om världen året innan. De gjordes också i ett sammanhang där sociala medieplattformar och hårdvarutillverkare i allt större utsträckning samlade in användardata för att tjäna pengar.

Innan sin död i juni 2021 lanserade McAfee till och med sin egen telefon. Privacy Phone, som presenterades i april 2018, var en Android-telefon med säkerhetsfunktioner på hårdvarunivå.

Klicka på "Godkänn"

Det finns mycket att säga om hur synen på integritet har förändrats under det senaste decenniet. Allt fler verkar acceptera att teknikjättar får allt större insyn i våra liv, trots stora initiativ för att stärka användarnas rättigheter, som dataskyddsförordningen GDPR och California Consumer Privacy Act (CCPA).

Vi ser det till exempel i hur cookieväggar blivit en självklar del av internet, där många användare snabbt klickar sig förbi samtyckesrutorna så fort möjligheten ges.

Samtidigt har AI introducerat en helt ny dimension av integritetsfrågor, inte minst genom hur träningsdata samlats in från enorma delar av internet. Även smartglasögon väcker nya frågor kring vad som egentligen är privat.

I takt med att den här typen av teknik blir allt mer integrerad i våra vardagsliv visar forskning också att behovet av system som skyddar användarnas integritet blir allt större.

Vissa av oss i TechRadar-teamet kanske inte alltid delar John McAfees sätt att uttrycka sig, men citatet känns fortfarande högaktuellt: "Våra mobiltelefoner har blivit den största spionen på planeten."

Över ett decennium efter att han uttalade de orden fortsätter debatten om hur mycket av våra digitala liv vi egentligen är villiga att lämna ifrån oss – och till vem.

Prognoser om att maskiner en dag ska ersätta människor på arbetsmarknaden har funnits i årtionden. Men nu växer känslan av att det faktiskt kan bli verklighet.

Förutsägelser om att teknik kommer att ersätta mänsklig arbetskraft är långt ifrån nya. Men i takt med att generativ AI blivit allt bättre på att utföra kognitiva uppgifter med en nivå av kompetens som ibland närmar sig människors, ökar oron för att de kommande åren kan innebära den första större vågen av uppsägningar och omställningar direkt kopplade till AI.

AI:s hot mot arbetsmarknaden

Under ett samtal på Dartmouth College diskuterade Mira Murati de generativa AI-verktyg som OpenAI då utvecklade aktivt och vilken påverkan de skulle kunna få på arbetsmarknaden.

Enligt en rapport från CNBC menade Murati att dessa verktyg skulle kunna "sänka tröskeln" för alla som vill vara kreativa och i förlängningen även förändra hela branscher världen över.

Under de senaste åren har vi sett otaliga prognoser om hur AI kan påverka arbetsmarknaden. Många ser utvecklingen som skrämmande, men Murati beskrev den snarare som något oundvikligt och till och med positivt.

Den underliggande tanken var att AI-driven manusskrivning eller visualisering i vissa fall till och med skulle kunna höja kvaliteten på det kreativa arbetet.

Idag är Murati medgrundare och vd för Thinking Machine Labs, ett startupbolag med målet att göra AI mer tillgängligt. Innan dess spelade hon en central roll i flera av OpenAI:s största lanseringar, däribland företagets verktyg för bild- och videogenerering.

Den enes skräp är den andres skatt

På gott och ont har AI utan tvekan sänkt tröskeln för den som vill skapa innehåll. Det märks inte minst genom den enorma mängd AI-genererat material som idag flödar runt på internet. När det gäller användningen av AI inom kreativa yrken har reaktionerna däremot varit mer splittrade.

Enligt McKinsey används generativ AI redan inom vissa delar av branschen, exempelvis för dubbning och för att effektivisera tidskrävande arbetsmoment. Samtidigt har dess roll i själva innehållsskapandet mötts av kraftigt motstånd, trots att tekniken spelar en allt större roll bakom kulisserna i många av dagens största produktioner.

AI utgör utan tvekan ett konkret hot mot delar av de kreativa näringarna, men det finns fortfarande betydande hinder innan tekniken kan sätta ett fullt avtryck. Ett exempel är det uppmärksammade miljardavtalet mellan OpenAI och Disney, som uppges ha kollapsat efter att videogenereringsverktyget Sora lagts på is.

Det är mot den bakgrunden som Muratis kanske mest kontroversiella uttalande fortfarande väcker starka reaktioner: "Vissa kreativa jobb kanske kommer att försvinna, men kanske borde de inte ha funnits från början."

Det är ett citat som lär provocera många inom kreativa yrken. Samtidigt fångar det en av de stora konflikterna i AI-debatten: Är tekniken ett verktyg som frigör människor till mer värdeskapande arbete – eller håller den på att underminera själva grunden för mänsklig kreativitet? Svaret är fortfarande långt ifrån självklart.

AI-undergångsscenariot har länge varit ett återkommande tema inom science fiction – men på senare år har experter börjat ta det på allvar.

Vi är väl bekanta med berättelserna om AI som orsakar mänsklighetens undergång. Science fiction-litteratur och Hollywood har i decennier utforskat idén om maskiner som vänder sig mot sina skapare. Men det är först under de senaste åren som forskare och experter på allvar har börjat diskutera möjligheten att en AI-katastrof faktiskt skulle kunna inträffa.

Även om Sam Altmans meritlista kring AI-säkerhet ibland har ifrågasatts har han åtminstone offentligt varit en tydlig förespråkare för reglering, skyddsmekanismer och försiktighet.

Det stora ekonomiska löftet

Vi i TechRadar-teamet har länge sett AI-verktyg som en potentiell enorm produktivitetsboost för företag. Tekniker som maskininlärning och robotiserad processautomatisering (RPA) betraktades redan under den föregående teknikvågen som viktiga verktyg för att effektivisera verksamheter.

Månader innan han var med och grundade OpenAI skämtade Sam Altman, som då ledde den välkända Silicon Valley-inkubatorn Y Combinator, om de många olika framtidsscenarier som AI skulle kunna leda till.

Vid den tiden befann sig maskininlärning fortfarande i sin linda och stora språkmodeller hade ännu inte sett dagens ljus.

Sedan dess har vi åtminstone fått se delar av hans förutsägelse bli verklighet. Värderingarna för flera av de största namnen inom AI-boomen har skjutit i höjden, med företag som Nvidia, Google och Microsoft i spetsen.

Behovet av säkerhet

Financial Times publicerade nyligen ett diagram som på ett träffande sätt sammanfattade Altmans nästan tio år gamla kommentar, som han yttrade under en intervju med dåvarande Airbnb-CTO:n Mike Curtis på konferensen Open Air 2015.

Möjligheten att AI skulle kunna utgöra ett existentiellt hot tas idag på betydligt större allvar av både forskare och beslutsfattare. Samtidigt fortsätter neurala nätverk och stora språkmodeller att utvecklas, medan vissa forskare förutspår att artificiell generell intelligens (AGI) kan bli verklighet inom de kommande årtiondena.

Även om Sam Altman återkommande har betonat vikten av att prioritera AI-säkerhet finns det samtidigt farhågor om att OpenAI:s snabba produktlanseringar riskerar att stå i konflikt med den försiktighetsprincipen.

Det kulminerade i november 2023, när OpenAI:s styrelse avsatte Altman från vd-posten – bara för att han några dagar senare skulle återvända till företaget.

Det är mot den bakgrunden som ett av hans mest citerade uttalanden fortfarande känns lika träffande som provocerande: "AI kommer förmodligen med största sannolikhet att leda till världens undergång, men under tiden kommer det att skapas fantastiska företag."

Det är ett citat som fångar den märkliga dubbelheten i dagens AI-era. Samma teknik som lovar enorma ekonomiska möjligheter väcker samtidigt några av de största etiska och samhälleliga frågorna vi har ställts inför. Och kanske är det just därför som Altmans ord fortsätter att diskuteras mer än ett decennium senare.

WWDC 2026 gav Apple-fans något de längtat efter i flera år: en kraftfull version av Siri med en egen dedikerad app. Den nya Siri AI är utformad för att fungera i hela Apples ekosystem, från kraftfulla Mac-datorer till den minsta Apple Watch-modellen. Men de AI-baserade hälsofunktioner vi faktiskt fick se bleknade i jämförelse med Googles motsvarigheter.

En av fjolårets stora Apple Watch-nyheter, Workout Buddy, har förbättrats. Användare kan nu få vägledning och pepp direkt i öronen under träningspass med enbart klockan på handleden, utan att behöva ta med sig telefonen som i watchOS 26. Dessutom byggs nya insikter in, som exempelvis pulszoner.

Bland de övriga utökade hälso- och träningsfunktionerna finns stöd för klimakteriet och perimenopaus i cykelspårningen – ett betydelsefullt och användbart tillskott för många kvinnor – samt förbättrad precision för löpbandsträning. Siri AI:s hälsoförmågor demonstrerades också på Apple Watch, där assistenten kunde hitta hälsosamma recept och beskriva stretchrutiner med hjälp av sin bredare intelligens.

Trots rykten om att Apple arbetade på en AI-modell specifikt framtagen för hälsa och träning dök inget sådant upp i år. Det är synd, eftersom jag redan har använt Google Fitbit Air och dess tillhörande AI-baserade hälsocoach och fått se hur kraftfull en sådan funktion faktiskt kan vara.

Obs! Apple har bekräftat att Siri AI inte kommer att lanseras på iPhone och iPad inom EU, inklusive Sverige, när iOS 27 släpps. Det är fortfarande oklart när funktionerna blir tillgängliga här.

Marques Brownlee ger sitt omdöme om Siri AI

Trots att många Fitbit-användare varit missnöjda efter ändringarna, tyckte jag faktiskt om Googles Health Coach. Till skillnad från Apple Watch saknar Google Fitbit Air skärm helt och hållet, och all interaktion med chatboten sker i Google Health-appen på telefonen.

Om jag ska vara ärlig fungerar det riktigt bra. Om man ändå ska läsa långa texter om stretching eller analysera sina hälsodata vill man göra det på en ordentlig 6-tumsskärm som är utformad för läsbarhet – inte på en 1,9-tums fyrkantig skärm, vilket var det Apple demonstrerade under keynote-presentationen.

Dessutom fungerar Google Health Coach tillsammans med Fitbits bibliotek av tränings- och meditationsinnehåll. Det gör att du kan skapa egna träningspass bara genom att fråga chatboten och sedan få konkreta videoinstruktioner istället för enbart ett textblock.

Den tar även hänsyn till sjukdomar och skador. Det fick jag själv erfara när jag blev sjuk och Health Coach justerade min träningsplan genom att rekommendera vilodagar och kortare löprundor.

Apple har redan ett omfattande bibliotek av träningsinnehåll genom sin prenumerationstjänst Apple Fitness+, och jag hade väntat mig att en AI-baserad hälsocoach skulle bli en del av den tjänsten i samband med Siri AI-satsningen.

Kanske är det snarare något vi får se på WWDC 2027. Men dess frånvaro var ändå inte riktigt lika stort självmål som Apples beslut att begränsa watchOS 27 till ett fåtal moderna Apple Watch-modeller.

Alla LG:s OLED-TV-apparater för 2026 har nu lanserats och jag har haft möjlighet att testa företagets tre största modeller. Flaggskeppet LG G6 fick fem stjärnor, precis som mellanklassmodellen LG C6. Jag har även testat LG B6 och det är en mycket bra TV, även om den inte är utan sina svagheter, vilket jag noterade i min jämförelse mellan LG B6 och LG B5.

LG:s tre stora OLED-modeller för 2026 lär bli några av årets bästa TV-apparater, men de har alla genomgått intressanta förändringar i sin bildprofil. Jag hade G6 och B6 inne samtidigt för testning och noterade att G6 har blivit mindre grönaktig än sin föregångare, medan B6 har blivit mer grönaktig. Därför ville jag se hur de står sig mot varandra.

Ljusa scener och tittande i ljusa rum

G6 uppmätte en maximal HDR-ljusstyrka på 2 475 nits, vilket gör den till den ljusstarkaste OLED-TV jag hittills har mätt. B6 nådde 835 nits maximal HDR-ljusstyrka. Båda resultaten registrerades i respektive TV:s standardinställda Filmmaker Mode. Det innebär att G6 är nästan tre gånger ljusstarkare än B6 när det gäller maximal ljusstyrka.

Samma mönster syns när man tittar på ljusstyrka över hela skärmen. G6 uppmätte 456 nits HDR-ljusstyrka över hela skärmen, medan B6 nådde 150 nits. Även dessa mätningar gjordes i Filmmaker Mode. Även här är G6 ungefär tre gånger ljusstarkare.

Siffror är en sak, men hur märks det i verklig användning? I scener från Spears & Munsils HDR-testmaterial såg de vita partierna betydligt mer levande ut på G6 jämfört med B6.

En scen med ett antal vindkraftverk i dagsljus verkligen glänste på G6, där den blå himlen och de vita turbinerna drog nytta av den högre ljusstyrkan. B6 såg fortfarande bra ut trots sin betydligt lägre ljusstyrka, men saknade samma visuella kraft.

Den här trenden fortsatte även i filmscener. I slutet av "Wizard & I"-scenen från Wicked, när Elphaba springer genom ett vetefält mot kanten av en vit klippa, visade G6 upp betydligt mer slagkraftig ljusstyrka, särskilt i höjdpunkter som klippan. Det gula vetet såg också mer korrekt ut när det badade i starkt solljus.

I vissa ljusa scener visade dock B6 att den kunde hänga med G6. I en scen med en stadssiluett i skymningen, där en stor blå himmel blandades med rosa och orange nyanser, låg den upplevda ljusstyrkan på B6 betydligt närmare G6, särskilt i de färgstarka höjdpunkterna.

B6 visade också god ljusstyrka i en ökenscen från Lawrence of Arabia. Den ljusa sanden såg på vissa ställen faktiskt ljusare ut än på G6, men TV:n visade samtidigt tecken på clipping, där den hade svårt att bevara detaljer i de ljusaste partierna. G6 återgav samma scen på ett mer naturligt sätt.

TV-apparater är vanligtvis väldigt känsliga för reflektioner tack vare sina blanka skärmar och det var länge bara Samsungs främsta OLED-modeller, som Samsung S95F, som verkligen hanterade reflektioner väl – tills LG G6 dök upp.

G6 använder ett antireflexlager som är så effektivt att när jag jämförde den med S95F föredrog jag faktiskt G6 för tittande i ljusa rum. (Vi kommer att testa Samsungs nya flaggskeppsmodell inom kort för att se om den återtar ledningen.)

B6 har en reflekterande skärm även med OLED-mått mätt och det är en av mina största invändningar mot modellen. När dessa två TV-apparater står sida vid sida har G6 en enorm fördel som motsvarar dess högre pris.

G6 gör dessutom ett utmärkt jobb även med bilder som innehåller stora mörka partier och visar endast minimala reflektioner. B6 klarar inte riktigt sådana scener lika bra i ljusare tittarmiljöer.

Mörkare scener och kontrast

Därefter gick jag över till mörkare scener och tittande i mörkare miljöer. Båda TV-apparaterna visade upp stark kontrast, men även här hjälpte G6:s högre maximala ljusstyrka till att skapa en mer imponerande upplevd kontrast.

När jag tittade på The Batman i Dolby Vision Filmmaker Mode, under scenen där Bruce arbetar i Batcave och pratar med Alfred, framstod takbelysningen och de elektroniska enheterna på Bruce skrivbord som betydligt mer slagkraftiga på G6 jämfört med B6.

Även om B6 ibland kunde uppfattas som ljusare visade den emellanåt samma tecken på clipping som jag såg i Lawrence of Arabia. G6 visade dessutom djupare och rikare mörka toner i de skuggiga delarna av Batcave. Det gav G6 en starkare upplevd kontrast och mer nyansrikedom genom hela scenen, vilket gjorde tittarupplevelsen mer tillfredsställande.

Båda TV-apparaterna återgav skuggdetaljer väl och de flesta objekt i mörka områden förblev synliga. G6 visade ibland tendenser till black crush jämfört med B6, men samtidigt kunde B6:s mörka toner stundtals upplevas som något upplyfta. Sammantaget kändes G6 mer trogen filmens ursprungliga utseende.

Tyvärr visade flera scener i The Batman återigen upp den grönaktiga ton hos B6 som jag noterade i min jämförelse mellan LG B6 och B5. I tunnelbanescenen efter slagsmålet i början av filmen fick de mörka väggarna bakom Batman en grön ton på B6, medan de på G6 hade en svalare blågrå färg.

G6 låg betydligt närmare det jag har sett på andra TV-apparater och såg mer korrekt ut i förhållande till filmen.

När jag bytte till Alien: Romulus, en ljusare film (men fortfarande med hög kontrast) än The Batman, visade båda TV-apparaterna upp välbalanserad kontrast mellan rymdens mörka toner och de starkt lysande vita stjärnorna. Även här hade G6 en fördel tack vare sin högre maximala ljusstyrka, men B6 såg fortfarande mycket bra ut.

Färger

Färgåtergivningen varierade återigen från film till film. I vissa fall levererade G6 betydligt starkare och rikare färger än B6, medan skillnaden i andra scener var betydligt mindre.

I Ben-Hur såg de romerska soldaternas intensivt röda mantlar fantastiska ut på båda TV-apparaterna och även om G6 hade något större färgdjup gjorde B6 ett utmärkt jobb på egen hand. Detsamma gällde soldaternas gyllene rustningar, som också hade fin lyster på båda modellerna.

När jag bytte till The Mask gjorde båda TV-apparaterna ett utmärkt jobb med att återge den skrikgula färgen på Masks kostym. Den såg visserligen något mer intensiv ut på G6, men B6 var fortfarande mycket färgstark. Det fanns även andra detaljer genom filmen, exempelvis de röda kuddarna i Stanleys rum, som stack ut lite mer på G6, men skillnaden var inte särskilt dramatisk.

Det fanns dock vissa scener där G6:s färgåtergivning verkligen stod ut. I "Wizard & I"-scenen från Wicked hade de gula stenväggarna på skolan mer intensitet på G6 samtidigt som de fortfarande såg korrekta ut. På B6 fick de en mörkare och mjukare ton.

De rosa blommorna ovanför Elphabas huvud när hon står under ett träd var också betydligt mer livfulla på G6. Även om man skulle kunna hävda att B6 hade en mer naturlig ton passade G6:s färgåtergivning filmens uttryck bättre.

Slutligen genomförde jag ett snabbt test av color banding med hjälp av en scen från The Green Knight där ett stort rött område fyller skärmen när Gawain simmar genom en mörk sjö.

I Dolby Vision hade jag redan noterat att G6 visade mer banding än LG G5 och även här verkade G6 uppvisa mer banding än B6, något som syntes genom ringformade övergångar i de röda områdena på skärmen. Själva den röda färgen var däremot betydligt rikare på G6.

Bäst värde för pengarna

När jag ställde G6 och B6 sida vid sida var det tydligt att G6 levererar bättre bildkvalitet. Den har starkare kontrast, mer slagkraftig ljusstyrka, rikare och mer nyanserade färger samt är betydligt bättre i ljusa rum. Det betyder inte att B6 är dålig – även den levererar mycket bra bildkvalitet överlag. Men när man börjar fundera på vilken modell som ger mest värde för pengarna blir frågan betydligt svårare.

En G6 på 65 tum kostar 39 990 kronor, medan en B6 på 65 tum kostar runt 20 000 kronor. Det är en enorm prisskillnad som blir ännu större om du väljer B6E-modellen. LG har berättat för mig att den billigare modellen endast saknar ett par nischade bildbehandlingsfunktioner och i Sverige kostar en 65-tumsmodell bara runt 17 990 kronor.

Även om G6 erbjuder bättre bildkvalitet och en snabbare processor har båda TV-apparaterna de funktioner man förväntar sig av de bästa gaming-TV-apparaterna, båda använder den utmärkta smart-TV-plattformen webOS 26 och ärligt talat skulle båda må bra av en av de bästa soundbar-högtalarna för att lyfta ljudupplevelsen.

