De'Longhi Dedica Style är en fantastisk liten espressomaskin som länge har haft en plats i vår topplista över de bästa kaffemaskinerna, tack vare sin kompakta design, sitt plånboksvänliga pris och sina genomgående utmärkta resultat. Det är ett riktigt bra alternativ för nybörjare, så när jag fick chansen att testa dess nya syskon, den lika nätta De'Longhi Dedica Duo, tog jag chansen direkt. Jag kommer att återkomma med en fullständig recension snart, men mitt första intryck är att den nya versionen faktiskt är ännu bättre.

Den största skillnaden mellan Dedica Style och Duo är att den senare (precis som många av de bästa espressomaskinerna jag har testat i år) kan extrahera kaffe med antingen varmt eller kallt vatten. Det innebär att du också kan använda den för att göra iskaffe när du behöver svalka dig.

Till skillnad från vissa maskiner jag har använt på sistone använder den riktig kallextraktion, vilket tar ganska lång tid men ger betydligt bättre smak än att bara hälla en shot varm espresso över is och nöja sig med det. Precis som den betydligt, betydligt dyrare Jura J10 låter den nya De'Longhi-maskinen det malda kaffet genomgå en längre förinfusion innan den pressar kallt vatten genom kaffet i pulser. Resultatet? Utsökt och mjukt, även när jag använde ett mellan- till mörkrostat kaffe. Om det inte redan hade varit eftermiddag skulle jag göra en till på en gång.

Även extraktionen med varmt vatten är utmärkt. Casabrews 5418 Pro, som jag recenserade häromveckan, var så ojämn i sina resultat att jag började ifrågasätta om jag över huvud taget visste hur man gör espresso. Men Dedica Duo återställde mitt förtroende för mina egna färdigheter. Det tar en liten stund för maskinen att värmas upp, men när den väl är redo och espressoknapparna på ovansidan lyser kan du känna dig trygg med att du kommer att få en riktigt bra espresso. Jag har använt en ganska fin malningsgrad på kaffet och resultaten har varit konsekvent bra.

Det finns ingen trevägs magnetventil, så du får räkna med att det droppar lite efter att pumpen har stannat, men det är knappast hela världen.

Trots sitt relativt låga pris känns alla tillbehör till Duo betryggande robusta. Handtaget på portafiltret har en skön tyngd, precis som tampern (inga tunna, billiga plastdelar här), och De'Longhi har inte snålat genom att förvänta sig att du ska stå för din egen mjölkkanna (jag tittar på dig igen, Casabrews).

Det följer till och med med ett litet kaffemått för att dosera kaffet (ett vettigt tillbehör till en nybörjarmaskin, vars användare kanske inte har en lämplig våg) och en generös förpackning med avkalkningsmedel.

Duo finns dessutom i flera riktigt söta färger. Jag valde vitt för att undvika att den skulle skära sig mot mitt ganska knallgröna kök, men du kan också välja rostfritt stål, en mjuk salviagrön nyans eller en fin rosa färg. Alla versioner har kromade detaljer, inklusive ett snyggt räfflat vred med en härlig känsla som används för att styra ångmunstycket.

Jag kommer att tillbringa ytterligare några veckor med Dedica Duo innan jag skriver min fullständiga recension, men än så länge ser det ut som att vi kan ha en ny utmanare till titeln som den bästa lilla espressomaskinen. Det skålar jag gärna för.

Erfarenhet betyder något och ingenstans är det tydligare än hos Meta VR Glasses, som jag äntligen fick prova i morse.

De här lätta, intuitiva och uppslukande VR-glasögonen gör sig av med tyngden och den överdesignade komplexiteten hos tidigare VR-headset och headset för mixad verklighet. Resultatet är en diskret, smart, otroligt bekväm och underhållande upplevelse med en bärbar enhet som fungerar lika bra för spektakulära VR-filmer som för stora virtuella skrivbord som kan förbättra produktiviteten.

Visserligen var min genomgång av Meta VR Glasses, som kostar 1 299 dollar och väntas lanseras nästa vår (någon gång mellan april och början av juni nästa år), bara 45 minuter lång. Men det var mer än tillräckligt för att inse att Meta VR Glasses verkligen bygger på alla lärdomar från inte bara Meta Quest VR, utan också från att ha sett konkurrenter som Apple och Samsung kämpa med att locka konsumenter med imponerande, men samtidigt dyra eller något otympliga upplevelser inom mixad verklighet.

Enligt mig ger Metas beslut att flytta beräkningskraft, lagring och batteri från själva headsetet till en separat enhet på 300 gram, som kan bäras i bältet eller fickan, stora designmässiga fördelar. Glasögonen, som ser ut som ett par något överdimensionerade solglasögon, är så bekväma att jag knappt kände dem mot ansiktet. Efter 45 minuters oavbruten användning tog jag inte av mig de 100 gram lätta bågarna med någon känsla av lättnad. Snarare var jag besviken över att min alldeles för korta stund med dem var över.

Eftersom glasögonen inte behöver rymma processorer, grafikprocessorer, NPU, RAM-minne, ett tungt batteri eller ens SD-lagring kunde Meta fokusera på den grundläggande estetiken. Meta VR Glasses både ser ut och känns avskalade, men på ett positivt sätt. De är dessutom utformade för att inte stänga ute omvärlden (ett separat ljusskydd kommer att finnas som tillval), så det finns inget behov av att sätta ett par animerade, blinkande ögon på linserna.

Jag måste erkänna att jag tvivlade på att Meta VR Glasses skulle kunna erbjuda en särskilt uppslukande eller imponerande upplevelse, med tanke på vad som i princip såg ut som linser i ögonstorlek och avsaknaden av synliga kameror, både på insidan och utsidan.

Men det visade sig vara missvisande.

Exakt spårning för en uppslukande upplevelse

När jag sa att Meta tydligt har lärt sig av allt som kommit tidigare skämtade jag inte. Metoden för att konfigurera ögonspårningen var i princip densamma som när jag gjorde det på Apple Vision Pro (jag behövde dock inte justera pupillavståndet, även om det är enkelt att göra) och till viss del Galaxy XR. Du tittar på en cirkel av punkter som svävar i luften och använder sedan fingrarna för att nypa ihop och välja var och en av dem.

Det finns förstås kameror som följer dina ögon, händer och omvärlden. Jag imponerades av precisionen, som motsvarade vad jag tidigare har upplevt med Vision Pro.

När jag såg den svävande menyn för första gången blev jag också förbluffad över bildkvaliteten. (Det är värt att nämna att Meta satte in ett par magnetiska linser med styrka som var anpassade efter min syn och att dessa sannolikt kommer att lägga till omkring 150 dollar på slutpriset.) Meta anger upplösningen för Micro-OLED-skärmarna till 5K och baserat på vad jag såg tror jag på det.

Disney+, en TV-app, en VR-upplevelse med Avengers: Infinity War och ett dussintal andra appikoner svävade i luften, och varje ikon växte till när jag riktade blicken mot den.

Programvaran i Meta VR Glasses försöker inte uppfinna hjulet på nytt när det gäller mixad verklighet. Jag hade inga problem med att öppna appar, stänga dem eller flytta runt fönster. Däremot har Meta lagt till en gest som jag verkligen uppskattade: skrollning.

För att skrolla i ett fönster knöt jag handen lätt och drog sedan tummen längs sidan av pekfingret för att skrolla åt vänster, höger, uppåt eller nedåt. Jag blev förvånad över hur snabbt jag lärde mig rörelsen och jag tror att det till stor del beror på hur exakt ögon- och gestspårningen fungerar.

Mina upplevelser var begränsade till ett fåtal appar, men var och en var imponerande på sitt eget sätt.

Vi började med en VR-konsert med Billie Eilish i 8K, där jag virtuellt satt längst fram i mitten, tillräckligt nära för att kunna ta en selfie med sångerskan. Volymen var till en början lite för låg för min smak. Men jag kunde använda volymkontrollerna under den högra skalmen för att höja ljudet så mycket att det överröstade rösterna från Meta-cheferna som försökte guida mig. (De följde det jag såg via en skärmspegling till en dator i närheten – Meta VR Glasses kan också spegla bilden till din telefon.)

Sedan bytte vi till den sista, titelavgörande matchen i NBA-finalen med Knicks, vilket placerade mig precis vid sidlinjen. Vid ett tillfälle insåg jag att den nästan 360-gradiga vyn förmodligen hade filmats med en kamera som också stod nästan ute på planen. Meta berättade att de samarbetar med Kosmo (Hesai Kosmo), som använder relativt små 360-graderskameror för att fånga händelserna. När reprisen fortsatte lade jag märke till att Timothée Chalamet och Kylie Kardashian också satt vid sidlinjen. Jag vinkade, men de verkade inte lägga märke till mig.

Jag spelade ett pusselspel som heter Dragon Grove, där det, precis som man kanske kan förvänta sig, fanns en liten grön, tecknad drake som landade på min utsträckta hand och lät mig klappa honom. Det påminde mig om en liknande upplevelse med en fjäril i Vision Pro. Till lanseringen räknar Meta med att ha över 75 spel som i första hand styrs med händerna.

Meta tror att de främsta användningsområdena för Meta VR Glasses kommer att vara underhållning och produktivitet. På underhållningssidan tittade jag på Avengers: Infinity War VR Enhanced, som tar originalfilmen och piffar upp den med omslutande VR-bilder i 360 grader och till och med låter vissa karaktärer kliva ut ur den ursprungliga filmrutan. Det var häftigt, men också lite märkligt. Varför skulle en regissör som medvetet har valt att filma en scen på ett visst sätt vilja att du tittar någon annanstans än på den ursprungliga bilden? Det fick dock filmen att kännas mer som en åkattraktion på ett nöjesfält, vilket säkert kan tilltala vissa.

Business class

När det gäller produktivitet börjar Meta VR Glasses i princip där alla andra har behövt flera år för att ta sig fram. Jag hade enorma virtuella skrivbordsskärmar runt omkring mig som jag kunde flytta och ändra storlek på med hjälp av gester. Vid ett tillfälle placerade jag till och med en skärm i taket ovanför mig. Dessutom kunde jag ta vilken skärm som helst och göra den ultrabred. Det enda problemet uppstod när en skärm med programmeringskod sträckte ut texten till ett ultrabrett format som nästan var oläsligt. Det här är fortfarande programvara som inte har släppts, så buggar som denna är att vänta.

Precis som Vision Pro och Galaxy XR har Meta VR Glasses ett svävande tangentbord, men Meta har också lagt till något nytt: ett tangentbord som projiceras på en yta. För att aktivera det valde jag alternativet från det svävande tangentbordet och placerade sedan händerna på bordsskivan. Efter en snabb skanning dök ett genomskinligt tangentbord och en styrplatta upp på bordet. Jag kunde använda dem precis som ett vanligt fysiskt tangentbord och en mus. Mitt enda problem är att jag är ganska dålig på att skriva utan att titta på tangenterna och avsaknaden av fysisk återkoppling från tangenterna kan göra mitt skrivande ännu sämre.

När jag tog av mig bågarna kändes det som att jag hade tagit av mig ett par vanliga glasögon, inte ett headset som med hjälp av remmar och huvudband försöker minska belastningen på ansiktet. Jag hade inga ömma märken på näsan eller ögonbrynen.

Jag har förstås fortfarande en del frågor. Kommer konsumenterna, även med det mer överkomliga priset på 1 299 dollar, att vilja köpa dem för att få en storbildsupplevelse på flyget eller när de är ensamma hemma? (Du kommer väl knappast att sitta bredvid en familjemedlem och helt koppla bort omvärlden för att försvinna in i din egen VR-upplevelse?) Spelare, särskilt de som är trötta på att bära tunga headset, kommer säkerligen att vara intresserade av Meta VR Glasses. Däremot vet jag inte om Qualcomm Snapdragon Reality Elite-processorn (XR2 Gen 3), som enligt uppgift ska kunna köra alla appar i Quests bibliotek, har tillräckligt med kraft för att driva riktiga AAA-spel. Jag är glad att Meta har fått ordning på produktivitetsdelen, eftersom jag fortfarande tror att det kan vara det bästa användningsområdet för den här typen av bärbara enheter: kunskapsarbetare, affärsresenärer och företag.

Vem vet, kanske är Meta VR Glasses headsetet för mixad verklighet som äntligen lyckas slå igenom på konsumentmarknaden. Jag blev imponerad och jag kan knappt vänta på att få använda dem igen.

Garmin har gjort betydande framsteg inom flera olika områden av klockteknik under de senaste åren. Vi har sett hur satellitkommunikation har blivit allt vanligare i flera av de bästa Garmin-klockorna, som Garmin Fenix 9 Pro, tillsammans med imponerande framsteg inom vattentålighet för dykning och nanogjutna titanboetter. Men den verkligt stora tekniktrenden under de senaste åren? OLED.

Den första Garmin-klockan med OLED-skärm var Garmin Venu från 2019. Venu-serien har alltid fungerat som en experimentverkstad där Garmin kan testa vilka smartklocksfunktioner som bör föras vidare till företagets andra huvudserier. Det är en pionjär som ofta inte får den uppskattning den förtjänar.

Övergången till OLED tog ordentlig fart 2023 när Garmin Forerunner 965, kanske den bästa allroundklockan från Garmin i den generationen, introducerade tekniken i Forerunner-serien. Det skedde bara några månader efter att OLED-modellen Garmin Epix Gen 2 hade lanserats i slutet av 2022. Sedan dess har OLED framfart varit närmast ostoppbar.

MIP och Garmin var en gång oskiljaktiga

År 2026 är det lätt att glömma att nästan alla större Garmin-klockor för bara några år sedan hade en ganska tråkig men praktisk MIP-skärm (memory-in-pixel). Före Forerunner-modellerna med OLED, före generativ AI och före RAM-krisen var det en enklare tid inom teknikvärlden.

Nu när OLED finns överallt brukar vi vid varje större lansering kontrollera om Garmin äntligen har klippt banden helt och lämnat MIP bakom sig. Men det skedde inte med Fenix 9, vilket innebär att transflektiva skärmar kommer att finnas kvar åtminstone några år till.

Men vad skulle kunna få Garmin att överge MIP?

MIP vs OLED

”Det finns definitivt olika fördelar som vi kan erbjuda våra kunder genom att fortsätta använda en transflektiv MIP-färgskärm. Den viktigaste just nu är batteritiden”, berättade Garmins operativa chef Brad Trenkle för oss.

”Ta en produkt som Enduro. Det finns fördelar med att ha en sådan produkt som kan använda en MIP-skärm i stället för OLED, som till sin natur drar mer ström eftersom den avger ljus i stället för att reflektera det.”

När du tar med en OLED-klocka utomhus måste skärmens ljusstyrka öka kraftigt för att kompensera för det omgivande ljuset. En MIP-klocka blir däremot faktiskt lättare att läsa av, utan att behöva göra någonting alls och med knappt någon strömförbrukning.

En Fenix 9 Pro med OLED-skärm kan, som du kan se ovan, nå en ljusstyrka på upp till 3 000 nits. Det kommer alltid att kräva en hel del energi, oavsett hur mycket effektivare den underliggande OLED-paneltekniken blir.

Uthållighetens betydelse

För den typ av Garmin-användare som använder sin klocka för regelbundna löprundor och cykelturer nära hemmet är det ingen större sak. Men för riktiga äventyrare som ger sig ut på flerdagarsvandringar?

Det är inte svårt att förstå varför MIP fortfarande lockar, särskilt eftersom läget för alltid på-skärm hos Garmins OLED-klockor minskar batteritiden dramatiskt. Att bara använda klockan som en vanlig klocka kan faktiskt bli förvånansvärt energikrävande när du befinner dig utomhus en solig dag.

Det argumentet kanske dock inte håller för alltid.

”Vi ser definitivt att skillnaden minskar”, säger Trenkle. ”Den har minskat väldigt mycket, vilket är anledningen till att ni har sett batteritiden på våra OLED-produkter fortsätta förbättras generation efter generation. Men skillnaden har ännu inte försvunnit helt och jag tror definitivt inte att MIP kommer att försvinna helt förrän den gör det.”

Processen har dock redan börjat. Titta bara på Forerunner-klockorna i mellanklassen. Det finns inget MIP-alternativ bland de nya eller ens någorlunda aktuella Forerunner-modellerna, från Garmin Forerunner 70 upp till 970.

Resultatet är att MIP i praktiken har blivit nära förknippat med solcellsladdning i specialiserade modeller som Fenix 9 Pro Solar och Garmin Instinct 3 Solar. Det gör det möjligt att komma med det nästan orimligt häftiga påståendet om upp till ”obegränsad” batteritid, förutsatt att klockan tillbringar tillräckligt mycket tid utomhus i solljus.

Var är OLED-klockorna med solcellsladdning?

Det får oss att fundera på om den verkliga vändpunkten, då MIP till slut försvinner, kanske inte bara handlar om att Garmin blir ännu mer nöjda med batteritiden hos OLED-klockor, utan om när OLED framgångsrikt kan kombineras med solcellsladdning. För det har ännu inte hänt.

Vår slutsats har alltid varit att tekniken för solcellsladdning som är integrerad i skärmen på Fenix 9 Pro Solar till stor del är oförenlig med OLED, eftersom den i praktiken fångar upp ljus och omvandlar det till elektricitet. Det måste rimligen påverka skärmens bildkvalitet på något sätt.

Därför frågade vi Trenkle: kommer solcellsladdning alltid att försämra en OLED-skärm?

”Om vi ser det som ett tankeexperiment, inte nödvändigtvis”, säger Trenkle.

”Det beror på vilken solcellsteknik du använder. Garmin har använt två olika typer av solcellsteknik genom åren. Vi har använt amorft kisel och kristallint kisel. Amorft kisel kallar vi transparent, men det fungerar nästan som polariserade solglasögon.”

Det här är solcellstekniken vi pratade om tidigare, den typ som placeras ovanpå skärmen.

”Man etsar in väldigt fina linjer i det amorfa kislet och det placeras sedan ovanpå det organiska materialet, vilket naturligtvis kan försämra kvaliteten.”

”Men i några av våra nyare produkter använder vi kristallint kisel. Det är inte ett transparent kiselmaterial, utan vi gör i princip ringen runt urtavlan till en solcell. Du får en ring runt utsidan, men ingenting ligger ovanpå skärmens aktiva yta.”

Framtiden är ogenomskinlig

Kristallint kisel är det material som används i vanliga solpaneler. Vårt favoritexempel på hur det fungerar i praktiken, åtminstone i en klocka, är Garmin Instinct 3 Solar, där en relativt stor yta runt skärmen har avsatts för solcellsladdning.

Trenkle verkar dessutom antyda att det här skulle kunna vara ett fullt genomförbart sätt att introducera solcellsladdning i en OLED-klocka.

”Det handlar alltid om att hitta rätt teknik för den situation där vi vill använda den, men i det här fallet får du ingen försämring eller förlust, vare sig när det gäller reflektionsförmåga eller bildkvalitet. Ja, det skulle vara ett sätt att komma runt problemet.”

Det här är långt ifrån en bekräftelse på att Garmin kommer att lansera en OLED-klocka med solcellsladdning baserad på kristallint kisel. Men precis som OLED-teknikens förbättrade energieffektivitet ledde till att Garmin började använda den i allt fler modeller, kanske vi bara är en förbättring av solcellsladdningens effektivitet från att konceptet blir verklighet.

Det mest eftertraktade materialet för tillverkning av träningsklockor just nu är titan. Det används i flera av de bästa Garmin-klockorna, däribland Fenix 9 Pro och nu senast Garmin Marq Generation 3.

Men det visar sig att ju mer titan man använder, desto fler tekniska utmaningar uppstår.

Vi kan börja med varför titanlegeringar passar så bra för klockor. Det är egentligen ganska enkelt: titan är vanligtvis både lättare och starkare än aluminium och betydligt lättare än rostfritt stål, som ofta används i klockor tack vare sin förmåga att stå emot slitage under många år.

Rostfritt stål var tidigare ett självklart inslag i Garmins premiumsortiment, men det verkar inte längre hålla måttet. Materialet finns inte ens som alternativ i Garmin Fenix 9-serien.

Efter att ha använt mängder av Garmin-klockor i titan, plast och rostfritt stål genom åren förstår vi varför. Ju tyngre en klocka är, desto mer rörelsemängd får den när du exempelvis springer. Det gör den mindre bekväm att bära och får den att röra sig mer på handleden, vilket är dåliga nyheter för pulsmätningens tillförlitlighet.

Titanproblemet med Fenix 9

Något som däremot kan verka lite märkligt är varför även titanklockor som grundmodellen Garmin Fenix 9 fortfarande har boetter som delvis består av plast, trots att de kostar från 11 499 kronor.

Hela boettens sidovägg består av polymer, en mycket tålig form av förstärkt plast, medan ramen och bakstycket är tillverkade av titan. Du behöver uppgradera till Fenix 9 Pro, eller gå ännu längre till Marq Generation 3, för att få en boett som nästan helt består av metall.

Garmins operativa chef Brad Trenkle förklarade för oss vilka svårigheter det innebär att åstadkomma detta, vilket också hjälper till att förklara varför de här klockorna kostar så mycket.

”Det finns otroliga fördelar med att ha en titanboett, men en boett helt i metall innebär att radiosignaler inte kan ta sig ut”, säger Trenkle.

I en Garmin-klocka påverkar det allt som behöver skicka signaler genom boetten, exempelvis Bluetooth, LTE, satellitkommunikation, ANT+, NFC och Wi-Fi. Om inga signaler kan ta sig in eller ut blir en uppkopplad smartklocka i princip värdelös.

Lösningen? Man använder inte en boett helt i metall, utan gör plastdelarna som släpper igenom signalerna så diskreta och små som möjligt. Men även detta krävde särskilda tillverkningsprocesser.

”För att få ut radiosignaler måste du ha polymer där. När du lägger till polymer måste du också lägga till flera packningar”, säger Trenkle. ”När du lägger till flera packningar ökar tjockleken och plötsligt har du en tonfiskburk runt handleden. Ingen vill ha en tonfiskburk runt handleden. Det hade vi med Forerunner 201 för många år sedan. Vi vill inte gå tillbaka dit.”

Forerunner 201 lanserades 2003 och betraktas allmänt som den första löparklockan med GPS. Ja, trots att den faktiskt ser lite ut som en personsökare som monterats på ett klockarmband.

Gummiliknande packningar behövs i en Garmin-klocka eftersom vattentålighet naturligtvis är en grundläggande egenskap hos serier som Garmin Fenix 9. Det går inte att bara klämma fast relativt hård plast mellan två boettdelar av en betydligt hårdare titanlegering. Packningarna fungerar som tätningar.

Nanogjutning

Lösningen för Fenix 9 och Marq Generation 3 är en process som Trenkle kallar ”nanogjutning”, eller NMT.

”Grundidén är att sammanfoga en polymer och en metall på nanonivå”, säger Todd Register, kreativt ansvarig för Garmins Outdoor-segment.

Det låter som något hämtat direkt från Iron Man, men konceptet är faktiskt inte helt olikt den lätta finslipning du kan göra på en yta innan du målar eller limmar den.

Nanogjutning innebär att titanets yta etsas eller struktureras med extrem precision, så att polymerdelarna kan fästa betydligt bättre utan att någon packning behövs.

Vid lanseringen av Marq Generation 3 använde Garmin en bild av en titanbit förstorad 100 000 gånger för att visa hur NMT-processen fungerar.

”Om du tittar på boettens yta är den nästan helt slät. Det finns alltså inget sätt att fästa något vid metallen innan den har etsats. Men om vi tittar på ytan efter etsningen kan du omedelbart se den annorlunda struktur som uppstår. När du zoomar in ser du hur polymeren och metallboetten hakar fast i varandra på nanonivå”, säger Register.

”Du får en extremt tät och stabil sammanfogning, vilket gör att vi kan placera alla våra antenner där de behövs och samtidigt skapa en betydligt tunnare design än tidigare.”

Det här är inte en process som använder vanligt lim. I stället binds själva polymeren direkt till titanet – en riktigt elegant ingenjörslösning.

NMT-teknikens historia

Konceptet är inte nytt, inte ens inom vanlig konsumentteknik. Redan 2011 rapporterade PhoneArena om hur HTC, under sina glansdagar av experimenterande med mobilteknik, testade NMT för att effektivisera konstruktionen av sin avancerade Android-telefon HTC Sensation 4G.

Att tekniken fortfarande är relativt ovanlig är tyvärr sannolikt dåliga nyheter för den som hoppas att NMT-processer snart ska spridas till fler modeller i Garmins sortiment.

En serie som skulle passa utmärkt med en boett helt i titan är Garmin Venu. Nuvarande Venu 4 har ett bakstycke av polymer och är en av få serier som fortfarande använder en ram av rostfritt stål.

En boett helt i titan skulle fungera utmärkt för en framtida Venu 5, men samtidigt är det sista den här serien behöver ännu en rejäl prishöjning.

Garmin Venu 4 fick redan ett högre rekommenderat pris på omkring 5 500 kronor, jämfört med cirka 5 000 kronor för Venu 3 vid lanseringen. Vi är inte säkra på hur mycket mer vi skulle stå ut med att betala, än mindre den bredare gruppen klockköpare.

Efter att ha fått möjlighet att testa Garmin Marq står det dock klart att tekniken spelar en viktig roll för att skapa en dykredo klocka som inte tar alltför mycket plats på handleden, åtminstone när det gäller vikt och storlek.

När Apple presenterade watchOS 27 i juni tidigare i år var det en ny funktion som fångade mitt intresse mer än löftet om en smartare version av Siri eller en Workout Buddy som nu kunde fungera mer självständigt. Apple avslöjade nämligen att de skulle förbättra precisionen i distansmätningen under promenader och löprundor på löpband. Det görs framför allt genom förbättringar av algoritmerna som hjälper till att beräkna hur långt du rör dig när du kliver upp på löpbandet.

På Apples hemsida står det att ”förbättrade algoritmer för rörelseregistrering hjälper till att mäta distansen under löprundor och promenader på löpband mer exakt, direkt från handleden”.

Som löpare som tillbringar en hel del tid på löpbandet (och inte bara för att det har blivit kallt ute – löpband är utmärkta för specifika övningar med tempo och lutning) gillade jag tanken på att en av marknadens bästa smartklockor nu skulle kunna prestera lika bra inomhus som den redan gör utomhus. Jag har tidigare testat dess utomhusprestanda på de ökända platser längs London Marathons bana där GPS-signalen är svag.

Så har Apple faktiskt lyckats förbättra precisionen i distansmätningen för oss som springer inomhus? Under de senaste månaderna har jag testat funktionen på flera av marknadens bästa Apple Watch-modeller, inklusive Apple Watch Series 12 och Apple Watch Ultra 4, för att ta reda på det.

Så testade jag

Jag inledde mina tester med betaversionerna av watchOS 27 på Apple Watch Ultra 3 och Apple Watch Series 11. När watchOS 27 sedan släpptes till allmänheten tog jag även på mig Apple Watch Ultra 4 och Watch Series 12 för att se hur Apples senaste smartklockor presterade inomhus.

Jag har inget eget löpband (och inte heller plats för ett), så jag fick förlita mig på löpbanden på mitt gym. Jag försökte använda samma löpband under alla testpass, men det var inte alltid möjligt. Det innebar att jag sprang på löpband i varierande skick och med olika mycket slitage på löpytan, något som kan påverka hur tillförlitlig och exakt distansmätningen blir.

Med en Apple Watch på ena handleden hade jag en Coros-klocka på den andra, parkopplad med Coros Pod 2. Den här fotmonterade sensorn är utformad för att registrera bland annat distans och gav mig ytterligare en datakälla som kunde ge en mer tillförlitlig bild av hur långt jag sprang än de rörelsesensorer som vanligtvis mäter detta från handleden. Jag använde den fotmonterade sensorn som referens, på samma sätt som vi använder de bästa pulsmätarna för att kontrollera mätvärden från smartklockor.

Med klockor på handlederna och sensorn på foten genomförde jag en rad löprundor med olika tempon och distanser. Det omfattade korta testpass på 1,6 km, jämna löprundor på en timme och intervallpass där jag varierade tempot.

Jag använde samma lutning under samtliga löprundor och registrerade träningen med Apples egen app Träning. Apple rekommenderar att du registrerar en löprunda utomhus på minst 20 minuter för att kalibrera klockan och hjälpa algoritmerna att bättre förstå din steglängd, vilket i sin tur ska ge en mer exakt distansmätning. Det gjorde jag med varje Apple Watch-modell jag testade.

Resultaten

Under de första löprundorna med Apple Watch Ultra 3 och Series 11 upptäckte jag en skillnad på omkring 300 meter (0,3 km) jämfört med distanserna som löpbandet och Coros Pod 2 rapporterade. Om jag ser den skillnaden i förhållande till ett längre lopp, exempelvis ett maraton, är det en ganska liten avvikelse. Men över en kortare distans, som ett lopp på 5 km, kan det vara en skillnad som faktiskt spelar roll.

När jag gick över till att testa den offentligt tillgängliga versionen av watchOS 27 med Apple Watch Ultra 4 och Series 12 låg skillnaden mellan löpbandet och klockorna vanligtvis på omkring 200 meter. Även det är ett riktigt bra resultat och en liten avvikelse när du springer längre distanser.

Den förbättrade distansmätningen borde i teorin också ha en positiv effekt på registreringen av löptempot. Även om jag generellt sett fick liknande tempovärden som med Coros Pod 2 och löpbandet fanns det tillfällen då Apple Watch-klockorna verkade ha svårt att registrera snabbare partier under vissa träningspass. Det märktes framför allt under intervallträning.

Det är också ett område där löpband generellt kan ha problem och jag är inte övertygad om att de olika Apple Watch-modellerna alltid lyckades registrera mitt faktiska tempo i realtid på ett tillförlitligt sätt.

Är Apple Watch tillräckligt bra för att registrera löpning inomhus?

Efter att ha genomfört över tio löprundor på löpband med flera olika Apple Watch-modeller som alla utlovar mer exakt distansmätning inomhus kan jag konstatera att klockorna aldrig visade exakt samma distans som löpbandet.

Däremot låg de inte särskilt långt ifrån. Klockorna rapporterade distanser som låg nära både löpbandets och Coros Pod 2 mätvärden, särskilt under löprundor med jämnt eller lugnare tempo. Men resultaten var aldrig helt identiska.

Precis som med de flesta klockor, och för den delen dåligt kalibrerade löpband, upplevde jag att tempomätningen ibland var missvisande. Det gjorde det mer problematiskt att använda Apple Watch under snabbare löprundor.

Jag tror faktiskt att förbättringarna av algoritmerna kommer att uppskattas mest av personer som föredrar att promenera inomhus och framför allt vill hålla koll på hur långt de går under sina promenader.

Om jag själv skulle registrera mina löprundor inomhus skulle jag fortfarande se till att genomföra den där 20 minuter långa kalibreringsrundan utomhus för att få så tillförlitliga mätvärden som möjligt.

Jag skulle också säga att en fotmonterad sensor som Coros Pod 2 eller Stryd, som registrerar dina stegdata närmare den del av kroppen som faktiskt utför rörelsen, ger bättre precision. Coros Pod 2 är visserligen knuten till Coros-klockor, men Stryd fungerar även med Apple Watch.

Det som testerna framför allt visade är att om du verkligen bryr dig om exakta distans- och tempovärden är det fortfarande bäst att ge sig ut och använda klockans inbyggda GPS. Det hjälper dessutom till att förbättra mätningarna när du sedan springer inomhus.

Apple Watch har blivit bättre, men precisionen är fortfarande inte hundraprocentig. Du bör därför se mätvärdena från löpning inomhus som en generellt tillförlitlig uppskattning, med en möjlig avvikelse på ett par hundra meter åt något håll. För de flesta som tränar kommer det att vara fullt tillräckligt.

Google Fitbit Edge är Googles senaste aktivitetsarmband och är tänkt som ett mellanting mellan det skärmlösa och superbilliga Google Fitbit Air och den fullfjädrade smartklockan Google Pixel Watch 5. Med ett svenskt pris på 1 990 kronor får du inbyggd GPS (något Air saknar) och Fitbits förbättrade automatiska aktivitetsigenkänning, tillsammans med de vanliga funktionerna som pulsmätning, sömnregistrering och uppskattad kaloriförbrukning.

Men hur exakt är den egentligen? Det är den stora frågan. Även om vi konstaterade att Google Fitbit Air levererade tillförlitliga mätvärden jämfört med Apple Watch Ultra 3 och en pulsmätare har vi tidigare haft problem med Fitbits precision. Bland annat drogs den här modellens andliga föregångare, Fitbit Charge 6, med vissa problem på det området.

Jag har bara testat Edge i ett par dagar, men ville sätta den på prov direkt. Under min första löprunda på 5 km med nya Fitbit jämförde jag statistiken från den ena handleden med en annan wearable på den andra – den avancerade Garmin Fenix 9 Pro.

Fenix 9 Pro kostar ungefär sex gånger så mycket som Google Fitbit Edge, med ett svenskt pris från cirka 12 500 kronor. Den har dessutom testats mot bröstburna pulsmätare och andra premiumklockor som Apple Watch Ultra 4 för att undersöka hur exakt den är.

Det är värt att påpeka att wearables vanligtvis behöver några dagar för att lära sig dina rörelsemönster och normala mätvärden, så jag förväntade mig vissa avvikelser i exempelvis pulsmätningen. Däremot hoppades jag att Google Fitbit Edges GPS-baserade mätningar av distans och tempo skulle ligga nära resultaten från Fenix 9 Pro. Det skulle nämligen tyda på att det lilla aktivitetsarmbandet är nästan lika exakt som den kraftfulla Fenix 9, vilket skulle göra det till ett riktigt prisvärt alternativ.

Resultaten

När jag jämför wearables under träningspass använder jag genomsnittspulsen som en bra indikator på hur exakta mätningarna är. Pulsen, som mäts med LED-baserade PPG-sensorer, är en grundläggande del av hälsomätningen i wearables och ligger till grund för allt från uppskattningar av sömnkvalitet till kaloriförbrukning.

Genomsnittspulsen, som alla wearables visar under ett träningspass, är ett utmärkt sätt att jämföra olika enheter. Även om olika enheter använder olika algoritmer och liknande lösningar, vilket kan ge variationer i graferna, är det ett gott tecken på att mätningarna överlag är tillförlitliga om två eller flera enheter visar ungefär samma genomsnittspuls.

Lyckligtvis ligger den billigare Google Fitbit Edge mycket nära Garmin Fenix 9 Pro, som jag vet är exakt tack vare tidigare tester mot pulsmätaren Frontier X2 och Apple Watch Ultra 4. Google Fitbit Edge visade en genomsnittspuls på 156 slag per minut, medan Garmin Fenix 9 Pro visade 153 slag per minut. Det är ett riktigt bra resultat för Fitbit.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om distansmätningen, som beräknar hur långt jag sprang. Under löprundan, när jag kastade ett öga på min Google Fitbit Edge, överskattade den konsekvent mitt löptempo. Den visade ofta ett tempo som var 30 sekunder per kilometer eller mer snabbare än vad min Fenix registrerade, något som också återspeglades i den slutliga distansen. Medan Google Fitbit Edge uppgav att jag hade sprungit 5,45 km, mätte Garmin Fenix 9 Pro bara 5,15 km – en skillnad på omkring 300 meter.

Det är en acceptabel avvikelse under ett längre lopp, exempelvis ett maraton (jag såg en liknande skillnad när jag sprang London Marathon med en Apple Watch och en Garmin). Men då handlade det om 300 meter över 42 kilometer, inte fem. En skillnad på 300 meter under den här löprundan motsvarar en överskattning på ungefär 6 % och jag litar mer på Garmins avancerade SatIQ-GPS med stöd för flera frekvensband än på GPS i en Fitbit för knappt 2 000 kronor.

Jag kommer att upprepa experimentet under längre löprundor, med färre träd längs vägen, för att se om avvikelsen blir mindre. För den som tränar lite mer avslappnat är det här knappast något avgörande problem, men en avvikelse på över 5 % är tillräckligt stor för att en seriös löpare ska välja en annan enhet.

Håll utkik efter fler tester och en fullständig recension av Google Fitbit Edge inom kort.

Under ett år då nästa generations RGB mini-LED nådde den breda marknaden och de bästa OLED-modellerna blev mer imponerande än någonsin när det gäller ljusstyrka och flexibilitet, är mitt val av årets TV vid TechRadar Product of the Year Awards 2026 faktiskt mellanklassmodellen LG C6 OLED.

LG C6 är den senaste modellen i LG C-serie och fick full pott med fem stjärnor i mitt test av LG C6. Den levererar allt det som alltid har gjort LG C-serie till några av marknadens bästa TV-apparater, men tar dessutom några viktiga funktioner till en helt ny nivå (mer om det längre ner).

När jag jämförde den med föregångaren, LG C5, blev jag ännu mer imponerad av C6. Den visade återigen upp stora förbättringar jämfört med föregångaren, något som faktiskt inte alltid är fallet med nya TV-modeller. Vid den tidpunkten ansåg jag att C5 var mer prisvärd, men sex månader senare har priset på C6 sjunkit rejält och nu erbjuder den fantastiskt mycket för pengarna.

Vinsten innebär faktiskt att LG återtar förstaplatsen i kategorin Årets TV för första gången sedan 2022. Samsungs QD-OLED-modell S90C i mellanklassen tog hem titeln 2023, följt av segrar för Samsungs OLED-flaggskepp S95D under 2024 och S95F förra året.

Samsung lanserade visserligen flera riktigt imponerande TV-apparater under 2026, men en av de viktigaste sakerna vi letar efter i år, kanske mer än någonsin tidigare, är prisvärdhet. Här har C6 flera viktiga egenskaper som gör den till det bästa köpet för pengarna.

Precision, ljusstyrka och prestanda

En av de stora uppgraderingarna i LG C6 är processorn. Medan tidigare generationer av C-serien har använt LG Alpha 9 har C6 utrustats med Alpha 11 AI Gen 3, LG mest kraftfulla chip och samma processor som används i flaggskeppsmodellen LG G6. Det innebär snabbare bearbetning för smidigare användning och navigering, samt förbättrade bildfunktioner som 13-bitars bildbehandling för att minska färgbandning och en uppgraderad funktion för att öka ljusstyrkan.

Men leder de här förbättringarna faktiskt till någon märkbar skillnad i praktiken? När jag jämförde C6 med C5 var svaret ett rungande ja. C6 uppmätte en maximal HDR-ljusstyrka på 1 438 nits i Filmmaker Mode med ett testfönster på 10 procent, ett tydligt steg upp från C5-modellens 1 180 nits i samma test. Den nådde dessutom 245 nits i HDR-ljusstyrka över hela skärmen, vilket var 50 nits högre än C5. Det kanske inte låter som särskilt mycket, men för en OLED-TV som måste hantera reflektioner i ljusa rum gör det en tydlig skillnad.

Vid vanligt TV-tittande märktes förbättringen av HDR-ljusstyrkan allra tydligast i scener med solnedgångar vid horisonten, exempelvis i Wicked och Top Gun: Maverick. Där hade C6 en märkbart högre maximal ljusstyrka, vilket gav mer kraftfulla HDR-högdagrar. Ljusa scener och färger såg också mer effektfulla och engagerande ut på C6, särskilt när stora vita ytor, som snö, fyllde skärmen.

Det som imponerade allra mest på mig under testerna av C6 var dock precisionen i färgtemperaturen. När jag tittade på C6 och C5 sida vid sida blev det tydligt att C5 hade en grönaktig färgton, något som tidigare har varit ett problem hos OLED-paneler. Det är inget man nödvändigtvis lägger märke till när man tittar på TV:n för sig själv, men det blir tydligt när man jämför med andra avancerade paneler.

Det syntes särskilt tydligt i The Batman, närmare bestämt i scenen efter att Batman har slagits mot ett gäng på en tunnelbaneperrong. När jag tittade på scenen på både C6 och C5 levererade båda utmärkt kontrast med välbalanserade mörka och ljusa toner. Men C6 hade en betydligt mer korrekt färgtemperatur, vilket innebar att väggarnas och perrongens gråtoner faktiskt såg grå ut, medan C5 grönaktiga ton försämrade den verklighetstrogna återgivningen något.

Utöver detta levererade C6 också kraftfullare färger som verkligen stack ut på skärmen, mer korrekta hudtoner och något mer förfinade mörka nyanser än C5. Att titta på Elemental under mina tester av C6 var en riktig höjdpunkt, eftersom filmens röda, lila, rosa och blå nyanser verkligen glänste på skärmen. C5 gjorde också ett fantastiskt jobb med den filmen, men C6 hade helt enkelt det där lilla extra.

Oslagbar prisvärdhet

C6 är absolut ingen billig TV, men en sak som C-serien alltid har varit riktigt bra på är att erbjuda mycket för pengarna. Den har en komplett uppsättning spelfunktioner och tillsammans med den snabba och följsamma prestandan är den utan tvekan en av marknadens bästa gaming-TV-apparater. Rörelsehanteringen är dessutom extremt mjuk, vilket passar perfekt för sport, och eftersom den finns i storlekar från 42 till 83 tum fungerar den i nästan alla typer av rum. Det är verkligen en TV som klarar det mesta.

Men med årets C6 hände något extra spännande med de större modellerna på 77 och 83 tum, som båda går under namnet LG C6H: de fick samma Tandem RGB OLED-panel som används i LG G6. Det bästa av allt? Det skedde utan någon prishöjning jämfört med LG C5, som använde en mindre avancerad OLED EX-panel. I de här storlekarna är LG C6 därför i praktiken nästan samma TV som LG G6, men till ett lägre pris.

När en ny TV lanseras finns det alltid en oro för prishöjningar jämfört med föregående modell, både på grund av inflation och de uppgraderingar som tillverkarna lyfter fram. Just i år har dessutom prisökningarna på teknik varit särskilt kännbara.

C6 lanserades däremot till nästan identiska priser som föregångaren och sedan dess har priserna fortsatt att sjunka.

I skrivande stund, flera månader efter lanseringen i april 2026, har 65-tums LG C6 redan sålts för så lite som 20 990 kronor hos svenska återförsäljare, jämfört med ett ordinarie pris på 29 990 kronor. Det innebär en prissänkning på hela 9 000 kronor. Med Black Friday runt hörnet lär det dessutom dyka upp ännu fler möjligheter att köpa den till ett lägre pris.

När jag väger samman den förbättrade prestandan och de nya funktionerna jämfört med föregångaren, de stabila lanseringspriserna, de uppgraderade panelerna i de större storlekarna utan extra kostnad och den fantastiska prisvärdheten, är C6 det självklara valet som årets TV för mig. Visst finns det ännu mer imponerande TV-apparater om pengar inte spelar någon roll, men under 2026 spelar priset verkligen stor roll – och ingen annan TV lyckas uppfylla alla krav, inklusive prisvärdhet, på ett lika imponerande sätt.

Apple bekräftade äntligen en av sina sämst bevarade hemligheter när företaget presenterade sin allra första MacBook Pro med pekskärm, i storlekarna 14 och 16 tum, onsdagen den 28 oktober i Los Angeles. Nyheten kommer bara några dagar efter att Apple presenterade MacBook Pro-modeller med M6-chip. Värt att notera är att de nya bärbara datorerna med PROLED-pekskärm använder Apples M5 Pro- och M5 Max-chip.

Apples VD John Ternus slösade inte mycket tid på scenen, utan presenterade snabbt de nya datorerna och gick igenom viktiga innovationer som Tandem OLED-skärmarna (PROLED) och den relativt låga vikten (1,38 kg för 14-tumsmodellen och 1,82 kg för 16-tumsmodellen). Därefter lämnade han scenen och hänvisade den samlade gruppen av journalister, analytiker, kreatörer och Apple-chefer till ett angränsande utrymme, där jag för första gången fick möjlighet att prova en MacBook med pekskärm.

Något fans har väntat på

Om du inte läser något annat i den här artikeln ska du åtminstone ta med dig detta: det kändes helt naturligt att trycka, svepa, använda trefingersgester, nypa för att zooma och göra mycket annat direkt på skärmen på en MacBook Pro. Det känns som att jag har väntat hela livet på att få göra det här på en MacBook (eller åtminstone så länge jag har använt MacBook-datorer).

Som tidigare Windows-användare, och framför allt som ett långvarigt fan av Surface Pro, är jag faktiskt ganska van vid att använda pekskärmar, även om jag kanske inte har använt någon som är riktigt lika vacker som den här.

För den som inte känner till Tandem OLED-tekniken, som Apple först introducerade med iPad Pro för några år sedan, innebär den att två ultratunna, ljusemitterande OLED-paneler placeras ovanpå varandra. Det ökar ljusstyrkan samtidigt som de otroligt djupa svarta nyanserna bevaras (och de är verkligen fantastiska). Tekniken gör det också möjligt att skapa en betydligt tunnare skärmpanel eftersom någon bakgrundsbelysning inte behövs.

Fast nu finns det faktiskt en sorts bakgrundsbelysning. Den här generationen av MacBook Pro med pekskärm markerar nämligen återkomsten för den lysande Apple-loggan på skärmens baksida. Den tänds när du öppnar datorn och släcks när du stänger den (publiken på evenemanget i Hollywood, Kalifornien, jublade över det).

Jag tillbringade mest tid med den större 16-tumsmodellen, som fortfarande har det rymliga, bakbelysta Magic Keyboard och en enorm Force Touch-styrplatta. Den sistnämnda lär faktiskt användas lite mindre nu när det finns en pekskärm bara några centimeter bort.

På vardera sidan av tangentbordet sitter ett stort högtalargaller, men jag kunde inte höra hur högtalarna lät över allt oväsen i demonstrationslokalen. Precis som tidigare MacBook Pro-modeller har datorn fortfarande en SD-kortplats, tre Thunderbolt 5-portar, en USB 4-port, HDMI och ett hörlursuttag.

I händerna kändes 16-tumsmodellen på 1,82 kg något lättare än tidigare 16-tumsmodeller av MacBook Pro, medan 14-tumsmodellen (som kanske skulle vara mitt förstahandsval) kändes riktigt lätt med sina 1,38 kg.

Rör vid den – du vet att du vill

Men nu ska vi prata om hur det faktiskt är att använda pekskärmen.

Jag provade en app för 3D-design där jag använde ett par fingrar för att rotera en modell av en man i stridsrustning och sedan ett finger för att måla delar av rustningen i guld.

Jag öppnade Kartor och använde två fingrar för att rotera kartan och sedan nypa för att zooma in och ut.

Jag använde tre fingrar för att svepa mellan olika skrivbord.

Jag kunde använda två fingrar för att ta tag i ett fönster, flytta det till ena sidan av skärmen och se hur det omedelbart placerade sig så att det fyllde halva skärmen (ja, jag har gjort något väldigt liknande på en Surface Pro).

Jag spelade piano på pekskärmen med alla fingrarna.

Inte en enda gång behövde jag tveka eller fundera över hur jag skulle göra något. Allt kändes självklart. Det blev aldrig obekvämt och armen blev aldrig trött. Med andra ord passar en pekskärm perfekt i MacBook Pro-familjen.

Däremot går det inte att vika skärmen hela vägen bakåt mot datorns undersida (något som många bärbara Windows-datorer med pekskärm klarar). Det är lite synd eftersom jag också kunde använda fingret för att måla.

På tal om det finns det inget som tyder på att MacBook Pro med pekskärm har stöd för Apple Pencil. Om jag ska vara ärlig ser jag ändå ingen större poäng med ett sådant stöd om skärmen inte åtminstone går att fälla ut helt plant.

Det finns förresten också en Dynamic Island som i princip är hämtad direkt från iPhone, men jag fick inte se den göra särskilt mycket.

När jag använde MacBook Pro med pekskärm påmindes jag inte bara om min tid med Microsoft Surface Pro, utan också om de första veckorna och till och med månaderna med MacBook efter att jag hade bytt plattform. Ja, jag kom på mig själv med att försöka trycka på MacBook-skärmen trots att den inte hade någon pekfunktion och fick lära mig att sluta med det.

Poängen är att jag använde pekskärmen på Surface Pro helt reflexmässigt och nu är jag övertygad om att jag kommer att använda den lika gärna på nya MacBook Pro med pekskärm. Det kommer du förmodligen också att göra.

Men pekskärmen kostar extra. MacBook Pro med pekskärm i 14-tumsutförande har ett svenskt startpris på 39 995 kronor, medan 16-tumsmodellen börjar på 46 995 kronor. Förbeställningarna har redan öppnat och datorerna börjar levereras den 6 november.

För Apple-fans verkar PROLED XDR-skärmen med Tandem OLED-teknik i nya MacBook Pro med pekskärm vara en gåva som bara fortsätter att ge. Den nya integrerade tekniken för pekregistrering är förstås det som har gjort pekskärmen möjlig, men den extremt tunna skärmtekniken har också möjliggjort återkomsten av en älskad MacBook-funktion.

Nya MacBook Pro med pekskärm är den första MacBook-modellen på nästan ett decennium som har en upplyst Apple-logga på baksidan. Jag har sett den i verkligheten och på något sätt ser loggan ut som polerad metall när datorn är stängd, för att sedan lysa i ett starkt vitt sken när den öppnas.

Att Apple har återinfört den lysande loggan är direkt kopplat till PROLED XDR-skärmen. Varje pixel i en OLED-panel avger sitt eget ljus, vilket innebär att det inte behövs någon bakgrundsbelysning. Även efter att Apple gjorde datorns skärmlock tunnare fanns det fortfarande lite utrymme kvar – och det visade sig vara tillräckligt för att ge Apple-loggan en egen bakgrundsbelysning.

Hur osannolikt det än låter finns det alltså nu en separat ljuskälla för loggan, men inte för resten av skärmen. Dessutom tar den inte upp något extra utrymme och förbrukar inte heller någon mätbar mängd energi.

En hyllning till fansen

Varför har Apple valt att göra det här? Företaget har inte gett någon förklaring, men det handlar sannolikt om att ge fansen något de länge har saknat.

VD John Ternus försökte faktiskt avslöja att den lysande loggan var på väg tillbaka i sin korta teaser på X, där ljus föll över loggan på en plan yta. Jag trodde helt enkelt att det var ännu ett sätt att lyfta fram Apples varumärke och den stora nyhet som väntade. Jag ska samtidigt erkänna att jag aldrig var särskilt förtjust i den gamla lysande loggan.