Mellan dessa två modeller är G6 fortfarande mitt förstahandsval, men den här jämförelsen förstärkte egentligen bara min uppfattning att titeln som LG:s mest prisvärda OLED-TV går till LG C6.

Den placerar sig mitt emellan dessa två modeller och kostar runt 31 000 kronor för en 65-tumsmodell, vilket ger en väldigt attraktiv balans mellan pris och prestanda.

Den erbjuder högre ljusstyrka än sin föregångare, återger bilden mer korrekt och använder nu samma processor som G6, vilket innebär att den får samma nivå av uppskalning och rörelsehantering.

Om du funderar på vilken OLED-TV från LG du ska välja är C6 fortfarande mitt val. Bildkvaliteten ligger tillräckligt nära G6 för att det ska vara värt att spara pengarna, så länge du inte verkligen behöver det avancerade antireflexlagret. Men ärligt talat kommer ingen av dessa TV-apparater att göra dig besviken.

Fotbolls-VM 2026 står för dörren, med den första matchen den 11 juni redan nästa vecka. Det kan vara svårt att veta vilken TV man ska uppgradera till, men här på TechRadar lutar vi starkt åt mini-LED som den TV-teknik man bör välja.

Du kan inte bara få enorma skärmar på över 100 tum till rimliga priser, utan den höga ljusstyrkan över hela skärmen gör också att sport ser bättre ut i ljusa rum. Samtidigt lider mini-LED inte lika mycket av spegelliknande reflektioner som OLED.

Missförstå mig inte, de bästa OLED-TV-apparaterna kan fortfarande vara fantastiska för sport. Det är bara det att mini-LED gör många saker ännu bättre. Vi pratar ofta om Hisense och TCL:s mini-LED-modeller tack vare deras starka balans mellan pris och prestanda, men jag kan inte bortse från Samsung, som är en av de mest premiuminriktade tillverkarna av mini-LED-TV på marknaden.

Faktum är att Samsung QN90F, fjolårets flaggskepp bland företagets 4K Neo QLED-modeller (mini-LED), fortfarande är vårt val som bästa TV för sport tack vare sin utmärkta rörelsehantering, matta skärm som motverkar reflektioner och starka ljusstyrka. Men hur står sig då Samsungs nya och mer prisvärda mini-LED-alternativ?

Som tur är har Samsung QN80H och Samsung M80H nyligen anlänt till våra testlabb. Intressant nog marknadsförs QN80H som en Neo QLED-modell, vilket innebär att den använder mini-LED i panelen, medan M80H helt enkelt kallas "mini-LED". Så hur står de sig mot varandra, och är de bra val inför VM?

Rätt TV-apparater för VM?

Jag valde att börja testandet med fotboll för att se hur dessa mer prisvärda Samsung-modeller hanterar den snabba action som sporten innebär. BBC iPlayer visar för närvarande en kanal med klassiska VM-höjdpunkter från tidigare mästerskap, vilket gjorde den perfekt som testmaterial.

Jag ställde båda TV-apparaterna i Standard-läge, vilket jag tycker är det bästa bildläget för sport. Rörelseinställningarna sattes till Blur Reduction 0 och Judder Reduction 3, eftersom jag tidigare har fått bra resultat med dessa inställningar på Samsungs TV-apparater.

Under de olika höjdpunkterna jag tittade på, bland annat den ökända VM-finalen mellan Italien och Frankrike 2006, visade båda TV-apparaterna upp en stabil rörelsehantering. M80H hade dock en tendens att drabbas av viss ryckighet oavsett inställningar.

När spelare rensade bort bollen över planen och kameran följde spelet visade båda modellerna endast minimala tecken på judder och inga tydliga bildartefakter. Jag kunde höja Judder Reduction till 5 innan problem som spökbilder runt bollen började synas.

När det gäller själva bildkvaliteten var det QN80H som imponerade mest. Den var betydligt ljusstarkare och hade mer intensiva färger, vilket gjorde att spelarnas matchställ verkligen stack ut på skärmen. Även det gröna gräset såg mer levande ut tack vare den högre upplevda ljusstyrkan.

M80H hade däremot ett mer naturligt utseende. Gräset såg mer verklighetstroget ut och samma sak gällde spelarnas hudtoner. Trots det var det QN80H som levererade den mest engagerande bilden.

En nyhet för Samsung under 2026 är AI Football Mode. Jag brukar normalt inte använda AI-baserade bildförbättringar, men jag bestämde mig för att ge funktionen en chans. Den gjorde inte bara bilden ljusare på båda TV-apparaterna, utan skärpte även detaljer och gav färgerna lite extra intensitet. Resultatet balanserade ibland på gränsen till att kännas artificiellt, men det var ändå imponerande.

Det som imponerade mest var dock hur funktionen hanterade kommentatorsljudet. AI Football Mode lyfte fram kommentatorns röst i ljudbilden och gjorde den kristallklar utan att försämra ljudkvaliteten, något jag har upplevt med vissa AI-baserade röstförbättringslägen på andra TV-apparater.

Under hela testet blev dock en sak väldigt tydlig: M80H var betydligt mer känslig för reflektioner, även under ljusa scener. Faktum är att den såg förvånansvärt ljussvag ut för att vara en mini-LED-TV, särskilt när den stod bredvid QN80H.

Ljusa scener och tittande i ljusa rum

QN80H uppmätte 325 nits SDR-ljusstyrka över hela skärmen i Standard-läge. M80H nådde däremot 179 nits SDR och 269 nits HDR över hela skärmen, också i Standard-läge. På andra områden uppmätte M80H 252 nits maximal HDR-ljusstyrka i Filmläge och 259 nits i Filmmaker Mode, vilket överlag är ganska nedslående resultat.

QN80H levererade däremot 1 152 nits respektive 1 149 nits maximal HDR-ljusstyrka i Filmläge och Filmmaker Mode, vilket ligger betydligt närmare vad jag förväntar mig av en modern mini-LED-TV. Dessa mätningar förklarar till stor del varför M80H hade problem med reflektioner i våra starkt upplysta testrum.

När jag testade ljusa scener på båda TV-apparaterna blev skillnaden i ljusstyrka mycket tydlig. Snölandskap från Spears & Munsils HDR-testmaterial såg betydligt mer levande och slagkraftiga ut på QN80H, där de vita tonerna framstod som avsevärt ljusare jämfört med M80H.

I en annan scen, där ett ljust träd träffas av solljus, visade M80H tecken på clipping, alltså att detaljer försvinner i mycket ljusa partier. Sprickor och märken i trädets bark gick knappt att urskilja, medan QN80H gjorde ett betydligt bättre jobb med att bevara dessa detaljer.

Detta test genomfördes med Spears & Munsils HDR10-material på 1 000 nits, vilket är mitt standardmaterial när jag testar TV-apparater. Även om M80H återgav vissa ljusa höjdpunkter väl, exempelvis solnedgångar, var QN80H utan tvekan den starkare modellen.

Filmtittande

Därefter testade jag båda TV-apparaterna med referensfilmer på 4K Blu-ray som jag använder vid TV-tester. Först ut var ett regelrätt stresstest i form av The Batman, en mörk film med låg ljusstyrka som jag har märkt kan vara en riktig fallgrop för vissa TV-apparater, särskilt billigare mini-LED- och QLED-modeller.

En sak jag upptäckte var att TV-apparaterna presterade bäst i olika bildlägen. M80H behövde stå i Filmläge (Filmmaker Mode var för mörkt), medan QN80H fungerade bäst i Filmmaker Mode (dess Filmläge var för ljust i vissa mörka scener). Med dessa inställningar på plats visade båda TV-apparaterna upp bra kontrast, men QN80H:s starkare ljuspunkter gjorde att scener med hög kontrast såg mer dynamiska ut.

Jag upplevde dock att M80H hade en mer naturlig kontraståtergivning, där den lägre ljusstyrkan passade den mörka tonen i The Batman. Den visade däremot tecken på black crush, där detaljer i Batmans dräkt försvann när han befann sig i skuggor.

M80H hade också svårt att hantera mörka scener eftersom den saknar lokal dimning, något som QN80H är utrustad med. Det innebar att ett molnigt sken uppstod i mörka scener, exempelvis när Batman befann sig i tunnelbanan, där bakgrundsbelysningen syntes i de mörka partierna, vilket tyder på bristande skärmuniformitet. QN80H:s svärtnivåer var betydligt mer korrekta.

Därefter gick jag vidare till färgstarka scener, där QN80H visade upp mer livfulla färger. I The Sound of Music, när Maria och barnen befinner sig vid ett marknadsstånd, såg frukterna och grönsakerna på displayen både starkare och ljusare ut på QN80H. De såg visserligen korrekta ut även på M80H och hade ett fint färgdjup, men saknade den visuella kraft som jag förväntar mig av den här scenen. Samma sak gällde The Wild Robot: mer dynamiska färger på QN80H, men en behaglig autenticitet på M80H. I slutändan förtjänade dock animationen den betydligt kraftfullare presentation som QN80H levererade.

Märkligt nog var det ombytta roller för de två modellerna när det gällde olika skärmlägen i färgstarka scener. M80H såg plötsligt mycket ljusare ut i Filmmaker Mode, medan QN80H passade bättre med det mer färgstarka Filmläget. De andra bildlägena såg inte dåliga ut, men de färgstarka scenerna behövde helt enkelt mer färgintensitet.

Utmärkt köpläge

När det gäller vilken TV jag skulle rekommendera är det QN80H. M80H kan visserligen leverera en del naturliga bilder, men den är helt enkelt inte lika bra för film som QN80H och kan inte matcha dess rörelsehantering eller ljusstyrka. Men det finns ett tredje alternativ att överväga: QN90F som jag nämnde i inledningen.

Eftersom QN90F nu har ett år på nacken har priserna sjunkit rejält. Faktum är att den nu kostar ungefär lika mycket som QN80H. En QN80H på 65 tum kostar i skrivande stund 11 990 kronor på rea (14 990 kronor hos de flesta återförsäljare), medan en QN90F på 65 tum kostar 14 990 kronor.

M80H på 65 tum är ett lockande alternativ för 11 990 kronor, men det här är ett läge där det faktiskt är värt att lägga lite extra pengar. Om du har möjligheten är QN90F det självklara valet, men om den inte finns tillgänglig är QN80H utan tvekan det bättre alternativet.

Du kan också överväga TCL- och Hisense-modellerna som jag nämnde tidigare, eftersom modeller från 2025 som TCL C7K fortfarande går att hitta till överkomliga priser. Om du däremot är ute efter en mini-LED-TV från Samsung är det modellerna ovan jag skulle rekommendera.

Sonos har erbjudit möjligheten att lägga till trådlösa bakhögtalare till sina soundbars i över ett decennium, vilket skapar ett effektivt och kompakt surroundsystem. Men upplägget har egentligen inte förändrats särskilt mycket från Playbar till Sonos Arc Ultra – du kan fortfarande ha en soundbar tillsammans med två bakhögtalare och en eller två subwoofers.

I flera år har Sonos mest hängivna fans bett företaget att utöka dessa möjligheter genom att låta deras trådlösa högtalare fungera som riktiga vänster- och högerkanaler i ett hemmabiosystem.

Frustrationen handlar om bredd. Premium-soundbars som Arc Ultra använder vinklade element för att få ljudet att upplevas som mycket bredare än själva soundbaren, men det finns en gräns för hur långt virtuell bredd kan ta dig jämfört med att faktiskt placera högtalare på vardera sida om TV:n, precis som i ett traditionellt femkanaligt surroundsystem med separata högtalare. Vi fick nyligen dessutom en påminnelse från en Dolby-chef om hur viktig bredden är för att återge Dolby Atmos-mixar korrekt.

Många älskar enkelheten i ett trådlöst Sonos-system jämfört med att bygga ett system med separata högtalare och kablar, och många uppskattar också Sonos ljudprofil. Men ju längre tiden går, desto mer börjar bristen på innovation kring olika systemkonfigurationer framstå som envis snarare än genomtänkt.

Föreställ dig att du har en Sonos Beam (Gen 2) ansluten till TV:n via HDMI. Den tar emot Dolby Atmos-ljudet och skickar sedan vidare signalen till en Sonos Era 300 till vänster om TV:n och en till höger.

Dessa skulle ge verklig bredd, särskilt eftersom Era 300 har både vänster- och högerplacerade element samt framåtriktade högtalare. Beam fungerar som centerkanal för tydliga dialoger, medan Era 300-högtalarna levererar kraftfulla sidokanaler och höjdkanaler. Självklart skulle det dessutom kunna kombineras med trådlösa bakhögtalare, precis som Sonos redan erbjuder idag.

Folk väljer att köpa allt större TV-apparater, vilket kräver allt bredare ljudbild för att matcha skärmens storlek. Vi kan inte fortsätta göra soundbars större och större för att kompensera (eller visst, det kan vi, men jag är inte säker på att det egentligen gör någon glad).

Sonos har varit perfekt positionerat för att dra nytta av detta, men ändå hann Sony före genom att presentera Sony Bravia Theatre Trio, ett trådlöst LCR-system (vänster, center, höger) som i princip är exakt det upplägg jag just beskrev, fast med högtalare från Sony.

Det som verkligen frustrerar Sonos-fansen är att tekniken redan finns där, om än inofficiellt, och många har redan testat den. Det finns ett helt Reddit-forum dedikerat till en tredjepartsapp som heter Sonosequencr, och utvecklaren är tydlig med att appen inte hackar högtalarna för att möjliggöra detta. Istället använder den teknik som redan ligger dold i Sonos system, men som Sonos aldrig fullt ut har aktiverat.

Att använda Sonosequencr innebär vissa kompromisser. Den största är att du inte kan använda Trueplay för att korrigera ljudet efter rummets akustik. I vissa fall kan det därför vara bättre att hålla sig till en traditionell Sonos-konfiguration som kompenserar för rummets reflektioner, särskilt i mindre utrymmen. I större rum kan däremot riktiga vänster- och högerhögtalare vara det bättre alternativet. Sonos skulle dessutom kunna blockera tredjepartsappen när som helst eftersom allt är helt inofficiellt.

Det förekom tidigare läckor om att Sonos planerade att möjliggöra den här typen av system med hjälp av företagets numera nedlagda streamingbox som hubb, men det blev aldrig verklighet. Tekniken som Sonosequencr använder kan dock mycket väl vara kvarlevor från det projektet eller en tidigare version av det.

Jag skrev då att jag hoppades att Sonos skulle behålla exakt den funktion jag pratar om idag, men sedan dess har vi inte sett några tecken på det. Det beror sannolikt delvis på att Sonos har spenderat det senaste året med att försöka lösa problemen med sin app och samtidigt förbereda flera produktlanseringar under året, vilket inleddes med Sonos Play.

Kanske förbereder Sonos en helt ny nivå av flexibilitet för hemmabio. När jag intervjuade vd:n Tom Conrad frågade jag honom om Dolby Atmos FlexConnect och dess möjlighet att fungera med mycket flexibla högtalarplaceringar. Han svarade:

"Vi är intresserade av hela det området, hela domänen kring hur man får ljudet från källan till högtalarna, hur högtalarna placeras i ett tredimensionellt rum och hur ljudet sedan renderas. Vi kommer att fortsätta arbeta vidare med vår produktplan."

Som svar på en fråga om TV-tillverkare som lanserar egna trådlösa högtalarsystem och därmed riskerar att konkurrera ut Sonos svarade Conrad:

"Vi var pionjärer inom trådlös ljuddistribution i vardagsrummet och vi kommer att ha våra egna saker att säga om hur det området utvecklas under de kommande kvartalen."

Det låter definitivt som att Sonos har något på gång inom hemmabio i år, och jag hoppas verkligen att företaget tar chansen att äntligen öppna upp för fler högtalarpositioner. Att Sony hann först överraskade mig verkligen, men Sonos har en viktig fördel: priset.

Sonys system kostar runt 23 000 kronor för de tre främre högtalarna.

Det Sonos-system som ligger närmast i Dolby Atmos-prestanda skulle vara en Beam (Gen 2) tillsammans med två Era 300-högtalare, precis som jag nämnde tidigare. I skrivande stund kostar den kombinationen strax över 14 000 kronor. Om du istället byter ut Era 300 mot ett par Era 100 SL sjunker priset till 8 800 kronor.

När jag tänker på vilken prestanda man potentiellt skulle kunna få från den typen av system till det priset ... ja, som jag sa, hela upplägget känns bara så självklart.

Det har varit en väldigt lång väntan och det är nästan en underdrift. Flera förseningar tidigt i utvecklingen och otaliga frustrerade suckar från fans har till slut lett fram till en nedräkning – GTA 6 ska lanseras någon gång inom en snar framtid. Eller ja… det hoppas jag verkligen.

Lanseringen har omgärdats av rykten och spekulationer i flera år, vissa trovärdiga och andra helt galet teoretiska. Det är egentligen inte så konstigt, med tanke på hur länge spelare har haft på sig att fundera över vad de vill ha. Mig själv inkluderad. Men även om vi tillsammans bildar världens mest passionerade fokusgrupp, driven av otålighet och stora drömmar, betyder det förstås inte att Rockstar Games faktiskt måste lyssna på oss.

Rockstar har länge varit mästare på att skapa GTA-spel fyllda av enorma öppna världar, frihet att utforska och minnesvärda berättelser – men hur toppar man det efter 13 år? Jo, enligt Strauss Zelnick, vd för Take-Two Interactive, handlar det om att skapa “the best thing anyone’s ever seen in entertainment”, som han uttryckte det i en intervju med CNBC.

Det är ett otroligt djärvt uttalande med tanke på hur enorma förväntningarna redan är inför spelet. Och även om Rockstar långsamt matat oss med trailers och små teasers finns det fortfarande väldigt lite konkret att gå på. Allt vi egentligen kan göra är att gissa vilt och hoppas att något av det faktiskt blir verklighet. Så här är alltså de sju funktioner jag desperat hoppas få se i GTA 6.

Ge mig mer story

Vi vet redan att GTA 6 kommer introducera seriens första duo av huvudkaraktärer – Lucia och Jason – ett kriminellt par där båda karaktärerna enligt uppgifter ska vara spelbara. Spelet utspelar sig i Vice City och den fiktiva delstaten Leonida, med hektiska stadsgator och stora rån, men frågan är hur mycket berättelse vi faktiskt kommer få.

Huvudstoryn i Grand Theft Auto V tog ungefär 32 timmar att klara av. I Red Dead Redemption 2 – Rockstars senaste stora spel, om man bortser från att det nu är åtta år gammalt – låg mängden innehåll på cirka 50,5 timmar. Så vad händer härnäst? Vågar jag vara så girig att jag ber om ännu mer?

Rockstar hade nästan kunnat ge mig ett tresiffrigt antal timmar vid det här laget och jag hade glatt slukat allt.

Okej, kanske är det att gå lite för långt. Jag vill absolut ha en rejäl berättelse, men det finns faktiskt en anledning till att jag oroar mig över längden. Jag vill helt enkelt undvika spoilers. Jag lever ett vuxenliv nu. För 13 år sedan kunde jag spela en hel dag – eller en hel vecka – utan problem. Det kan jag inte längre, även om jag faktiskt skriver om spel.

Andra spelare kommer utan tvekan hinna före mig genom storyn och jag vill inte känna att jag måste stressa igenom spelet bara för att undvika spoilers. Därför står “mer story” högt upp på min önskelista.

Dela kärleken mellan spellägena

Precis som i vilken syskonskara som helst finns det alltid ett favoritbarn. Och när det gäller GTA V är det ganska tydligt att favoritbarnet är Online-läget.

Det som hållit Grand Theft Auto Online vid liv och ständigt utvecklat under de senaste 13 åren är alla uppdateringar med stora berättelsebaserade expansioner som The Doomsday Heist och helt nya platser som Diamond Casino & Resort. Men det har också lett till en ständig diskussion bland fans som menar att fokus på Online-läget i slutändan gjort singleplayer-delen mindre ambitiös. Och jag håller faktiskt med.

Jag förstår varför det blivit så. GTA Online är en enorm kassako, men med tanke på att Rockstar fortfarande håller tyst om priset på GTA 6 känns det som att vi kommer behöva göra en rätt rejäl investering och då vill jag också känna att jag får valuta för pengarna.