Mitt starkaste minne av Apple-loggan på baksidan av MacBook-datorer är faktiskt ett samtal jag hade med Ternus när han fortfarande var Apples hårdvaruchef. Då förklarade han hur Apple fräste fram en ultratunn och glänsande Apple-logga i rostfritt stål till MacBook 12 (medan resten av chassit var tillverkat av borstad aluminium). Det var en stor grej på den tiden, trots att loggan inte lyste.

När Ternus under lanseringspresentationen avslöjade att den lysande loggan skulle återvända på nya MacBook Pro (”loggan är tillbaka”) blev publiken fullständigt till sig. Det här är verkligen en stor grej.

Den upplysta loggan fyller också ett annat syfte: den signalerar omedelbart att du använder en speciell MacBook Pro – den första med pekskärm.

Vad Apple däremot inte berättar, och som förtjänar att undersökas närmare, är hur företaget har lyckats få den lysande loggan att se ut som polerad metall när datorn är stängd. Det är en ingenjörshemlighet som jag misstänker att Apples chefer och ingenjörer kommer att ta med sig i graven, även efter den oundvikliga isärplockningen av datorn.

En Google Pixel Watch Ultra? Enligt nya uppgifter överväger Google att ta fram en uppföljare till sin bästa Android-klocka från 2026 och nästa modell skulle kunna bli något i stil med Apple Watch Ultra 4, Samsung Galaxy Watch Ultra 2 och Garmin Fenix 9 Pro.

Enligt Gadgets & Wearables skickar Google ut en undersökning via sin app till ”utvalda användare” om framtiden för Pixel Watch-serien. Vi har ännu inte lyckats få tag på undersökningen, men Gadgets & Wearables uppger att användarna bland annat har fått frågor om ”huruvida de skulle vara villiga att betala extra” för en tåligare klocka och ”vad som skulle få Google Pixel Watch 5 att kännas mer premium”.

Det är en tydlig indikation på att Google överväger att lansera något i stil med Google Pixel Watch Ultra, även om den inte nödvändigtvis får just det namnet. Att företaget använder ordet ”rugged”, alltså tålig eller robust, är särskilt avslöjande. Enligt Gadgets & Wearables har Google sneglat på framgångarna för Apple Watch Ultra och Samsung Galaxy Watch Ultra och vill försöka komma med något liknande.

Problemet är bara att Pixel Watch behöver genomgå vissa förändringar innan den kan ge sig in i Ultra-segmentet. Här är tre viktiga designelement som Google behöver införa, inspireras av eller helt enkelt låna från konkurrenterna för att en framtida Pixel Watch Ultra ska kunna nämnas i samma andetag som Apple Watch Ultra 4 eller Garmin Fenix 9 Pro.

Samma typ av skärm, fast med en boettring?

De senaste generationerna av Pixel Watch har haft en välvd skärm, något som blivit ett kännetecken för klockan och dess unika, stenliknande form. Den välvda skärmen gör det enklare att snabbt läsa av information, ger en större total skärmyta för Googles designspråk Material 3 Expressive och ser dessutom riktigt snygg ut från alla vinklar.

Men vad händer om Google försöker göra Pixel Watch mer robust genom att lägga till en boettring i titan? En av de viktigaste funktionerna hos en upphöjd boettring är att skydda skärmen, särskilt på äventyrsklockor. Men när skärmen är välvd måste boettringen vara ovanligt tjock för att kunna skydda den upphöjda delen.

Samtidigt går det knappast att skapa en robust äventyrsklocka som ska tåla hårda tag om hela utsidan består av glas. Om Google verkligen vill göra Pixel Watch tåligare behöver en skyddande boettring finnas med i designen.

Ingenjörerna på Google är betydligt smartare än oss och vi är övertygade om att de kan hitta flera sätt att kombinera den välvda skärmen med en boettring. Samtidigt skulle vi inte bli förvånade om Google i slutändan väljer att överge den välvda skärmen helt för Pixel Watch Ultra.

Förbättra batteritiden

En av Pixel Watch-seriens största svagheter är den ganska mediokra batteritiden. Även om varje ny modell får mindre förbättringar innebär ambitionen att samtidigt öka klockans prestanda att batteritiden aldrig förbättras särskilt mycket. Google måste ta itu med detta om företaget vill konkurrera i Ultra-segmentet.

När Apple Watch Ultra lanserades 2022 hade den en batteritid på 36 timmar och sedan dess har den gradvis förbättrats till 50 timmar med Apple Watch Ultra 4. Samsung lyckades få upp batteritiden för Galaxy Watch Ultra 2 till 100 timmar i strömsparläge, även om de flesta användare i praktiken får ut ungefär tre dagars användning.

Samtidigt dominerar Garmin, Coros, Suunto och andra tillverkare det här området och anger ofta batteritiden för sina klockor i veckor snarare än dagar. Deras enheter är dock vanligtvis betydligt mer specialiserade och träningsinriktade än motsvarande modeller från Apple, Samsung och Google.

Google måste göra stora framsteg på det här området om företaget vill konkurrera med dyrare smartklockor. Det är troligt att en Google Pixel Watch Ultra skulle få en batteritid i nivå med Samsungs modell, alltså omkring tre till fyra dagars användning på pappret.

Men klockan måste också kunna leva upp till de siffrorna i praktiken, även under långa träningspass med multibands-GPS och alltid på-skärm aktiverade. Användare av robusta smartklockor vill knappast att deras teknik ska få slut på batteri mitt under ett ultramaraton.

Plats för fler knappar

Google Pixel Watch har en perfekt rundad och välvd form, som bara bryts av en enda digital krona. Samsung Galaxy Watch Ultra-serien var först i Samsungs sortiment med att använda en fyrkantigt rundad boett i titan, vilket gav klockan tydligare sidor och därmed naturliga platser att placera extra knappar på. Men var sjutton skulle Google kunna placera dem på klockan på bilden ovan?

Anledningen till att vi behöver fler knappar är att klockor i Ultra-klassen måste gå att använda med handskar under träning, i stället för att enbart förlita sig på pekskärmen. Det är därför de flesta Garmin-klockor har mellan två och fem knappar som gör det enklare att navigera i gränssnittet. En Google Pixel Watch Ultra skulle åtminstone behöva en extra programmerbar knapp i stil med Apples snabbknapp, och helst fler än en.

Den omdesignade boettringen måste också ta hänsyn till var knapparna ska placeras. Om Google gör klockans omgivande boett tjockare skulle resultatet kunna påminna om en Garmin Fenix eller Forerunner, alltså runda klockor med kraftiga boetter, skyddande ringar och utskjutande knappar.

Men hur gör man det samtidigt som man behåller Pixel Watch-seriens karakteristiska designspråk? Det kanske vi får reda på någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid.

Garmin Fenix 9 Pro och Apple Watch Ultra 4 är två av de bästa (och dyraste) smartklockorna som har lanserats i år. Men hur exakta är de egentligen?

Det har pratats mycket om Apples omdesignade system för hälsomätning, som enligt företaget ska vara det mest exakta någonsin i en wearable. Det mätte åtminstone min sömn tillräckligt bra. Apple säger dessutom att företaget har testat precisionen genom att jämföra resultaten med en elektrisk pulsmätare, vilket lustigt nog är precis samma metod som jag själv använder när jag testar smartklockor.

Jag bestämde mig för att ta reda på hur exakta Apples och Garmins bästa smartklockor egentligen är genom att ställa dem mot varandra i ett direkt test. Jag bar båda klockorna under en 30 minuter lång löprunda, en på varje handled. För att få ett referensvärde använde jag också en elektrisk pulsmätare med EKG-funktion på bröstet, precis som i Apples egna tester. Modellen jag använde var Frontier X2.

Löprundan var mer utmanande än vanligt eftersom rutten var väldigt kuperad, med en lång uppförsbacke ungefär halvvägs. Det fick definitivt pulsen att skjuta i höjden.

Det värde jag är mest intresserad av i den här typen av tester är genomsnittspulsen. Jag är medveten om att olika tillverkare använder olika algoritmer för att bearbeta sina mätvärden, så det går aldrig att förvänta sig att varje enskild pulsmätning ska stämma exakt överens. Det viktiga är att den wearable du använder ger konsekventa resultat och att den övergripande bilden stämmer med mätningarna från ett referensinstrument, exempelvis en elektrisk pulsmätare som bärs på bröstet. Sådana är generellt mer tillförlitliga än LED-baserade sensorer.

Ju närmare den genomsnittliga pulsen från de handledsbaserade enheterna med LED-sensorer ligger genomsnittspulsen från den elektriska pulsmätaren, desto bättre.

Generellt betraktar jag en skillnad på mindre än 5 slag per minut som en obetydlig felmarginal. Det innebär att jag utan problem skulle fortsätta använda enheten och rekommendera den till andra. En skillnad på mindre än 10 slag per minut är vanligtvis acceptabel för personer som tränar lätt eller mer sporadiskt och främst vill följa övergripande trender. Däremot skulle jag inte rekommendera en sådan enhet till träningsentusiaster som bryr sig om exempelvis pulszoner.

Men nu till resultaten – hur väl stod sig Apple Watch Ultra 4 och Garmin Fenix 9 Pro mot varandra?

Resultaten

Resultaten var utmärkta. Det är riktigt roligt att se att pulsmätaren Frontier X2, Garmin Fenix 9 Pro och Apple Watch Ultra 4 alla hamnade inom två slag per minut från varandra när det gäller genomsnittspulsen.

Från vänster till höger i skärmbilderna ovan registrerade Garmin Fenix 9 Pro en genomsnittspuls på 159 slag per minut, medan Apple Watch Ultra 4 registrerade 160 slag per minut. Frontier X2 uppmätte 158 slag per minut.

Att samtliga enheter hamnade inom 2 slag per minut från varandra är ett fantastiskt tecken på hög precision över hela linjen. Bortsett från skillnaderna i hur algoritmerna bearbetar informationen berättar alla tre enheterna samma historia om hur min kropp reagerade under det 30 minuter långa träningspasset.

Även andra mätvärden från de två klockorna är likartade. Ett exempel är kaloriförbrukningen, som kan skilja sig rejält mellan olika enheter. Här låg uppskattningarna nära varandra, med 388 respektive 375 förbrända kalorier.

Frontier X2 uppskattade också kaloriförbrukningen, men gav ett resultat som skilde sig markant från klockornas. Jag väljer dock att bortse från det eftersom klockorna samlar in betydligt mer information att basera sina beräkningar på. När det gäller Frontier X2 är det enbart pulsvärdena jag litar på i den här jämförelsen.

Jag är alltså mer än nöjd med mätvärdena från båda klockorna och kan fortsätta rekommendera dem som extremt exakta verktyg för hälso- och träningsregistrering.

Så vilken föredrar jag? Även om båda klockorna är väldigt exakta, är utvecklade för seriös träning och uthållighetsidrott samt erbjuder både dyklägen och satellitkommunikation, är de inte riktigt likvärdiga på alla områden.

Apple Watch har ett klart övertag när det gäller mjukvara, tredjepartsappar och smartklockefunktioner jämfört med Garmin Fenix 9 Pro. Garmin-klockan har däremot betydligt längre batteritid, med upp till 10 dagar jämfört med Apples 48 timmar, samt fler överlevnadsfunktioner, exempelvis en inbyggd LED-ficklampa.

Om jag skulle ge mig ut på ett äventyr som sträcker sig över flera dagar skulle jag välja Garmin varje gång. För vardagsbruk och kortare utflykter är Apple Watch däremot trevligare att använda, även om den tyvärr behöver laddas ungefär varannan dag.

Jag har sovit med Apple Watch Series 12 varje natt i en vecka. Det innebär att jag efter sju nätters kalibrering äntligen har kunnat dra nytta av den uppdaterade appen Vitalparametrar och nya Readiness Score. Klockan måste först lära sig vilka mätvärden som är normala för just dig för att kunna upptäcka avvikelser. Därför tar det en vecka innan appen Vitalparametrar kan bedöma om din hjärtfrekvensvariabilitet, andningsfrekvens, syrenivå i blodet och andra värden ligger inom ditt normala intervall.

Readiness Score är det sista värdet som blir tillgängligt. Funktionen sammanställer din sömnkvalitet utifrån dessa parametrar, jämför den med dina aktivitetsnivåer och ger dig ett värde från 1 till 10 som visar hur pigg och redo för dagen du kan förväntas vara.

Det här är första gången Apple-enheter har fått ett Readiness-värde, medan liknande funktioner sedan länge finns hos de bästa Garmin-klockorna, wearables från Samsung och Google samt många andra tillverkare. Därför ville jag naturligtvis jämföra Apples funktion med en annan wearable.

Numera använder jag oftast min Garmin Cirqa för sömnregistrering, så jag fortsatte att bära den på höger handled och Apple Watch Series 12 på vänster. Här nedanför jämför jag sömnresultaten från hela veckan för att undersöka hur väl de stämmer överens, samt mina Readiness-värden i slutet av testperioden.

Sömnresultat under veckan

Jag förväntade mig att Apple och Garmin till en början skulle ge ganska olika resultat, men att skillnaderna skulle minska under veckans gång i takt med att Apple lärde sig mer om min kropp. Det var också precis vad som hände. Apple gav den första natten ett resultat på hela 93, medan Garmin nöjde sig med betydligt dystrare 62.

Därefter kan man se i grafen ovan att båda enheterna följer samma övergripande trend: resultaten stiger gradvis under veckan, med en nedgång i mitten och ett högt resultat den sista natten.

Den största avvikelsen, bortsett från den första natten, inträffade under natt sex och jag har ingen förklaring till varför. Garmin gav mig ett resultat på hela 87, medan Apple bara registrerade 68. Skillnaden syns i graferna ovan, men jag har även sammanställt samtliga resultat i tabellen här nedanför.

Kanske kommer sådana avvikelser alltid att förekomma då och då. En studie från Terra, som utvecklar API för hälsodata, undersökte 77 000 nätters sömn med wearables från sex stora tillverkare. Forskarna fann att de flesta aktivitetsmätare är tillräckligt exakta för att ge liknande resultat när det gäller sömnlängd och övergripande trender, men att enstaka avvikelser kan uppstå på grund av skillnader i tillverkarnas sensorer och algoritmer.

Studien konstaterade att när sömnen delas upp i olika faser, som lätt sömn, djupsömn och REM-sömn, blir överensstämmelsen mellan olika wearables betydligt sämre. Vid direkta jämförelser kan de registrerade tiderna för de olika sömnfaserna skilja sig med flera timmar.

Men spelar dessa avvikelser egentligen någon statistiskt betydelsefull roll, så länge enheterna registrerar liknande trender och kommer fram till samma slutsatser?

Readiness Score

I slutet av veckan fick jag mitt första Readiness-värde från Apple. Det landade på 7 av 10, vilket innebar att jag var ”redo”, men inte nödvändigtvis helt förberedd för ett riktigt krävande träningspass.

När jag kontrollerade Garmin Connect-appen blev jag förvånad över att se ett Readiness-värde på 70 av 100. Trots vissa avvikelser under veckan hade alltså båda enheterna kommit fram till exakt samma slutsats efter en veckas oavbruten användning. Ett lyckat resultat!

Slutsats: Fokusera på trenderna

Även om det förekom vissa skillnader under veckan kom Garmin och Apple fram till samma slutsats när det gällde Readiness Score. De presenterade också sömnresultat med liknande kurvor, vilket tyder på att båda enheterna är konsekventa i sina mätningar och generellt sett ganska exakta.

Jag skulle utan problem kunna använda vilken som helst av dem för att registrera sömn, återhämtning och träning på en övergripande nivå. Skillnaderna mellan enskilda mätvärden är däremot en påminnelse om att inte fastna alltför mycket i detaljerna. Hur smarta dessa enheter än är, är de inte perfekta och deras resultat bygger på uppskattningar. Jag såg liknande skillnader i mitt test där jag jämförde Apple Watch Series 12 med Garmin Fenix 9 Pro.

Om du märker att du stressar för mycket över dina resultat eller mätvärden, eller om du känner dig annorlunda än vad klockan säger att du borde göra, bör du prioritera kroppens egna signaler framför informationen från din wearable. Var inte heller rädd för att då och då sova en natt utan att registrera sömnen, så att du slipper oroa dig över dina sömnresultat.

Efterfrågan på små eldrivna fordon har ökat i takt med att stadsgatorna blir allt mer trafikerade och förare börjar tröttna på stora, tunga SUV som inte riktigt passar in i vardagen.

Men Hedley Studios, tidigare känt som Little Car Company, har tagit tanken ett steg längre. Företaget har nämligen ägnat sig åt att skapa perfekta miniatyrkopior av några av världens mest berömda och eftertraktade bilar.

Det handlar långt ifrån bara om leksaker för vuxna som aldrig riktigt växer upp. Företaget beskriver sig självt som verksamt i ”gränslandet mellan konst och bilteknisk perfektion” och tillverkar handbyggda, eldrivna versioner av bland annat Bentley Blower, en Bugatti Type 35 i 75 procents skala och en liten Aston Martin DB5 inspirerad av James Bond.

Nu har det brittiska företaget tecknat ett samarbete med sin sjätte officiella partner, Porsche, och tagit sig an en av märkets kanske mest ikoniska modeller genom tiderna: 550 Spyder.

Den silverfärgade sportbilen från 1950-talet såg ut som en fartkula på hjul, vann sin klass på Le Mans, dominerade det ökända italienska loppet Targa Florio och blev dessvärre också den sista bilen som Hollywoodstjärnan James Dean någonsin körde.

Om vi för tillfället lämnar ”Little Bastard”, som James Deans bil kallades, åt sidan är Hedley Studios 550 J (där J står för Junior) en 2,9 meter lång och 1,2 meter bred tolkning av Porsche 550 Spyder och 550A i 80 procents skala.

Den raspiga fyrcylindriga boxermotorn på 1,5 liter har ersatts av en elektrisk drivlina på 48 volt som levererar 8 kW (11 hk) i standardutförandet och 16 kW (21 hk) med tillvalspaketet RS Pack.

Bilen tillverkas dessutom i en begränsad upplaga på endast 250 exemplar och priserna börjar på cirka 920 000 kronor, vilket gör den dyrare än många Porsche-modeller i full storlek.

Att ifrågasätta varför är nästan att missa hela poängen. Hedley Studios chef Ben Hedley berättar nämligen för mig att de flesta ägarna av de ursprungliga Porsche 550 Spyder-bilarna, som i dag är värda mångmiljonbelopp, redan har hört av sig för att få sina miniatyrversioner personligt anpassade.

Ett personligt projekt

Vi har redan konstaterat att bilarna från Hedley Studios definitivt inte är avsedda för barn. Företagets ägare avslöjar dessutom att hans skapelser för det mesta aldrig ens körs, utan bara står och ser snygga ut bredvid konstverk av Damien Hirst och exklusiva samlarbilar.

Det är lite synd, eftersom det är häpnadsväckande hur mycket arbete teamet har lagt ned på att återskapa både originalbilarnas utseende och känsla.

Porsche gav faktiskt teamet full tillgång till sina annars mycket privata arkiv, så att ingenjörerna kunde studera de ursprungliga tekniska ritningarna i detalj. De gjorde till och med en 3D-skanning av en originalbil av modellen 550A när de konstruerade chassit.

Resultatet är en kaross i kolfiber som vilar på en rörram av stål, medan Brembo-bromsar hämtade från motorcykeln Ducati Diavel står för bromskraften bakom de specialtillverkade 13-tumshjulen.

Alla bilar får justerbara coilover-stötdämpare från Bilstein, medan de pyttesmå hjulen är försedda med Continental-däck av samma typ som används på Renault Twizy.

Invändigt hämtar 550 J mycket av sin inspiration från originalbilens motorsporthistoria, snarare än att försöka imponera med moderna digitala överdrifter.

En specialtillverkad treekrad Nardi-ratt med träram, som enligt Ben Hedley kostade en ”orimlig” summa pengar att designa, utveckla och tillverka, sitter framför en tidstypisk instrumentpanel med tre runda mätare.

Personliga anpassningar är en viktig del av upplevelsen och kunderna kan välja precis vilka material de vill ha i interiören. Med RS Pack får bilen i stället en interiör i Alcantara, medan andra tillval omfattar ljusbrunt eller rött läder, marinblå detaljer och klädsel inspirerad av Porsches klassiska Pepita-mönster.

Liten bil, enorm körglädje

Att klättra ned i 550 J är knappast någon särskilt elegant övning, men Hedley Studios har åtminstone varit förutseende nog att utrusta bilen med en avtagbar ratt.

Väl på plats i den härligt tidstypiska interiören är det bara att sätta i en liten nyckel, som också fungerar som väljare för körlägena, för att starta den elektriska drivlinan på 48 volt.

Det finns tre körlägen att välja mellan: Normal, Sport och Sport+. Reglaget för back, neutralläge och körläge har dessutom hämtats direkt från en modern eldriven Porsche.

Belysningen styrs med reglage som påminner om orgelregister, medan en hydraulisk handbroms av racingtyp ser till att bilen inte rullar iväg.

Med bara två pedaler att hålla reda på är 550 J verkligen barnsligt enkel att köra, men det är imponerande hur mycket den känns som en riktig, om än väldigt liten, sportbil med mittmotor.

Här finns ingen våldsam acceleration som i många moderna elbilar, men hastigheten stiger snabbt till fullt rimliga 64 km/h. Eftersom det är så ont om utrymme tvingas föraren dessutom använda vänsterfoten för att bromsa, precis som inom motorsporten, vilket bara gör hela upplevelsen ännu härligare.

Bilar med RS Pack är ännu mer körfokuserade och får en höjd topphastighet på 80 km/h. Det är dessutom förvånansvärt enkelt att få bakvagnen att glida ut lite försiktigt i snävare kurvor som tas i högre hastighet. Det är helt enkelt härlig, analog körglädje.

För att vara uppriktig skulle man förmodligen inte vilja köra särskilt mycket snabbare än så. Ben Hedley berättar dock att många kunder redan har frågat om det går att ta bort hastighetsbegränsningarna, eftersom det har förekommit diskussioner om att anordna en särskild racingserie med enbart den här modellen för några av de allra mest välbärgade samlarna. Jag anmäler mig gärna.

Men till skillnad från Hedley Studios Bentley Blower Junior får den här lilla Porschen inte köras på allmän väg. Och om vi ska vara realistiska lär den knappast ersätta familjebilen inom den närmaste framtiden.

Det här är precis den sortens underbara galenskap som världen behöver just nu. Om tomten skulle leverera en till din dörr i jul måste du ha varit exceptionellt snäll under året. Eller bara ha mer pengar än förnuft.

Det var inte särskilt länge sedan Hyundai (och systerföretaget Kia) kunde jämföras med de många kinesiska nykomlingar som just nu skakar om bilmarknaden.

De båda koreanska tillverkarna utmanade de etablerade bilmärkena på ungefär samma sätt som de kinesiska tillverkarna gör i dag, genom att erbjuda exceptionellt mycket bil för pengarna till lägre priser.

Men tiderna har förändrats. Båda de koreanska märkena erbjuder numera lyxiga elbilar som kostar över 900 000 kronor och har blivit synonyma med kvalitet, innovation och banbrytande design.

Samtidigt har företagen nu själva hamnat i en situation där de måste försvara sig mot billigare konkurrens från Kina.

Hyundai tänker dock inte ge sig utan kamp. Företaget fortsätter att satsa på målet att bli en av världens ledande elbilstillverkare och har lovat att lansera eller uppdatera 100 modeller fram till 2030.

I spetsen för satsningen står nya Ioniq 3, en helt elektrisk kompakt halvkombi som enligt Hyundai har utvecklats för att göra eldriven mobilitet intuitiv, bekväm och anpassad efter europeiska bilisters vardagsbehov.

För att lyckas med det erbjuder bilen konkurrenskraftig räckvidd, pigga köregenskaper och en utmärkande design, allt i ett format som gör det enkelt att ta sig fram på trafikerade stadsgator och parkera på trånga parkeringsplatser.

Men framför allt handlar det om hur mycket bil du får för pengarna. I Sverige börjar priset för Hyundai Ioniq 3 på 344 000 kronor, vilket placerar modellen bland de mer prisvärda elbilarna på marknaden. För hushåll som uppfyller kraven för den nya svenska elbilspremien kan den totala kostnaden bli ännu lägre, eftersom stödet kan uppgå till 46 800 kronor, eller 64 800 kronor inklusive ett särskilt starttillägg.

Det placerar modellen bland de mest prisvärda elbilarna på marknaden i dag, men utan de kompromisser när det gäller teknik och utrymme som du får med exempelvis den superbilliga Dacia Spring, Honda Super-N eller Leapmotor T03.

Imponerande teknik för pengarna

Det kan verka märkligt att en av Hyundais billigaste bilar också är den första som får företagets helt nya infotainmentsystem Pleos, men teknikuppdateringen har faktiskt bidragit till att hålla kostnaderna nere.

Den breda och dyrare uppsättningen med flera skärmar som finns i andra modeller, exempelvis Ioniq 5, har ersatts av en central pekskärm på antingen 12,9 eller 14,6 tum beroende på utrustningsnivå. Systemet bygger på det numera välbekanta operativsystemet Android Automotive.

Det krävs knappast någon större gissningsförmåga för att lista ut vilket företag som har inspirerat Pleos. Det grafiska gränssnittet är nämligen nästan identiskt med Teslas, inklusive möjligheten att anpassa skärmens upplägg med några enkla svepningar.