Online-läget i GTA 6 känns i princip oundvikligt och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det jag hoppas på är bara att Rockstar även ger lite extra kärlek till oss som främst spelar singleplayer. Det är inget fel på DLC och nya expansioner, men snälla – låt även singleplayer-spelarna få ta del av uppdateringarna.

Större och mer levande interiörer

Det ryktas om att det kommer gå att gå in i betydligt fler byggnader i GTA 6. Men precis som med mycket annat kring Rockstars kommande spel flödar internet över av fan-teorier och vilda spekulationer. Det har till och med viskats om att uppemot 70 % av alla byggnader ska vara fullt tillgängliga att gå in i, vilket känns som ett ganska vågat påstående med tanke på hur begränsat det var i GTA V.

Men efter vad vi fick se i Red Dead Redemption 2 känns det ändå som att Rockstar har potential att göra mycket mer med interiörer och utforskning inomhus. Så jag hoppas definitivt på åtminstone lite mer av det i GTA 6. Jag kräver inte 70 %.

Samtidigt hade jag gärna sett fler alternativ när det gäller bostäder och större möjligheter att inreda sina hem. Jag är väldigt svag för The Sims – väldigt svag faktiskt. Så möjligheten att ha mer kontroll över var jag bor och hur det ser ut har alltid varit en stor del av min GTA-upplevelse. Några fler fullt anpassningsbara bostäder hade verkligen inte skadat.

Mo money, mo problems

I GTA V Online är kombinationen av passiva verksamheter och aktiva uppdrag eller rån ett säkert sätt att bygga upp sin förmögenhet. Problemet är bara att jag inte har tid att lägga timmar på allt det där längre och jag gillar heller inte hur grindigt det ofta känns.

Det jag däremot inte har något emot att jobba för är mer naturliga sätt att tjäna pengar på, som att råna verksamheter, investera sina smutsiga pengar och långsamt bygga upp sin rikedom över tid. Jag tror dessutom att ett lugnare ekonomiskt tempo skulle skapa en bättre balans i hela spelet och förhindra att spelare blir absurd-rika alldeles för snabbt.

Och jag tycker faktiskt att det finns god potential för det här, särskilt eftersom storyn verkar kretsa kring en kriminell duo i klassisk Bonnie och Clyde-stil. Jag hoppas bara att uppdragen faktiskt tvingar spelaren att tänka lite mer på hur pengarna tjänas och kanske även bygger upp ett rykte eller ökande notoritet längs vägen.

Om jag ska tjäna mer pengar vill jag också få fler problem på köpet – men jag vill inte att hela spelet bara ska handla om att konstant genomföra rån efter rån.

Dags att bli fysisk

Med återkomsten till Vice City verkar det också finnas mycket snack kring sporter och förhoppningsvis, enligt min önskelista, även några helt nya aktiviteter vi inte sett tidigare. Eller åtminstone att fler sporter faktiskt blir spelbara.

I GTA 6-trailerserna finns det definitivt antydningar om det här, med basketplaner och stora arenor som lyser upp miljöerna, men frågan är om vi faktiskt kommer kunna spela eller bara stå bredvid och titta på.

Jag vill gärna ha fler hobbies i spelet och att tävla i nya – och gamla – sporter runt Leonida känns som perfekt avkoppling mellan alla kaotiska uppdrag. Jag hade utan tvekan tagit tillbaka bowlingen från Grand Theft Auto IV, särskilt om man kunde delta i ligor, tjäna lite pengar och vinna någon skinande pokal på köpet.

Vid det här laget skulle jag faktiskt inte ens bli förvånad om Rockstar lyckades få in padel på något sätt också. Jag spelar normalt sett inte sportspel över huvud taget, men det är något med tanken på att spela sporter i GTA 6 som plötsligt gör det väldigt mycket mer lockande.

Inga fler flygande framtidsfantasier

Ut med det nya och in med det gamla. Ja, jag sa det. En av mina favoritdelar med GTA-serien har alltid varit hur verklighetstrogen världen känns. Men när Rockstar började introducera märkliga flygande fordon som bilar och motorcyklar med raketgevär… då försvann den känslan ganska snabbt.

Ingen tvingar mig visserligen att köpa en Deluxo för fyra miljoner dollar, men när andra spelare flyger runt med sådana i Grand Theft Auto Online känns det bara helt fel. Det påminner mig om det där Treehouse of Horror-avsnittet i The Simpsons där Homer hamnar i den riktiga världen – allt ser bara konstigt och malplacerat ut.

Jag kunde ändå stå ut med kaoset i Online innan de här flygande monstrositeterna introducerades, men sedan dess har jag tyckt att spelläget blivit ett rent mardrömsscenario. Jag bryr mig egentligen inte ens om att de flyger omkring i luften, det är bara det faktum att de är så absurt dödliga.

Dessutom är de inte bara löjligt dyra – de leder också rakt in på min sista punkt på önskelistan. Jag tittar på er nu, griefers.

En fristad från griefers

Jag är en ganska enkel spelare. När jag inte spelar med mina vänner hoppar jag gärna in i Online ändå och eftersom många aktiviteter kräver andra spelare är det nästan ett måste. Men det beslutet har blivit svårare och svårare att motivera när jag gång på gång blir totalt söndergriefad av någon spelare som är betydligt bättre än jag.

Om jag fick önska mig en sista sak till GTA 6 hade det varit någon typ av skyddsläge eller frizon från griefers. Om Rockstar inte kan straffa toxic beteende ordentligt får de gärna istället ge mig ett sätt att undkomma det, för jag vill faktiskt fortfarande spela tillsammans med andra människor. Jag vill bara inte bli jagad över hela kartan som Taron Egerton i den där nya Netflix-thrillern Apex.

Samtidigt tror jag faktiskt att många griefers mest beter sig så för att de desperat letar efter något nytt att göra i GTA Online efter alla dessa år. Förhoppningsvis kommer alla kunna samsas lite bättre när GTA 6 väl släpps… åtminstone ett litet tag.

Jag har nu testat LG C6 fullt ut, märkets OLED-modell i mellanklassen för 2026, och kan säga att den förtjänar varenda del av sitt femstjärniga betyg. Den levererar fantastisk bildkvalitet med autentisk kontrast och starka men naturliga färger, samtidigt som spelupplevelsen placerar den bland de bästa gaming-TV-apparaterna på marknaden.

Jag förväntar mig att C6 kommer ligga högt upp på många människors listor över de bästa OLED-TV-apparaterna att köpa under Black Friday, då vi lär få se många bra erbjudanden. Men lanseringsperioden är alltid en intressant tid på året.

Det beror på att fjolårets modeller ofta går att hitta till betydligt lägre priser, så trots att C6 är en enorm uppgradering jämfört med sin föregångare LG C5 (och en tydlig förbättring jämfört med en av fjolårets bästa TV-apparater), kan det vara lockande att istället välja fjolårets motsvarande modell.

Vi befinner oss dock i en ganska intressant situation där LG G5, fjolårets flaggskeppsmodell från LG, nu säljs för ungefär samma pris som LG C6. Instinktivt känns det som ett självklart val att köpa G5. Men eftersom jag hade båda modellerna tillgängliga för test bestämde jag mig för att köra dem sida vid sida med referensscener för att se vilken som faktiskt ger mest värde för pengarna. Alla tester genomfördes i Filmmaker Mode med standardinställningar.

Ljusstyrka

LG G5 använder en Primary RGB Tandem OLED-panel, medan 65-tumsversionen av C6 som jag använde för testet bygger på en vanlig WOLED-panel. Det ger G5 en tydlig fördel när det gäller uppmätt ljusstyrka jämfört med C6.

Vi mätte G5:s maximala HDR-ljusstyrka till 2 268 nits i Filmmaker Mode, jämfört med 1 438 nits för C6 i samma bildläge. När det gäller HDR-ljusstyrka över hela skärmen nådde G5 331 nits, medan C6 landade på 245 nits.

Det här är stora skillnader till G5:s fördel, men hur märks det i verklig användning?

När jag tittade på ökenscenerna i Lawrence of Arabia syntes G5:s högre ljusstyrka tydligt genom ljusare vit sand med mer tryck jämfört med C6. Det vita i soldaternas och prins Faisals kläder fick också mer intensitet på G5.

C6 levererar fortfarande väldigt bra ljusstyrka genom hela filmen, men G5 har ett tydligt övertag.

När jag tittade på snöscener från Spears & Munsils demomaterial såg jag samma sak igen: ljusstyrkan på G5 upplevdes mer slagkraftig, med vittoner som såg mer levande ut i scener med många ljusa partier.

Färger

Båda TV-apparaterna levererade också fantastiska färger, med gott om både intensitet och realism. I Lawrence of Arabia såg de starka röda tonerna i soldaternas skärp och flaggor mer dynamiska ut på G5, tack vare högre färgljusstyrka. Samma färger såg fortfarande kraftfulla ut på C6 med bra ljusstyrka, men G5 hade det där lilla extra.

Samma sak gällde den blå himlen i de tidiga ökenscenerna: G5 hade lite mer tryck, men C6 gjorde också ett utmärkt jobb.

En färg som hade tydligare påverkan på G5 var de sandbruna tonerna i ökendynorna och klipporna. De bruna nyanserna verkade verkligen hoppa ut ur skärmen jämfört med C6, även om man samtidigt skulle kunna argumentera för att C6 presenterade dem på ett mer naturligt sätt.

Jag bytte sedan till Wicked, som är känd för sina starka färger. Återigen gjorde båda TV-apparaterna ett fantastiskt jobb med att återge färgerna genom hela filmen, med gott om lyster och energi. Men återigen hade G5 övertaget: de rosa blommorna i trädet som Elphaba står under såg mer levande ut jämfört med C6. Det glittrande gröna och guldfärgade tåget till Emerald City såg också mer slagkraftigt ut på G5, hjälpt av dess högre ljusstyrka.

Det fanns dock vissa scener där C6 faktiskt såg bättre ut, särskilt när det kom till naturliga färger. Det gröna i Elphabas hud, som är mer nedtonat än Emerald City, såg mer realistiskt ut på C6. De sandstensfärgade väggarna i Shiz såg också mer autentiska ut på C6, medan de fick en mer gyllene ton på G5.

Kontrast

Direkt från start visade båda TV-apparaterna fantastisk kontrast. När Batman rör sig runt brottsplatsen i borgmästare Mitchells hem demonstrerade båda modellerna en utmärkt balans mellan de ljusa tonerna från lampor, ficklampor och kamerablixtar och de mörka tonerna i Batmans dräkt, polisuniformerna och det mörka träet i rummet.

När jag tittade närmare hade G5 fördelen när det gällde högdagrarna från de tidigare nämnda ficklamporna, vilket skapade starkare upplevd kontrast. Men när jag tittade i nedsläckt rum märkte jag att jag drogs mer till C6. Högdagrarna var inte lika intensiva, men kontrasten kändes mer autentisk och naturlig, vilket passade filmens ton bättre.

I nästan kolsvarta scener, som tunnelbaneslagsmålet, visade båda TV-apparaterna mycket bra detaljrikedom i skuggorna, särskilt i panelerna på väggarna i bakgrunden. Även om detaljerna var tydligare på G5 visade den också något upplyfta mörka toner, där svärtan drog lite åt grått. Även här upplevde jag att C6 såg mer naturlig ut.

Jag testade sedan en ljusare men fortfarande högkontrastfilm, Alien: Romulus, och blev förvånad över hur lika de två TV-apparaterna såg ut i Dolby Vision. G5 hade något högre ljusstyrka i stjärnorna mot rymdens svärta och i de olika färgade lamporna i de mörka korridorerna, men kontrasten på C6 såg minst lika bra ut.

När jag växlade över till HDR fick G5 återigen ett övertag i ljusstyrka, men ännu en gång var det C6:s naturliga kontrast som stack ut för mig.

Priset är avgörande

Så vilken TV ska man då välja? Min personliga favorit är G5 tack vare dess starkare färger och högre ljusstyrka överlag, särskilt i scenerna från Lawrence of Arabia. Men jag märkte samtidigt att jag gång på gång drogs tillbaka till C6 när det gällde mörkare och mer högkontrastfyllda scener i filmer som The Batman, eftersom den såg mer autentisk ut.

I övrigt finns det egentligen väldigt lite, om ens något, som skiljer de två TV-apparaterna åt. Båda erbjuder ett komplett paket av gamingfunktioner, inklusive 4K i 165 Hz; båda använder LG:s webOS-plattform för smart-TV-funktioner; och båda levererar överlag bra ljud, även om de hade mått bra av en soundbar.

C6 har dessutom Alpha 11 Gen 3-processorn, alltså efterföljaren till Gen 2-processorn i G5.

I slutändan handlar det egentligen om priset – och i skrivande stund, alltså strax före lanseringen av C6, ligger de två TV-apparaterna på samma prisnivå.

65-tumsversionen av G5 kostar omkring 19 990 kronor, medan 65-tumsmodellen av C6 kostar 19 999 kronor (enligt Proshops produktsida). Det innebär alltså att man kan köpa en OLED-TV i flaggskeppsklass för samma peng som en modell i mellanklassen.

När vi närmar oss Black Friday senare i år kan C6 däremot få stora rabatter och då kan den istället bli det bättre köpet, så det kan vara värt att vänta om du inte vill göra ett köp just precis nu.

På ytan är G5 den mer imponerande TV-apparaten och den är verkligen fantastisk. Men C6 är också fantastisk. Man är ärligt talat bortskämd med valmöjligheter mellan de här två modellerna och i slutändan handlar det mest om aktuella priser och personlig smak.

Jag ska vara ärlig: jag är en stor Apple-fanboy. Jag har använt Apples klocka i nästan ett decennium och gick från en tveksam skeptiker till en total anhängare så fort jag lånade en väns Watch för att se vad allt ståhej handlade om. Enheten är, enligt mig, den bästa smartklockan man kan köpa för pengar.

Det betyder dock inte att den är perfekt. Det finns flera aspekter av Apples enhet som jag är mindre förtjust i, från batteritiden på en dag till de svindlande priserna på dess armband. Det finns dock två Apple Watch-irritationsmoment som toppar min lista över problem: wrist flick-gesten och Live Activities. Båda är återkommande källor till frustration i min dagliga användning.

Med Apples Worldwide Developers Conference (WWDC) runt hörnet hoppas jag på några förändringar i sommar. Här är varför dessa två funktioner irriterar mig så mycket och vad jag hoppas att Apple gör för att fixa dem.

1. Wrist Flick

När den introducerades som en del av watchOS 26 sommaren 2025 presenterades Apple Watchs wrist flick-gest som ett snabbt och smidigt sätt att avfärda notiser med en hand. Allt som krävdes, sa Apple, var en snabb bakåtrörelse med handleden och alla aviseringar på skärmen skulle försvinna utan att du behövde använda den andra handen.

I praktiken har jag dock upplevt att gesten är frustrerande opålitlig. Ibland registrerar den helt enkelt inte min rörelse, vilket gör att jag upprepade gånger vrider handleden medan notisen ligger kvar på skärmen och hånfullt ignorerar min irritation. Andra gånger höjer jag handleden för att kolla aviseringen, men min Watch tolkar själva rörelsen som en wrist flick-gest och avfärdar notisen trots att jag egentligen ville läsa den.

Med andra ord upplever jag ofta att wrist flick inte fungerar när den borde och fungerar när den inte borde.

Problemet förvärras av hur inkonsekvent den är. Wrist Flick är inte alltid ett problem för mig – ibland fungerar den faktiskt perfekt. För det mesta triggar inte gesten när jag höjer handleden för att läsa ett meddelande. Men ibland gör den det och watchOS misstolkar frustrerande nog min avsikt.

Det gör det väldigt svårt att avgöra om jag gör något fel eller om gesten bara är lite buggig. Jag kan aldrig veta när den kommer fungera och när den inte kommer göra det.

Trots det gillar jag idén bakom den. Precis som watchOS Double Tap-gest är Wrist Flick ett bra tillskott för de tillfällen när du bara har en hand fri men ändå vill kunna utföra en åtgärd på din Watch. I slutändan känns det dock som att funktionen behöver lite mer tid.

Förhoppningsvis fixar Apple till den på WWDC. Jag behöver inte en total omarbetning av wrist flick. Bara lite uppmärksamhet så att den blir mer konsekvent.

Det finns rapporter om att iOS 27 (som presenteras på WWDC) kommer att fokusera mycket mer på prestanda- och stabilitetsförbättringar än på nya funktioner. Förhoppningsvis gäller det även watchOS 27 och att wrist flick får lite välbehövlig kärlek.

Live Activities

Även om jag uppskattar att min Apple Watch kan vidarebefordra sms från min iPhone, registrera mina träningspass och starta timers när jag är på språng vill jag för det mesta bara använda den som en vanlig vardagsklocka. Men det finns en funktion som ofta står i vägen för det: Live Activities.

Om du inte har använt Live Activities i watchOS ännu fungerar funktionen i princip som en automatiserad miniapp som speglar pågående aktiviteter från dina andra Apple-enheter. Om du till exempel spelar musik i Spotify på din Mac ser du en liten Spotify-widget med "spelas nu" på din Apple Watch.

Tanken är att ge dig ett sätt att styra vad du gör på dina andra enheter utan att behöva sitta framför dem. I Spotify-exemplet skulle du till exempel kunna pausa musiken direkt från handleden, även om du befinner dig en bit bort från din Mac.

Det låter som en ganska praktisk funktion och det är den ofta också. Mitt problem är hur Live Activities tenderar att ta över urtavlan, ofta utan att du ens märker det.

Jag använder en Apple Watch-urtavla med fyra av mina favoritkomplikationer runt kanten: datumet, batterinivån på min Watch, temperaturen och mina aktivitetsringar. Om jag trycker på en av dessa komplikationer får jag fram mer detaljerad information. Därför vill jag helst ha min urtavla synlig större delen av tiden så att jag snabbt kan använda dessa komplikationer på ett smidigt sätt.

Widgetarna som startas av Live Activities stör dock detta. När en Live Activity tar över min Watch-skärm måste jag först stänga den för att komma åt mina komplikationer och sedan öppna den igen för att få funktionaliteten som Live Activities erbjuder. Det stör det sätt jag vill använda min klocka på.

Dessutom startar Live Activities automatiskt – du öppnar dem inte manuellt. Därför glömmer jag ofta att de finns där. Jag lyfter handleden för att kolla tiden eller trycka på en komplikation, bara för att upptäcka att informationen jag behöver är dold bakom något som inte ens händer på min Apple Watch utan i stället på någon av mina andra enheter. Det gör att det känns som att min Watch prioriterar något som är mindre viktigt och mindre relevant för mig.

Jag är medveten om att jag kan stänga av Live Activities på min Apple Watch – jag skrev faktiskt en guide om hur man gör det – men problemet är att alternativen är väldigt begränsade. I princip kan du antingen stänga av Live Activities helt eller låta dem vara som de är. Visst kan du stänga av Live Activities per app, men du kan egentligen inte ändra hur de fungerar. Det är ett antingen-eller-läge, av eller på, med väldigt lite däremellan.

Jag skulle föredra ett alternativ som ligger någonstans mellan att funktionen helt tar över skärmen och att Live Activities inte finns alls. Jag har faktiskt en idé om hur det skulle kunna fungera.

Den idén kommer faktiskt direkt från Apple i form av Smart Stack hints. Det är små ikoner som dyker upp på din Watch när Apple tror att du kanske vill använda dem, till exempel ett träningsförslag precis när du brukar starta din dagliga joggingtur klockan åtta. Allt detta styrs genom att använda AI för att förutse vad du kanske vill göra med din Watch.

Varför inte ta bort AI-gissandet och i stället utöka dessa hints till att även gälla Live Activities? När du börjar spela musik på din Mac skulle din Watch kunna visa en liten Spotify-ikon längst ner på skärmen. Ett tryck och hela Live Activity öppnas. Det skulle vara en bra kompromiss – du får fortfarande funktionaliteten i Live Activities utan att funktionen dominerar skärmen.