Till vänster på skärmen finns en grafisk representation av bilen där du kan öppna bagageutrymmet och fönstren (precis som hos Tesla). Till höger finns navigationen (också som hos Tesla), medan den aktuella hastigheten visas i hörnet närmast föraren (ja, precis som hos Tesla).

Bortsett från den uppenbara inspirationen är Pleos inte riktigt lika snyggt som Hyundais andra infotainmentsystem, eftersom skärmen känns lite som något som har monterats ovanpå instrumentpanelen i efterhand.

Men allt fungerar sömlöst, systemet reagerar mycket snabbt och det innebär flera förbättringar. Bland annat får du betydligt mer detaljerad uppkopplad navigation med ruttplanering för elbilar, trådlösa mjukvaruuppdateringar och tillgång till Pleos App Market, som kommer att utökas med fler appar under de kommande veckorna.

Lite märkligt är det däremot att Hyundai har valt att erbjuda en separat digital förardisplay bakom ratten som tillval. Det har väckt starka reaktioner på vissa håll på internet, trots att Tesla i flera år har förlitat sig helt på sin centrala infotainmentskärm.

Om du föredrar att se hastigheten utan att behöva flytta blicken från vägen kan det alltså vara värt att välja till den extra skärmen.

Hyundai introducerar också Gleo AI tillsammans med det nya infotainmentsystemet. Det är en AI-driven röstassistent som är integrerad i Pleos Connect. Den använder naturliga röstkommandon för att styra utvalda bilfunktioner, hämta information och interagera med uppkopplade tjänster.

Under testet fungerade den riktigt bra. Jag kunde exempelvis höja temperaturen i kupén genom att helt enkelt prata med assistenten på ett naturligt sätt. Den kunde till och med interagera med tredjepartsappar som Spotify.

Det finns också möjlighet att välja Hyundai Digital Key 2, som gör att kompatibla mobiler och smarta enheter kan låsa, låsa upp och starta bilen utan någon fysisk nyckel. En särskild app ger dessutom fjärråtkomst till fordonsinformation och utvalda funktioner via mobilen.

Trots det låga priset behöver köparna alltså inte kompromissa särskilt mycket när det gäller tekniken. Det känns verkligen som att Hyundai har lagt många utvecklingstimmar på Ioniq 3 för att göra allt intuitivt och lättbegripligt, något som inte kan sägas om särskilt många billiga kinesiska konkurrenter.

En design som sticker ut

Hyundais beslut att kombinera sitt designspråk ”Art of Steel” med vad företaget kallar en ”Aero Hatch”-silhuett lär väcka en del reaktioner och diskussioner om huruvida designen verkligen fungerar. Men oavsett vad du tycker är det här en bil som garanterat drar blickarna till sig.

Formen kombinerar en låg front med en taklinje som är utformad för att maximera takhöjden för både fram- och baksätespassagerarna, innan den sluttar ned mot den bakre spoilern.

Hyundai säger att målet var att nå en luftmotståndskoefficient på omkring 0,263 för att förbättra energieffektiviteten. Samtidigt ger företagets karakteristiska pixelbelysning och de fyra centrala punkterna, som representerar bokstaven H i morsekod, bilen ett distinkt utseende i mörker.

Oavsett vad man tycker om den något kontroversiella exteriören finns det gott om utrymme inne i bilen. Konceptbilens idé om ett ”Furnished Space” har tonats ned något, men kupén är fortfarande mycket minimalistisk och har ett plant golv som ska maximera utrymmet för passagerarna.

Hyundai hävdar att den femsitsiga kupén bekvämt rymmer tre vuxna i baksätet, även om det lär bli ganska trångt.

Bagageutrymmet rymmer totalt 441 liter, fördelat på ett vanligt bagageutrymme på 322 liter och en integrerad ”Megabox” på 119 liter. Den senare är i praktiken ett stort förvaringsutrymme under bagagerumsgolvet.

Efter att ha sett de flesta av Hyundais olika versioner tycker jag definitivt att N-Line-modellerna är snyggast, med sina större hjul och mer framträdande bakspoiler.

Det är ingen riktig prestandahalvkombi, men ”Aero Hatch”-designen passar bättre tillsammans med den bakre vingen och diffusorn. Det ger bilen ett mer självsäkert utseende och gör att den känns mindre klumpig än grundversionerna.

Trevliga köregenskaper

Jag fick möjlighet att provköra både Standard Range och Long Range, inklusive den sportigare N-Line-versionen.

Samtliga modeller bygger på Hyundais senaste K3-plattform med ett elsystem på 400 volt, vilket gör det möjligt att ladda batteriet från 10 till 80 procent på ungefär 29 minuter med en DC-snabbladdare.

Standard Range har ett batteri på 42,2 kWh, medan Long Range får ett större batteri på 61 kWh.

Båda versionerna har en frontmonterad elmotor och framhjulsdrift. Standard Range levererar 107,8 kW (147 hk), medan Long Range har en effekt på 99,5 kW (135 hk).

Det känns lite bakvänt att modellen med det mindre batteriet också är den starkare, men bakom ratten är det ändå väldigt svårt att märka skillnaden på 12 hästkrafter.

Hyundai uppger en räckvidd enligt WLTP på över 344 kilometer för Standard Range och över 497 kilometer för Long Range. Det känns rimligt med tanke på den energieffektivitet vi upplevde under våra provkörningar.

På de ofta ojämna vägarna strax utanför Istanbul i Turkiet använde Ioniq 3 sin smarta regenerativa bromsning för att återvinna energi i nedförsbackar och generellt få ut så mycket som möjligt av varje laddning. Under mitt test noterade jag en förbrukning motsvarande omkring 6,7 kilometer per kWh.

Med det i åtanke kan du förvänta dig en verklig räckvidd på omkring 400 kilometer för Long Range-versionerna och drygt 320 kilometer för Standard Range under normala körförhållanden.

Accelerationen är pigg i samtliga versioner och det märks tydligt att bilen framför allt har anpassats för snabba accelerationer i stadstrafik snarare än långa motorvägssträckor.

Vid högre hastigheter blir vindbruset ganska påtagligt och Ioniq 3 kändes inte helt bekväm med att hålla jämna steg med hastigheterna på omkring 145 km/h som förekommer på turkiska vägar.

Men under mer normala körförhållanden, det vill säga i lägre hastigheter, känns bilen betydligt mer påkostad än vad prislappen antyder. Kupén har en genomtänkt utformning och de mjuka materialen som täcker stora delar av interiören höjer kvalitetskänslan till en nivå där Hyundai utan problem skulle kunna ta betydligt mer betalt.

Framför allt är det svårt att inte ständigt återkomma till priset. Ioniq 3 känns nämligen som en imponerande kompetent elbil som utan problem kan konkurrera med modeller som Renault 5 E-Tech och VW ID.3, samtidigt som den är betydligt billigare än systermärket Kias EV2.

Som svar på den växande vågen av billiga kinesiska konkurrenter är det här en riktigt stark utmanare, med utmärkt teknik i kupén, trevliga köregenskaper, imponerande räckvidd och en interiör med premiumkänsla.

Faktum är att när man väger in priset måste Ioniq 3 vara en av de mest kompletta och prisvärda elbilarna som finns på marknaden just nu.

Om du har följt TechRadars bevakning av träning och hälsa de senaste månaderna har du förmodligen hört talas om Casio F-B100W.

Det är en billig digital klocka med Bluetooth som kostar runt 800 kronor. Trots att den ser väldigt lik ut den klassiska och extremt billiga F-91W finns det några skillnader. Den är lite större, har en extra knapp, stöd för dubbla tidszoner och, viktigast av allt för det här testet, några smarta funktioner tack vare Bluetooth-anslutningen: Hitta min telefon och en stegräknare.

Den här avskalade varianten av en smartklocka passar perfekt för personer som vill bli mer aktiva, men som inte vill betala för en smartklocka eller behöver alla funktioner i en fullfjädrad aktivitetsmätare. Faktum är att den påminner mig om de allra första Fitbit-modellerna, som var enkla, små Bluetooth-anslutna stegräknare som kunde fästas på kläderna.

Jag hade riktigt roligt med den här klockan. Jag älskade retrodesignen och den hade precis tillräckligt många smarta funktioner för att vara användbar. Eftersom jag ständigt tappar bort min telefon är funktionen Hitta min telefon ett måste för mig på alla smartklockor. Samtidigt är stegräkning, ett av de mest grundläggande måtten på fysisk aktivitet, fortfarande användbart. I appen visas antalet steg i stapeldiagram för en vecka, månad eller ett år, så att du kan analysera dina aktivitetsmönster över tid.

Men med tanke på hur otroligt billig klockan är började jag fundera över hur exakt stegräknaren egentligen kunde vara. Därför bestämde jag mig för att jämföra den med årets bästa smartklocka, Apple Watch Ultra 4. Den kostar 9 995 kronor, vilket är betydligt mer än Casio-klockan, och är utrustad med avancerade träningsfunktioner och mätvärden för i princip alla tänkbara situationer.

Till att börja med är det värt att påpeka att jag inte kan dela upp Casios dagliga stegräkning i enskilda träningspass. När jag hade satt på mig båda klockorna, gått upp och ner för trapporna för att ta på mig skorna, letat efter nycklarna och hörlurarna och tagit mig till startpunkten för löprundan hade jag därför redan gått 269 steg. Det syntes också i Casios stegräknare. Inte direkt den bästa starten på experimentet.

När löprundan var avklarad kontrollerade jag däremot omedelbart resultaten i båda apparna. När träningspasset på Apple Watch markerades som slutfört slutade den räkna steg för just det passet. Jag ville inte göra samma misstag igen och råka få med extra steg i Casios resultat. Därför tog jag skärmdumpar av båda apparna så fort jag avslutade träningspasset på Apple Watch.

Resultatet imponerade verkligen på mig. Casio-klockan hade registrerat 4 910 steg. Om vi drar bort de 269 stegen från innan löprundan landar vi på totalt 4 641 steg för Casio F-B100W.

Apple Watch Ultra 4 registrerade 4 679 steg, vilket innebär en skillnad på bara 38 steg. Det är en otroligt liten avvikelse mellan två helt olika klockor i två helt olika prisklasser, som båda uppskattar antalet steg med hjälp av sina inbyggda sensorer. Jag är verkligen imponerad av resultatet.

Vad innebär det här i praktiken? Jo, om du bara är intresserad av att hålla koll på dina steg och gillar känslan hos en digital retroklocka (trots allt har ju retrotekniken varit på väg tillbaka ett bra tag nu), kan jag konstatera att den enkla Casio F-B100W fungerade precis lika bra som stegräknare som marknadens dyraste Apple Watch. Det gör att jag känner mig ännu säkrare på min rekommendation. Det är en riktigt bra klocka.

Visst saknar den Apple Watch-modellens övriga avancerade mätfunktioner, och faktiskt i princip alla andra mätvärden över huvud taget. Men syftet med det här testet var att undersöka hur bra Casios stegräknare fungerar, inte att göra en objektiv jämförelse mellan de två klockorna. Och på den punkten klarade Casio testet med bravur.

Du har förmodligen hört talas om PHP2Shell och hur det nyligen upptäckta säkerhetsproblemet påverkar en enorm mängd hemsidor. Du har kanske också sett varningar om att hemsideägare snabbt måste installera säkerhetsuppdateringar för att åtgärda problemet.

Det låter allvarligt, och det är det också, så det är inte konstigt om du har frågor. Till att börja med, vad är egentligen PHP2Shell och vad påverkas? Vad innebär det för dig som använder en webbläsare i dag? Är det plötsligt osäkert att besöka vissa hemsidor?

I den här artikeln besvarar vi de vanligaste frågorna om PHP2Shell och går igenom det viktigaste du behöver känna till om säkerhetshålet, eller rättare sagt de två säkerhetshålen.

Vad är PHP2Shell?

PHP2Shell är namnet på ett säkerhetsproblem i programmeringsspråket PHP, som används av mängder av hemsidor och webbapplikationer världen över. Faktum är att PHP används av nästan 70 procent av alla hemsidor, enligt uppgifter som återges på Wikipedia. Språket används bland annat i WordPress, Drupal, Joomla och andra vanliga system som driver hemsidor, vilket förklarar varför konsekvenserna kan bli så omfattande.

PHP2Shell består av två separata minnesrelaterade sårbarheter med beteckningarna CVE-2026-109618 och CVE-2026-109619. Felen i hur PHP fungerar kan utnyttjas av hackare för att ta sig in på hemsidor som använder PHP, vilket alltså gäller en stor del av internet. I värsta fall kan angriparna få möjlighet att köra egen kod på distans.

Det handlar om ett mycket allvarligt säkerhetsproblem och båda sårbarheterna har fått allvarlighetsgraden 9,2 av 10.

Vad händer om en hackare lyckas utnyttja säkerhetshålen på en hemsida?

Sergey Lozhkin, chef för forskningscentret för APAC- och META-regionerna inom Kaspersky GReAT, förklarar för TechRadar:

”De potentiella konsekvenserna är omfattande. Om sårbarheten utnyttjas framgångsrikt kan den möjliggöra fjärrkörning av kod, vilket är en av de allvarligaste formerna av cyberintrång. I praktiken skulle angripare kunna köra skadlig kod på drabbade system, bland annat genom att installera så kallade web shells, och därmed ta kontroll över sårbara servrar.”

Det innebär med andra ord att en hackare skulle kunna köra egen kod och manipulera innehållet på en hemsida i skadliga syften, exempelvis för att stjäla information. Angriparen skulle också kunna omdirigera dig till en falsk hemsida för att försöka lura till sig dina uppgifter genom nätfiske, eller till och med försöka installera skadlig kod direkt på din enhet.

Har PHP2Shell redan utnyttjats av hackare?

Ja, och det som gör situationen särskilt allvarlig är att information om sårbarheterna spreds innan säkerhetsproblemet officiellt tillkännagavs. Som vi rapporterade i går läckte någon ut detaljer om säkerhetshålen på forumet Hacker News innan den planerade publiceringstidpunkten. Det innebar att säkerhetsexperter plötsligt fick betydligt mindre tid än väntat på sig att få skyddsåtgärder på plats.

Det ledde till tidiga försök att utnyttja PHP2Shell. Faktum är att ett av angreppsförsöken ska ha skett redan innan informationen läckte ut, för att inte tala om det officiella tillkännagivandet.

Enligt Amazon Threat Intelligence gjordes ett angreppsförsök redan den 17 oktober, även om det fortfarande är oklart hur angriparen fick tillgång till information om säkerhetshålet innan det offentliggjordes.

Som Malwarebytes påpekar rapporterade även Cloudflares teknikchef Dane Knecht om tidiga attacker, redan innan PHP-teamet hann släppa uppdateringarna som åtgärdar säkerhetshålen.

Amazon Threat Intelligence varnar nu för att ”PHP2Shell utnyttjas i omfattande attacker”.

1

2

3

4

The target

The attack starts with a server running vulnerable versions of PHP. PHP is a core programming language used to power millions of web applications and servers worldwide, making any runtime vulnerability here exceptionally dangerous.

Malicious request

An unauthenticated attacker (meaning they don't need valid login credentials or prior access) sends a specially crafted, unauthorized payload request directly to the PHP web server.

Exploitation

A critical flaw in the core PHP runtime allows this incoming payload to hijack the ongoing backend process. As the PHP backend processes the code, an execution error or breakout occurs.

System takeover

Because the runtime is hijacked, the attacker could successfully execute remote commands, giving them access to the user's operating system, compromising the entire device.

Explore

Är säkerhetshålen åtgärdade nu, och kan jag surfa säkert?

Ja, säkerhetsuppdateringar har släppts för att täppa till säkerhetshålen. PHP-teamet publicerade akuta uppdateringar den 21 oktober för PHP 8.5, 8.4, 8.3 och 8.2. De korrigerade versionerna är 8.5.12, 8.4.27, 8.3.36 och 8.2.35.

Att uppdateringarna finns tillgängliga är däremot bara första steget. Ägarna till de drabbade hemsidorna måste också installera dem. Det kan innebära att de behöver uppdatera PHP själva eller kontakta sitt webbhotell för att säkerställa att uppdateringarna har installerats.

Med tanke på hur brådskande situationen är borde det arbetet redan vara genomfört på många håll. I teorin bör du därför kunna besöka de flesta hemsidor utan problem. Men det finns förstås inga absoluta garantier, vilket är viktigt att ha i åtanke.

Det är också värt att understryka att du som vanlig internetanvändare inte behöver göra något särskilt för att åtgärda just dessa säkerhetshål. Det handlar inte om uppdateringar till din webbläsare, utan om något som hemsideägarna måste hantera.

Om du däremot själv driver en hemsida, exempelvis med WordPress, bör du kontrollera med ditt webbhotell att PHP har uppdaterats till någon av de säkra versionerna som nämns här ovanför.

Vad bör jag tänka på när jag surfar på internet just nu?

Till att börja med kan du stöta på hemsidor som tillfälligt ligger nere för underhåll medan säkerhetsuppdateringarna mot PHP2Shell installeras. Det kan förstås vara irriterande, men det bör vara ett kortvarigt problem och är i grunden något positivt, eftersom uppdateringarna verkligen behöver installeras.

Vid det här laget har de större hemsidor som använder PHP och påverkas av problemet sannolikt redan genomfört uppdateringarna, med tanke på hur brådskande situationen är.

I övrigt kan det vara klokt att vara lite extra försiktig med vilka hemsidor du besöker under resten av veckan. Du bör förstås alltid följa grundläggande säkerhetsråd på internet, men just nu är det särskilt viktigt att vara uppmärksam på sådant som verkar misstänkt.

Var exempelvis extra försiktig om du plötsligt skickas vidare till en annan hemsida eller om något uppenbart misstänkt händer, som att en fil börjar laddas ner utan att du själv har begärt det. Om det inträffar bör du stänga hemsidan och webbläsaren och undvika att besöka sidan igen. Starta sedan ditt antivirusprogram och genomför en genomsökning.

Om möjligt är det också klokt att undvika mindre välunderhållna delar av internet. En särskild risk är hemsidor som fortfarande använder PHP-versioner som inte längre har officiellt stöd, det vill säga PHP 8.1 eller äldre.

Eftersom dessa versioner inte längre stöds får de inte de aktuella säkerhetsuppdateringarna automatiskt. För att åtgärda problemet behöver hemsideägarna uppgradera till en PHP-version som fortfarande stöds.

De som använder PHP 8.1 eller äldre och inte kan genomföra en sådan uppgradering rekommenderas i vissa fall att tillfälligt stänga ned sina hemsidor, eller åtminstone införa tillfälliga skyddsåtgärder, enligt Storbritanniens nationella cybersäkerhetscenter NCSC.

Är AI orsaken till problemet?

Nej, men om du har hört AI nämnas i samband med PHP2Shell beror det på att tekniken numera gör det enklare för cyberkriminella att snabbt utnyttja nyupptäckta säkerhetshål.

Amazon Threat Intelligence förklarar:

”Tidigare såg vi att de flesta attacker började först efter att ett offentligt exempel på hur ett säkerhetshål kunde utnyttjas hade publicerats. Ett fåtal skickliga angripare utvecklade attackmetoder och alla andra väntade på dem. Det beroendet håller nu på att minska. AI-assisterad analys gör det billigare och enklare att omvandla skillnaderna mellan kodversioner eller information i en säkerhetsvarning till en fungerande attackmetod. Det innebär att fler angripare kan agera inom några timmar eller till och med minuter efter att tekniska detaljer om en sårbarhet har offentliggjorts.”

Samtidigt används AI också för att försvara system mot cyberattacker. Oron kvarstår dock att tekniken på längre sikt kan göra mer skada än nytta genom att påskynda hur snabbt nya säkerhetshål kan utnyttjas av angripare.

När man har skapat en sådan enorm succé som den första säsongen av Cyberpunk Edgerunners är det knappast enkelt att återvända med en uppföljare. Ribban ligger så högt att det nästan skulle krävas förstklassiga cybernetiska implantat för att ta sig över den. Men med säsong 2 bevisar Studio Trigger ännu en gång varför de är i en klass för sig när det gäller högoktanig actionanimation som är lika visuellt imponerande som den är brutal.

Berättelsen kommer att kännas bekant för alla som såg den första säsongen av Edgerunners, både när det gäller teman och miljöer. Serien fungerar dock mer som en antologi än som en direkt fortsättning på det som hänt tidigare. Händelserna från första säsongen nämns – David är numera en legend i Night City som karaktärerna känner till – men förvänta dig ingen fortsättning på Lucys berättelse eller de andra karaktärernas öden.

I stället får vi lära känna en helt ny uppsättning karaktärer. Här finns den blivande videofilmaren Roman, den cybernetikbesatta rebellen Talia, King som överlevt cyberpsykos och den hämndlystna netrunnern D. Deras individuella berättelser korsas och går isär allt eftersom händelserna i den andra säsongen utvecklas.

Oroa dig inte, det är enkelt att hänga med och handlingen utvecklas i ett utmärkt tempo. Serien lyckas hålla intresset uppe samtidigt som den ser till att ingen av karaktärerna försvinner ur handlingen längre än man önskar.

Till viss del skulle du faktiskt kunna börja direkt med den andra säsongen, eftersom kopplingarna till den första är relativt få. Men då skulle du dels gå miste om en helt fantastisk första säsong, dels sakna en del av sammanhanget kring Cyberpunks värld, Night City och de olika grupperingar som verkar där. Även om karaktärerna inte återvänder gör världen det.

På ett mer övergripande plan drivs säsong 2 av samma teman som föregångaren, och det finns tydliga likheter mellan de nya karaktärerna och Maines gäng från första säsongen. Här finns naivitet och drömmar om en annan värld än den som existerar, härdade veteraner och gamla konflikter mellan olika grupperingar. Dessutom vilar en känsla av oundviklig tragedi över berättelsen, som om olyckan förr eller senare hinner ikapp alla som lever i Night City.

Att ha sett den första säsongen hjälper dig alltså att uppskatta den andra ännu mer, även om det inte är ett absolut krav. Men oavsett om det är nödvändigt eller inte går du verkligen miste om något om du hoppar över den.

Jag ska försöka hålla den här förhandstitten så fri från spoilers som möjligt, så innan jag avslöjar några mer specifika detaljer om handlingen tänker jag i stället gå vidare till animationerna.

Kort sagt: de är helt otroliga.

Studio Trigger är välkänt för sina bländande actionscener. Studion lyckas skapa våldsamma sekvenser som är konstnärligt vackra, samtidigt som de levererar blodiga och brutala strider som gör det väldigt tydligt att man aldrig vill hamna på fel sida av en eldstrid i Night City.

Varje strid känns dessutom unik. Studio Trigger hittar ständigt nya sätt att hålla actionsekvenserna fräscha, i stället för att bara upprepa samma slagsmål och skottlossningar. Genomtänkta miljöer och visuella detaljer gör att varje blodig avrättning skiljer sig från den förra.

Det här var något som redan imponerade i den första säsongen, och samma skicklighet finns kvar i säsong 2. Men jag älskar också de konstnärliga inslag som används under seriens lugnare stunder. Den gryniga filmeffekten i Romans inspelningar ger de teknologiskt futuristiska händelserna en passande retrokänsla, medan D traumatiska och suddiga tillbakablickar skildras med avskalade färgfält, kantiga former och silhuetter.

Det finns också en del lekfulla, typiska animeögonblick. Romans överdrivna visuella reaktion när han får höra talas om en sällsynt 35 mm-kamera passar nästan inte in i den annars råa verkligheten omkring honom. Samtidigt förstärker den hans barnsliga fascination och entusiasm, som ännu inte har förstörts av Night Citys hårda verklighet.

I samtliga fall bidrar de konstnärliga valen med mer än bara visuellt kaos. De förstärker viktiga ögonblick, både under actionscenerna och i de lugnare partierna, ger oss en djupare förståelse för karaktärernas psyken och väcker världen i Cyberpunk Edgerunners till liv i all sin teknologiskt futuristiska prakt.

Om du har ett Netflix-abonnemang och ännu inte har upplevt Cyberpunk Edgerunners gör du dig själv en otjänst. Sluta läsa och börja titta. Både den första och den andra säsongen är mästarklasser i animation som garanterat kommer att imponera på såväl animeälskare som personer som vanligtvis inte tittar på anime.

De är faktiskt så bra att det är värt att skaffa Netflix i en månad bara för att se båda säsongerna. Det kan mycket väl bli ditt livs bästa seriemaraton.

För kaffeälskare är en ordentlig kaffemaskin en riktigt bra investering. Men det är framför allt en lösning för hemmet, så vad gör du när du är ute på språng? Ibland kan ett riktigt bra lokalt kafé stilla kaffesuget, men det är långt ifrån någon garanti. Om du tar ditt kaffe på allvar är det därför en bra idé att skaffa en robust, portabel kaffebryggare som ser till att du kan få en god kopp oavsett var du befinner dig.

Det finns några få märken som dominerar den här marknaden. Ett av dem är AeroPress, som snabbt blev populärt tack vare sin innovativa design som kombinerar det bästa från presskaffe, pour-over och espressobryggning. Originalmodellens kompakta konstruktion i plast gör den redan ganska resevänlig, men numera finns också en mindre Go-version med en integrerad resemugg och hållare för pappersfilter.

Wacaco tillverkar flera robusta, handdrivna kaffebryggare som kan göra espresso med ett fylligt lager crema. Du fäller ut en knapp på framsidan och trycker sedan upprepade gånger på den för att extrahera kaffet. Tryckningarna skapar ett stabilt tryck på 18 bar (261 PSI) inuti kapseln.