Innan du säger att detta redan finns vet jag att det finns en växel som heter Auto-Launch Live Activities i inställningsappen på Apple Watch och att man genom att stänga av den hindrar Live Activities från att starta automatiskt. Men om du gör det begränsas appen som annars skulle trigga Live Activity till en liten ikon högst upp på skärmen – en ikon som jag har svårt att träffa ungefär hälften av gångerna. Smart Stack hints är däremot lite större och därför mycket enklare att trycka på.

Dessutom öppnar den nuvarande lösningen (att trycka på den lilla ikonen längst upp på skärmen) hela Watch-appen. En Smart Stack hint skulle i stället starta en Live Activity, vilket ofta bevarar viktig information från urtavlan, som klockan. Personligen föredrar jag det senare.

Att göra den här idén till verklighet är något jag verkligen skulle vilja se på WWDC. Apple har redan lagt grunden i form av Smart Stack hints. Nu behöver företaget bara öppna upp systemet för Live Activities och justera funktionen lite.

Och vem vet, kanske kommer Apple på något ännu bättre. För ett företag som är känt för sin intuitiva mjukvara är jag säker på att det kan ta fram något imponerande. Jag kommer att följa presentationen med spänning.

Om du hängt med i datorvärlden ett tag vet du att Apple inte direkt har haft det bästa ryktet när det gäller spel. I många år var företagets datorer inte särskilt lämpade för gamingprestanda. Det var nästan mer sannolikt att du kunde köra Crysis på en potatis än på en MacBook.

Sedan kom Apple Silicon och förändrade allt. Spelprestandan på Mac – även om den inte är i nivå med Nvidias RTX 5090 – har tagit stora kliv framåt. Apple har till och med samarbetat med CD Projekt Red för att få Cyberpunk 2077 till Mac, komplett med optimeringar för macOS. Det känns nästan märkligt att säga det, men Mac-datorer är numera seriösa spelmaskiner.

Det är just därför vi väntat spänt på nyheter om Apples nya Studio Display. Tyvärr gör beskedet om att Apple uppdaterat sin fristående skärm oss besvikna, och det ser ut som att vår ideala Mac-gamingrigg får vänta.

En bitter besvikelse

Föreställ dig en Apple-skärm på 27 tum med 5K-upplösning och 120 Hz uppdateringsfrekvens. Den heliga treenigheten för Apple-fans som spelar. Du skulle få Apples välkända design och byggkvalitet, tillsammans med funktioner som lyfter spelupplevelsen.

Den tidigare Studio Display uppfyllde de två första punkterna på listan, vilket innebar att den bara saknade 120 Hz uppdateringsfrekvens. Vi hoppades verkligen att Apple skulle lägga till den tredje delen i dag. Tyvärr blev det inte så.

Visst, Studio Display får några tydliga förbättringar. Den har en 12 MP Center Stage-kamera med bättre bildkvalitet och stöd för Desk View, mikrofoner av högre kvalitet, uppgraderat ljud med Spatial Audio och stöd för Thunderbolt 5.

Men vi hade utan tvekan bytt allt det mot en enda sak: 120 Hz uppdateringsfrekvens.

Om du aldrig har upplevt uppdateringsfrekvenser över 60 Hz gör de enorm skillnad, inte bara i spel utan även i vanlig användning. Allt känns mjukare – från scrollning på webbsidor till filmtittande. Effekten märks särskilt i spel, där konstant rörelse på skärmen blir betydligt mer följsam.

Ändå lämnar Apple återigen Mac-gamers utan något bättre än 60 Hz i sina fristående skärmar. Visst, du kan få 120 Hz på en MacBook Pro, men då är skärmen som mest 16 tum. Studio Display är 27 tum, vilket gör spelandet betydligt mer uppslukande.

Mac-gamers står därför inför ett val. Antingen köper du en MacBook Pro och får 120 Hz men offrar skärmstorlek. Eller så köper du Studio Display och får en stor skärm men måste klara dig utan 120 Hz. Att 120 Hz saknas känns som en onödig kompromiss från Apples sida.

Och med tanke på att den senaste uppdateringen av Studio Display kom för fyra år sedan, 2022, är det extra frustrerande att denna grundläggande gamingfunktion saknas ännu en produktgeneration.

Obesvarade böner

Vi vet vad du tänker: många av dessa funktioner – och mer – finns i den helt nya Studio Display XDR. Det är Apples avancerade skärm som ersätter Pro Display XDR, som knappt uppdaterats sedan lanseringen 2019.

Jämfört med Studio Display erbjuder Studio Display XDR en rad avancerade funktioner. Dess mini-LED-panel – som saknas i vanliga Studio Display – har 2 304 lokala dimningszoner för imponerande kontrast. Maximal HDR-ljusstyrka når 2 000 nits, långt över de 600 nits som standardmodellen erbjuder.

Men viktigast för spelare är att den har just den efterlängtade uppdateringsfrekvensen på 120 Hz, tillsammans med Apples Adaptive Sync som dynamiskt justerar uppdateringsfrekvensen mellan 47 Hz och 120 Hz.

Betyder det då att Studio Display XDR är skärmen Mac-spelare borde välja? Tyvärr inte. För det första ligger priset på 39 995 kronor, vilket placerar den långt utanför räckhåll för de flesta. Apples rykte inom gaming blir bättre, men företaget har fortfarande inte erövrat den marknaden.

Dessutom finns det bättre alternativ utanför Apple – ofta till halva priset – åtminstone när det gäller gamingfunktioner. Tittar du på vår lista över de bästa gaming-skärmarna hittar du gott om modeller med funktioner som Apples skärmar saknar.

Vår favorit bland 4K-skärmar, Alienware 27 AW2725Q, har till exempel en uppdateringsfrekvens på 240 Hz. Den har visserligen inte 5K-upplösning och är inte lika ljusstark som Studio Display XDR, men priset ligger runt 9 500 kronor – en bråkdel av Apples prislapp.

Ett annat alternativ är Asus ROG Swift OLED PG27UCDM med 4K OLED-panel och 240 Hz uppdateringsfrekvens för cirka 12 000 kronor. Där får du 240 Hz OLED-prestanda för ungefär en tredjedel av priset på Studio Display XDR.

Och på tal om OLED: det är ännu en svag punkt för Apple jämfört med gamingvärlden. Apples avancerade skärmar har använt mini-LED i flera år, vilket fungerar bra för många användare, men många föredrar OLED och kompromissar inte.

Det gäller särskilt spelare, där OLED ses som ett premiumalternativ som gör upplevelsen mer uppslukande. Apple har visserligen infört OLED i många av sina produkter – alla de bästa iPhone-modellerna har haft det länge – men tekniken saknas fortfarande i Studio Display-serien.

Så nej, trots sina förbättringar lär Studio Display XDR inte bli förstahandsvalet för Mac-gamers. Och det är egentligen rimligt, eftersom det inte är vad den är byggd för.

Men vi hoppades att den vanliga Studio Display åtminstone skulle lägga till 120 Hz. Dagens besked visar dock att Mac-gamers fortfarande får leta på annat håll efter sin perfekta skärm.

CES 2026 har gått i mål och det har varit ännu ett enormt år för TV-apparater. Det stora samtalsämnet har utan tvekan varit RGB-TV-apparater, som går under namn som RGB mini-LED, Micro RGB eller RGB mini beroende på tillverkare. Samtidigt har vi sett gott om OLED-uppgraderingar, extremt stora skärmar och till och med nyheter inom gallerier och livsstils-TV-apparater.

Flera av TV-världens tyngsta aktörer var på plats på CES, och nästan alla har anammat RGB-TV-teknik i sina sortiment för 2026. På andra håll presenterade LG och Samsung ljusstarkare OLED-TV-apparater med nya AI-baserade uppgraderingar av operativsystemen, Hisense introducerade världen för RGB Evo och RGBY MicroLED, och TCL visade upp sin nya SQD (Super Quantum Dot) mini-LED X11L-TV. Det finns ännu mer att säga om detta, men det kommer jag in på längre ned.

Som TechRadars TV-recensent har jag förmånen att testa de bästa TV-apparaterna varje år, och det var långt ifrån få modeller som presenterades på CES, inklusive flera av dem som nämns ovan, som direkt hamnade på min önskelista för tester. Det här är dock inte nödvändigtvis TechRadars bästa TV-apparater från CES 2026, utan helt enkelt min personliga lista över de modeller jag ser mest fram emot att få testa under 2026. Jag skulle förstås gärna testa allt, men TV-apparaterna nedan är mina toppval.

LG C6H

Ett av de mest överraskande tillkännagivandena under CES var att LG delar upp sin LG C-serie i två modeller. LG C6 kommer att använda en standard W-OLED-panel, eller det som LG numera kallar Tandem WOLED, och kommer i storlekarna 42, 48, 55 och 65 tum. Det här blir den modell som ligger närmast fjolårets LG C5, som var en av de bästa OLED-TV-apparaterna från 2025.

Den andra modellen i C-serien blir LG C6H. Den kommer att använda en Tandem OLED-panel, en mer avancerad OLED-panel som utlovar högre ljusstyrka, starkare kontrast och mer djärva färger. Det är faktiskt samma Tandem OLED-panel som kommer att användas i flaggskeppet LG G6.

Att C6H endast kommer i storlekarna 77 och 83 tum dämpade min entusiasm något, men det är ändå ett mycket positivt steg för C-serien. Den har varit i behov av en paneluppgradering i flera år, och detta är definitivt ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis lever C6H upp till förväntningarna.

Samsung S90H

Som en konkurrent till LG C6 är Samsung S90H Samsungs OLED-modell i mellansegmentet för 2026. Den stora nyheten här är att S90H får Samsungs OLED Glare Free-antireflexskärm, en matt skärm som är effektiv på att minska spegelliknande reflektioner. Tidigare var detta reserverat för flaggskepps-OLED-modeller som fjolårets Samsung S95F, och introducerades därefter även i flaggskeppsmodeller inom Neo QLED, som Samsung QN90F.

En av mina största invändningar mot LG:s C-serie är hur reflekterande skärmarna är. Att nu få en antireflexskärm i OLED-mellansegmentet gör S90H till ett riktigt intressant alternativ för den som har ett ljust rum. Jag upplevde att Glare Free-tekniken förbättrades under 2025, med bättre bibehållen svärta på S95F, så förhoppningsvis gäller samma sak även för 2026.

Jag valde faktiskt S90H framför C6H som den OLED-TV i mellansegmentet jag ser mest fram emot, mycket tack vare S90H:s matta skärm och C6H:s begränsade skärmstorlekar. Jag hoppas också att S90H slipper samma panel-lotteri som S90F, vilket var anledningen till att vi endast testade 65-tumsvarianten av S90F. Om så är fallet kan S90H bli en riktigt spännande TV för 2026.

Hisense UR9 och UR8 RGB mini-LED

När jag testade Hisense 116UX RGB mini-LED förra året blev jag imponerad av dess livfulla färger, utmärkta detaljrikedom och höga ljusstyrka. Kontrast och svärta var också stabila, men det fanns vissa problem med skärmens enhetlighet. Jag blev entusiastisk över utvecklingen av mini-LED, men 116 tum är ingen realistisk storlek för de flesta, så jag hoppades att tekniken skulle leta sig ned till mindre skärmar under de kommande åren.

Föreställ dig min förvåning när Hisense på IFA 2025 meddelade att RGB skulle komma till åtminstone 85-tumsskärmar och sedan på CES 2026 avslöjade att RGB även skulle dyka upp i storlekar så små som 55 tum. Det är fortfarande oklart vilken ljusstyrka och kontrast vi faktiskt kan förvänta oss från dessa mindre RGB mini-LED-skärmar, men jag ser verkligen fram emot att testa dem.

Några priser har ännu inte presenterats, men Hisense har sagt att prissättningen ska vara konkurrenskraftig jämfört med andra tillverkares RGB-TV-apparater, även om ingen annan tillverkare heller har avslöjat några priser än. Förhoppningsvis kan de konkurrera med OLED, som är deras främsta rival.

Micro RGB-TV-apparater

Låt dig inte luras av namnet. Micro RGB är i praktiken RGB mini-LED. Det är Samsungs benämning på den nya paneltekniken, som även LG har anammat för sina egna RGB-TV-apparater. Det intressanta är att Samsung också tar Micro RGB till skärmstorlekar så små som 55 tum, vilket innebär att konkurrensen redan är i full gång inför 2026.

Jag såg faktiskt Samsungs 115-tums Micro RGB-TV i praktiken redan förra året. Den stod bredvid en icke namngiven RGB mini-LED-TV, som nästan garanterat var Hisense 116UX eftersom det var den enda andra RGB-TV:n som fanns tillgänglig. Samsungs färger var mer livfulla och kraftfulla, men Hisense kändes mer naturlig och verklighetstrogen. Samsung visade dessutom stark kontrast samt bättre skuggdetaljer och svärta.

Jag räknar med att Samsungs Micro RGB-TV-apparater blir dyrare än Hisense RGB mini-LED-modeller, men det ska bli intressant att se om prispåslaget är motiverat. Hisenses traditionella mini-LED-TV-apparater, som Hisense U8QG, har verkligen närmat sig Samsung de senaste åren. Frågan är om samma sak gäller även för RGB.

LG G6 och Samsung S95H

Okej, här fuskar jag lite. Både LG:s och Samsungs flaggskepps-OLED-modeller för 2026 lockar med högre ljusstyrka, snabbare bildbehandling med nya AI-förbättringar och designändringar. Det gör det svårt att välja mellan dem.

LG G6 sägs vara 20 procent ljusstarkare än fjolårets LG G5 tack vare Brightness Booster Ultra, och den får den nya Primary RGB Tandem OLED 2.0-panelen, som enligt LG ska ge bättre bildkvalitet än 1.0-versionen som satt i G5. Den ska också ha mindre skärmreflektioner än G5 och erbjuder ett komplett paket av spelfunktioner, inklusive en ny rörelseboost som gör det möjligt att spela i 1080p i 330 Hz på PC.

Förändringarna i Samsung S95H är mer kosmetiska. Samsung säger att den blir 35 procent ljusstarkare än fjolårets Samsung S95F, men den stora nyheten här är den nya metallramen och att One Connect Box har tagits bort, alltså den externa anslutningsboxen där portar för andra enheter tidigare satt. Portarna sitter nu återigen på baksidan av TV:n, men Samsung säger att du som tillval kan lägga till Wireless One Connect Box, vilket skulle ge upp till åtta HDMI-portar totalt.

Båda dessa TV-apparater låter fantastiska, men ärligt talat var ingen av dem lika rubrikskapande som deras motsvarigheter i mellansegmentet, C6 och S90H. Trots det, i takt med att kampen om ljusstyrka fortsätter, är jag fortfarande väldigt sugen på att testa båda modellerna.

Jag har skrivit om dammsugare i många år nu, och nästan varje ny sladdlös modell som lanseras verkar erbjuda högre sugkraft och längre batteritid. Dyson går emot den trenden med sin senaste lansering. Dyson PencilVac Fluffycones har specifikationer för sugkraft och batteritid som, om jag ska vara snäll, kan beskrivas som rätt svaga. Trots det är det en av de bästa sladdlösa dammsugare jag har testat på länge, och jag tror verkligen att den kommer att skaka om dammsugarmarknaden.

Med PencilVac har Dyson omfamnat ett helt nytt format. Den ser mer ut som en kvast än en traditionell sladdlös dammsugare, där alla viktiga mekaniska komponenter – motor, filter, dammbehållare och batteri – har krympts och gömts i handtaget. Resultatet är en extremt strömlinjeformad design som dessutom är imponerande lätt.

Den är utformad för hårda golv, och för det är den helt perfekt. Jag har testat den i flera veckor nu, och min fullständiga recension publiceras nästa vecka. Den har inga problem att få bort varenda dammkorn från mitt klinkergolv i köket. Jag kan dessutom tydligt se hur bra jobb den gör, eftersom det sitter laserljus både fram och bak på golvmunstycket som får även de minsta smutspartiklarna att lysa upp som fyrar.

Anledningen till att lasrarna sitter både fram och bak är att dammsugaren fungerar lika bra i båda riktningarna, vilket i praktiken halverar städtiden. Den är extremt smidig och kräver väldigt lite ansträngning att använda. Jag älskade att slänga runt den i köket och se hur laserupplyst damm försvann framför mina ögon.

En bortglömd marknad

Den här typen av dammsugare är perfekt för alla som har svårt att lyfta eller manövrera en traditionell skaftdammsugare. Det är ett kundsegment som till stor del har glömts bort på senare tid. I jakten på allt högre sugkraft och allt längre batteritid har många tillverkare kompromissat med vikten, och Dyson är särskilt skyldiga till detta. Deras senaste modeller, V16 Piston Animal och Gen5detect, väger båda rejäla 3,4 kilo. PencilVac väger i jämförelse bara 1,8 kilo.

En så här kompakt och lättmanövrerad dammsugare passar också perfekt för hem med trånga hörn och svåråtkomliga ytor. Den låga vikten gör den dessutom idealisk för städning högt upp, särskilt med detaljmunstycket monterat.

Visst passar den inte alla. Designen är specifikt framtagen för hårda golv och möjligen tunnare mattor av canvas-typ. Golvmunstycket och sugkraften är helt enkelt inte anpassade för mattor. Det är inget problem i sig, eftersom den som behöver städa mattor redan har gott om alternativ att välja mellan.

De relativt korta batteritiderna – cirka 30 minuter i Eco-läge och runt 20 minuter i Med, jämfört med en timme eller mer i lägsta läge på många moderna dammsugare – kommer inte heller att vara ett problem för alla. Jag upplevde dels att Eco-läget hade mer än tillräckligt sug för att rengöra mina hårda golv effektivt, dels att 30 minuter räckte gott och väl för att städa mitt stora kök och tre badrum. Det beror till stor del på den effektiva designen och hur lätt den är att manövrera.

Dyson PencilVac är ett bevis på att det finns utrymme för olika typer av dammsugare på marknaden. Genom att till viss del ignorera maximal sugkraft och extrem batteritid har Dyson gett PencilVac möjlighet att glänsa på andra områden. Jag har redan sett min första kopia av konceptet, och jag är övertygad om att det inte blir den sista.

Mot slutet av fjolåret skrev jag att 6,3 tum är den bästa storleken för en telefon, där iPhone 17 och iPhone 17 Pro träffar precis de mått jag vill ha.

Det här är egentligen ingen överraskning. Under det senaste decenniet har skärmstorlekarna på alla telefoner vuxit kraftigt. Jag minns när Samsung Galaxy S6 Edge+ lanserades med en 5,7-tumsskärm, vilket då ansågs stort. I dag har vi istället Samsung Galaxy S25 Ultra med en 6,9-tumsskärm och en design som verkligen tänjer på gränserna för vad som ryms i fickan.

Apple försökte tillgodose personer med mindre händer med iPhone 12 mini och iPhone 13 mini, men de försvann ganska snabbt ur sortimentet, till synes på grund av svag försäljning. I dag är den minsta telefonen Apple erbjuder iPhone 16e med en 6,1-tumsskärm.

Så här på rak arm kan jag inte komma på en enda stor tillverkare som erbjuder en telefon med en skärm under sex tum, inte ens i budgetsegmentet. Samsung Galaxy Z Flip och Motorola Razr går visserligen en bit på vägen genom att erbjuda vikbara telefoner med små yttre skärmar och ett kompakt format när man snabbt vill kolla en notis eller två, men de är inte direkt positionerade som små telefoner.

Även om jag tvivlar på att människors händer i genomsnitt har blivit större under det senaste decenniet, verkar det som att många av oss helt enkelt har accepterat större telefoner utan att ifrågasätta det.

Men tittar man i kommentarerna till min senaste iPhone-artikel framgår det att det fortfarande finns en grupp människor som beklagar utvecklingen mot allt större telefoner.

Läsarna reagerar

”Telefoner i dag är i princip phablets, och iPhone 17 Pro Max på 6,9 tum är egentligen en miniatyrsurfplatta”, skrev en kommentator med användarnamnet ”zeino”, och det är ett resonemang jag delvis håller med om.

”Jag längtar tillbaka till tiden med en riktig telefon, med en 4-tumsskärm (iPhone 5s) som man kan stoppa i fickan utan att den buktar eller blir obekväm att sitta med, och som fortfarande går att använda med en hand i sängen under långa lässtunder, tack vare den relativt låga vikten på 112 gram.”

Läsaren fortsatte med att resonera kring att till och med iPhone mini med sin 5,4-tumsskärm kan ha upplevts som för stor, vilket kan vara en förklaring till varför den aldrig blev någon försäljningssuccé. Hen konstaterade också att hen nu sitter fast med en iPhone SE av första generationen med 4-tumsskärm för att överhuvudtaget få en mindre telefon.

Som svar på zeino skrev läsaren ”MrBond007”: ”iPhone 13 mini har en väldigt lojal fanskara. Det finns fortfarande personer som letar efter helt nya iPhone 13 mini år 2025. Det är verkligen synd att folk missade Mini-modellen, för det är faktiskt en utmärkt telefon, och med tillbehör som MagSafe och portabla batterier är batteritiden inte alls ett så stort problem som många får det att verka.”

Jag minns även någon på Instagram som frågade om telefoner och påpekade hur små händer personen hade. Utan någon vilja att byta till Android valde hen till slut en rekonditionerad iPhone 13 mini framför nyare och mer avancerade Apple-telefoner.

MrBond007 svarade också direkt på min artikel och skrev: ”Jag håller inte alls med och tycker att allt över cirka 5,4 tum är för stort och svårt att använda med en hand. iPhones har blivit alldeles för stora de senaste 8–10 åren, med start runt iPhone 6 och 6S Plus.

Det är inte bara storleken som är problemet, utan också hur tunga telefoner har blivit. Många använder lillfingret för att stödja telefonen, och det finns mängder av kommentarer på nätet från personer som säger att de får ont i lillfingret eftersom telefoner är så tunga i dag. Jag menar, pop-socket uppfanns så att man istället kan vila telefonen på långfingret, en lösning på ett problem vi själva har skapat.”

Han fortsatte med att säga att iPhone 13 mini har den perfekta storleken och att större telefoner är ”objektivt sämre”, och drog en parallell till hur konsumenter väljer SUV:ar framför mindre bilar trots att de är tyngre, svårare att manövrera och erbjuder sämre köregenskaper.

Är plus-storleken på väg bort?

Jag tycker inte att större telefoner är objektivt sämre än sina mindre föregångare. När det gäller prestanda, batteritid och kamerauppsättningar är de ofta bättre. Samtidigt håller jag delvis med om att det verkar finnas en accepterad uppfattning i telefonvärlden om att större automatiskt är bättre, utan någon riktigt tydlig logik bakom.

På min pendling ser jag ofta personer med mindre händer än mina som febrilt använder stora plus-telefoner. Det är som om tvåhandsanvändning har blivit norm, medan några få envisa typer som jag själv försöker använda stora telefoner med en hand, tappar greppet och ser dem störtdyka mot marken.

Trots att det verkar finnas både uppskattning och efterfrågan på små telefoner, sålde de som faktiskt fanns inte i några större volymer, och de stora tillverkarna verkar inte särskilt intresserade. Tunnare telefoner, ja, men mindre, nej.

En del av mig tror att iPhone 12 mini kom vid fel tidpunkt. Den lanserades när stora telefoner stod i centrum, med Samsung som i praktiken återupplivade Galaxy Note-serien genom Galaxy S22 Ultra och Apple som ökade skärmstorleken på sina Pro-modeller. Det gjorde större telefoner till tidens ideal, medan mindre modeller med mindre batterier hamnade lite i skymundan.

Nu känns det däremot som att vi närmar oss en tid där människor inte nödvändigtvis vill att de största och mest avancerade telefonerna ska dominera deras liv. Tankar om att begränsa skärmtid och ta digitala pauser blir allt vanligare, något jag själv blivit mer medveten om i takt med hur lätt det är att fastna i oändlig scrollning bland allt mer toxisk social media och korta uppmärksamhetskrävande videor.

Det kan vara därför vi ser ett ökat intresse för äldre telefoner, och hur kollegor som Jamie Richard hyllar fördelarna med ”retro-telefoner” som iPhone 5s. Kanske är det nu rätt läge för tillverkare att utforska mindre och enklare telefoner igen, sådana som känns mer som verktyg än som tidslukande fickdatorer. En tidig indikation på den här känslan är Ikko MindOne Pro, en kompakt telefon som visades upp på CES 2026 och som ser ut som ett elegant motgift mot dagens allestädes närvarande stora telefoner.

Själv har jag turen att det jag skulle kalla en mellanstor telefon, mellan 6,1 och 6,3 tum, passar mina händer bra. Men jag skulle inte ha något emot att se en ny våg av små telefoner som gör det mindre lockande att försvinna in i sociala medier och streaming, och istället fungerar bra nog för att skicka meddelanden, följa vägbeskrivningar i Google Maps och ta någon enstaka bild.

CES 2026 var som vanligt ett skyltfönster för de bästa OLED-TV-apparaterna, där LG och Samsung visade upp nya flaggskeppsmodeller med ljusare paneler, slankare design och en uppsjö av AI-baserade funktioner som ska förbättra både bildkvalitet och helhetsupplevelse.

Men under årets mässa kände jag också en tydligare känsla av brådska kring OLED-lanseringarna jag bevakade. Och det kan bero på att OLED-TV, som år efter år får våra allra högsta betyg, nu hotas av en formidabel ny utmanare i kampen om titeln bästa TV: RGB mini-LED.

TechRadar har bevakat RGB mini-LED-tekniken och dess varianter både före och under CES. En av de viktigaste slutsatserna från mässan var att RGB mini-LED kommer i mindre storlekar under 2026, med 55- och 65-tumsskärmar vid sidan av de enorma modeller som är planerade från Samsung, Hisense, TCL, LG och möjligen fler tillverkare.

De första RGB mini-LED-TV-apparaterna som släpptes under 2025, som Hisense 116UX och Samsungs 115-tum Micro RGB, var extremt stora och väldigt dyra. Jag förväntar mig att de kommande mindre modellerna blir betydligt mer prisvärda, även om de som teknik i första generationen sannolikt ändå kommer att kosta mer än vanliga mini-LED-TV vid lansering.

Utifrån det jag hittills sett av tekniken klarar den kontrast, skuggdetaljer, svärteuniformitet och betraktningsvinklar i nivå med OLED – alltså exakt de områden där OLED tidigare slog konkurrenterna, år efter år.

Många nya modeller uppges dessutom täcka 100 procent av färgrymden BT.2020, vilket är en nivå som OLED inte når. När vi mätte toppade LG G5 på 81,3 procent och Samsung S95F på 89,3 procent.

De nya RGB mini-LED-TV-apparaterna som väntas lanseras under 2025 lär initialt bli dyrare än OLED-modeller i samma storlek, även flaggskepp som LG G6 och Samsung S95H. Men om historien säger oss något så är det att priserna snabbt kommer att falla, medan OLED-priserna fortsätter att stå och stampa. När den verkliga konkurrensen väl drar i gång ser jag inget som talar för att utvecklingen ska svänga till OLED:s fördel.

Två typer av OLED

En annan tydlig slutsats från CES är att OLED-kategorin inte bara står inför ett existentiellt hot, utan också håller på att delas upp i två tydliga läger: lyx-OLED och vardags-OLED.

Det tydligaste exemplet på lyxtrenden på mässgolvet var LG:s nya OLED evo W6 Wallpaper TV. Serien använder en 9 mm tunn Primary RGB Tandem 2.0-panel – samma panel som sitter i företagets flaggskeppsmodell G6 för 2026 – och är trådlöst kopplad till LG:s senaste Zero Connect Box, en extern anslutningsbox som klarar förlustfri 4K-överföring i 165 Hz.

LG har ännu inte presenterat något pris för W6, men jag räknar med att den hamnar tydligt över G6-serien. Den var dragplåstret under LG:s tekniska genomgångar på CES och verkar vara ett huvudfokus för företaget, som lyfte fram den innovativa designen, möjligheten till helt infälld väggmontering samt den reflektionsfria skärmen och stödet för konstvisning via Gallery+, en prenumerationstjänst med över 4 500 stillbilder och rörligt material för ambient-läge.

På Samsungs externa CES-visning imponerade även nya flaggskeppet S95H, med en ljusstark QD-OLED-panel och Glare Free-beläggning som effektivt eliminerar reflexer. Samsung uppger att S95H är 35 procent ljusare än fjolårets S95F och har förbättrad tonmappning som gör att den hanterar HDR-material mastrat upp till 4 000 nits utan problem.

Årliga förbättringar som dessa är väntade i Samsungs flaggskepps-OLED, men de mest iögonfallande nyheterna var den nya metallramen i ”art frame”-stil som ger ett svävande intryck på väggen, samt stödet för Art Mode från företagets The Frame-TV. S95H har inbyggda anslutningar men kan även paras med den trådlösa One Connect-boxen för en helt kabel­fri installation, med upp till åtta HDMI-portar.

Jämfört med dessa tydligt designfokuserade modeller såg LG:s och Samsungs mer prisvärda OLED-alternativ i mellansegmentet rätt bleka ut på CES. För 2026 har LG valt att dela upp sin klassiska C-serie i två. De större modellerna på 77 och 83 tum får samma Primary RGB Tandem 2.0-panel som i G6- och W6-serierna, medan de mindre storlekarna behåller samma paneltyp som i fjolårets C5.

När den ”bättre” C6-versionen, som LG kallar C6H, begränsas till stora skärmstorlekar och sannolikt får ett högre pris, ser de mindre och mer mainstream-modellerna i 2026 års C-serie inte ut att ha utvecklats nämnvärt jämfört med LG C5 – som i sig bara var ett stegvis lyft från C4.

Sedan har vi LG:s budgetorienterade B-serie. Någon ny B6-serie visades inte upp på mässan, men LG bekräftade att den är på väg. Med tanke på riktningen för C6-serien förväntar jag mig dock att den inte skiljer sig särskilt mycket från fjolårets B5, som i sin tur bara var en marginell förbättring jämfört med B4.

På Samsung-sidan presenterades nya S90H-serien under mässan. Precis som med fjolårets S95F räknar jag med att endast 65-tumsversionen får den mer högpresterande QD-OLED-panelen. Hela S90H-serien får däremot den Glare Free-teknik som används i Samsungs flaggskepp, vilket gör den mer attraktiv i ljusa rum.

Och ja, vi vet att en mer budgetvänlig Samsung S85H OLED är på väg – men allt tyder på att den kommer att ligga mycket nära fjolårets S85F.

Billigare OLED-TV-apparater: Winter is coming

Så bilden för OLED-TV under 2026 är i grunden denna: flaggskeppsmodellerna är ljusare, snyggare och mer fullmatade med innovativa funktioner än någonsin tidigare.

Mellansegmentet och budgetmodellerna däremot ser i stort sett likadana ut som de gjort de senaste åren, med bara marginella förbättringar – samtidigt som konkurrerande TV-teknik runt omkring dem utvecklas i rasande fart.

Om RGB mini-LED-TV (eller andra varianter som TCL:s SQD mini-LED) hamnar på konkurrenskraftiga prisnivåer jämfört med mer prisvärda OLED-TV, samtidigt som de erbjuder högre ljusstyrka och i övrigt likvärdig eller till och med bättre prestanda, kan marknaden för även OLED i mellansegmentet snabbt torka ut. För rena budgetmodeller som LG:s B-serie och Samsungs S85-serie kan det gå ännu fortare.

Jag räknar fullt ut med att exklusiva, designmedvetna, trådlösa OLED-TV med betydligt högre ljusstyrka än genomsnittet och effektiva antireflexbehandlingar kommer att leva vidare långt in i framtiden.

Men billiga, enkla OLED-TV:s? Det var trevligt så länge det varade.

Apple kommer inte att vara bland teknikledarna i denna gyllene AI-era. Det står nu klart efter bolagets häpnadsväckande avtal med Google om att använda Gemini-modeller som grund för sina egna Foundation Models, och det som sannolikt kommer att utgöra själva fundamentet för nästa stora Siri-uppdaterings personalisering och intelligens.

Jag ifrågasätter inte effektiviteten i detta val. Google och Gemini är utan tvekan det bästa alternativet för Apple om bolaget är fast beslutat att låta en tredje part kickstarta sitt modellarbete. Trots att de är konkurrenter är Apple och Google också partners – Google betalar enligt uppgift Apple omkring 20 miljarder dollar per år för sökintegration i Safari.

Dessutom, om Apple stod inför valet mellan OpenAI och Google, är det senare ett tydligt vinnande alternativ ur ett dataperspektiv. Gemini må ännu inte vara AI-ledaren, men har snabbt närmat sig ChatGPT tack vare Googles enorma kunskapsgraf och imponerande modellutbud.

Men om du inte tycker att detta är en total kursändring från de löften Apple gav från och med 2024 och hela vägen fram till fjolårets WWDC, då har du inte varit uppmärksam.

Förra året, när jag satte mig ner med Apples Senior Vice President of Software Engineering, Craig Federighi, förklarade han varför den fullfjädrade Apple Intelligence-versionen av Siri försenades. Han beskrev det som ett arkitekturproblem.

I korthet var Siri-uppdateringen som skulle lanseras 2024 med iOS 18 baserad på V1 av Siri-arkitekturen. V2 stod däremot redan i kulisserna, och den hade – enligt Federighi – ”en djupare end-to-end-arkitektur som vi visste var det vi i slutändan ville skapa, för att nå hela uppsättningen funktioner vi ville ha för Siri”.

En omstart – och sedan en reträtt

När V1 inte levde upp till ”Apples standarder” tog Apple det svåra beslutet att skjuta upp lanseringen av den personliga Siri och i stället byta till V2.

Vid tillfället vägrade Federighi ange något leveransdatum, men han sa att de skulle vänta ”tills vi har V2-arkitekturen levererad in-house”.

Vad Apple faktiskt har lyckats bygga ”in-house” är nu högst oklart. Uppenbarligen inte de modeller – eller åtminstone inte de avgörande delarna av modellerna – som krävs för att skapa en Siri som förstår dig och din telefon, kanske bättre än du själv gör.

Jag har läst om följande del av Apples och Googles gemensamma uttalande flera gånger: ”Apple och Google har ingått ett flerårigt samarbete där nästa generation av Apple Foundation Models kommer att baseras på Googles Gemini-modeller och molnteknik.”

Jag vill understryka den centrala formuleringen här, som jag tolkar som att Gemini-modellerna är själva fröet eller grunden för Apples ”Foundation Models”. Sett ur ett annat perspektiv: du får inte Apples version av denna avgörande AI-arkitektur utan Gemini. Lägg därtill att Googles ”molnteknik” ingår, vilket jag tolkar som att Apple kommer att luta sig mot Googles större modeller för mer krävande AI-problem.

Tar man resonemanget ett steg längre innebär det att Siris hjärna kan vara mer Google än Apple. Visst, det kan vara att dra det lite väl långt, eftersom Siri trots allt kommer att ligga ovanpå Apples Foundation Model (som i sin tur är baserad på Gemini-modeller). Men i avsaknad av tydlighet och djup från både Apple och Google är det svårt att se det på något annat sätt.

För vissa – AI-lättnad

När jag läser kommentarerna från kollegor och konsumenter i sociala medier ser jag att många faktiskt är nöjda med hur det här har landat. Kanske tröttnade de på att vänta på en bättre Siri – åtminstone en som kan mäta sig på samma AI-spelplan som ChatGPT eller Gemini.

Jag förstår den känslan. Trots allt bryr sig miljontals användare av iPhone, Mac och iPad främst om kvaliteten på upplevelsen i Apples ekosystem. En smartare Siri, även om den drivs av Gemini-modeller, kommer utan tvekan att förbättra den.

Till och med vissa branschanalytiker, som Creative Strategies-presidenten och chefsanalytikern Carolina Milanesi, håller med om att Apples angreppssätt – som verkar fokusera mer på slutanvändarupplevelsen och gränssnittet än på det tekniska maskineriet bakom – kan vara det bästa. ”Jag tycker verkligen att min F1-analogi är perfekt: köp motorn och fokusera på bilens design, optimera för föraren – det är det som ger bäst prestanda”, skrev hon till mig i ett sms.

Jag tycker att det är en generös tolkning.

Om man däremot försöker förstå Apples ursprungliga mål blir bilden mer lärorik. Apple har aldrig velat bygga en Gemini-konkurrent. Som Craig Federighi sa till mig förra året: ”Det här handlade inte om att bara bygga en chatbot. Så när vissa av de Siri-funktioner jag nämnde inte dök upp, tänkte folk: ’Vad hände, Apple? Jag trodde ni skulle ge oss er chatbot.’ Det var aldrig målet, och det är fortfarande inte vårt huvudmål.”

Planen var alltså inte att tävla med OpenAI och Google i den rena prompt-leken. Men det befriar inte Apple från ansvaret att faktiskt hålla en position i AI-racet.

Var står Apple i AI-racet?

AI är utan tvekan den viktigaste tekniska innovationen på en generation, och tanken på att Apple inte kan lösa det här – inte kan bygga teknik som konkurrerar – är en besvikelse.

Apple tar inte nödvändigtvis de stora kliven som bolaget gjorde för 15, 20 eller 25 år sedan. Det är i dag ett företag som växer genom hur många tjänster du prenumererar på. Det gör stegvisa uppdateringar av iPhone, iPad, MacBook och Apple Watch. Det här är utmärkta produkter som ofta legat så långt före konkurrensen att det inte funnits något akut behov av radikala förändringar.

Men fokus har flyttats från hajpade hårdvarulanseringar och nya produktkategorier till kraften i prompten och vad AI faktiskt kan göra för dig. På en mycket grundläggande nivå hade Apple kunnat visa vad AI kan betyda för deras kunder genom att bygga den Siri de lovade – den som förstår din telefon, dina behov och kan agera å dina vägnar. Och även om Apple i praktiken har byggt en samling AI-verktyg inom Apple Intelligence, lyckades man inte bygga Siris ”hjärna” på egen hand. I stället har man nu lämnat över rodret – åtminstone till stor del – till en av sina främsta AI-konkurrenter.

Den goda nyheten är att vi, med dessa nya Apple Foundation Models som i det tysta kör Gemini-modeller djupt under huven, äntligen kommer att få en Siri som – med ditt tillstånd – kan läsa ditt gränssnitt, se vilka appar du använder, förstå din data och samspelet mellan allt detta, och vara proaktiv och tusen gånger smartare när du säger ”Hej Siri”. Men de gåvorna kommer inte att vara uteslutande Apples verk.

När Apple introducerade Newton-assistenten på 1990-talet (utan koppling till dagens AI-assistenter) var bolaget så stolt över den mobila anteckningsenheten att man tog fram en vacker coffeetable-bok som följde med. Produkten misslyckades, och allt som återstod var en bok full av tekniska framtidsdrömmar och i slutändan tomma löften.

Det här Apple–Google–Gemini–Siri-avtalet är värre. Vi fick inte ens en färdig produkt att använda. I stället fick vi missade deadlines och ett tyst erkännande av att Apple inte var redo för uppgiften.

Garmins sportklockor har följt mig genom många år av löpning. Min första var en klumpig men funktionell Garmin Forerunner 35, som tog mig igenom mina första försök till ”seriös” träning, hela vägen fram till en Garmin Fenix 7S – som ärligt talat var betydligt mer klocka än jag egentligen behövde.

Min kärlek till varumärket var dock inte för evigt. Efter en utdragen serverstörning och med en växande irritation över lanseringen av Garmin Connect+ (som i smyg lade LiveTrack-SMS-aviseringar för löpare bakom en betalvägg – men inte för cyklister), bestämde jag mig för att min nästa enhet skulle bli från Polar.

Bytet var enkelt, och jag var redan väl bekant med gränssnittet och Polar Flow-appen från min tid som TechRadars fitnessredaktör för många år sedan. Allt fungerade helt friktionsfritt – tills det inte gjorde det.