Har du inte möjlighet att koka vatten separat? Då kan OutIn vara ett bättre alternativ, eftersom den värmer vattnet åt dig. Den laddas via USB-C och fungerar med både kaffekapslar och malet kaffe. Den är också ett utmärkt alternativ om du har svårt att använda en manuell bryggare. Du startar nämligen bryggningen med en enda knapptryckning, helt utan att behöva pumpa eller pressa. (Dreame har en liknande portabel kaffemaskin med inbyggd vattenuppvärmning på gång, men den finns ännu inte att köpa.)

Här nedanför tittar jag närmare på alla dessa modeller och flera andra alternativ för dig som vill kunna njuta av riktigt gott kaffe även när du är på språng. Observera att endast kaffebryggare med tillgängliga prisuppgifter visas i sammanställningen, så om någon av modellerna saknas beror det på att aktuella priser inte finns tillgängliga.

Kompakta kaffebryggare för resan

OpenAI har uppgraderat sitt tillägg för Chrome så att stora delar av den välbekanta ChatGPT-upplevelsen nu finns direkt i Googles webbläsare.

Integrationen lägger till ett sidofält som fungerar parallellt med den webbsida du besöker, kan förstå information från flera öppna flikar och, genom ChatGPT Work, interagera med hemsidor åt dig.

I praktiken blir ChatGPT en följeslagare som hänger med dig runt på internet, redo att hjälpa till utan att du behöver lämna sidan du läser.

Tidpunkten är intressant eftersom Google har arbetat med att göra Gemini till en allt mer framträdande del av Chrome. Det ger företagets egen AI-assistent en naturlig fördel i världens mest använda webbläsare. OpenAI verkar däremot inte särskilt intresserat av att låta Google göra Chrome till en självklar hemmaplan för Gemini-användare medan ChatGPT förblir något man måste öppna någon annanstans.

OpenAI vill att Chrome-användare ska fortsätta förlita sig på ChatGPT, även när de surfar inom Googles eget ekosystem. Det blir en allt mer direkt kamp om användarnas uppmärksamhet, särskilt bland dem som annars kanske skulle välja Gemini helt enkelt för att assistenten redan finns där.

För att komma igång installerar du det officiella ChatGPT-tillägget från Chrome Web Store och loggar in på ditt konto. Därefter kan du använda ChatGPT i ett sidofält bredvid webbsidorna. När du har gett nödvändiga behörigheter kan integrationen även arbeta med information från flera öppna flikar. Mer avancerade funktioner för att interagera med hemsidor finns via ChatGPT Work, beroende på vilken åtkomst ditt konto har.

Research utan att växla mellan flikar

Det mest tilltalande är hur bekant hela upplevelsen känns. Om du redan är van vid att be ChatGPT förklara något förvirrande eller hjälpa dig att lösa ett problem tar integrationen med Chrome bort ett förvånansvärt irriterande extra steg. Du kan fortsätta använda webbläsaren precis som vanligt och samtidigt ha din AI-assistent tillgänglig bredvid det du arbetar med.

Det gör integrationen särskilt användbar för research. Föreställ dig att du har flera artiklar öppna om samma produktlansering och ber ChatGPT jämföra rapporteringen, identifiera motsägelser eller förklara något som fortfarande är oklart. I stället för att kopiera textstycken till en separat konversation kan du låta assistenten arbeta direkt med sidorna du redan har framför dig.

Shopping är ett annat självklart användningsområde. Att jämföra produkter hos olika återförsäljare innebär vanligtvis att man ständigt växlar mellan flikar, kontrollerar specifikationer och försöker komma ihåg vilken butik som hade det bästa erbjudandet. ChatGPT kan granska de relevanta sidorna tillsammans och hjälpa till att organisera informationen, även om priser och viktiga produktuppgifter fortfarande bör dubbelkollas.

Sidofältet gör också mindre uppgifter mer naturliga. Det är i princip samma ChatGPT-upplevelse som tidigare, men med fördelen att den är närmare kopplad till det du redan gör i webbläsaren.

Just den välbekanta känslan är förmodligen integrationens största styrka. OpenAI behöver inte övertyga människor om att de behöver ännu en AI-assistent eller lära befintliga ChatGPT-användare ett helt nytt arbetssätt. Företaget gör helt enkelt något som de redan använder mer lättillgängligt. För den som gillar att ha ChatGPT nära till hands under dagen är det en rejäl förbättring.

Det finns fortfarande anledning att vara försiktig med svaren. Bara för att ChatGPT kan läsa flera webbsidor betyder det inte att assistenten alltid tolkar alla detaljer korrekt, särskilt om en hemsida har ovanlig formatering eller viktig information döljs bakom interaktiva element. Bekvämligheten med en självsäker sammanfattning får aldrig ersätta en kontroll av originalkällan när det är viktigt att informationen stämmer.

OpenAI tar plats på Googles hemmaplan

De mer ambitiösa funktionerna finns i ChatGPT Work, som kan interagera med hemsidor och utföra uppgifter i stället för att bara svara på frågor om innehållet.

Som ett experiment använde jag ChatGPT i Chrome för att fylla i ett formulär. Jag öppnade en registreringssida för ett kostnadsfritt teknikwebbinarium och bad ChatGPT Work fylla i formuläret, med uttryckliga instruktioner om att stanna innan något skickades in.

Assistenten hade inte alla svar. När den exempelvis skulle välja en branschkategori pausade den och bad mig förtydliga. Den avslutande kontrollen var ändå viktig, eftersom även ett litet fel i ett registreringsformulär kan vara mer irriterande än att fylla i det själv från början.

Den typen av övervakning är viktig, särskilt när en AI kan interagera med hemsidor där du redan är inloggad. Att ge ChatGPT tillgång till information från flera flikar innebär också att du behöver tänka igenom vad flikarna innehåller och vilka hemsidor assistenten får använda. OpenAI erbjuder behörighetsinställningar, men användarna måste fortfarande själva bedöma vilken information de vill ge en AI-agent tillgång till.

Det är också intressant att konkurrensen nu utspelar sig direkt inne i Chrome. Google har en uppenbar fördel eftersom företaget kontrollerar webbläsaren och kan bygga in Gemini direkt i upplevelsen. OpenAI svar är att få ChatGPT att kännas som en nästan lika naturlig del av Chrome, vilket minskar incitamentet för användarna att byta assistent bara för att Googles alternativ finns nära till hands.

Chrome ger Google en värdefull möjlighet att introducera Gemini för en enorm publik, men ger samtidigt OpenAI tillgång till samma användare. Webbläsaren håller på att bli ännu en arena i kampen om vilken AI-assistent som ska bli förstahandsvalet i vår dagliga datoranvändning.

För den som redan föredrar ChatGPT är integrationen ett starkt argument för att fortsätta använda tjänsten. Möjligheten att ta med sig välbekanta konversationer och AI-hjälp direkt in i webbläsaren, samtidigt som assistenten får förståelse för de öppna webbsidorna, gör ChatGPT mer användbart utan att man behöver ändra sina vanor.

De mer avancerade automatiseringsfunktionerna är lovande, även om deras verkliga värde kommer att bero på hur tillförlitliga de är och hur mycket övervakning de kräver.

Jag tycker inte att alla Chrome-användare plötsligt behöver ha ChatGPT hängande över axeln. Men om ChatGPT redan är en naturlig del av din vardag är det en riktigt lockande uppgradering att få stora delar av upplevelsen direkt i Chrome.

OpenAI har i praktiken hittat ett sätt att göra Googles webbläsare till ännu ett hem för ChatGPT. Det kan vara utmärkta nyheter för användare som uppskattar bekvämligheten, även om Google förmodligen hellre skulle se att de ägnade mer tid åt att prata med Gemini.

Minns du när Apple Watch bara var en träningspryl som främst användes för notiser och träningsspårning? Nu är den snarare som en medicinsk tekniker på handleden som mäter allt från puls – med avläsningar var femte sekund – till temperatur, syrenivå i blodet, andningsfrekvens och sömn. Den är så omfattande att den nu, med den förbättrade appen Vitalparametrar, kan ge en övergripande bild av hur du mår för tillfället.

Apple har gett den nu två år gamla appen Vitalparametrar en uppdatering inför den kommande Dagsform-vyn i den snart lanserade, omdesignade Hälsa-appen. Under tiden går det att se Dagsform i Fitness-appen på iPhone. Funktionen använder mätvärden från Apple Watch – aktivitet, vitalparametrar och sömn – för att räkna fram en dagsformspoäng. Poängen, på en skala från 0 till 10, ger en fingervisning om hur redo du är att ta dig an dagens aktiviteter. I dag ligger jag på 7!

Jag är ingen hälsofanatiker, men jag försöker hålla mig fysiskt aktiv och i form och tänker generellt på vad jag äter. På min Apple Watch Series 12 (precis som på tidigare Apple Watch-modeller) gillar jag att hålla koll på mina träningspass och, sedan jag började bära klockan när jag sover, min sömnpoäng. Tydligen sover jag i genomsnitt ungefär 4 timmar och 45 minuter per natt (usch).

För mina behov räcker det att veta att jag har genomfört ett träningspass och att min sömn är bra (eller inte), men jag kanske inte är representativ för alla. Apple har helt klart sett en möjlighet att förvandla Apple Watch till en mer komplett och proaktiv hälsoenhet, som inte bara kan mäta vitalparametrar i realtid utan även uppmärksamma dig på potentiellt allvarliga problem.

Apple Watch vet mycket om dig

Vi har alla läst historier om hur Apple Watch har upptäckt potentiella hjärtproblem och hur användare därefter har sökt vård och fått veta att det faktiskt fanns ett problem, om än ett behandlingsbart sådant. Apple Watch har dessutom länge kunnat hjälpa till i allvarliga situationer, exempelvis vid en bilolycka eller ett fall. När jag själv ramlade för inte så länge sedan aktiverades Falldetektering på min Apple Watch. Jag skadade mig inte, så jag stoppade klockan från att ringa räddningstjänsten. Jag såg samma funktion aktiveras när en släkting föll ganska rejält, och då tror jag att vi lät samtalet gå fram (hon mår bra). Jag rekommenderar faktiskt ofta Apple Watch som en trygghetsenhet för äldre.

Allt detta är positivt, men jag skulle ljuga om jag påstod att mängden hälsodata som min Apple Watch numera samlar in och sammanställer i Hälsa-appen och Fitness-appen inte känns överväldigande.

I takt med att Apple satsar allt mer på hälsomätning har företaget gjort en stor förändring av sensorerna i Apple Watch Series 12. Den nya solfjäderformade pulssensorn har stora gröna LED-lampor (som ersätter de glesare röda dioderna) placerade i en ring och kan mäta pulsen var femte sekund. Dessutom har kontaktytan mellan klockan och huden ökat med 24 procent. Nu får jag även mätningar av hjärtfrekvensvariabilitet (HRV), som bland annat används i den förbättrade appen Vitalparametrar.

Det var här jag råkade upptäcka ett enskilt värde märkt ”Något avvikande”, vilket fick tankarna att börja snurra. Jag började fundera och oroa mig, samtidigt som jag skrattade lite åt det hela eftersom det knappast är första gången jag blivit beskriven som ”något avvikande”. Normala värden klassificeras som ”Typiska” och om du har tur – eller är superhälsosam, antar jag – kan de tydligen klassificeras som ”Positiva”.

Vad är det för fel på mig?

Vitalparametrar kombinerar andningsfrekvens, handledstemperatur, syrenivå i blodet, hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) och andra hälsomätningar. Mitt enda ”Något avvikande”-värde berodde på en hög puls medan jag sov. Eftersom Apple Watch Series 12 kan mäta pulsen var femte sekund (tidigare Apple Watch-modeller kunde bara göra det var femte minut) var det förmodligen ett ganska tillförlitligt värde.

Enligt Vitalparametrar ligger min typiska sovpuls på 51 slag per minut. Den 25 september visades istället 60 slag per minut. Det är inte särskilt högt i sig, men jämfört med mitt genomsnitt är det faktiskt ”något avvikande”.

Så vad ska jag göra med den informationen? För tillfället ingenting. Det handlar trots allt om en enda dag och sedan dess har alla mina mätningar i Vitalparametrar varit ”Typiska”.

Det är fortfarande några veckor eller mer kvar tills den omdesignade Hälsa-appen släpps, vilket förhoppningsvis kan göra all den här informationen enklare att ta till sig. Då har vi inte ens nämnt alla AI-funktioner, som Live Rewind och Siri Recap, som väntas senare under 2026.

Även om Apple Watch Series 12 inte ser särskilt annorlunda ut jämfört med sin föregångare har jag börjat inse att den nästan konstanta pulsmätningen och den enorma mängd data som klockan numera samlar in potentiellt kan förändra hur vi håller koll på vår hälsa. Jag tycker fortfarande att alltihop känns lite överväldigande, men en sak är säker: jag kommer att hålla stenhård koll efter nästa ”Något avvikande”-värde.

Apple har officiellt gett sig in på marknaden för vikbara telefoner med iPhone Duo, en riktigt snygg modell som i hopvikt läge är ungefär lika stor som ett pass. Jag vet att vi alla trodde att den skulle heta Ultra, men Apple kanske sparar det namnet till en annan dag eller en annan produkt.

På vissa sätt är iPhone Duo precis vad vi hade förväntat oss. Den har en yttre skärm på 5,4 tum och en stor huvudskärm på 7,6 tum när den är uppvikt. Storleken, formen och specifikationerna påminner till viss del om Samsung Galaxy Z Fold 8. Men det finns också flera spännande skillnader.

När jag håller iPhone Duo i handen i hopvikt läge känns den faktiskt inte alls som någon tidigare iPhone. Apple har till och med gjort om iOS för att anpassa gränssnittet till skärmarnas ovanliga format, bland annat genom att placera dockan och andra kontroller på höger sida. Det är ännu oklart om det går att flytta dem till den andra sidan. På större skärmar skulle den här lösningen kunna göra det enklare att nå allt med tummen.

Den yttre skärmen på 5,4 tum är ljusstark och skarp. Den har dessutom en Center Stage-kamera, som trots namnet inte är placerad mitt på skärmen.

Precis som med Galaxy Z Fold 8 kräver formatet lite tillvänjning, men Apples beslut att använda rundade kanter i krom och mjuka former längs höger sida fungerar riktigt bra. När telefonen är uppvikt har den fyra rundade hörn och den är bekväm att hålla i.

Jag lyckades inte riktigt vika ihop och öppna telefonen med en hand, men med båda händerna gick det utan problem. Jag lade också märke till hur gediget gångjärnet känns och att det går att öppna och stänga telefonen i olika vinklar. Det är nästan svårt att tro att enheten dessutom har IP68-klassning för damm- och vattentålighet, men Apple brukar ju gilla utmaningar.

Den stora huvudskärmen på 7,6 tum är däremot något alldeles extra. Apple har verkligen satsat på konstruktionen och kombinerat flera lager av specialutvecklade polymermaterial, en OLED-panel, ett par glaslager och en baksida i titan. Allt hålls samman av ett flexibelt lim som gör att lagren kan glida mot varandra när telefonen viks. Men det allra mest spännande är det översta lagret.

Den speciella ytstrukturen

När jag pratar med personer som är nyfikna på vikbara telefoner får jag alltid samma fråga: ”Finns det ett veck i skärmen?”

Jag brukar förklara att det trots allt handlar om vikbara enheter och att konstruktionen måste göra det möjligt att vika skärmen utan att något av de olika lagren, inklusive det tunna glaset, går sönder. Därför måste en liten böjning finnas kvar även när skärmen är helt uppvikt.

Till och med på den utmärkta Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra går det att ana vecket i vissa ljusförhållanden.

På iPhone Duo är vecket däremot borta. Jag kan fortfarande känna det med fingret, men jag kan inte se det. Det beror på att Apple har valt att förse huvudskärmen med en särskild beläggning med nanostruktur. Den sprider ljuset, framför allt i de områden där vecket normalt skulle vara synligt.

Beläggningen ger också den stora skärmen en matt yta som både ser ut och känns annorlunda jämfört med vad vi är vana vid från mobiltelefoner. Det är något vi inte tidigare har sett på en vikbar telefon och resultatet är riktigt snyggt. Jag blev faktiskt väldigt imponerad.

Dags att testa

Jag fick inte särskilt mycket tid med den här spännande nyheten, men det jag hann se lovar gott inför Apples första vikbara telefon.

Apple har exempelvis tänkt igenom övergången från den yttre skärmen till huvudskärmen ordentligt. Jag testade detta både med ett spel och med Netflix genom att först öppna appen på den yttre skärmen och sedan långsamt vika upp iPhone Duo. Övergången mellan skärmarna är näst intill perfekt. Allt sker med en precision och följsamhet som lär uppskattas av användarna och som kanske till och med kan övertyga dem som tidigare har undrat varför man över huvud taget skulle köpa en vikbar telefon.

Jag hann också spela ett konsolliknande spel en kort stund, vilket visade upp kraften i det nya A20 Pro-chippet som tillverkas med 2-nanometersteknik. Dessutom tog jag bilder med samtliga kameror, däribland huvudkameran på 48 MP och ultravidvinkelkameran på 48 MP, som kompletteras av 2x optisk zoom.

När det gäller zoomen är jag inte särskilt imponerad av att vi bara får 2x förstoring, men åtminstone handlar det om optisk zoom. Det är också ganska uppenbart att en telefon som i uppvikt läge är tunnare än iPhone Air förmodligen inte har plats för ett längre teleobjektiv.

Det finns flera inställningar för hur den yttre skärmen och kamerorna ska fungera tillsammans. Du kan exempelvis använda den yttre skärmen som sökare när du tar selfies med telefonens bästa kamera.

Huvudskärmen döljer dessutom en ny FaceTime-kamera, som jag lade märke till i princip försvinner helt när den inte används.

Jag gillar verkligen att det går att ställa upp iPhone Duo som en bordsklocka, även om det inte var helt självklart hur man aktiverar StandBy-läget utan att placera telefonen i en docka eller försätta den i viloläge.

Huvudskärmen är också tillräckligt stor för multitasking och jag testade att dela upp den mellan Bilder och Meddelanden. Du drar helt enkelt en app till en docka på sidan, varefter den öppnas på ena halvan av skärmen. När jag hade öppnat både Bilder och Meddelanden kunde jag dra en bild direkt från bildbiblioteket och släppa den i ett meddelande. Allt fungerade väldigt smidigt.

Omorganisationen av iOS-gränssnittet kan säkert förvirra vissa användare till en början, men för mig kändes det intuitivt när jag testade iPhone Duo. Jag upptäckte däremot att Kontrollcenter fortfarande fungerar på samma sätt som på andra iPhone-modeller.

Just det, Apple Pencil!

Det finns ytterligare två saker som är värda att nämna. Den första är att iPhone Duo blir den första iPhone-modellen som fungerar med Apple Pencil med USB-C. Det är en riktigt stor nyhet. Jag har länge klagat på att Samsungs annars fantastiska Galaxy Z Fold-serie har förlorat det digitaliseringslager som möjliggjorde stöd för en pekpenna.

Jag ser verkligen fram emot att få testa Apple Pencil på den stora skärmen. Tyvärr fanns det inga pennor tillgängliga i demonstrationsområdet. Jag misstänker dessutom att nanobeläggningen kommer att påverka hur det känns att använda pennan mot skärmen. Än så länge vet jag inte om iPhone Duo även kommer att fungera med Apple Pencil Pro, men jag hoppas verkligen det.

Den andra saken är att iPhone Duo faktiskt har stöd för MagSafe. Telefonen har för övrigt två batterier som enligt Apple ska ge batteritid som räcker hela dagen.

Det här är också Apples dyraste iPhone hittills, med ett startpris på 26 995 kronor för modellen med 256 GB lagringsutrymme. Apple kommer naturligtvis att framhålla att telefonen blir betydligt mer överkomlig om du lämnar in din gamla enhet i inbyte eller väljer det nya leasingalternativet. Med det senare betalar du ett fast månadsbelopp i två år och lämnar sedan tillbaka telefonen för att byta till en ny modell.

Sammantaget är det här en riktigt spännande start på Apples satsning på vikbara telefoner. Visst bygger företaget vidare på det arbete som andra tillverkare redan har gjort, men som så ofta har Apple valt att göra saker och ting på sitt eget sätt. I det här fallet verkar det vara något väldigt positivt.

Jag använder vanligtvis en Apple Watch varje dag och har gjort det ända sedan den första modellen lanserades våren 2015. Under den senaste veckan har jag dock bytt ut min Ultra 3 eller Series 11 mot Apple Watch Series 12.

Den nya generationens Apple Watch presenterades under Apples ”Surprise and shine”-evenemang den 9 september 2026. Det är företagets nya mellanklassmodell – eller snarare flaggskeppet för alla som vill ha något mellan tredje generationens SE och Ultra 4. Utseendemässigt har inte särskilt mycket förändrats jämfört med Series 11, men klockan har fått en omdesignad baksida som en del av ett nytt system för hälsomätning, ett nytt systemchip som driver flera nya funktioner och en rejäl dos AI utöver det vi redan visste skulle komma med watchOS 27.

En fullständig recension är på väg, men jag vill först samla in mer data och få möjlighet att testa Readiness Score. Det är Apples nya sätt att sätta alla dina hälsodata i ett större sammanhang genom en uppgraderad version av Vitals-appen, och det är en funktion jag verkligen ser fram emot att prova. I de flesta fall krävs det bara sju nätters användning för att beräkna ett resultat.

Även om det finns nya boettmaterial – keramik har tillkommit vid sidan av titan och aluminium – är designen hos Series 12 väldigt lik föregångarens. Du kan välja mellan storlekarna 44 och 46 mm och klockan har fortfarande en OLED-skärm med Always-On-funktion som sträcker sig nästan hela vägen ut till kanterna och till och med böjer sig något längs sidorna. Jag har testat den svarta aluminiumversionen, som ser helt okej ut men är lite anonym. Viktigare är att den behåller sin tunna profil.

Tack och lov fungerar alla dina tidigare armband fortfarande, men på baksidan hittar du det nya systemet för hälsomätning. Utformningen är annorlunda och påminner nästan om ett solur, med nya placeringar av elektroder och dioder. Apple har också bytt till en grön LED-lampa som gör mätningarna mer effektiva. Trots förändringarna sitter klockan precis lika bra på handleden som tidigare. Den sticker förstås fortfarande ut en aning på baksidan, vilket du kan se på bilden här nedanför.

Tillsammans med det nya S11-chippet, som faktiskt bygger på samma grundläggande design och komponenter som A20 Pro, används Secure Enclave och en separat processordel som alltid är aktiv för att förbättra hur ofta mätningar genomförs. Det är här vi hittar en av de verkligt stora förbättringarna. Apple Watch kan nu registrera HRV och puls i realtid, oavsett om du öppnar appen eller använder en komplikation på urtavlan. Dessutom har stegräknaren blivit snabbare och kan uppdatera antalet steg oftare.

Hjärtfrekvensvariabilitet, eller HRV, är ett riktigt användbart mätvärde och att det nu får en större roll i Apple Watch gör att klockan närmar sig flera av konkurrenterna. Informationen kommer också att användas för att beräkna Readiness Score. Min Apple Watch behöver fortfarande registrera ytterligare en natts sömn och samla in ett HRV-värde till. Det är praktiskt att klockan själv talar om vad som saknas och det är rimligt att räkna med ungefär en veckas användning innan du får ditt första resultat.

Jag har stora förhoppningar på hur Readiness Score kommer att fungera och återkommer med ett mer utförligt omdöme när jag har hunnit testa funktionen ordentligt. Redan nu är möjligheten att se pulsen i realtid väldigt användbar under träning, oavsett om det handlar om ett längre uthållighetspass eller en vanlig promenad eller löprunda. Jag gillar särskilt komplikationen för stegräkning, som uppdateras automatiskt och gör att jag snabbt kan kasta ett öga på handleden för att se hur jag ligger till med dagens aktivitetsmål.

Hittills verkar det inte heller som att batteritiden påverkas särskilt mycket av att ha de här komplikationerna aktiva, oavsett om det gäller steg eller puls. Efter en eller två dagars inledande bearbetning av data klarar klockan fortfarande en hel dags användning, precis som Series 11 gjorde förra året.

Sedan har vi AI-funktionerna, som jag än så länge bara har fått ett första smakprov på. Sound Recognition och en snabbare version av Shazam finns redan på plats. Båda är trevliga små förbättringar som gör vardagen smidigare, men de mest spännande nyheterna har ännu inte lanserats.

Live Rewind och Siri Recap är planerade att släppas senare under året, inledningsvis som betaversioner i USA, och jag är särskilt nyfiken på hur användbara de kommer att vara i praktiken. Den förstnämnda funktionen kan spela in och transkribera en nyligen genomförd del av ett samtal tack vare en löpande buffert på 15 sekunder. Den andra kan sammanfatta vad du har pratat om under dagen och lyfta fram viktiga fakta.

Jag behöver tillbringa mer tid med båda funktionerna när de väl lanseras innan jag kan avgöra hur mycket de faktiskt förändrar upplevelsen av Apple Watch. Det är dock ytterligare en del av Series 12 som kan bli alltmer intressant under årets gång. Funktionerna innebär också att Apple Watch, framför allt Series 12 och Ultra 4, i allt större utsträckning blir en AI-driven wearable som erbjuder mer än aktivitets- och hälsomätning, aviseringar och appar direkt på handleden.