Problemet visade sig vara en pulsmätare. Jag har använt ett pulsband runt bröstet i flera år och tycker att det är särskilt användbart för intervallträning på spinningcykel, där en handledsbaserad mätare inte reagerar lika snabbt som jag vill och dessutom kan påverkas av att jag håller i styret. Att få pulsen direkt från bröstbandet till cykelns skärm via ANT+ är snabbt, smidigt och gör det lätt att se hur ansträngningen påverkar pulsen i realtid.

Problemet är själva bandet. Om du bär sport-BH när du tränar, som jag gör, måste pulsmätaren placeras nedanför BH:ns nederkant, vilket gör att den sitter obekvämt runt revbenen. Även om den inte glider ned (vilket den kan göra) är det långt ifrån en bekväm lösning.

Därför blev jag väldigt glad när Garmin för några år sedan lanserade HRM-Fit – en pulsmätare som fästs direkt i BH-bandet. Inget mer extra resårband som glider ned mitt under passet. Det är en briljant idé, och en som jag hittills inte sett kopieras av någon annan stor aktör inom tränings­teknik.

Visst finns det pulsmätare som kringgår problemet genom att sitta på armen i stället för runt bröstet, som Polar Verity Sense, men de använder samma teknik som sensorn i en klocka och lider därför av samma begränsningar.

Min Polar-klocka har stöd för sensorer via både ANT+ och Bluetooth, så jag satte HRM-Fit på min önskelista inför jul. Tomten levererade snällt, och jag kopplade snabbt ihop de två, ivrig att ta den nya duon på sin premiärtur på annandag jul.

Gick det smidigt?

Med HRM-Fit bekvämt på plats och väl inpackad mot vintervädret gick jag ut, tryckte på start, tog några steg och … ingenting. Inte bara saknades puls på klockan, utan även tempo och distans. Jag avbröt passet och började om, den här gången noga med att vänta tills klockan hade en stabil GPS-låsning innan jag tryckte på start. Samma sak igen: ingenting.

När jag började frysa bestämde jag mig för att springa ändå och improviserade en ungefär fem kilometer lång runda längs min hemstads tomma trottoarer.

När jag kom hem visade passet varken hastighet eller distans i Polar Flow-appen, trots att rutten på något sätt hade registrerats och till och med dök upp på en karta när den synkades till Strava. Mycket märkligt.

En snabb sökning online antydde att det kunde vara en tillfällig GPS-miss med klockan, men det kändes som en konstig slump med tanke på att den enda förändringen den dagen var den nya pulsmätaren. Sedan hittade jag förklaringen. Tydligen identifierar flera av Garmins pulsmätare, inklusive HRM-Fit, sig felaktigt som stegsensorer när de kopplas till Polar-klockor.

Klockan förväntar sig då data som kadens och steglängd i stället för puls, och för att göra en lång historia kort blir allt väldigt rörigt. Det finns ingen lösning på problemet – prylarna är helt enkelt inkompatibla. Typiskt.

Då stod valet klart: behålla antingen pulsmätaren eller klockan och sälja den andra. Jag valde att värdera komforten hos Garmin HRM-Fit högre än min (möjligen något barnsliga) vilja att markera mot Garmin för att ha infört ett betalt lager i en tidigare gratis app.

Efter en hel del research (jag brukade testa sportklockor i jobbet, men det var några år sedan) fastnade jag för Garmin Lily 2 Active. Det är företagets minsta sportklocka med inbyggd GPS (jag har aldrig varit särskilt förtjust i uppkopplad GPS som använder mobilen), och till skillnad från vanliga Garmin Lily 2 har den stöd för tillbehör via både ANT+ och Bluetooth.

Funktionsuppsättningen är betydligt mer avskalad än hos Polar-klockan, eller till och med min tidigare Garmin, men det är helt okej för mig. Jag har ändå aldrig använt kartor på en klocka om jag inte recenserar den, så deras frånvaro stör mig inte, och jag saknar inte heller en färgskärm. Så länge den låter mig synka ett träningsschema från TrainingPeaks och säger till när jag är utanför rätt pulszon är jag nöjd.

Lily 2 Actives lilla storlek gör den dessutom bekväm nog att bära på natten, så jag följer faktiskt min sömn utan att känna att jag har en tegelsten runt handleden. Den har allt jag behöver och absolut inget mer – och det är helt fine.

Sensmoralen är ganska tydlig: om du funderar på att köpa en ny sensor eller ett nytt tillbehör, se till att du söker på båda produkternas namn tillsammans och tar reda på om de verkligen är kompatibla – även om specifikationerna säger att de borde vara det.

Samsung vann precis CES 2026. Om du frågar mig kan alla andra tillverkare och teknikbolag försöka igen nästa år, för inget på årets mässa var i närheten av att vara lika imponerande som Samsungs helt veckfria vikbara OLED-skärm.

Låt oss backa bandet lite: vad betyder det här egentligen? Kort sagt har Samsung utvecklat en vikbar skärm som blir helt slät när den fälls ut. Hittills har alla vikbara skärmar haft ett synligt veck i mitten – ibland djup, ibland diskret – där panelen viks. Det har länge setts som en nödvändig kompromiss, ett pris man fått betala för den större skärmytan som vikbara telefoner erbjuder.

Samsungs nya skärm, som än så länge bara är en teknisk demo och inte sitter i någon tillkännagiven produkt, tar i princip bort det här problemet helt. Inga veck, inga synliga spår – bara en slät yttre skärm som vecklas ut till en lika slät inre skärm. En kompromiss mindre för den som vill ligga i teknikens framkant.

Om du är som jag börjar tankarna direkt vandra till nästa generation Galaxy Z Fold, eller kanske till och med en uppföljare till Galaxy Z Trifold som väntas lanseras i USA senare i år. Det känns ju rimligt att en sådan här innovation från Samsung Display först och främst skulle gynna Samsungs egen mobildivision, eller hur?

I verkligheten är det dock inte riktigt så enkelt. Även om Samsung tekniskt sett äger Samsung Display är bolaget och Samsungs mobilverksamhet separata enheter som kan ingå och hantera sina egna affärer. Det är så Samsung i dag levererar skärmar till iPhone, trots att Apple är dess största rival på mobilmarknaden (lägg den tanken åt sidan ett ögonblick).

Tillbaka till den nya veckfria vikbara skärmen – även om det är mycket sannolikt att vi kommer att se någon version av tekniken i framtida vikbara Samsung-telefoner, finns det inga garantier för att Galaxy-modeller blir först.

Faktum är att nyligen cirkulerande rykten från flera källor pekar på just motsatsen – den rådande uppfattningen i ryktesflödet är att Apples länge efterlängtade vikbara iPhone kan få den här nya Samsung-panelen.

Och trots analytikern Ming-Chi Kuos påstående om att Galaxy Z Fold 8 också kan få ny skärmteknik, tänker jag sticka ut hakan och säga att det faktiskt är mer rimligt att iPhone Fold får Samsungs veckfria vikbara OLED före någon annan telefon.

Det kan låta märkligt, men jag tror i slutändan att det skulle gynna Samsungs mobildivision på sikt. Låt mig förklara.

För det första verkar Samsung just nu sitta i en knipa när det gäller mobilprissättning, sannolikt till följd av global instabilitet, amerikanska tullar och AI:s påverkan på komponentpriser.

Jag skrev nyligen om rykten som antyder att Galaxy S26-serien kanske inte får några större kamerauppgraderingar för att hålla nere kostnaderna, men efterföljande tips pekar ändå på prishöjningar. När det gäller vikbara telefoner specifikt fick Galaxy Z Fold 7 ett högre pris än sin föregångare och den kostar nu en bra bit över 20 000 kronor.

Och varför lyssna på rykten när Samsung själva sagt det rakt ut? På CES sa Wonjin Lee, global marknadschef på Samsung, till Bloomberg: ”Vi vill inte lägga den bördan på konsumenterna, men vi kommer till en punkt där vi faktiskt måste överväga att justera priserna.”

Nya skärmar är trevliga, men det är inte svårt att föreställa sig att utrusta Galaxy Z Fold 8 med en så avancerad ny teknik kan leda till ytterligare prishöjningar – särskilt med tanke på marknadsläget och Samsungs egna uttalanden. Det är fortfarande spekulation, men allt detta gör mig tveksam.

Galaxy Z Fold 7 är redan den dyraste allmänt tillgängliga vikbara telefonen, så jag tycker att Samsung vore klokt i att ta det lugnt i kassan i år. Dessutom förväntar vi oss att Galaxy Z Trifold lanseras till ett pris runt 2 799 dollar (alltså runt 30 000 kronor), vilket helt enkelt är utom räckhåll för de flesta konsumenter. Därför hoppas jag att Samsung tänker på prisvärdhet när det gäller sin ikoniska fold-modell.

30 000 kronorsgränsen för vikbara telefoner kommer att brytas förr eller senare, men Cupertino är en betydligt bättre kandidat att göra det först. Apple är redan synonymt med höga priser, och användare är därför mer beredda att acceptera en extremt dyr vikbar iPhone. Skulle det dessutom uppstå tekniska problem med den nya skärmen – vilket alltid kan hända med ny teknik – skulle Apple behöva hantera eller åtminstone dela PR-konsekvenserna, snarare än att Samsung står ensamt.

Återigen, mycket av detta är spekulativt, men jag ser en väg som gynnar Samsung i längden, även om det innebär att de får avstå lite rampljus. Om Samsung däremot kan utrusta sin nästa vikbara telefon med den här avancerade panelen utan att höja priset är jag helt för det – jag tror bara att det nuvarande klimatet gör det osannolikt.

Vi kommer att testa varje ny Samsung- och Apple-telefon som når butikshyllorna, så håll ett öga på våra guider för de bästa Samsung Galaxy-telefonerna och de bästa iPhones för de senaste modellerna.

LG och Samsung har presenterat sina nya OLED-TV-sortiment på CES 2026, och även om det har funnits flera stora snackisar kring flaggskeppsmodellerna är det modellerna i mellansegmentet som intresserar mig mest.

LG C6 är mellansegmentmodellen i LG:s OLED-TV-sortiment för 2026, medan Samsung S90H fyller samma roll i Samsungs OLED-TV-sortiment för 2026. Den stora nyheten från tillverkarna är att LG C6 faktiskt kommer i två olika versioner, C6 och C6H, där den senare använder en ny panel, mer om det nedan, medan Samsung S90H får OLED Glare Free-antireflexskärmen som vanligtvis finns i företagets flaggskeppsmodeller.

Striden i OLED-mellansegmentet är alltid jämn, där LG och Samsung har turats om att bära titeln som bästa OLED-TV i mellansegmentet de senaste åren. Faktum är att både LG C5 och Samsung S90F, föregångarna till C6 respektive S90H, fick fem stjärnor av TechRadar i fjol, så det råder ingen tvekan om att de här nya TV-apparaterna har stora skor att fylla.

Som TechRadars TV-recensent ser jag fram emot att testa båda modellerna, men det finns ett par saker som gör att jag lutar mer åt den ena. Låt oss titta närmare på detaljerna.

LG:s uppgraderade OLED, med en hake

LG:s OLED-TV-apparater i C-serien är konsekvent bland de bästa TV-apparaterna varje år och levererar utmärkt bildkvalitet och prestanda samt i princip alla funktioner man kan önska sig till ett konkurrenskraftigt pris. Fjolårets LG C5 var ännu ett lysande exempel, men det var svårt att ignorera att den var väldigt lik sin föregångare LG C4. Bortsett från några nya AI-funktioner och ett lyft i ljusstyrka var det i stort sett samma TV.

Vi har fått vänta länge på att LG:s C-serie ska få en rejäl förändring, och det har äntligen hänt på CES 2026, men inte på det sätt jag hade väntat mig. LG presenterade inte bara en, utan två versioner av sin senaste C-seriemodell: LG C6 och LG C6H.

C6H är TV-apparaten vi har väntat på i ett par år nu, eftersom den kommer med LG:s nya Primary RGB Tandem 2.0-panel, samma panel som används i LG G6. Det innebär att C-serien äntligen kan erbjuda den stora uppgraderingen i ljusstyrka kontrast och färger som vi har längtat efter.

Men det finns en hake: den kommer bara att finnas i storlekarna 77 och 83 tum. För den som vill ha en mindre TV kommer LG C6 i storlekarna 42, 48, 55 och 65 tum, men den använder samma typ av OLED-panel som sina föregångare.

Även om C6H är ett mycket spännande alternativ känns de begränsade storlekarna som ett missat tillfälle. 77- och 83-tumsmodeller är inte de vanligaste storlekarna, särskilt här i Storbritannien där jag bor, så det är synd att den nya Tandem-panelen inte kommer i de mer populära storlekarna 55 och 65 tum.

Båda C6-modellerna får den uppgraderade Alpha 11 Gen 3-processorn som normalt är reserverad för flaggskeppsmodeller som LG G-serien. LG säger att detta innebär snabbare prestanda bättre AI-uppskalning inklusive konvertering från SDR till HDR samt stöd för Dolby Atmos Flex Connect som används i ett av LG:s nya ljudsystem. Ändå hade det varit trevligt om alla C6-modeller fick den nya Tandem-panelen.

Mer Glare Free för Samsungs OLED-TV-apparater

Samsungs OLED Glare Free-antireflexskärm introducerades först 2024 i flaggskeppsmodellen Samsung S95D. Det var ett revolutionerande steg för OLED eftersom den i praktiken eliminerade spegelliknande reflektioner och gjorde tittande i ljusa rum betydligt enklare, något som traditionellt har varit ett problem för de blanka och mörkare OLED-TV-apparaterna.

Under 2025 förbättrades tekniken ytterligare i Samsung S95F, en av de bästa OLED-TV-apparaterna från 2025 och TechRadars TV of the Year 2025. S95F visade upp bättre svärtnivåer jämfört med sin föregångare och levererade bättre total kontrast. Glare Free-tekniken introducerades även i andra Samsung-TV-apparater inklusive femstjärniga Samsung QN90F som är vårt toppval för sport.

För 2026 kommer Glare Free-tekniken till OLED-TV-apparaten i mellansegmentet, S90H, och detta är en viktig faktor som kan ge den ett övertag gentemot LG C6 som, om den liknar sin föregångare C5, kan få problem med reflektioner, något jag märkte under mina tester av C5. Det innebär att S90H blir en mer budgetvänlig Glare Free-OLED för dagtittande och ljusa rum, vilket är mycket goda nyheter för potentiella köpare.

Den jag ser mest fram emot, med ett stort om

Sett till specifikationer finns det inte särskilt mycket som skiljer de här två TV-apparaterna åt. Båda kommer att erbjuda funktioner i nivå med de bästa gaming-TV-apparaterna och ha kraftfulla processorer med gott om AI-funktioner för bild och ljud. Det handlar i slutändan om skärmen.

Mellan LG och Samsung borde min mest efterlängtade TV ha varit LG C6H tack vare introduktionen av den nya Primary RGB Tandem-panelen, men de begränsade storlekarna har dämpat min entusiasm något. Jag ser fortfarande fram emot att testa både den och LG C6 tack vare den nya processorn, men om LG hade lanserat en enda modell som samlade alla uppgraderingar i ett bra spann av storlekar hade den varit mitt självklara förstaval.

Jag är ett fan av OLED Glare Free, och att den tekniken nu kommer till OLED-TV-apparaten i mellansegmentet, S90H, är en riktig game changer i den prisklassen. Det gör den till den OLED-TV i mellansegmentet jag ser mest fram emot just nu. Det beror dock på att jag hoppas att fler storlekar av S90H kommer att använda en QD-OLED-panel jämfört med fjolårets S90F där endast 65-tumsmodellen garanterat hade den panelen.

Om Samsung kan erbjuda QD-OLED och Glare Free i större delen av S90H-sortimentet, vi förväntar oss dock inte detta i storlekarna 42, 48 och 83 tum, kan den mycket väl ta över tronen från LG C-serien som bästa OLED-TV i mellansegmentet. Oavsett vilket kliar det i fingrarna på mig att få testa alla dessa TV-apparater.

Apples dröm om en framtid där vi alla sveper och navigerar genom virtuella och förstärkta versioner av macOS och iOS kan vara på väg att ta slut. Enligt uppgifter har svag försäljning tvingat Apple att minska produktionen och skära ned marknadsföringsbudgeten för Apple Vision Pro med 95 procent enligt marknadsanalysföretaget Sensor Tower som Financial Times rapporterar om.

Jag tvivlar på att detta kommer som någon större överraskning för många som har följt teknikvärlden det senaste året. Vision Pro lanserades inte bara med ett högt pris på 3 499 dollar i USA utan var dessutom begränsad till Apples egna plattformar. Den här klassiska inhägnade trädgårdsstrategin är inget nytt för Apple och den har fungerat mycket väl tidigare. Den här gången verkar den dock inte ha gett önskat resultat.

Som svar på nyheten kommenterade Editor-at-Large Lance Ulanoff: ”Jag trodde faktiskt att de redan drog ned produktionen förra året men kanske tänkte de att M5-uppgraderingen skulle göra stor skillnad. Spoiler: Det gjorde den inte.”

Jag hade liknande tankar som Ulanoff eftersom jag också upplevde att det varit väldigt lite snack om Vision Pro eller visionOS det senaste året. Jag kan knappt minnas att jag sett någon faktiskt använda headsetet.

På många sätt är det synd. Som du kan läsa i vårt test av Apple Vision Pro är tekniken i headsetet imponerande. Samtidigt gav det intrycket av en först generations produkt som var mer riktad till utvecklare än till vanliga konsumenter. Det kändes som ett headset som var ämnat för en andra generation med vissa avancerade funktioner bortplockade samt ett mer tillgängligt pris. Det blev aldrig verklighet.

Det betyder inte att Apples arbete med förstärkt och blandad verklighet är över. Företaget i Cupertino har just nu flera Vision Pro-relaterade tjänster ute. Dessa verkar dock främst vara mjukvarufokuserade och jag är övertygad om att nästa steg för Apples AR-satsning inte involverar ett headset för runt trettio tusen kronor.

Fortfarande en nisch

Tyvärr tror jag att virtuell verklighet fortfarande är en ganska nischad företeelse medan förstärkt verklighet i högre grad används som en funktion i appar på telefoner, tänk Pokémon Go, snarare än via headset. Priset är uppenbart en stor faktor och vår lista över de bästa VR-headseten fokuserar till stor del på mer prisvärda alternativ där Meta Quest 3 sticker ut.

En annan nedslående parallell är att jag har sett detta förut med PlayStation VR 2. Ett fantastiskt VR-headset fullt av smart teknik samt ett par mycket imponerande spel men det lyckades inte engagera den stora massan av PS5-ägare. En av de främsta anledningarna var sannolikt att lanseringspriset låg på samma nivå som en helt ny PS5.

Jag vill inget hellre än att se VR, AR och mixed reality utvecklas till något riktigt stort och allmänt utbrett. Men tills pris tillgänglighet och mjukvaruupplevelser har förfinats och öppnats upp bortom Meta Quest tror jag inte att den framtiden riktigt når horisonten.

Låt oss reda ut en sak direkt innan vi börjar: Shark gör riktigt bra dammsugare. Men efter att ha testat ett antal olika modeller från varumärket har jag lagt märke till att de alla faller på en och samma punkt. Det blev extra tydligt i ett nyligen genomfört grupptest för att hitta den bästa sladdlösa dammsugaren, där jag jämförde alternativ från flera olika märken sida vid sida.

Här är problemet: användarvänlighet. Mer specifikt hur varumärket förmedlar information till användaren. Det kan låta som en liten sak, men det kan vara extremt frustrerande, och jag misstänker att det gör att vissa inte får ut det bästa av sin produkt, helt enkelt för att det inte är tydligt hur den ska användas på rätt sätt.

Ta till exempel Shark PowerDetect Cordless. Det är en fantastisk städmaskin som fullständigt krossade alla mina sugtester i grupptestet och fick högst totalpoäng inom det området. Men att förstå hur den fungerar är ett riktigt mardrömsscenario.

En gåta insvept i ett mysterium

När man slår på PowerDetect Cordless visas en rad olika ikoner på skärmen. Symbolerna för Eco och Boost är lätta att känna igen, och efter att ha använt flera högteknologiska dammsugare var det tydligt för mig att målsymbolen representerade någon form av automatiskt läge.