I nuläget erbjuder Apple Watch Series 12 mycket av det vi redan känner till, men i ett välbekant format med bättre processorkraft som både snabbar upp befintliga funktioner och möjliggör nya inom två viktiga områden.

När det gäller aktivitets- och hälsomätning innebär uppdateringarna av Vitals, HRV, den mer frekventa pulsmätningen och Readiness Score att klockan kommer ikapp andra wearables som Oura Ring, Whoop och Fitbit Air. Samtidigt blir den smartare med nya funktioner för ljudigenkänning och en allt större satsning på AI, vilket markerar ett viktigt första steg för Apple.

Vi återkommer snart med vår fullständiga recension, men om du har en äldre Apple Watch, har väntat på att Apple ska börja sätta hälsodata i ett större sammanhang eller helt enkelt verkligen vill ha bättre HRV-mätning kan det här vara ett utmärkt år att uppgradera.

Apple Watch Series 12 släpptes den 18 september 2026 med ett startpris på 4 995 kronor.

I samband med presentationen av iPhone Duo, AirPods 5, iPhone 18 Pro och 18 Pro Max samt Apple Watch Series 12 lanserade Apple även Apple Watch Ultra 4. Priset är oförändrat, designen har inte genomgått några större förändringar och färgalternativen är desamma som tidigare.

Uppgraderingen påminner ganska mycket om den vi har fått med Series 12, som du kan läsa mina första intryck av här. Klockan har fått en omdesignad baksida som en del av det nya systemet för hälsomätning, ett nytt S11-chip med Secure Enclave och en separat processor för funktioner som alltid är aktiva samt ett nytt Readiness Score som ser ut att kunna utmana Oura och Whoop. Dessutom kommer två nya AI-funktioner att börja rullas ut senare under året och klockan kan nu mäta HRV, alltså hjärtfrekvensvariabilitet.

En av de viktigaste förändringarna är dock det större batteriet. Apple Watch Ultra 4 har ett batteri som är 5 procent större än det i Apple Watch Ultra 3, samtidigt som förbättrad energieffektivitet ska bidra till den utlovade batteritiden. Det innebär att Ultra 4 ska kunna hålla igång ännu längre, med upp till 50 timmars batteritid vid normal användning, upp till 84 timmar i strömsparläge och upp till 45 timmar i läget Max Extended Workout Mode.

Det är imponerande siffror och hittills har batteritiden legat ganska nära den hos Ultra 3. Klockan klarar utan problem mer än en dags användning och närmar sig två hela dygn. Jag behöver tillbringa mer tid med den innan jag kan avgöra om det större batteriet och den förbättrade energieffektiviteten innebär någon märkbar skillnad i praktiken, men hittills finns det gott om uthållighet här.

I förpackningen finns också en ny Apple Watch-laddare. Den ser likadan ut som den tidigare versionen, men kabeln innehåller ny teknik som möjliggör ännu snabbare laddning. Apple utlovar upp till 18 timmars batteritid efter bara 15 minuters laddning. Det har i stort sett stämt under mina tester hittills, men jag vill genomföra ytterligare några laddningscykler innan jag kan säga exakt hur stor skillnad det gör.

Precis som med Series 12 väntar jag med mitt slutgiltiga omdöme. Det nya Readiness Score är en av de största förändringarna av Apple Watch-upplevelsen och jag vill ge funktionen tillräckligt med tid för att bygga upp en bild av mina hälsodata innan jag drar några slutsatser. Enligt Apple krävs det vanligtvis sju nätters användning för att beräkna ett resultat.

Det omdesignade systemet för hälsomätning och den mer frekventa registreringen av puls och HRV är redan intressanta tillskott, särskilt för en klocka som är utvecklad med fokus på träning och uthållighet. Det kompletteras av omfattande aktivitetsmätning, GPS med dubbla frekvensband, aviseringar om högt blodtryck, mätning av syremättnad i blodet och satellitanslutning. Möjligheten att se pulsen i realtid och låta klockan registrera dessa data oftare bör göra Ultra 4 ännu mer användbar under träningspass, medan HRV tillför ytterligare ett mätvärde som gör att den närmar sig konkurrerande enheter.

Sedan har vi AI-funktionerna, även om alla delar ännu inte finns på plats. Sound Recognition och snabbare Shazam finns redan tillgängliga, medan Live Rewind och Siri Recap är planerade att släppas senare under året, inledningsvis som betaversioner i USA. Jag behöver testa dem när de väl lanseras för att se om de faktiskt förändrar hur jag använder Ultra 4 i vardagen. Tack vare det större batteriet skulle Ultra 4 dessutom kunna ha en fördel gentemot Series 12 när de här funktionerna används, men det återstår att se.

Apple Watch Ultra 4 är alltså snarare en vidareutveckling av Ultra 3 än en helt ny produkt, men det större batteriet är en riktigt trevlig överraskning. De flesta förändringarna finns under skalet, där systemet för hälsomätning, processorn, batteritiden och laddningen alla har fått förbättringar.

Jag kommer att fortsätta använda klockan innan jag ger mitt slutgiltiga omdöme, särskilt när det gäller Readiness Score. Efter flera dagars användning framstår Ultra 4 redan som en välbekant Apple Watch Ultra med lite bättre uthållighet och betydligt mer avancerad datainsamling bakom kulisserna.

Apple Watch Ultra 4 släpptes den 18 september 2026 med ett startpris på 9 995 kronor.

Helt nya Apple Watch Series 12 och Apple Watch Ultra 4 uppges vara de mest exakta smartklockorna på marknaden när det gäller pulsmätning och de bästa Apple Watch-modellerna hittills. Det beror till stor del på klockornas nya Health Sensing System. Det nya sensorsystemet har en omdesignad uppsättning LED-sensorer och sägs vara mer exakt än någonsin tidigare. Det mäter pulsen både under aktivitet och i vila upp till 60 gånger oftare än tidigare generationer.

Med tanke på att Apple Watch Ultra 3 låg imponerande nära resultaten från en elektrisk pulsmätare under alla mina tidigare tester var jag beredd att tro på Apples påståenden om den förbättrade precisionen.

Knappt en timme efter att jag hade fått mitt recensionsexemplar av Apple Watch Series 12 från Apple begav jag mig till gymmet för att sätta smartklockan på prov för första gången. Jag hade visserligen inte tillgång till min vanliga pulsmätare, men däremot hade jag Garmin Fenix 9 Pro. Jag satte därför på mig den på den andra handleden och registrerade samma träningspass med båda klockorna.

Garmin Fenix 9 Pro är en smartklocka som fått fem stjärnor i vårt test. Det är en dyr och mångsidig modell som är fullpackad med funktioner och erbjuder mycket avancerad hälsomätning. Den använder Garmins pulssensor Elevate V5, som vid tidigare tester med Garmin Venu 4 bara skilde sig med omkring 5 slag per minut i genomsnittlig puls jämfört med Apple Watch Ultra 3. För de flesta är det knappast någon betydande felmarginal och resultaten räcker gott för att ge en bra bild av den allmänna konditionen.

Jag var också intresserad av att jämföra andra mätvärden, som kaloriförbrukningen, för att se hur väl resultaten från de två klockorna stämde överens.

Resultaten

Under mitt 40 minuter långa styrketräningspass låg min genomsnittliga puls på 125 slag per minut enligt Apple. Garmin registrerade däremot 132 slag per minut, vilket innebär en skillnad på sju slag mellan de två klockorna.

Det ligger precis över min gräns på 5 slag per minut för vad jag betraktar som en obetydlig skillnad, men marginalen är liten. Min teori är att klockornas algoritmer kommer att anpassa sig i takt med att jag använder dem mer och att resultaten därmed kommer att närma sig varandra. Det ska också bli väldigt intressant att jämföra båda klockorna med en elektrisk pulsmätare som Polar H10.

Skillnaden i kaloriförbrukning var däremot mer oroväckande. Garmin registrerade en förbrukning på 340 kcal, medan Apple uppgav att min totala kaloriförbrukning under passet var 242 kcal. Skillnaden på 88 kcal motsvarar ungefär ett litet äpple eller ett par skedar Ben & Jerry's-glass.

Kaloriförbrukning som mäts med en smartklocka är ingen exakt vetenskap. I en forskningsartikel som publicerades tidigare i år i tidskriften PLOS One konstateras att tillverkarnas egna algoritmer och skillnader i sensordesign skapar ytterligare variationer. Jämförande studier har visat felmarginaler på över 20 procent vid mätning av energiförbrukning hos flera vanligt förekommande modeller.

Vi bör alltså förvänta oss vissa skillnader mellan klockorna beroende på hur deras algoritmer fungerar. Det behöver inte heller vara något större problem, så länge mätningarna från en och samma enhet är konsekventa.

Skillnaden på 88 kcal överstiger dock felmarginalen på 20 procent, vilket gör resultatet särskilt intressant. Jag kommer därför att fortsätta testa Apple Watch Series 12 under längre träningspass och jämföra den med andra aktivitetsmätare för att ta reda på om Apples påståenden om förbättrad precision verkligen håller.

Apple verkar ha fått upp ögonen för populariteten hos produkter som Google Fitbit Air och Garmin Cirqa – aktivitetsmätare utan skärm som är utformade för att registrera aktivitet i bakgrunden, utan de skärmar och aviseringar som förknippas med traditionella smartklockor. Det är en produktkategori som ursprungligen blev känd genom Whoop.

Precis som de bästa smartringarna fungerar de här passiva aktivitetsmätarna enligt principen att du tar på dig dem och sedan knappt behöver tänka på dem. De samlar in information om träning och återhämtning i bakgrunden, som sedan skickas till en AI-driven hälsoapp för att hjälpa dig att utveckla bättre vanor.

Enligt en rapport från Bloomberg och en separat artikel från MacRumors har Apple arbetat med prototyper i flera månader, men företaget har ännu inte bestämt sig för om projektet ska gå vidare. Apples tjänstechef Eddy Cue nämns i rapporterna som en av dem som driver på utvecklingen av wearables med enklare gränssnitt, som den skärmlösa Whoop och Oura Ring.

Jag tycker inte bara att det är en bra idé – jag har testat en hel rad aktivitetsmätare utan skärm under året och utsåg Cirqa till min favorit i TechRadars officiella recension av Garmin Cirqa – utan jag tror också att Apple redan har lagt grunden för en sådan produkt. Här är de funktioner som jag anser att en tänkbar ”Apple Whoop” behöver för att kunna konkurrera. Samtliga har dessutom introducerats i de bästa Apple Watch-modellerna under de senaste åren.

1. En Action-knapp

Alla skärmlösa aktivitetsmätare erbjuder väldigt få möjligheter att interagera direkt med själva enheten. Whoop har en haptisk sensor på ovansidan som du behöver trycka på för att stänga av ett alarm eller aktivera Bluetooth-parkoppling. Tyvärr slutar det varje gång jag testar Whoop med att jag sitter och knackar på ovansidan som en nickande leksaksfågel tills LED-lamporna till slut ändrar färg. När du ska registrera ett träningspass med de flesta skärmlösa enheter behöver du antingen starta passet manuellt i den tillhörande appen eller helt enkelt sätta igång och hoppas att den automatiska aktivitetsidentifieringen upptäcker vad du gör.

Garmin Cirqas fysiska knapp är betydligt mer användbar i kombination med den haptiska återkopplingen. Tryck en gång så vibrerar enheten för att bekräfta att ett träningspass har startat. Tryck igen så vibrerar den för att bekräfta att passet har avslutats. Så enkelt är det. Det går inte att pausa träningspass, eftersom det skulle motverka syftet med att få en så heltäckande bild som möjligt av vad kroppen gör under både aktivitet och återhämtning.

Apple har redan den perfekta lösningen för det här: Action-knappen, som först introducerades på Apple Watch Ultra 2022 och sedan även har hittat till iPhone. Ett skärmlöst träningsarmband från Apple skulle kunna få samma lilla orange knapp som ett enkelt sätt att stänga av vibrationer eller ljud från ett alarm, eller för att starta och avsluta träningspass på samma sätt som med Garmin Cirqa.

2. Längre batteritid än andra Apple Watch-modeller

Apple har på senare tid börjat ta itu med det som kanske har varit den största kritiken mot Apple Watch: batteritiden. Under lång tid låg batteritiden på 18 timmar, tills förra årets förbättringar av batteriet och energieffektiviteten ökade den till 24 timmar. År 2026 klarar Apple Watch Ultra 4 nu hela 48 timmar mellan laddningarna.

Det gäller dessutom en fullfjädrad Apple Watch med GPS-registrering under träning, en Liquid Retina-skärm med en ljusstyrka på 3 000 nits och mängder av kommunikationsfunktioner. Jag föreställer mig att en skärmlös aktivitetsmätare, som i princip bara behöver driva Health Sensing System och tillhörande sensorer som gyroskopet, skulle kunna hålla betydligt längre. Kanske skulle den kunna klara fem dagar mellan laddningarna, vilket vore perfekt för en aktivitetsmätare som är tänkt att sitta på handleden dygnet runt, även när du sover, utan att du behöver tänka särskilt mycket på den.

3. De senaste förbättringarna av Readiness Score och Vitals

På tal om det har Apple redan lagt grunden för avancerad återhämtningsmätning med sitt nya Readiness Score och förbättringarna i Vitals-appen. Apples senaste Health Sensing System har en större sensoryta som ger bättre kontakt med huden och omdesignade elektroder. Det gör att klockorna kan mäta variationer i hjärtfrekvensen, HRV, under natten betydligt mer exakt och oftare än tidigare generationer – närmare bestämt 24 gånger oftare.

Det gör att Apple Watch kan ge ett tillförlitligt Readiness Score, som på en skala från 1 till 10 visar hur återhämtad du är och om du är redo att anstränga dig. Samtidigt har Vitals-appen fått en omfattande uppdatering. Återhämtning och hälsomätning under natten är centrala delar av skärmlösa aktivitetsmätare, eftersom de, som vi redan har nämnt, är utformade för att bäras hela tiden och diskret registrera energiförbrukning och återhämtning i bakgrunden utan andra distraktioner.

Ett skärmlöst träningsarmband som är integrerat med Apple Hälsa skulle verkligen dra nytta av Apples nya Health Sensing System och de tillhörande funktionerna för Readiness Score och återhämtning under natten. Med dessa på plats skulle Apples träningsarmband kunna slå konkurrenter som Whoop, Google och Garmin (som alla har använt återhämtningspoäng i flera år) på deras egen hemmaplan.

När iPhone 7 lanserades var den en stor uppgradering. Den ersatte den mekaniska hemknappen med en tryckkänslig variant och blev dessutom den första vanliga iPhone-modellen med optisk bildstabilisering (OIS). Den tekniken använder gyroskop för att motverka skakningar och har sedan dess funnits i samtliga iPhone-modeller – totalt 35 modeller och fler därtill.

Varför skriver jag om iPhone 7 just nu? Dels för att den lanserades för snart tio år sedan – den 16 september 2016, närmare bestämt – men också för att jag nyligen hittade TechRadars gamla testexemplar när vi rensade ett förråd på kontoret.

Jag använder idag iPhone Air, som släpptes den 19 september 2025, som min vardagstelefon. Precis som iPhone 7 är det en tunn och lätt modell med bara en kamera på baksidan, så jag tyckte det kunde vara både roligt och nostalgiskt att jämföra de två för att se hur långt Apples kameror faktiskt har utvecklats på ett decennium.

Det korta svaret? Väldigt långt.

Specifikationer

Innan jag går igenom bildjämförelserna sida vid sida kommer här en tabell över de viktigaste kameraspecifikationerna för iPhone 7 och iPhone Air.

Det är också värt att nämna att iPhone Air som standard fotograferar i 24 MP, inte 48 MP. Det sker genom Apples Fusion-teknik, där 12 pixlar med hög dynamik och 12 pixlar med låg dynamik kombineras till en bild på 24 MP. Det går att fotografera i full upplösning på 48 MP, men för den här jämförelsen valde jag standardinställningen.

Fotogalleri

Jag tog med båda telefonerna på en promenad i kvarteret och jämförde deras vidvinkelkameror, färgåtergivning, digital zoom (ingen av telefonerna har någon dedikerad telefotokamera) samt prestanda i svagt ljus.

Den första bilden visar ett träd längs trottoaren. Det är ingen särskilt krävande scen och vid första anblick ser bilderna nästan identiska ut. Apples syn på färgåtergivning verkar faktiskt inte ha förändrats särskilt mycket på tio år – åtminstone inte i just det här motivet.

Zoomar man däremot in blir skillnaden tydlig. Titta exempelvis på fastighetsskylten till vänster om trädet eller gatstenarna i förgrunden. iPhone 7 suddar ut detaljer den inte lyckas fånga, medan iPhone Air registrerar betydligt mer information. Skillnaden är subtil, men den nyare telefonen levererar den bättre bilden.

Samma sak gäller nästa motiv. Bilderna ser väldigt lika ut på håll, men iPhone Air återger fler detaljer i tegel, metall och gatubeläggning. Hunden är däremot lika söt på båda bilderna.

Sedan blev det ett stopp vid puben.

Även här gör iPhone 7 ett helt okej jobb, men iPhone Air återger både detaljer och färger betydligt mer naturtroget. Zooma in på pubskylten eller texten "Hollybush House" så blir skillnaden i skärpa tydlig. Skuggorna är dessutom mer nyanserade på bilden från iPhone Air, vilket visar hur mycket bättre dynamiskt omfång den har.

Nästa motiv var en fjäril. Här är iPhone Air den klara vinnaren. Bladen, grenarna och mönstret på fjärilen innehåller betydligt fler detaljer, medan bilden från iPhone 7 känns mjuk – nästan som om det låg ett tunt lager solkräm över objektivet.

Det här är faktiskt den första bilden där jag direkt tänker: "Ja, den där är tagen med en gammal iPhone."

Blombilden är lite svårare att bedöma. iPhone Air återger blombladens detaljer något bättre och färgen på väggen i bakgrunden stämmer bättre överens med verkligheten. Samtidigt lyckas iPhone 7 faktiskt behålla mer detalj i förgrunden, exempelvis de gröna bladen till vänster och den röda etiketten längst ned.

Här får det faktiskt bli oavgjort.

Sedan kommer kanske det tydligaste exemplet på hur Apples färgbehandling har förändrats genom åren.

På moderna iPhone-modeller prioriterar Apple ibland ett mer tilltalande uttryck framför strikt verklighetstrogen återgivning. Bilderna får därför ibland lite varmare toner och högre färgmättnad.

Glassbilden visar detta perfekt.

Glassen har bokstavligen olika färg på de två bilderna.

iPhone 7 gör motivet alldeles för kallt. Jag valde smaken salt karamell, men den äldre telefonen lyckas nästan få glassen att se ointressant ut samtidigt som vädret ser betydligt tråkigare ut än det faktiskt var.

iPhone Air producerar en betydligt varmare bild. Visst var omgivningen kanske inte riktigt så gyllene i verkligheten, men jag föredrar definitivt den soliga känslan framför den dystra tolkningen från iPhone 7.

Sedan testade jag digital zoom. Här är det ännu en tydlig seger för iPhone Air.

Ingen av telefonerna har en dedikerad zoomkamera, så jag använde ungefär 4x digital zoom på båda. Den nyare telefonen fångar avsevärt fler detaljer än iPhone 7.

Hittills har iPhone 7 visserligen levererat mindre detaljerade bilder, men fortfarande fullt användbara sådana. Det förändras däremot helt när ljuset försvinner. Min donutlampa från IKEA blev ett riktigt stresstest.

iPhone 7 klarar helt enkelt inte den starka ljuskällan. Det går knappt ens att se att lampan föreställer en donut.

iPhone Air återger däremot både lampans form och detaljerna i skuggorna omkring den. Mönstret på skåpluckan syns tydligt – något som i princip försvinner helt på bilden från iPhone 7.

Samma sak gäller nästa motiv. Skillnaden är bokstavligen som natt och dag.

Ljuset från stearinljuset är kraftigt utfrätt på iPhone 7, medan iPhone Air återger scenen betydligt närmare hur den faktiskt såg ut. Den sista nattbilden visar kanske tydligast hur långt Apples nattfotografering har kommit.

Om tävlingen hade handlat om vilken telefon som bäst kunde återskapa en mörk neo-noir-estetik hade iPhone 7 faktiskt vunnit – den första bilden ser nästan ut som något hämtat ur en David Lynch-film.

Men det är inte det vi testar här.

iPhone Air levererar högre detaljrikedom, bättre dynamiskt omfång och betydligt mer naturtrogna färger. Försök bara läsa registreringsskyltarna på bilden från iPhone 7, så förstår ni vad jag menar.

Sist ut blev en selfie.

Här måste jag faktiskt ge iPhone 7 lite beröm. Den fångar förvånansvärt mycket detalj i både hår och skägg.

Men iPhone Air återger ögonvitorna betydligt mer korrekt och fångar dessutom... ja... hudens alla små skavanker. Suck.

Fast nu när jag tittar närmare på bilden från iPhone 7 igen – särskilt mina nästan kolsvarta ögon – ser jag mest ut som en vithaj som råkat få leva sina sista timmar som människa. Kanske var det Apples vision redan 2016?

Omdöme

iPhone Air tog den bättre bilden i nästan samtliga jämförelser. Det var visserligen väntat – och om man betalar för en av de bästa iPhone-modellerna 2026 är det också precis vad man hoppas på.

Apples senaste iPhone med en enda bakre kamera levererar bättre detaljrikedom, mer naturtrogna färger, större dynamiskt omfång och betydligt skarpare digital zoom än sin tio generationer äldre föregångare. Hade det inte varit så hade man på allvar kunnat börja oroa sig för Apples utveckling.

Samtidigt blev jag faktiskt positivt överraskad över hur väl iPhone 7 stod sig mot iPhone Air. Vid första anblick såg flera av bilderna förvånansvärt lika ut, och det var egentligen först när jag zoomade in och började granska detaljerna – eller avsaknaden av dem – som det blev tydligt att den ena telefonen faktiskt är nästan tio år gammal.

I svagt ljus var skillnaden däremot betydligt större, men det var också precis vad jag hade väntat mig.

Så ja, iPhone-fotografering har tagit enorma kliv sedan 2016. Men om du av någon anledning skulle tvingas använda en sliten gammal iPhone 7 under några dagar behöver du inte oroa dig alltför mycket – den är fortfarande fullt kapabel att ta bilder som går att använda.

Jag insåg inte att jag hade utvecklat en osund besatthet av välmående och optimering. Men när jag ser tillbaka fanns det definitivt varningssignaler. Det här var för mer än ett decennium sedan, långt innan återhämtningspoäng, longevity-influencers och vilka färger de bästa smartringarna finns i blev vanliga samtalsämnen.

Som teknikjournalist har det alltid varit en del av mitt jobb att testa hälsoprylar och aktivitetsmätare, men gradvis började de även ta sig in i mitt privatliv. Vid ett tillfälle bar jag flera aktivitetsmätare samtidigt eftersom jag inte litade helt på någon enskild enhet. Jag jämförde datan och förde sedan över den till kalkylblad varje kväll för att kunna analysera den bättre på egen hand.

De flesta dagar gick jag över 20 000 steg. Vissa dagar närmade jag mig 30 000 och jag fick en riktig kick av att se siffrorna stiga. Jag blev fascinerad av tanken på att det fanns ett optimalt sätt att göra nästan allting. En optimal kost, en optimal morgonrutin, en optimal kombination av kosttillskott och ett optimalt sömnschema.

Varje ny hälsotrend kom med löftet om någon form av dold kunskap och jag ville gärna tro på den. Jag lade pengar på retreats, kurser och prylar. Jag följde råd som varierade från tveksamma till rent löjliga. Och ju mindre vi säger om det plågsamma fasteretreatet där vi alla fick dagliga lavemang med vetegräs, desto bättre.

Det märkliga är att inget av det här kändes osunt vid den tiden – snarare tvärtom. Det kändes som att jag gjorde något bra. Mina aktivitetsmätare gratulerade mig när jag nådde mina mål och träningsappar belönade mig med märken och obrutna sviter. Det fanns alltid ytterligare ett mål att nå och ännu ett värde att förbättra. Besattheten maskerade sig så effektivt som självförbättring att jag knappt ifrågasatte den.

Vad jag inte förstod då var hur tunn gränsen mellan disciplin och besatthet kan vara. Du kan passera den gradvis, en vana och ett mål i taget, tills något som började som ett genuint försök att ta hand om dig själv istället blir ytterligare en källa till press, oro och kontroll.

Mer än ett decennium senare har wearables, återhämtningspoäng och optimeringskulturen blivit en del av mainstream och jag tror inte längre att min upplevelse är särskilt ovanlig. Om något är jag förvånad över att vi inte pratar mer om den psykologiska kostnaden av att ständigt mäta oss själva – och vilken roll tekniken spelar i att hålla vårt fokus på siffrorna.

När hälsodata kan bli en fälla

Under lång tid trodde jag att min upplevelse var ovanlig. När min besatthet av optimering var som värst fanns det inga poddare som pratade om att maximera sin livslängd och relativt få människor ägde aktivitetsmätare.

Med tiden lyckades jag utveckla en sundare relation till träning och hälsodata. Men i takt med att wearables blivit vanligare och självspårning tagit sig in i mainstream har jag börjat lägga märke till några av samma mönster som jag en gång såg hos mig själv.