Men en fjärde symbol dyker också upp: en vattendroppe. Jag har aldrig sett den visas under användning, och jag har lusläst produktmanualen för att försöka förstå vad den betyder, men den nämns ingenstans. Den saknas både under ”Instruktioner för användning” och ”Felkoder”. Jag har också mejlat Shark direkt för hjälp, och hittills verkar de lika förbryllade som jag. Än i dag vet jag inte vad den betyder eller varför den finns där.

För att göra saken ännu värre insisterar Shark på att varje ikon ska blinka upp individuellt på skärmen varje gång man slår på dammsugaren. Den här lilla animationen blir snabbt tröttsam, särskilt eftersom den följs av en eller två sekunders paus innan dammsugaren faktiskt startar. Sharks dammsugare är de enda jag har testat som har den här fördröjningen, och det är irriterande om man bara vill göra en snabb städning.

I sitt automatiska läge känner dammsugaren av smuts på golvet och ökar eller minskar sugkraften därefter för att städa effektivt utan att slösa batteri. För att visa detta har Shark även lagt till en färgskiftande ring runt skärmen. Färgerna som valts är vitt för rent, även om Shark hävdar att det egentligen är blått, men låt oss inte fastna i detaljer, och lila för smutsigt. Det är inte särskilt intuitivt, och dessutom svårt att se skillnad på dem.

Dammsugaren slås av och på med en knapptryckning, men det finns ingen separat knapp för att byta läge. Under lång tid kunde jag inte lista ut hur man bytte läge över huvud taget. Väldigt sent upptäckte jag att man kan trycka på det jag trodde var en komfortinriktad del av handtaget, placerad under pekfingret, för att växla mellan lägen.

För den som är van vid att slå på och av dammsugaren med en avtryckare på just den platsen och använda en separat knapp för att byta läge kräver denna omkastning av funktioner en hel del tillvänjning. Och strömbrytaren kan dessutom inte nås med den hand man håller dammsugaren i, så du behöver alltid ha en hand fri när du städar, även om just detta problem inte är unikt för Shark.

Håll det enkelt

Mina invändningar här gäller till stor del en specifik dammsugare, men jag har noterat en generell tendens hos Sharks nyare och mer avancerade modeller att överkomplicera och samtidigt underförklara, och faktiskt även hos företagets andra produkter, ja, jag tittar på dig Shark Glam multistyler.

Det kan vara en följdeffekt av att ha för många häftiga funktioner att arbeta med, listan över automatiserade funktioner verkar bli längre för varje lansering, men trots det tycker jag att saker och ting hade kunnat hanteras bättre.

I mina tester var det varumärke som fick högst betyg för användarvänlighet Sharks största rival, Dyson. Om man jämför de två är skillnaden som natt och dag. Dyson skriver ut städläget i ord på skärmen, intuitivt färgkodade för extra tydlighet, och i sitt automatiska läge visar de vad som sugs upp via ett rörligt stapeldiagram som förmedlar mycket information på ett lättbegripligt sätt. Det visar att det går att hantera komplex information utan att offra användarupplevelsen. Här kan du läsa mer om mina tankar kring Shark kontra Dyson-dammsugare om du är nyfiken.

Shark har visat att de kan leverera enastående städresultat, så med lite mer fokus på användarvänlighet har företaget potential att skapa den perfekta dammsugaren.

TechRadar bevakar CES 2026 på plats och rapporterar om alla stora nyheter när de händer. Kolla in vår CES 2026-sida för de senaste artiklarna och våra första intryck av allt från trådlösa TV-apparater och vikbara skärmar till nya telefoner, datorer, smarthem-prylar och det senaste inom AI.

Glöm inte att följa oss på TikTok och WhatsApp för löpande uppdateringar direkt från mässgolvet.

VPN-branschen kommer att stå under intensiv granskning under 2026. I takt med att regeringar inför nya lagar och censurmekanismerna blir allt mer sofistikerade är det avgörande att leverantörerna fortsätter att utveckla sina produkter till nästa nivå.

Jag har tillbringat året med att testa VPN-tjänster hands-on, och flera tydliga utvecklingsområden sticker ut. Att vässa skyddet mot pågående censur och anti-VPN-åtgärder, optimera upplevelsen för nya användare och förbättra transparensen är alla centrala punkter där branschen behöver bli bättre.

Men varför?

Censurproblemet

Flera VPN-tjänster förbättrade sina anti-censurfunktioner under 2025, allra tydligast NordVPN. Trots det är faktorer som Kinas stora brandvägg och Rysslands ständigt föränderliga censursystem fortfarande problem som hela tiden måste lösas på nytt.

Varje VPN-leverantör angriper dessa utmaningar på sitt eget sätt. Detaljerad information om metoderna är dock svår att få tag på, eftersom leverantörerna måste undvika att avslöja sig för de myndigheter de försöker kringgå.

Målet är ändå detsamma för alla: att få en säker VPN-anslutning att se identisk ut med vanlig internettrafik.

Vi har testat VPN-tjänster i regioner som Kina under hela 2025. Föga förvånande är det våra topprankade leverantörer som är mest konsekventa, men inte ens de kan garantera en fungerande anslutning varje gång. Nedladdningshastigheterna är ofta ojämna och fördröjningen hög – och det är om man ens lyckas ansluta.

Med tanke på det växande antalet avstängningar av sociala medier och censuråtgärder världen över är det helt avgörande att stabiliteten i dessa verktyg förbättras.

Under 2025 upptäcktes Kinas strategi med en så kallad ”Great Firewall in a Box”. Det gör det sannolikt att Kinas avancerade metod för internetcensur kommer att spridas till ännu fler länder under de kommande 12 månaderna. Utan bättre fördunklade protokoll riskerar dessa metoder att lämna ännu fler människor i jakt på sätt att nå ett fritt internet.

VPN för massorna

VPN används dock inte bara i extrema situationer. Parallellt med statligt påtvingad censur har den globala spridningen av åldersverifiering lett till att fler människor än någonsin använder VPN-tjänster.

Det innebär att det finns ett tydligt behov av resurser som utbildar nya användare på rätt sätt. Målet bör inte bara vara att erbjuda en snabb anslutning, utan också att hjälpa användarna förstå en VPN-tjänsts möjligheter och begränsningar.

Vissa VPN-tjänster tar redan viktiga steg i den riktningen. Proton VPN har mängder av verktygstips och förklaringar inbyggda i sina appar, och NordVPN erbjuder ett omfattande bibliotek med kunskapsartiklar, men dessa metoder används långt ifrån överallt.

Norton VPN är en leverantör som försöker ta enkelheten ett steg längre. I en intervju med TechRadar förklarade Martin Budac, chef för integritetsprodukter på Gen Digital, att ”användarvänlighet är ett av de största problemen” i branschen.

”I grunden måste produkten fungera utan att kunden behöver läsa på”, sa Budac.

Nortons strategi bygger på samma familjevänliga stil som i deras antivirusprogram: gott om förklaringar, väldigt lite visuellt brus i appdesignen och inga designmissar som kan leda till att oönskade funktioner aktiveras av misstag.

Skapa tydlighet

Integritet handlar dock om mer än bara det användaren ser på sin skärm – det handlar också om vad som händer med deras data bakom kulisserna.

Varje år får VPN-företag juridiska förfrågningar om användardata som de antingen avslår eller inte kan uppfylla. Dessa förfrågningar rapporteras ofta inte alls, om inte VPN-leverantören publicerar transparensrapporter.

Sådana rapporter ger användarna tydlig information om hur en leverantör skyddar deras integritet mot juridiska krav. Även om så kallade no-logs-granskningar ger en liknande känsla av trygghet, är fullständiga revisioner sällan särskilt konsumentvänliga, eftersom de ofta innehåller tät, teknisk jargong.

Ett annat steg leverantörer kan ta är att göra delar av sin tjänst öppen källkod. Om en leverantör gör sina appar eller sina protokoll open source kan användare med rätt kunskap granska koden och säkerställa att allt fungerar som utlovat.

Leverantörer som Proton VPN och PIA erbjuder redan appar med öppen källkod. Egna, proprietära protokoll görs däremot sällan open source, även om ExpressVPN:s Lightway-protokoll är ett tydligt undantag.

Det finns sällan anledning att oroa sig för öppna protokoll. Om en leverantör använder standardlösningar som WireGuard eller OpenVPN är dessa protokoll redan open source; det är först när leverantörer gör unika tillägg till dem som koden ”stängs”.

Det är särskilt viktigt att en leverantörs appar är open source, med tanke på integritetsfrågor kring datainsamling. Genom att göra detta ger leverantören sina användare möjlighet att själva bekräfta att inget skumt pågår och att deras data hanteras korrekt.

VPN-branschen står inför flera omfattande utmaningar under 2026, vilket gör att lösningarna på dessa problem än så länge är möjliga snarare än garanterade. Med tiden bör dock införandet av dessa förbättringar bidra till att VPN-branschen förblir både ärlig och tillgänglig, i takt med att allt fler människor vänder sig till dessa verktyg för att stödja sina digitala liv.

Vi testar och recenserar VPN-tjänster i samband med lagliga, rekreativa användningsområden. Till exempel:Åtkomst till en tjänst från ett annat land, i enlighet med tjänstens användarvillkor.Att skydda din onlinesäkerhet och stärka din integritet på nätet när du befinner dig utomlands.Vi stödjer eller uppmuntrar inte användning av VPN-tjänster för att bryta mot lagen eller genomföra olagliga aktiviteter. Konsumtion av piratkopierat innehåll som normalt kräver betalning varken stöds eller godkänns av Future Publishing.

Jag testar dussintals och åter dussintals hushållsapparater varje år. Vissa är ganska meh, medan andra – som IQAir Atem X Air Purifier och Levoit Everest Air Purifier – är oerhört imponerande. Men priset för den bästa prylen jag har testat i år måste ändå gå till Samsung Bespoke AI Jet Ultra.

Jag är ett stort fan av designprincipen form följer funktion. Och Samsungs senaste dammsugare är extremt funktionell – vilket förstås är det allra viktigaste. Samtidigt lyckas den dessutom vara riktigt snygg.

Det här är några av anledningarna till varför Samsung Bespoke AI Jet Ultra är min #1-produkt för 2025 …

#1. Den ser fantastisk ut – så pass att jag kan ha den framme

Sladdlösa skaftdammsugare är min favorittyp av dammsugare, men jag har många av dem undanstoppade i en garderob eftersom de inte är självbärande. Om en dammsugare inte kan stå för sig själv blir förvaring ett problem. Att luta den mot en vägg eller möbler är varken optimalt eller särskilt säkert.

Visst kan vissa sladdlösa skaftdammsugare väggmonteras, men då krävs det att man borrar hål. Samsung Bespoke AI Jet Ultras All-in-One Clean Station är en riktig välsignelse här, eftersom den ger dammsugaren en självklar plats att stå på – helt utan minsta gör-det-själv-projekt.

Faktum är att jag aldrig skulle drömma om att gömma undan Samsung Bespoke AI Jet Ultra i en garderob – den står istället synligt placerad i sidokorridoren. Designen är så genomtänkt att den inte tar upp mycket plats, den svarta satinfinishen är otroligt snygg, och den räfflade ytan på rengöringsstationen i synnerhet är riktigt läcker. Dammsugaren passar perfekt i stationen, och hela designen känns genomtänkt, funktionell och medveten.

#2. Den tömmer sig själv åt mig

Som namnet antyder gör All-in-One Clean Station mer än att bara fungera som förvaring. När jag sätter dammsugaren i dockan tömmer stationen automatiskt innehållet i dammbehållaren ner i en dammpåse. I appen kan jag välja mellan en kort (8–10 sekunder), normal (12–14 sekunder) eller lång (20–22 sekunder) tömning. Jag uppskattar verkligen att slippa röra dammbehållaren över huvud taget. Dammsugaren laddas dessutom automatiskt medan den står i stationen.

#3. Jag behöver aldrig felsöka problem

Samsung Bespoke AI Jet Ultra har en lättläst och användarvänlig display som visar laddningsstatus, tillsammans med annan användbar information som vilket sug-läge som är valt. Men den gör mer än så: den visar även tydliga varningsmeddelanden om till exempel något har fastnat i borsten eller munstycket, om det tvättbara mikrofiltret inte sitter korrekt, om filtret behöver rengöras, om dammbehållaren inte är ordentligt stängd – och mycket mer. Det betyder att jag slipper slösa tid på att gissa varför dammsugaren inte fungerar som den ska.

Som jag nämnt tidigare följer det även med en tillhörande app, som ger ännu mer insyn. Där kan jag se laddningsstatus, när dammbehållaren senast tömdes och justera olika inställningar. Jag kan till exempel ändra effektläge, hur länge tömningen ska pågå, samt slå av eller på dammsugarens skärm och batterilampor när den står i rengöringsstationen.

#4. Batteritiden är fantastisk

Sladdlösa skaftdammsugare är ökända för sin begränsade batteritid. Många klarar 40 till 60 minuters städning innan det är dags att avbryta och ladda batteriet, vilket ofta innebär flera timmars väntan. Samsung Bespoke AI Jet Ultra levererar däremot hela 100 minuters städtid på ett batteri. Och om inte det vore nog ingår även ett extra batteri med en drifttid på 60 minuter.

Sugkraften i Samsung Bespoke AI Jet Ultra är också rejält imponerande. Den 400 W starka sugmotorn gör ett utmärkt jobb med att få bort smuts och skräp. Jag föredrar att använda AI-läget, som automatiskt justerar sugkraften beroende på vilken yta och miljö dammsugaren används i, men det finns flera andra lägen att välja mellan också.

#5. Designen är extremt mångsidig

Samsung Bespoke AI Jet Ultra har ett teleskopiskt rör som kan justeras i höjd, vilket gör att både långa och korta användare kan hitta en bekväm arbetsställning. Det justerbara röret gör det enkelt för mig att rengöra ventilationsöppningar i taket, persienner och andra ytor som kräver att man når högt upp.

Jag kan också ta loss teleskopröret och använda huvudenheten som en handdammsugare, genom att välja ett passande munstycke. Kombinationsmunstycket är perfekt för att få bort damm från gardiner och möbler. Det förlängda fogmunstycket är idealiskt för trånga utrymmen, som längs sidan av kylskåpet eller i hörn. Pet Tool+ är dessutom utmärkt för att ta bort djurhår från stoppade möbler och andra ytor.

Jag ska erkänna att flera av funktionerna i Samsung Bespoke AI Jet Ultra också finns hos andra dammsugare. En modell kan ha en rengöringsstation, en annan ett justerbart teleskoprör, och en tredje lång batteritid. Men Samsung Bespoke AI Jet Ultra kombinerar allt detta i en och samma produkt, vilket gör att jag slipper kompromissa och välja bort viktiga funktioner. Och det är exakt därför den är den bästa prylen jag har testat i år.

När jag försöker förutse hur Android-telefoner kommer att se ut 2026 tittar jag inte på fjolårets telefoner – jag tittar på de bästa telefonerna från 2024. Telefoner har generellt en utvecklingscykel på runt 18 månader, så årets nya modeller kommer att vara påverkade av den bästa telefonen från andra halvan av 2024 – iPhone 16 Pro. Den modellen stod för stora innovationer från Apple, och det är i år jag hoppas få se Android till slut sno en stor funktion som Apple misslyckades med.

iPhonen förändras inte ofta, så att lägga till eller ta bort en knapp är en stor grej. Större iPhone-omdesigner sker vanligtvis med minst fem års mellanrum. iPhone 4 förfinade designen. iPhone X tog till slut bort hemknappen. Sedan ändrade iPhone 15 Pro ljud-switchen till en Action-knapp.

Ingen av de förändringarna gjorde mig lika exalterad som ryktena 2024. iPhone 16 Pro introducerade Camera Control. Jag hade hoppats på en riktig kameraknapp på en telefon i åratal, till och med årtionden – en riktig avtryckarknapp hade varit precis det som behövdes för att förbättra mobilfotografering.

Tyvärr levde det Apple levererade 2024 inte upp till mina förväntningar. Camera Control är ett fiasko. Jag använder den aldrig – åtminstone inte med flit. Jag råkar trycka på den varje dag. Om den hade fungerat som jag hoppades hade jag använt den ofta, men Apple misslyckades med att leverera en riktig avtryckarknapp.

Så här borde Camera Control-knappen fungera

När du använder en riktig kamera fungerar avtryckarknappen så här: först håller du ner knappen halvvägs tills du känner ett visst motstånd. Att trycka knappen halvvägs talar om för kameran att fokusera. Sedan trycker du hela vägen för att ta bilden.

Det är så Apples Camera Control-knapp borde fungera. Det gör den inte, och därför får du inte den största fördelen med en avtryckarknapp: stabilitet.

Händer rör sig och skakar. Kameror tar bilder med slutartider som är en bråkdel av en sekund – 1/30 sekund är en relativt långsam slutartid, så lite rörelse märks inte. Men att trycka på den skärmbaserade avtryckarknappen får telefonen att röra sig mer än bara lite.

Istället för en avtryckarknapp får vi … zoomkontroller?

Tillbaka till iPhone 16 Pro. Ryktena om Camera Control-knappen cirkulerade i månader i förväg, och jag hoppades att det skulle bli en riktig avtryckarknapp – tryck halvvägs för fokus, tryck lite till för att ta bilden. Det var inte ens i närheten av det. Vid lanseringen var fokus inte ens en av funktionerna i Camera Control, utan lades till senare. Vid det laget hade jag redan gett upp på Apples misslyckade knapp.

Vad gör Camera Control i stället? Ingenting jag bryr mig om. Du kan använda den för att zooma in och ut, justera exponeringsinställningar eller växla mellan kameralinser. Den kan också justera stilen på konstiga, Apple-specifika sätt som är svåra att förklara. Alla de här verktygen är rena utfyllnaden jämfört med att ha en riktig avtryckarknapp som faktiskt hjälper till att stabilisera fokus.

Jag har stora förhoppningar om att Android-tillverkare kommer att göra det här rätt. Google överraskade oss i år genom att lägga till MagSafe-kompatibla magneter i Google Pixel 10. Jag skulle gärna se att de tar ytterligare inspiration från Apple och snor kameraknappen – men gör det på rätt sätt. Jag kan också tänka mig att OnePlus gör en avtryckarknapp till en nyckelfunktion i en kommande OnePlus 16, även om vi inte kommer att få se den telefonen förrän i slutet av 2026.

Samsung borde återuppliva sina klassiska hybridlösningar

Jag är kanske ännu mer hoppfull om att Samsung hoppar på kameraknappståget, eftersom Samsung faktiskt vet hur en telefon och en kamera kan fungera tillsammans. När Samsung hade en egen kameradivision som tillverkade fristående kameror (de gör fortfarande sensorer och andra kamerakomponenter) skapade de en kombinationsenhet som i praktiken satte en riktig kamera, med bra zoomomfång, på baksidan av en Galaxy S-telefon.

Den första av dessa var Samsung Galaxy Camera. Den var stor och klumpig, men ett otroligt innovativt sätt att dela digitala bilder under de tidiga åren av sociala nätverk. Uppföljaren var Galaxy S4 Zoom. Den var dyr, men fortfarande ett coolt koncept. Den gav Galaxy-användare en riktig zoomkamera, med ett stort utskjutande objektiv, som gick att bära i fickan.

Samsung vet hur man kombinerar kamera och telefon på rätt sätt – bättre än Apple. Jag skulle älska att se en Galaxy S26 Ultra med en riktig avtryckarknapp – en som jag kan trycka halvvägs för att fokusera och sedan klämma till för att ta bilden. Jag skulle bli ännu mer exalterad av att se en Galaxy S26 Zoom som återupplivar hybridkonceptet, men byggd på dagens betydligt mer högkvalitativa Samsung Galaxy-telefoner.

OnePlus 15 är en perfekt telefon, sett till betyget jag gav i min recension, och jag kunde faktiskt inte begära mer. Den överträffade mina förväntningar inom viktiga områden som skärmkvalitet, batteritid och övergripande prestanda. Visst finns det telefoner som är bättre inom enskilda punkter, men ingen som är bättre på allt.