När jag pratade med psykoterapeuten Sarah Dosanjh, som arbetar med personer som upplever hälsoångest och problematiska relationer till mat, kände hon igen mycket av det jag hade upplevt.

”Vad jag märker i mitt arbete är att personer som redan har någon form av ångest verkar vara särskilt lockade av tekniska enheter som samlar in hälsodata”, säger hon. ”En person med ångest söker trygghet och kontroll, och hälsoinformation ger en känsla av kontroll, vilket gör den väldigt tilltalande för någon med ångest.”

När jag ser tillbaka sammanföll några av de perioder då jag var som mest uppslukad av spårning och optimering också med perioder då andra delar av mitt liv kändes osäkra eller svåra. Datan gav mig något konkret att fokusera på. Den gav mig siffror, mål och rutiner under perioder då allt annat kändes betydligt mindre förutsägbart.

Dosanjh förklarar att det ironiska är att verktyg som är utformade för att hjälpa människor att känna större kontroll istället kan få motsatt effekt.

”De vanligaste enheterna jag ser människor få problem med är appar för att hålla koll på mat och träning samt kontinuerliga glukosmätare”, säger Dosanjh. ”Men något som börjar med en känsla av att ha kontroll kan snabbt övergå i en känsla av att vara kontrollerad av tekniken.”

Hon beskriver hur människor kan bli alltmer fixerade vid att hålla vissa värden på en specifik nivå och undvika allt som riskerar att rubba dem.

”Att fylla sina aktivitetsringar, nå ett visst antal steg och hålla blodsockret inom ett specifikt intervall kan utvecklas till ett tvångsmässigt beteende”, berättar hon. ”Ångesten kan skjuta i höjden bara av tanken på att inte nå siffrorna. Något som känns som en bra sak att göra för hälsan kan istället bli en källa till intensiv oro.”

De här beteendena ser sällan osunda ut utifrån. Att ta en promenad, träna regelbundet eller tänka på vad man äter betraktas i allmänhet som positiva saker. Det svåra är att veta när nyttiga vanor förvandlas till rigida regler och när hälsan slutar vara något som bidrar till livet och istället blir det som hela livet kretsar kring.

Dosanjh säger att den här cykeln kan bli självförstärkande.

”Situationen blir farligare när personen tror att den ökade ångesten kan hanteras genom att sätta ännu högre mål”, förklarar hon. ”De jagar den ursprungliga lättnaden och dopaminkicken som de upplevde när de började använda tekniken. Det kan bli en beroendeframkallande fälla som driver människor längre in i problematiska ätbeteenden och tvångsmässig träning.”

Jag tror att det är just det som gör optimeringskulturen så svår att prata om. För vissa människor är det genuint hjälpsamt att hålla koll på sin data. Det kan uppmuntra till mer rörelse, synliggöra användbara mönster och ge välbehövlig motivation genom obrutna sviter och digitala belöningar, som märken och uppskattning från andra användare.

För andra – särskilt personer som redan är sårbara för ångest, perfektionism eller tvångsmässiga tendenser – kan exakt samma verktyg istället dra dem längre ner på en väg som de kanske inte ens inser att de befinner sig på.

När hälsomätning blev mainstream

När jag först började testa aktivitetsmätare kändes den här typen av beteende relativt nischat. De flesta höll inte koll på sin sömn. Väldigt få visste vad hjärtfrekvensvariabilitet (HRV) var. Tanken på att vakna på morgonen och kontrollera ett återhämtningsvärde innan man bestämde hur hårt man skulle träna hade låtit ganska märklig. Men idag finns optimering överallt.

Mer än 45 procent av befolkningen i Storbritannien och omkring 60 procent i USA äger numera en smartklocka eller någon annan typ av wearable för träning och hälsa. Även om du inte aktivt försöker hålla koll på din hälsa finns många av funktionerna, som stegräkning och uppskattad kaloriförbrukning, numera inbyggda direkt i enheter som Apple Watch och telefoner som vi använder varje dag.

Trots det försöker forskare fortfarande förstå de psykologiska effekterna av att leva med ett konstant flöde av biometriska data. Det finns inga tydliga belägg för att stora mängder användare av wearables utvecklar allvarliga problem. Däremot pekar en växande mängd forskning på vissa oroande mönster. Flera studier har kopplat teknik för aktivitetsspårning till ökad oro, missnöje med den egna kroppen och ältande. Andra har hittat samband mellan användning av wearables och högre nivåer av tvångsmässiga drag, som perfektionism och överdriven samvetsgrannhet.

Jag hittade till och med en studie som introducerade ett nytt begrepp: technohypochondria, eller teknikhypokondri. Forskarna definierade det utifrån tre kännetecken: besatthet av biometriska data, digital katastrofiering och ett sjukligt behov av återkoppling från algoritmer. Till skillnad från traditionell hälsoångest, som tenderar att fokusera på sjukdomar i sig, beskriver teknikhypokondri ett beroende av det ständiga flödet av personliga hälsodata och den trygghet som informationen tycks ge. Jag antar att jag är en teknikhypokondriker på bättringsvägen?

Något jag tyckte var särskilt intressant var att forskarna bakom en av de viktigaste studierna lyfte en väldigt relevant fråga: ”Är personer med redan befintliga tvångsmässiga tendenser mer benägna att dras till wearables, eller bidrar ständig spårning och återkoppling till att skapa eller förstärka dessa tendenser?”

Det är lite av en hönan-eller-ägget-fråga och svaret är förmodligen komplicerat. Forskarna menar dock att det kan finnas en återkopplingsloop där redan befintliga sårbarheter och ständig självspårning förstärker varandra.

Inget av det här innebär att alla som bär en smartklocka är på väg mot en kris. Jag vet själv att jag hade tvångsmässiga tendenser och kontrollerande beteenden kring mat långt innan Fitbit lanserade sin första enhet. Men jag tror att det visar att de känslomässiga effekterna av optimering förtjänar mer uppmärksamhet än de ofta får. För när självspårning väl blir en del av vardagen kan det vara förvånansvärt svårt att avgöra var användbar information slutar och en osund fixering börjar.

När siffrorna blir själva poängen

När jag bad mina vänner och följare på sociala medier att dela med sig av sina erfarenheter av wearables och hälsospårning förväntade jag mig några enstaka, ganska olika berättelser. Istället fick jag höra från människor som beskrev hur de hade fastnat i siffrorna på sätt som kändes väldigt bekanta för mig.

Vissa levde med kroniska sjukdomar. Andra återhämtade sig efter allvarliga hälsoproblem. Några ville helt enkelt komma i bättre form eller sova bättre. Men samma mönster dök upp gång på gång. Det som började som ett sätt att söka trygghet blev gradvis ytterligare en källa till oro.

Jag pratade med Emma, som började förlita sig mycket på hälsodata efter en cancerbehandling och kirurgiskt framkallad menopaus, vilket gjorde henne orolig för hur hennes hälsa skulle påverkas på lång sikt.

”Min klocka blev en trygghet”, berättar hon. ”Jag tänkte att om min puls ser normal ut är jag förmodligen okej.”

Men med tiden utvecklades den tryggheten till ett slags beroende.

”Det kändes som att jag hade kontroll över min hälsoångest”, säger hon. ”Men jag tror egentligen bara att jag gjorde den värre.”

Sarah, som har använt wearables i flera år samtidigt som hon hanterat endometrios och dysautonomi, beskrev ett annat problem.

”Jag vaknar och låter Oura tala om för mig om jag har sovit bra och sedan ger Visible mig ett poäng för dagen, och det känns helt enkelt fel”, säger hon.

Det som påverkade henne mest var att hon började tappa tilliten till sitt eget omdöme.

”Jag tror att det har fått mig att lita lite mindre på mig själv. Är jag faktiskt trött och är jag verkligen så stressad bara för att en app säger det?”

Jag tror att det här fångar kärnan i varför ständig hälsospårning kan vara så komplicerad. Problemet är inte nödvändigtvis att du tittar mycket på din data – problemet uppstår när datan börjar väga tyngre än din egen upplevelse av hur du faktiskt mår.

Att förstå cykeln

Även om alla berättelser jag fick höra om wearables skilde sig åt fanns det en tydlig gemensam nämnare: väldigt många verkade ha sitt ursprung i en önskan att hantera osäkerhet.

Många av personerna som kontaktade mig försökte inte bli övermänskliga, slå rekord i livslängd eller optimera varje minut av sina liv när de först började spåra sin hälsa. De hade istället drabbats av hälsoproblem, levde med kroniska sjukdomar, ångest, viktproblem eller utbrändhet.

Datan som deras wearables samlade in gav dem en känsla av trygghet. Problemet är bara att den tryggheten sällan varar särskilt länge.

”Många av mina klienter förstår att något inte riktigt känns bra med deras användning av teknik, men de är rädda för att sluta använda den”, berättar Dosanjh.

Hon brukar förklara det genom det som psykologer kallar ångestcykeln. Den börjar med osäkerhet. Är jag frisk? Äter jag rätt? Gör jag tillräckligt? Enheten ger ett svar, oavsett om det är ett sömnvärde, en pulsmätning eller en fylld aktivitetsring. Ångesten minskar tillfälligt och hjärnan lär sig att det ger en känsla av lättnad att kontrollera datan.

Men med tiden börjar den effekten avta.

”Den tillfälliga lättnaden som kommer av att nå ett mål eller se en lugnande siffra fortsätter att underblåsa illusionen av att ha kontroll över sin hälsa”, förklarar Dosanjh. ”Jag hjälper mina klienter att förstå att det de söker i tekniken är visshet. Eftersom fullständig visshet är omöjlig flyttas fokus i vårt arbete från att försöka eliminera ångesten till att utveckla förmågan att tolerera osäkerhet.”

Det beskriver verkligen min egen upplevelse. Ju mer jag spårade, desto mer kände jag att jag behövde spåra. Ju mer information jag hade, desto mer information ville jag ha.

Jakten på bättre hälsa förvandlades långsamt till en jakt på visshet – något som vi alla rent logiskt vet att man aldrig helt kan få, uppnå eller ”vinna”.

Vad som faktiskt hjälpte mig

En stor del av att må bättre handlade om att inse att min besatthet av hälsodata egentligen inte handlade om själva hälsodatan.

När jag ser tillbaka sammanföll några av de perioder då jag var som mest fixerad vid optimering med perioder då andra delar av mitt liv kändes svåra, osäkra eller utanför min kontroll. Aktivitetsmätarna gav mig något konkret att fokusera på. Det fanns alltid ytterligare ett värde att förbättra, ännu ett mål att nå och ännu ett problem som verkade gå att lösa.

Men många av de saker jag faktiskt kämpade med gick inte att lösa med ett kalkylblad eller ett sömnvärde. Terapi hjälpte mig att se det mönstret. Det gjorde även arbetet med att bli bättre på att acceptera osäkerhet. Med tiden blev jag mindre intresserad av att kontrollera varenda variabel och mer intresserad av att förstå varför jag överhuvudtaget kände ett behov av att kontrollera dem.

Det betyder inte att tendensen har försvunnit helt. Jag känner fortfarande igen den hos mig själv ibland. Skillnaden är att jag numera ser den för vad den är och kan upptäcka de tidiga varningssignalerna.

Borde wearables utformas annorlunda?

Jag tycker inte att alla aktivitetsmätare behöver göras om för att passa personer som mig. Den mest effektiva lösningen på mitt eget osunda beteende var förvånansvärt enkel: jag tog av mig alla enheter. Men vissa forskare menar att utformningen av wearables faktiskt förtjänar mer uppmärksamhet.

En av studierna jag tittade på visade att vissa av de negativa psykologiska effekterna som förknippas med träningsteknik kan vara kopplade till själva funktionerna. System för återkoppling, spelifierade belöningar, sociala jämförelser, ständiga aviseringar och ett konstant flöde av aktuell statistik kan få människor att kontrollera sin data oftare – ibland på sätt som i slutändan blir kontraproduktiva.

Forskarna menar att psykiskt välbefinnande borde betraktas som ett lika viktigt mått på framgång som mer traditionella faktorer som användarengagemang, noggrannhet och batteritid.

Det betyder inte nödvändigtvis att mål eller möjligheten att följa sina framsteg behöver tas bort. Däremot skulle det kunna innebära att användarna får större kontroll över hur de interagerar med tekniken.

Utifrån vad jag har sett efter flera år av att testa wearables skulle det exempelvis kunna innebära ett mindre dömande språk, färre alarmerande varningar, fler möjligheter att ta pauser utan att känna sig bestraffad och större flexibilitet kring vilken data som visas och när.

De flesta tillverkare av wearables erbjuder redan en viss grad av anpassning. Trots det bygger många produkter fortfarande på antagandet att mer engagemang alltid är bättre. I många fall stämmer det – regelbunden användning gör datan mer användbar över tid eftersom du kan upptäcka mönster och följa trender.

Men det borde alltid finnas utrymme för användare att ta ett steg tillbaka när de behöver det. En sund relation till wearable-teknik borde inte kräva ett konstant engagemang och användare borde inte känna sig bestraffade för att de tar en paus.

Hälsan ska förbättra ditt liv, inte bli hela ditt liv

Det ironiska är att jag började intressera mig för hälsa och träning eftersom det verkligen hjälpte mig. Jag lärde mig redan i ung ålder att träning förbättrade mitt humör, att mer rörelse minskade min oro och att jag genom att ta hand om mig själv kunde få livet att kännas lugnare och mer hanterbart. Men någonstans på vägen började jag lägga alldeles för lite vikt vid hur jag faktiskt mådde och alldeles för stor vikt vid vad siffrorna sa.

Idag testar jag fortfarande träningsteknik och använder ibland aktivitetsmätare även utanför jobbet. Men numera är det andra saker jag håller utkik efter. Om jag får dåligt samvete av att ta av mig en enhet är det en varningssignal. Detsamma gäller om jag jagar ett mål trots att jag är helt utmattad eller ägnar mer tid åt att tänka på datan än åt hur jag faktiskt mår.

Men framför allt frågar jag mig själv vad mer som pågår i mitt liv. För när jag märker att jag börjar bli alltför fixerad vid optimering finns det ofta något annat som ligger bakom. Datan är vanligtvis inte orsaken. Det är bara dit all den där energin och oron till slut kanaliseras.

Dosanjh uppmuntrar människor att se hälsodata som information snarare än instruktioner.

”Hälsoteknik ska vara något som förbättrar ditt liv, inte ytterligare en källa till stress”, säger hon. ”Prioritera ditt välbefinnande framför optimering.”

Hon uppmuntrar också människor att regelbundet fundera över om tekniken fortfarande fyller det syfte som gjorde att de skaffade den från början.

”Hur du känner dig är en mer användbar indikator på ditt välbefinnande än numeriska data. Var tydlig med varför du använder tekniken och kontrollera att det fortfarande ligger i linje med vad som är viktigt för dig i livet”, säger hon.

Det är den läxan jag önskar att jag hade förstått för flera år sedan. Hälsan ska förbättra ditt liv, men den ska inte bli hela ditt liv. För oavsett hur avancerade våra aktivitetsmätare blir finns det fortfarande saker de inte kan mäta. Som om du har tillräckligt med energi för att umgås med människorna du älskar, om du faktiskt njuter av livet och om du verkligen mår bra.

De sakerna är oändligt mycket viktigare än om du lyckades nå 10 000 steg idag.

Telefoner har utvecklats enormt under de senaste tio åren, men ett område som inte har förändrats lika mycket är hållbarheten. Samsung Galaxy S7, som lanserades i början av 2016, var den första breda flaggskeppsmodellen med IP68-klassning för damm- och vattentålighet. Det dröjde sedan nästan nio år innan vi fick se IP69 i en vanlig mobil, när OnePlus 13 lanserades tillsammans med flera andra modeller från OnePlus och Oppo.

Under samma period har mobilernas formfaktor förändrats drastiskt. Idag finns både vikbara flip-mobiler och bokliknande vikbara telefoner, men en av de största anledningarna till att de ännu inte slagit igenom fullt ut är fortfarande frågan om hållbarhet. Trots att många av dem testas för hundratusentals vikningar är det fullt förståeligt att många fortfarande oroar sig för hur väl de klarar vardagens påfrestningar.

Nu börjar vi däremot se vikbara mobiler som erbjuder samma tålighetsklassningar som traditionella telefoner. Den första som tar steget hela vägen är Honor Magic V6, som presenterades under MWC 2026.

Men är den verkligen så tålig som Honor påstår? Och vad innebär egentligen IP69 i en vikbar mobil? Jag bestämde mig för att testa det genom att lägga Honor Magic V6 i min tvättmaskin och resultatet överraskade till och med mig.

IP68 eller IP69?

Du har säkert hört talas om IP68, men vad betyder egentligen beteckningen och hur skiljer sig IP69 från den?

IP68 innebär ett Ingress Protection-betyg på 6 för dammskydd (den högsta möjliga nivån) och 8 för vattentålighet. IP-klassningar går från 1 till 6 för skydd mot damm och från 1 till 9 för skydd mot vatten. En telefon kan ha en eller båda klassningarna. Tidiga vikbara mobiler hade ofta beteckningar som IPX6 eller IPX8, vilket innebar ett visst skydd mot vatten men inget skydd mot damm.

Den stora skillnaden mellan IP68 och IP69 ligger i vilken typ av vattenpåverkan de är konstruerade för.

IP68 är främst avsett för nedsänkning i vatten – vanligtvis mellan en och tre meters djup i minst 30 minuter – och ger ett mycket bra skydd mot de flesta vardagliga olyckor.

IP69 går däremot ett steg längre genom att även skydda mot vattenstrålar med högt tryck och hög temperatur, exempelvis från diskmaskiner, tvättmaskiner och ångrengörare. Klassningen är ursprungligen framtagen för industriella miljöer där utrustning regelbundet rengörs med kraftiga vattenstrålar.

Kort sagt innebär IP68 att telefonen klarar situationer som att tappas i en vattenpöl eller användas under ett kraftigt regnoväder.

IP69 är däremot avsett för betydligt tuffare förhållanden. Ett av de mest relevanta vardagsexemplen är om du av misstag skulle råka lägga telefonen i tvättmaskinen eller diskmaskinen utan att upptäcka det i tid.

Vad hände när jag "råkade" köra en vikbar mobil i tvättmaskinen?

Jag ville simulera ett ganska realistiskt scenario där man av misstag glömmer mobilen i fickan när man slänger in kläder i tvättmaskinen. För att göra det lade jag Honor Magic V6 i fickan på en hoodie och körde ett snabbprogram på 40 grader.

Det var bara hoodien och telefonen i tvättmaskinen. Jag valde den här metoden för att minska risken att mobilen skulle slå direkt mot den metalliska trumman. Den planen höll i ungefär 30 sekunder. Så fort trumman började snurra hörde jag hur Magic V6 slog mot metallen gång på gång. Det gjorde resultatet ännu mer imponerande.

Efter 45 minuter och en centrifugering på 1 400 varv per minut var tvätten klar. Resultatet? Honor Magic V6 överlevde, även om den inte kom undan helt oskadd.

När jag plockade ut telefonen ur tvättmaskinen var jag ärligt talat beredd på det värsta. Till min stora förvåning fungerade den dock precis som vanligt. Den yttre skärmen såg ut och fungerade exakt som före tvätten. Eftersom det här är en vikbar mobil var det däremot den stora innerdisplayen som var det verkliga testet och där blev det lite mer intressant.

Till att börja med hördes ett svagt knastrande ljud när jag vecklade ut telefonen, men själva skärmen fungerade fortfarande utan problem. Det enda som förändrats var att det nu syntes vissa bildartefakter på innerdisplayen, ungefär som de vattenskador man kunde se på telefoner för några år sedan. Med tanke på att de flesta vikbara mobiler använder en flexibel polymerbaserad plastskärm, eller ultratunt glas med ett skyddande plastlager ovanpå, är det dock kanske inte särskilt förvånande.

Det viktigaste är att alla telefonens funktioner fortfarande fungerar. Fingeravtrycksläsaren och ansiktsigenkänningen fungerar som de ska, även när de använder kamerorna ovanför huvudskärmen. Kamerorna fungerar också helt normalt, även om kameramodulen har fått flera repor och märken runt kanterna.

På tal om märken har även telefonens sidor och hörn fått en hel del repor, vilket tydligt visar att den slagit mot tvättmaskinens metalltrumma under tvättprogrammet.

Resultatet är tydligt – och jag drar tre viktiga slutsatser

Jag är faktiskt ganska förvånad över hur bra Honor Magic V6 klarade sig. Testet visar att IP69 borde bli den nya minimistandarden för alla mobiltillverkare, särskilt eftersom klassningen skyddar mot betydligt tuffare scenarier än vad IP68 gör.

Jag minns att jag förstörde en mobil för över tio år sedan efter att av misstag ha kört den i tvättmaskinen. Det var visserligen ingen vikbar telefon som Magic V6, men nu vet vi åtminstone att Honor Magic V6 kan överleva en oavsiktlig tvättmaskinsrunda om olyckan skulle vara framme. Med det sagt finns det några viktiga saker att ta med sig.

För det första: gör inte det här med flit. Jag använde ett testexemplar som Honor skickade till mig förra månaden, och jag genomförde testet med vetskapen om att företaget i slutändan skulle ersätta enheten om något gick fel. Honor har inte sett den här artikeln i förväg, men om det här hade varit en telefon jag själv köpt hade jag inte varit särskilt glad över skicket efter tvätten. Det är inte Honors fel – och skadorna på kanterna hade sannolikt blivit betydligt mindre om tvättmaskinen varit full med kläder – men det är ändå värt att ha i åtanke.

Den andra slutsatsen är att testet visar att vikbara mobiler numera kan vara minst lika tåliga som vanliga telefoner. Visst, det här var ingen sandstorm, men en tvättmaskin är en väldigt krävande miljö för all elektronik. Att en vikbar telefon fortfarande fungerar efter den behandlingen säger en hel del om både hållbarheten, Honors konstruktion och hur långt den vikbara mobilkategorin har kommit.

Den tredje slutsatsen är ganska självklar: IP69 bör nu vara riktmärket för de bästa vikbara mobilerna. Konkurrenter som Google Pixel 10 Pro Fold erbjuder visserligen IP68-klassning, men Honor har lyckats få in IP69-skydd i ett chassi som dessutom är både tunnare och lättare än Googles vikbara mobil – och många andra Android-telefoner. Därför finns det egentligen få ursäkter för andra tillverkare att inte följa efter, oavsett om det gäller vikbara modeller eller traditionella telefoner.

Breville är ett av de största namnen inom kaffemaskiner för hemmabruk och tillverkar några av de bästa espressomaskiner jag har testat här på TechRadar. Företagets halvautomatiska modeller guidar en genom hela bryggprocessen, ungefär som att ha en vänlig barista hemma i köket – men vilken modell passar egentligen bäst?

Som TechRadars kaffeexpert har jag satt ihop den här listan med de tre Breville-maskiner som jag tycker är mest värda att överväga. Jag går igenom deras likheter och skillnader samt vad man kan förvänta sig av varje modell.

Nybörjarvänlig

Breville Barista Touch Impress med Cold Extraction

Om man är ny på att göra espresso hemma tycker jag att Breville Barista Touch Impress med Cold Extraction är ett utmärkt val. Den guidar en genom hela processen utan att överösa en med fler funktioner och inställningar än vad som faktiskt behövs. Alla steg förklaras tydligt på den ljusstarka pekskärmen, vilket gör att man i princip aldrig behöver öppna bruksanvisningen.

Jag hade verkligen roligt när jag testade den här maskinen. Den lär ut grunderna i baristahantverket på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt, samtidigt som man får en bättre förståelse för hur olika faktorer påverkar den färdiga koppen – exempelvis dosering, malningsgrad, tampningstryck och bryggtemperatur. Om resultatet inte blir optimalt ger maskinen dessutom konkreta förslag på vad man kan justera.

Jag uppskattade särskilt Puck Impress System, som tampar det nymalda kaffet automatiskt när man drar i ett handtag. Det känns både tillfredsställande att använda och minskar dessutom kladdet jämfört med att tampa för hand. Till skillnad från Breville Oracle Jet, som jag tar upp längre ner, hade jag inte heller några problem med statisk elektricitet som fick kaffet att fastna i kvarnen.

Den här modellen, som lanserades tidigare under 2025, är en uppgraderad version av den ursprungliga Barista Touch Impress. Den stora nyheten är möjligheten att brygga espresso med vatten i rumstemperatur direkt från vattentanken, utan att använda ThermoJet-värmaren.

Funktionen fungerar riktigt bra. Det tar ett par minuter att brygga, men resultatet blir en mjuk och välbalanserad espresso som passar utmärkt som bas till olika kalla kaffedrycker och kaffecocktails.

Det är däremot värt att känna till att Barista Touch Impress inte har något system för att skumma kall mjölk. Om det är en funktion man vill ha rekommenderar jag istället att titta på exempelvis De'Longhi Eletta Explore.

Maskinen erbjuder både manuell och automatisk mjölkskumning, med särskilda program för komjölk och växtbaserade alternativ. Under mina tester fungerade den faktiskt betydligt bättre med havremjölk än med standardmjölk, vilket är ganska ovanligt. Själv föredrar jag att skumma mjölken manuellt, något som är enkelt att göra, och den medföljande mjölkkannan har en smal pip som passar perfekt när man vill hälla latte art.

Läs vårt fullständiga test av Breville Barista Touch Impress med Cold Extraction.