Galaxy S26 kommer inte att vara Samsungs bästa telefon någonsin – det skulle ju innebära att ingen skulle köpa Galaxy S26 Ultra. Men kan Galaxy S26 Ultra bli en perfekt telefon, med full pott 5/5 på TechRadar? För att nå dit tycker jag inte att Samsung bara ska kopiera det OnePlus gör bäst, eftersom Samsung redan gör mycket av det där ganska bra.

OnePlus 15 satsade på tålighet och batteri

Både OnePlus 13 och OnePlus 15 har visat sig vara de mest tåliga vanliga telefonerna du kan köpa – alltså inte bygg- eller militärklassade modeller. De klarar till och med heta vattenstrålar under en tur i diskmaskinen. Samsungs telefoner är nästan lika tåliga, men att ta det där extra steget skulle hjälpa till att minska gapet i designbetyg.

Samsungs telefoner är kanske inte lika extrema som OnePlus 15 när det gäller tålighet, men de hör fortfarande till de mest robusta du kan köpa. Galaxy S25 Ultra är vattentålig ända ner till S Pen-stylusen, som kan sänkas ner i vatten utan problem, även om pennfacket skulle fyllas med vatten. Ultran överlever förmodligen inte en diskmaskin, men det är inte heller så jag tvättar mina telefoner.

Batteritiden blir en större utmaning för Samsung, eftersom OnePlus använder en ny solid state-batteriteknik som de flesta stora tillverkare hittills har ignorerat. Samsungs telefoner har bra batteritid, men OnePlus 15 levererar flera timmar mer skärmtid i våra tester i Future Labs.

OnePlus må vara batterikungen, men Samsung är en stark tvåa, och Galaxy S25 Ultra imponerade verkligen på mig när det gäller uthållighet. De senaste Qualcomm Snapdragon 8 Elite-chippen, inklusive det nyare Snapdragon 8 Elite Gen 5, har visat sig vara extremt energieffektiva.

Galaxy S25 Ultra klarade mer än 18,5 timmar i våra batteritester. Det är längre än Apple iPhone 17 Pro Max och nästan alla andra Android-telefoner som kommit före. Det är inte lika häpnadsväckande som OnePlus 15 med sina 26,5 timmar skärmtid, men det är fortfarande ett starkt andraplatsresultat och mer än tillräckligt för att klara en hel dag med intensiv användning.

OnePlus 15 laddar dessutom betydligt snabbare än någon Samsung-telefon. Med 80 W trådbunden laddning och imponerande 50 W trådlös laddning är OnePlus 15 redo för en ny arbetsdag medan Galaxy S25 fortfarande kämpar för att ta sig igenom de sista timmarna före läggdags. Om Samsung vill matcha OnePlus 15:s batteribetyg behöver företaget erbjuda snabbare laddning än på någon tidigare Samsung-telefon.

Samsung borde förbättra det Samsung alltid har behövt förbättra

Var kan Samsung bli bättre, om inte när det gäller tålighet och batteritid? För det första börjar designen på Galaxy S25 kännas lite daterad. Galaxy S25 Ultra ser mer ut som den sista Galaxy Note än som en helt ny telefon. Jag vill se en rejäl designuppdatering för hela Galaxy S26-serien.

Samsung behöver ännu större förbättringar på mjukvarusidan. Samsungs nuvarande One UI-berättelse är en berg-och-dalbana av toppar och dalar. Telefonerna är packade med alldeles för många funktioner.

Det betyder att du får fantastiska verktyg som Samsung DeX, som i praktiken förvandlar telefonens gränssnitt till en bärbar dator när du kopplar in skärm och tangentbord. Du får marknadens bästa multitasking och mängder av användbara produktivitetsfunktioner. Du kan låta appar poppa upp, fästa mot kanterna, försvinna in i en bubbla eller flyta ovanpå allt annat.

Men det betyder också att Samsung-telefoner kan bli svårhanterliga. Andra funktioner kan vara gömda, begravda djupt i undermenyer eller helt enkelt svåra att hitta. Grundläggande appar finns dessutom i dubbla versioner utan någon uppenbar anledning – Samsung-telefoner har två webbläsare, två bildgallerier och två appbutiker, bland annat. Det är en för mycket av allt.

Samsung behöver offra en del av den här ambitionen till förmån för användbarhet. Genom att fokusera på hårdvarudesign under de kommande generationerna och införa ett stopp för mjukvarubloat skulle funktionerna kunna halveras – och Samsung skulle ändå fortsätta göra de mest funktionsspäckade telefonerna man kan tänka sig.

Samsung kan göra en perfekt telefon, precis som OnePlus, men inte genom att göra det OnePlus är bäst på. Samsung är redan extremt bra på mycket. Nu behöver företaget skala bort och förfina. Den perfekta telefonen finns redan gömd i Galaxy S25 Ultra – om Samsung bara tog bort krånglet och lämnade kvar de delar jag gillar mest.

Om du har läst TechRadar länge vet du att jag tidigare har skrivit om hur bra YouTube Premium faktiskt är. Det är förmodligen den sista digitala prenumerationen jag skulle säga upp, och det inkluderar både Netflix och min Google-molnlagring – så mycket värde får jag ut av mina 149 kronor i månaden.

Jag tänker inte gå igenom allt jag älskar med YouTube Premium igen, men att slippa se en enda annons förändrar verkligen hela tittarupplevelsen. Testa en gratis provperiod eller använd tjänsten i en månad så förstår du vad jag menar. När man sedan går tillbaka till den annonsfinansierade versionen känns det extremt störande.

Det finns också en rad extra bonusar, som möjligheten att ladda ner videor till enheter för offline-visning, och bakgrundsuppspelning på mobilen, så att du kan fortsätta lyssna på videor medan du använder andra appar. Dessutom ingår YouTube Music Premium, så du behöver egentligen ingen separat musiktjänst.

Men det betyder inte att YouTube Premium är perfekt – inte än – och jag har några önskemål som skulle göra tjänsten ännu mer attraktiv och kanske locka ytterligare en våg av prenumeranter. Om någon från YouTube-teamet råkar läsa detta, här är vad jag gärna skulle vilja se.

1. Ett riktigt inkognitoläge

Att växla till inkognitoläge på webbläsarnivå är ett väldigt smidigt sätt att titta på videor utan att lämna spår i visningshistoriken eller rekommendationerna, men om du är YouTube Premium-prenumerant märker du snabbt ett problem: annonserna kommer tillbaka. Det gäller även inkognitoläget som finns inbyggt som alternativ i Android- och iOS-apparna.

Om jag betalar för YouTube Premium vill jag inte se annonser, inte ens i inkognitoläge. Det här är en funktion som borde finnas både på dator och mobil för prenumeranter. Då kan jag till exempel ha lugna lo-fi-beats i bakgrunden hela dagen när jag jobbar, utan att sedan få en massa liknande videor i mina rekommendationer.

2. Mer detaljerad tittarstatistik

Jag är ett stort fan av statistik i alla former och YouTube Recap som introducerades för första gången i år är definitivt en intressant tillbakablick på de senaste 12 månadernas tittande på plattformen. Den är tillgänglig för alla, oavsett om man är Premium-prenumerant eller inte, och ger en snabb och enkel översikt över vilka kanaler och typer av videor man har tittat mest på.

Men jag vill se mycket mer. Vilka tider på dygnet tittar jag oftast? Vid vilken punkt i videor brukar jag sluta titta? Hur många videor har jag sett i 1,5x-hastighet i år? Bättre analys av själva videorna vore också välkommet, till exempel när jag senast såg en video och hur många gånger jag har sett den.

3. Gör YouTube till Plex

Kanske är jag bara girig nu, men jag skulle vilja att YouTube Premium-prenumeranter fick möjlighet att lägga till egna videor och streama dem till alla sina enheter via webben, så att YouTube fungerar mer som Plex eller Jellyfin. Möjligheten att importera lokala filer finns redan i musiktjänster som Spotify och YouTube Music.

Du kan redan till viss del göra detta på YouTube – uppladdningsfunktionen finns ju där på alla enheter – men fler Plex-liknande funktioner vore användbara. Till exempel bättre möjligheter att kategorisera och sortera videor, samt mer avancerad innehållstagging, ungefär som de alternativ du får när du köper filmer och serier digitalt via YouTube.

4. Enklare verktyg för klippning och delning

Folk älskar att dela klipp online och verktyg som Netflix Moments gör det enklare än någonsin. Så varför inte erbjuda förbättrade klipp- och delningsverktyg för YouTube Premium-prenumeranter? Jag skulle gärna vilja kunna klippa ut en sektion av en video – en podcast, film, serie eller något annat – och snabbt dela den via YouTube eller ett kopplat socialt konto.

Hur vore det att kunna markera min favoritdel av en film eller serie, göra den till en YouTube Short och lägga till lite egen kommentar ovanpå? Användare gör redan detta över hela YouTube och sociala medier. Men i dagsläget krävs en rad tredjepartsverktyg och en hel del tid och arbete för att få det gjort.

5. Fler anpassningar för videor

Mängden webbläsartillägg för YouTube som finns tillgängliga är ett tydligt bevis på hur gärna användare vill kunna justera både utseendet och funktionaliteten i YouTube. Det här är ytterligare ett område där jag tycker att standardupplevelsen kan bli bättre – YouTube borde själva integrera betydligt fler av dessa anpassningar.

Med tillägg kan du till exempel se mer detaljerad statistik om videokvalitet, justera hur looping fungerar och ändra vilka andra element som visas runt videorna, inklusive rekommendationer. Bakgrundsdämpning, blåljusfilter, inbyggda transkriptioner, fler tangentbordsgenvägar och mycket mer – potentialen är enorm.

Designen på dammsugare håller på att spåra ur en aning. Med ett dedikerat team av dammsugarrecensenter som ansvarar för TechRadars officiella topplista över de bästa dammsugarna, tillbringar vi mycket tid med att testa olika modeller med olika funktioner. Därför vet vi vilka tillägg som faktiskt gör skillnad i städrutinen och vilka som mest är onödiga gimmickar.

I den här artikeln har vi listat de funktioner du bör prioritera när du väljer dammsugare och de du i stort sett kan bortse från. Vi har valt att fokusera enbart på golvmunstyckets funktioner här, eftersom en genomgång av hela dammsugaren skulle bli alldeles för omfattande för en enda artikel. Här är vår officiella lista över funktioner i dammsugarmunstycken, rankade från nödvändiga till onödiga.

Funktioner i dammsugarmunstycken – nödvändiga

En trasselfri borstrulle

Om du bor med någon som har långt hår behöver du ett golvmunstycke med trasselfri design. Vi menar inte hår i Rapunzel-längd, men om det är hår som man klipper med sax i stället för trimmer bör detta prioriteras.

På äldre dammsugare fick håret i princip sköta sig självt, vilket nästan alltid innebar att det lindades runt borstrullen som ett tjockt, mysigt hårtäcke. Efter varje städning fick man ta fram en sax och hacka bort håret. Inte optimalt.

Den goda nyheten är att de flesta moderna dammsugare inte har det här problemet. De har i regel en trasselfri borstrulle som standard och i stort sett alla vi har testat fungerar bra. Tillvägagångssätten varierar mellan olika varumärken, så det finns inget specifikt att leta efter utöver någon form av hänvisning till att den är ”anti-tangle” i produktbeskrivningen.

Dyson har tagit fram en särskild metod där företaget i sina allra senaste dammsugare använder avsmalnande, konformade rullar i stället för raka. Det fungerar bra men har en olycklig bieffekt som vi tar upp i nästa punkt, vilket gör att det kan vara värt att undvika.

En rak framkant

Det här är en nischad detalj men underskatta inte vikten av en rak framkant på golvmunstycket. Så vitt vi vet är det bara Dysons senaste modeller som saknar detta, eftersom varumärket har använt konformade rullar och därmed gett dammsugarens framkant en lätt spetsig form.

En vinklad kant innebär att du inte kan få dammsugaren helt intill rummets golvlister, där damm ofta samlas. Att gå in från sidan kan lösa problemet men det är inte alltid möjligt. En sidokommentar här är att det också är värt att leta efter ett golvmunstycke med relativt smala ytterkanter, så att sugområdet kan komma riktigt nära rummets kanter.

Ett reglage för luftintag

Om du har mattor, särskilt mattor med lång lugg, i hemmet bör du leta efter en dammsugare med ett justerbart reglage för luftintaget på golvmunstycket. Om du upplever att dammsugaren är för tung att skjuta på djupa mattor kan du öppna reglaget för att släppa in mer luft och därmed lätta på undertrycket i sugkammaren. Detta kan vara avgörande för om en dammsugare fungerar bra på mattor eller inte. På andra golvtyper kan du vilja stänga reglaget för att täta sugområdet mer och öka upptaget av partiklar.

Funktioner i dammsugarmunstycken: trevligt att ha

Lampor

Lampor blir allt vanligare på dammsugare men kvaliteten och nyttan varierar kraftigt mellan olika modeller. Ett riktigt bra set med lampor kastar tydliga skuggor på även de minsta dammpartiklarna så att du kan säkerställa en grundlig städning. De är främst till för användning på hårda golv men kan även ha viss nytta på mattor.

De varumärken med de bästa lamprona vi har testat är Dyson, där de ingår på golvmunstycken på dammsugare som V15 Detect och Gen5detect, samt Roborock, som på modeller som Roborock H60 Hub Ultra. Båda använder limegröna ljus som gör ett utmärkt jobb med att belysa damm.

I andra änden av skalan finns vanliga vita lampor som inte gör mycket mer än att lysa upp mörka hörn. De är hyfsat användbara men ingen riktig gamechanger. Se Dreame R20 och Shark Detect Pro som exempel.

En bakåtrengörande design

Vi skulle faktiskt gärna placera denna under ”nödvändiga” men eftersom den i skrivande stund är exklusiv för en specifik Shark-serie känns det orättvist. I praktiken har Shark på sina PowerDetect Cordless- och PowerDetect Upright-dammsugare lagt till en klaff på baksidan av golvmunstycket som lyfts när dammsugaren dras bakåt.

Detta gör att partiklar kan passera under golvmunstycket och in i sugområdet i stället för att samlas bakom munstycket, vilket sker med i stort sett alla andra dammsugare vi har använt. Det är en relativt enkel funktion som fungerar väldigt bra i praktiken och som gör stor skillnad för hur effektivt dammsugaren kan städa, särskilt på hårda golv.

Funktioner i dammsugarmunstycken: troligen onödiga

Kantbaserad justering av sugkraft

Även detta är exklusivt för Shark men den här gången känns det betydligt mer som en gimmick. Flera av de bästa Shark-dammsugarna har en funktion som kallas EdgeDetect där dammsugaren enligt uppgift ska öka sugkraften endast på den sida av golvmunstycket som närmar sig rummets kant.

Vi är lite skeptiska till hur detta ens skulle fungera, är det verkligen möjligt att erbjuda olika sugstyrkor inom ett och samma golvmunstycke. Även bortsett från det känns funktionen överdriven. Saker som ett smalt golvmunstycke som kan komma riktigt nära rummets kanter är betydligt viktigare.

Generellt sett anser vi inte att automatisk justering av sugkraft är strikt nödvändig men om du ändå ska välja det är justering baserad på golvtyp det som kommer att göra störst skillnad för din städrutin.

Jag har testat robotdammsugare i alla möjliga former, storlekar och prisklasser, och med alla typer av specifikationer. Men hur mycket sugkraft behöver du egentligen i en robotdammsugare, och vilka specifikationer är värda att kolla efter?

Robotdammsugares sugkraft mäts i Pascal (Pa). De billigaste modellerna på marknaden kan hamna runt 3 000 Pa. I mellanklassen ligger de ofta på 5 000–9 000 Pa. Fram tills nyligen var den absolut högsta siffran jag såg ungefär 10 000 Pa.

Under de senaste 12 månaderna har siffrorna däremot skenat. Flera tillverkare inledde 2025 med flaggskeppsmodeller som låg på 20 000 Pa, och de allra senaste modellerna når uppåt 30 000 Pa. Lustigt nog, som ansvarig för TechRadars guide över bästa robotdammsugare och som testare av många av dessa nya modeller, har jag inte sett någon 2x eller 3x förbättring i faktisk städprestanda – men jag kommer tillbaka till det strax.

Vilken miniminivå bör du titta efter? Jag tycker runt 5 000 Pa, eller 6 000 Pa om du vill ha något som klarar mycket djurhår. Det är såklart ingen garanti för fantastisk städning, men risken att bli besviken är större om du går lägre.

Jag har testat flera mycket kompetenta robotdammsugare som ligger just runt den nivån. Och det positiva är att eftersom tillverkare tävlar om att skryta med allt högre siffror, finns det ofta riktigt bra erbjudanden på modeller som inte ser lika imponerande ut på pappret.

Men som jag redan antytt – bortom den nivån tycker jag att det exakta antalet Pascal en robotdammsugare har är långt ifrån det viktigaste. Här är tre anledningar till varför du inte bör lägga för stor vikt vid en robotdammsugares sugkraft …

1. Specificerade siffror gäller alltid det starkaste läget

Precis som med alla dammsugare gäller de angivna sugsiffrorna för det högsta effektläget. Har du en enklare robotdammsugare med bara tre eller fyra nivåer kanske du ofta väljer ett av de starkare lägena, men generellt sett är toppnivån inte den som de flesta använder till vardags. Det gäller särskilt om dammsugaren har mängder av nivåer och den högsta heter något i stil med ”Super Max Ultra TURBO+” och uppenbart är tänkt för extrema situationer.

Det här är inte lika problematiskt för robotmodeller som för sladdlösa dammsugare, där en av anledningarna till att undvika de starkaste lägena är att de tömmer batteriet snabbt. Om en robotdammsugare håller på att få slut på ström kör den bara tillbaka till dockan, laddar upp och fortsätter sedan där den slutade. Det innebär minimala avbrott för dig … så länge du inte har bråttom, förstås.

Notera dock att en allmän regel för sladdlösa dammsugare är att de allra starkaste lägena är designade för att användas sparsamt – inte som standard. Överanvändning kan leda till att batteriet åldras snabbare.

2. Högre specifikationer betyder inte alltid bättre städning

Enligt min erfarenhet är det långt ifrån självklart att robotdammsugare med de högsta Pascal-siffrorna också är de som städar bäst. Och det är definitivt inte så att en modell med exempelvis 16 000 Pa städar dubbelt så bra som en med 8 000 Pa. Baserat på mina tester är skillnaden i faktisk städkraft ofta väldigt liten när man kommer upp i de riktigt höga nivåerna (10 000 Pa eller mer).

Roborock Q5 Pro+ har bara 5 000 Pa, men seglade genom våra TechRadar-tester och fick mycket beröm av vår recensent (som har testat några av de mest överdrivet kraftfulla modellerna på marknaden). Det är en av de bästa billiga robotdammsugarna du kan köpa. Roborock Saros Z70 har 22 000 Pa och gjorde också bra ifrån sig, men lyckades ändå inte få upp allt.

Det finns många andra faktorer som påverkar hur bra en robotdammsugare städar. Utformningen och bredden på huvudborsten och själva insuget är avgörande, men även exakt navigering och en effektiv sidoborste är viktiga. Det hjälper inte att erbjuda episk sugkraft om roboten bara täcker halva golvytan.

3. Robotdammsugare är helt enkelt inte byggda för djupstädning

Min åsikt är att oavsett hur mycket sugkraft du trycker in i en robotdammsugare så är det ändå inte rätt verktyg för en riktig djupstädning. Då behöver du en av de bästa sladdlösa dammsugarna – eller om du verkligen vill ta i, en modell med sladd.

Robotdammsugare fungerar bäst för ”lite och ofta”-städning. De kan köra flera gånger i veckan – eller dagligen om du vill – och hjälper dig att hålla efter så att smuts och damm aldrig hinner byggas upp. Och allt detta sker med i princip noll tid och ansträngning från dig. Det är här robotdammsugare briljerar. Och med det i åtanke är jag inte säker på att tillverkarnas nuvarande fixering vid sugspecifikationer är den riktning de borde lägga all sin energi på.