Premiumval

Breville Oracle Jet

Breville Oracle Jet är den nyaste – och dyraste – modellen i den här listan. Vid en första anblick är den väldigt lik Barista Touch Impress, men under ytan finns flera viktiga uppgraderingar som gör upplevelsen ännu mer genomarbetad.

Den mest uppenbara skillnaden är att Puck Impress-spaken på sidan av maskinen har försvunnit. Det beror på att tampningen nu sker helt automatiskt, så man behöver inte göra någonting själv.

Under testet märkte vi att kvarnen kunde vara något kladdig på grund av statisk elektricitet – ett ganska vanligt problem hos halvautomatiska espressomaskiner – men i övrigt är användarupplevelsen näst intill sömlös.

Oracle Jet erbjuder också fler inställningar för malningsgraden än Barista Touch Impress, något som vår recensent Lee Bell verkligen uppskattade:

"Det här är en riktigt värdefull funktion, särskilt eftersom jag har märkt att många av de bästa espressomaskinerna kräver en hel del testande innan man hittar rätt inställning, vilket både tar tid och slösar kaffe. Oracle Jet tar det ett steg längre genom att ge återkoppling i realtid under extraktionen och guida dig till den perfekta espresson varje gång."

En mindre uppenbar förbättring är att Oracle Jet har två ThermoJet-värmare istället för en. Den andra används för att värma brygghuvudet, vilket innebär att temperaturen hålls jämnare under hela extraktionen eftersom vattnet inte hinner svalna efter att det lämnat värmaren. Bryggtemperaturen kan dessutom justeras i steg om 1 grad, antingen i Celsius eller Fahrenheit.

Oracle Jet går ibland att hitta till nedsatt pris, men det här är fortfarande en premiummaskin med en prislapp därefter. Det är också värt att tänka på att den är den största och tyngsta Breville-maskinen i den här guiden. Med en vikt på över 12 kg passar den kanske inte bäst i mindre kök.

Läs vårt fullständiga test av Breville Oracle Jet.

Mest prisvärda

Breville Barista Impress Express

Breville Barista Express Impress är ytterligare en utmärkt espressomaskin. Den använder samma smarta system för automatisk dosering och tampning som Breville Barista Touch Impress, men till ett betydligt lägre pris.

Det beror dels på att det är en något äldre modell – jag testade den första gången 2022 – och dels på att den använder fysiska knappar och vred istället för en färgpekskärm.

Vilket gränssnitt man föredrar handlar mest om personlig smak. Är man ny inom hemmabryggd espresso kan pekskärmen vara till stor hjälp eftersom den i princip ersätter bruksanvisningen. Samtidigt är knapparna och reglagen på Impress Express enkla att förstå och använda. Maskinen guidar fortfarande en genom bryggprocessen och ger återkoppling kring både dosering och tampning via en liten LCD-skärm.

Jag uppskattar också den centralt placerade tryckmätaren, som tydligt visar om maskinen har uppnått rätt bryggtryck under extraktionen. På så sätt ser man direkt om espresson riskerar att bli under- eller överextraherad.

Barista Express Impress har dessutom ett mycket bra manuellt ångrör för mjölkskumning, men saknar automatisk mjölkskumning. Eftersom jag ändå tycker att AutoMilq-systemet i Barista Touch Impress är den modellens svagaste punkt ser jag faktiskt inte det som någon större nackdel.

Kall extraktion har egentligen bara blivit en vanlig funktion på espressomaskiner för hemmabruk under det senaste året, så det är inte särskilt förvånande att den saknas på den här något äldre modellen.

Om man däremot klarar sig utan kall extraktion och inte känner något behov av en pekskärm tycker jag att Breville Barista Express Impress är ett av de bästa alternativen i mellanprisklassen.

Läs vårt fullständiga test av Breville Barista Express Impress.

Jag testar nya kaffemaskiner varje månad här på TechRadar och Smeg är ett av de märken som gång på gång lyckas imponera på mig med sin kombination av design och prestanda. Företaget grundades i Italien 1948 och har gjort sig känt för sina exklusiva köksapparater – och deras espressomaskiner är inget undantag. Om du letar efter en modell som verkligen blir ett blickfång i köket hjälper jag dig gärna att hitta den som passar både din smak och din budget.

Här har jag samlat mina tre favoritmaskiner från Smeg för dig som vill brygga riktigt god espresso med jämna resultat. Oavsett om du vill ha en klassisk, manuell baristaupplevelse eller föredrar att låta maskinen göra det mesta av jobbet finns det ett alternativ som passar.

Samtliga modeller jag har valt här är espressomaskiner, men Smeg erbjuder även andra typer av kaffemaskiner. Om man föredrar bryggkaffe kan jag varmt rekommendera Smeg Drip Filter Coffee Machine, och för den som hellre använder kaffekapslar tyckte jag att Lavazza A Modo Mio Smeg var ett utmärkt alternativ till en Nespresso-maskin. Det enda jag saknade var en ångstav för mjölkskumning, så om man vill göra latte eller cappuccino kan Smeg Mini Milk Frother vara ett bra komplement.

Smeg ECF03 Cold Brew Espresso Coffee Machine

Jag föll direkt för Smeg ECF03 – en charmig espressomaskin som gång på gång brygger utsökt espresso samtidigt som den tillför en elegant 50-talsinspirerad design till köket.

Under testet uppskattade jag särskilt den praktiska tryckmätaren på framsidan. Den gör det enkelt att se om espresson kommer att extraheras korrekt utan att man behöver stå och hålla koll på tiden.

Alla tillbehör känns dessutom gedigna, från portafiltret och tampern till de fyra medföljande filterkorgarna för enkel och dubbel espresso, både med enkelväggiga och trycksatta varianter. De trycksatta filterkorgarna är dessutom mer förlåtande och kan ge en fin, tjock crema även om kvarnen inte är perfekt inställd.

Jag gillade även ångröret, som har ett generöst rörelseomfång när man vinklar ut det från maskinen. Det är dessutom utrustat med ett värmeisolerande silikonhandtag som gör det bekvämt att använda.

Det är däremot lite synd att Smeg inte skickar med en mjölkkanna i förpackningen. Med tanke på priset känns det som ett märkligt val.

Precis som de flesta större espressomaskiner som har lanserats de senaste åren erbjuder Smeg ECF03 även kall extraktion. Då leds vattnet förbi kokaren och bryggningen sker med vatten i rumstemperatur, vilket ger en mjukare smak än om samma bönor bryggs varmt.

Det tar visserligen lite längre tid än att brygga en vanlig espresso, men jag tycker att resultatet är väl värt väntan. Om kall extraktion däremot inte är något man kommer att använda rekommenderar jag istället Smeg ECF02, som enbart brygger varm espresso och dessutom kostar betydligt mindre.

Smegs produkter är sällan billiga, men det här är den mest prisvärda espressomaskinen i den här sammanställningen. Intressant nog är den också den högljuddaste. Under mina tester uppmätte jag en maximal ljudnivå på 72 dB, vilket inte är ovanligt för en kaffemaskin, men ändå märkbart högre än de två modellerna längre ner på listan.

Läs vårt fullständiga test av Smeg ECF03.

Smeg Mini Pro Espresso Coffee Machine

Smeg Mini Pro har ett mer avskalat och modernt utseende än ECF03, men den största skillnaden finns på insidan. Bland premiumfunktionerna finns ett separat uppvärmt brygghuvud – den del av maskinen som leder det varma vattnet genom kaffepucken. Det gör att temperaturen hålls jämnare under hela bryggningen, och just jämn temperatur är en av de viktigaste faktorerna för att brygga riktigt bra espresso. Därför tycker jag att det här är en mycket välkommen funktion.

Maskinen har knappar för enkel och dubbel espresso, men om man föredrar att ha full kontroll finns även en fysisk spak som gör att man själv kan styra extraktionen. Den kräver väldigt lite kraft att använda och gör hela bryggupplevelsen betydligt mer taktil och engagerande.

Precis som ECF03 visar Mini Pro bryggtrycket medan espresson extraheras, men här visas informationen som ett numeriskt värde på maskinens runda LED-display istället för på en analog tryckmätare. Displayen visar också när maskinen har nått rätt bryggtemperatur. Standardinställningen är 92 grader, men den går att justera efter egna preferenser.

Maskinen har dessutom en ovanligt stor vattentank, vilket gör den till ett utmärkt val för hushåll där flera personer dricker kaffe och brygger många koppar varje dag – och där den höga prislappen kan delas mellan flera användare.

Överlag tycker jag att Smeg Mini Pro är ett rent nöje att använda. Hela upplevelsen känns genomtänkt och exklusiv, utan några uppenbara kompromisser. Den är dessutom imponerande tyst och nådde bara 30 dB under mina tester.

Läs vårt fullständiga test av Smeg Mini Pro.

Smeg BCC13 Bean to Cup Coffee Machine

Jag testade Smeg BCC13 första gången i september 2024 och den är fortfarande en av de bästa helautomatiska bön-till-kopp-maskiner jag har använt. Det beror på den kompakta designen, det tydliga gränssnittet, den höga byggkvaliteten och – förstås – det utmärkta kaffet.

I mitt test skrev jag att den "brygger konsekvent väl extraherad espresso, kopp efter kopp", och ett och ett halvt år senare står jag fortfarande fast vid den bedömningen.

Till skillnad från många andra helautomatiska kaffemaskiner är det enkelt att justera malningsgraden och anpassa volymen för varje dryck efter egna preferenser. Under mina tester hittade jag snabbt en malningsgrad som passade mina favoritbönor, men maskinen erbjuder bara åtta inställningar. För den som är extra noggrann med sin espresso kan någon av de två modellerna ovan, tillsammans med en separat kaffekvarn med fler inställningsmöjligheter, vara ett bättre alternativ.

Under bryggning uppmätte jag en maximal ljudnivå på 67 dB, vilket är fullt rimligt för en helautomatisk espressomaskin.

BCC13 använder ett automatiskt mjölksystem istället för ett manuellt ångrör, vilket gör att man i princip inte behöver göra något själv när man brygger mjölkbaserade kaffedrycker. Under mina tester fick jag krämigare mjölkskum med vanlig komjölk än med växtbaserade alternativ, men det gick ändå utmärkt att göra en riktigt bra cappuccino med exempelvis havre- eller sojadryck.

Även underhållet är mycket enkelt. Vissa helautomatiska kaffemaskiner är besvärliga att rengöra invändigt, men BCC13 saknar trånga utrymmen där kafferester och vatten lätt samlas. En snabb avtorkning räcker för att hålla insidan ren, medan de automatiska rengöringsprogrammen ser till att både mjölksystemet och bryggenheten hålls fräscha och hygieniska.

Min enda egentliga invändning är att de minimalistiska knapparna på ovansidan inte är särskilt självförklarande. Under de första dagarna behövde jag flera gånger gå tillbaka till manualen för att komma ihåg hur jag växlade mellan maskinens nio olika drycker. Efter en tids användning lärde jag mig dock systemet och då var det inte längre något problem.

Läs vårt fullständiga test av Smeg BCC13.

Jag testar många espressomaskiner här på TechRadar – över ett dussin om året – och hittills har 2026 bjudit på ett ovanligt starkt startfält. Oavsett om du letar efter din allra första kaffemaskin eller redan är en erfaren kaffeentusiast på jakt efter en riktigt vass premiummodell finns det något för dig.

Det har lanserats så många nya espressomaskiner att det nästan är svårt att veta vilken man ska välja. Därför har jag samlat de tre bästa modellerna som vi har testat hittills i år. Samtliga har gått igenom vår omfattande testprocess och fått minst 4,5 av 5 stjärnor i betyg.

Om ingen av dem känns helt rätt för dig kan du även kika på vår kompletta guide till de bästa espressomaskinerna du kan köpa just nu, eller vår topplista över de bästa Nespresso-maskinerna om du föredrar kaffekapslar.

Philips Café Aromis

Lansering: mars 2026
Betyg: ⭐⭐⭐⭐⭐ (5/5)

Den här espressomaskinen – eller Philips Café Aromis 8000 Series, som är dess fullständiga namn – är en exklusiv kaffemaskin som både ser fantastisk ut, brygger utsökt kaffe och dessutom är riktigt rolig att använda. Den erbjuder en meny med 50 olika drycker, både varma och kalla, och är dessutom förvånansvärt tyst tack vare ett smart ljuddämpande system.

Mjölksystemet imponerade särskilt på mig. Det kan skapa olika typer av mjölkskum beroende på vilken dryck man väljer, och eftersom mjölken aldrig passerar genom själva maskinen är den dessutom väldigt enkel att rengöra. Man behöver bara ta loss mjölkkannan, plocka isär den i tre hårda plastdelar och köra dem i den övre korgen i diskmaskinen.

Det finns separata mjölkkannor för varm respektive kall mjölk, och båda fungerar lika bra med vanlig komjölk som med växtbaserade alternativ.

Espressomaskiner med Wi-Fi eller Bluetooth har blivit allt vanligare, men i de flesta fall får man inte mycket mer än en digital bruksanvisning när man ansluter mobilen. Här är det annorlunda.

Philips Home-appen är utformad som en AI-chatbot och ställer frågor om vilka kaffebönor jag använder och vilka smakpreferenser jag har. Därefter hjälper den mig att anpassa brygginställningarna för att få kaffet precis som jag vill ha det.

Den är långt ifrån billig, men det här är en enastående espressomaskin som enligt mig förtjänade full pott i betyg.

Läs vårt fullständiga test av Philips Café Aromis.

Philips Baristina

Lansering: februari 2026
Betyg: ⭐⭐⭐⭐⭐ (5/5)

Philips har verkligen träffat rätt med sina espressomaskiner i år. Baristina är visserligen en helt annan typ av maskin än Café Aromis, men om man är ny i specialkaffets värld eller bara vill ha ett mer prisvärt alternativ tycker jag att den här är det bättre valet.

Det här är den minsta och billigaste helautomatiska bön-till-kopp-maskin jag någonsin har testat, och den är så enkel att använda att jag tycker den passar perfekt för den som funderar på att lämna kaffekapslar bakom sig.

Man fyller bara på kaffebönor i behållaren, fyller vattentanken, sätter in det tomma portafiltret och skjuter det åt höger. Sedan sköter Baristina resten. Den mal rätt mängd kaffe, tampar pucken automatiskt, flyttar tillbaka portafiltret och brygger espresson åt en. Det är löjligt enkelt.

Den är dessutom betydligt lättare att rengöra än en traditionell helautomatisk espressomaskin eftersom det inte samlas fukt och kafferester inne i ett slutet maskinhölje.

Den enda nackdelen är att den inte kan skumma mjölk – om man inte köper paketet som inkluderar den separata mjölkskummaren. Philips har dock nyligen lanserat en uppdaterad modell, Baristina Latte, som löser just det problemet, och jag ser verkligen fram emot att få testa den.

Läs vårt fullständiga test av Philips Baristina.

Meraki Espresso Machine Gen 2

Lansering: mars 2026
Betyg: ⭐⭐⭐⭐☆ (4,5/5)

Meraki Espresso Machine Gen 2 är utan tvekan den snyggaste kaffemaskin jag har testat hittills i år. Med sin sidenmatta finish, detaljer i krom och trä, vridbara pekskärm och separata "torn" för de dubbla kokarna, vattentanken och bönbehållaren ser den verkligen ut som något utöver det vanliga.

Den är stor, men om man har plats för den tycker jag att varje centimeter är värd att offra.

Det här är en manuell espressomaskin, men den är full av genomtänkta funktioner som gör det betydligt enklare att lyckas med kaffet.

Till exempel finns det inbyggda vågar både under kvarnen och brygghuvudet, vilket hjälper en att mala exakt rätt mängd bönor och sedan väga den färdiga espresson så att man kan stoppa extraktionen vid precis rätt tillfälle.

Det finns även en temperatursensor som hjälper en att undvika att överhetta mjölken. Vill man ha ännu mer hjälp kan man dessutom skanna en kod på en påse av Merakis egna kaffebönor, varpå maskinen automatiskt justerar sina inställningar för just den bönsorten.

Den mest imponerande funktionen är dock de dubbla kokarna, något jag fortfarande sällan ser i espressomaskiner för hemmabruk.

Som vår recensent Josh Russell uttryckte det: "Den brygger inte bara exceptionellt väl extraherad espresso gång på gång, utan skummar också olika typer av mjölk utan att tappa tryck eller kylas ned."

Läs vårt fullständiga test av Meraki Espresso Machine Gen 2.

Med sin tunna och lätta konstruktion samt ett stilrent chassi i glas och metall är Samsungs nya prisvärda Galaxy A57 utan tvekan en mycket snygg telefon – inte bara jämfört med andra budgetmodeller, utan även när den ställs mot betydligt dyrare flaggskeppsmodeller, inklusive sina syskon i Galaxy S26-serien.

Tillsammans med flera tydliga förbättringar av både hårdvara och mjukvara jämfört med den redan utmärkta Galaxy A56 räckte det för att jag på allvar skulle börja överväga Galaxy A57 som min huvudsakliga Android-telefon – och som TechRadars telefonredaktör är det något jag ärligt talat aldrig trodde att jag skulle säga om en budgettelefon.

Galaxy A57 lanseras vid en intressant tidpunkt för prisvärda Android-telefoner. Enligt mig har Googles Pixel-modeller konsekvent varit de bästa billiga telefonerna under de senaste åren, mycket tack vare att de har drivits av samma Tensor-chipset som används i företagets flaggskeppsmodeller. Det har i praktiken gett dig prestanda i flaggskeppsklass i betydligt billigare telefoner.

Men genom att fokusera på att behålla samma pris för nya Pixel 10a – något som uppnåtts genom att nästan inte uppgradera telefonen alls jämfört med Pixel 9a och behålla samma grundläggande hårdvara – har Google levererat en ganska blek utmanare i kampen om titeln som den bästa prisvärda Android-telefonen 2026. Den kronan är därför fortfarande inom räckhåll för konkurrenterna.

Visst har Pixel 10a nu en helt plan baksida och bättre batteritid tack vare mjukvaruoptimeringar snarare än ett större batteri, men i övrigt är telefonen i princip identisk med Pixel 9a. Den saknar till och med Qi2-magneterna som finns i Pixel 10-serien, även kallade PixelSnap, vilket hade kunnat bli en tydlig fördel jämfört med Pixel 9a. För mig räckte det för att avfärda Pixel 10a som en seriös kandidat till titeln som årets bästa billiga telefon.

Samsung har däremot valt en något mer kontroversiell strategi med Galaxy A57 genom att höja priset något jämfört med fjolårets Galaxy A56. Samtidigt har företaget packat in en lång rad uppgraderingar jämfört med Galaxy A56 och dessutom gjort telefonen både tunnare och lättare.

Kampen om den bästa prisvärda Android-telefonen 2026 handlar dock inte bara om Galaxy mot Pixel. Här finns också en utmanare i form av brittiska Nothing, ett företag som länge har imponerat i budgetsegmentet och vars Nothing Phone (4a) Pro erbjuder en uppfriskande design, flera genuint unika funktioner och dessutom en rad hårdvaruförbättringar jämfört med sin föregångare.

Med två verkliga utmanare kvar jämförde jag därför Galaxy A57 och Nothing Phone (4a) Pro för att se vilken som faktiskt skulle vinna över mig – särskilt eftersom inte ens flaggskeppet Samsung Galaxy S26 Ultra lyckades göra det.

Ett tunt och lätt kraftpaket

Samsung Galaxy A57 är imponerande tunna 6,9 mm och väger bara 179 gram, jämfört med Galaxy A56 som mäter 7,4 mm på tjockleken och väger 198 gram. Skillnaden blir ännu tydligare mot Pixel 10a, som mäter hela 9 mm.

A57 glasbaksida och aluminiumram gör att den verkligen känns som en flaggskeppsmodell, särskilt jämfört med Pixel 10a som har en plastbaksida. Den exklusiva känslan förstärks dessutom av de tunna skärmkanterna, som verkligen sticker ut när telefonen ligger bredvid Pixel 10a och Nothing Phone (4a) Pro.

Även om Galaxy A57 fortfarande inte har hela Galaxy AI-paketet stöder den fler AI-funktioner än sin föregångare tack vare det kraftfullare Exynos 1680-chippet. Flera funktioner som tidigare varit exklusiva för Galaxy S-serien, som Live Transcription och den förbättrade Circle to Search, stöds nu fullt ut även på Samsungs budgetmodell. Personligen ser jag det mindre antalet AI-funktioner som en fördel, eftersom just dessa känns praktiska och användbara, till skillnad från flaggskeppsmodellerna som erbjuder så många AI-funktioner att jag sannolikt aldrig skulle använda de flesta av dem.

Trots det tunnare chassit har Samsung ändå lyckats få plats med ett batteri på 5 000 mAh i Galaxy A57, vilket innebär samma kapacitet som i Galaxy S26 Ultra. Telefonen stöder dessutom 45 W snabbladdning, vilket faktiskt är bättre än vanliga Galaxy S26 som stannar på 25 W. Trådlös laddning saknas fortfarande, vilket visserligen kan avskräcka vissa användare, men för mig är det ingen avgörande nackdel.

Galaxy A57 är dessutom billigare än sina konkurrenter och kostar från 5 990 kronor för 128 GB lagring, jämfört med 6 490 kronor för Pixel 10a och 6 500 kronor för Nothing Phone (4a) Pro, som visserligen erbjuder 256 GB lagring och 12 GB RAM. En telefon i mellanklassen med premiummaterial som dessutom är billigare än en modell med plastkonstruktion är ett självklart val för mig.

Mer än bara ett snyggt yttre

Även om jag älskar det Samsung har gjort för att förbättra Galaxy A57 jämfört med föregångaren var det faktiskt Nothing Phone (4a) Pro som till slut vann över mig – och det gjorde den genom att kombinera flera av de saker jag gillade hos Galaxy A57 och Pixel 10a, samtidigt som allt paketerades i ett lekfullt och charmigt format.

Den industriella designen helt i metall gör inte bara att (4a) Pro ser fantastisk ut, den känns också mer premium än Galaxy A57 glasdesign, även om den varken är lika tunn eller lika lätt. Telefonen mäter 8 mm på tjockleken och väger 210 gram. Glyph Matrix-skärmen på kameramodulen bidrar inte bara till telefonens unika utseende, utan fungerar också som en extra skärm för klocka, aviseringar och till och med som hjälpmedel när du tar bilder.

NothingOS påminner mig mycket om Googles rena Pixel-upplevelse, men tar minimalismen ett steg längre genom att använda monokroma ikoner, menyer och specialanpassade widgets. Samsungs One UI gör visserligen Galaxy A57 mer anpassningsbar, men känns samtidigt betydligt mer överlastad med förinstallerade appar som måste tas bort manuellt efter installationen.

Jag ska erkänna att (4a) Pro är den första Nothing-telefon jag någonsin har använt, så nyhetens behag spelar säkert en viss roll här. Samtidigt har jag under en längre tid försökt minska min skärmtid och NothingOS minimalistiska gränssnitt tillsammans med Glyph Matrix är funktioner som jag tror kan hjälpa mig att lyckas med det. Visst skulle jag kunna skapa ett liknande monokromt tema manuellt på Samsung-telefonen, men här finns det redan på plats direkt från start – och det ser dessutom riktigt bra ut.

Prismässigt tycker jag också att (4a) Pro är ett bättre köp än både Samsungs och Googles alternativ, särskilt här i Australien, trots att den faktiskt är dyrast av de tre med ett pris på 5 500 kronor för modellen med 256 GB lagring, som är den enda versionen som säljs här. Motsvarande modeller med 256 GB lagring av Pixel 10a och Galaxy A57 kostar 7 790 kronor respektive 6 690 kronor, samtidigt som de bara erbjuder 8 GB RAM.

Ärligt talat tror jag att (4a) Pro hade haft en god chans att ersätta min iPhone 16 Pro Max som min huvudsakliga telefon om kamerorna bara varit lite bättre. Kombinationen av specifikationer, funktioner, design och pris är imponerande väl avvägd och enligt mig tippar Nothing precis över till sin egen fördel i kampen om den bästa budgettelefonen.

Den största insikten jag fick när jag jämförde de här tre telefonerna i mellanklassen var dock att det, oavsett vilken modell man själv föredrar, är förvånansvärt hur kompetenta de alla är jämfört med sina betydligt dyrare flaggskeppssyskon.

Om du funderar på att köpa en direktbildskamera finns det egentligen bara två seriösa namn på marknaden: Polaroid och Fujifilm Instax. Visst finns det tillverkare som Canon och Kodak som erbjuder digitala kameror med direktutskrift, där tekniker som färgsublimering används för att skriva ut digitala bilder på specialpapper, men det är inte samma sak. För den där genuint magiska känslan som bara direktbildsfilm kan ge är det Polaroid och Instax som dominerar.

Polaroid är utan tvekan det mest välkända varumärket tack vare sin långa historia, som sträcker sig tillbaka till 1940-talet och nådde sin stora popularitet under 1970-talet. Företaget tillbringade några år i skymundan efter en konkurs i början av 2000-talet innan det köptes upp och återupplivades 2017 av ett analogt filmkollektiv kallat The Impossible Project. Alla moderna Polaroid-kameror som säljs idag har lanserats efter denna renässans.

Instax-kameror kanske inte har samma historiska tyngd som Polaroid, men de är enormt populära. Fujifilm rapporterade förra året att Instax-serien har sålt över 100 miljoner enheter sedan starten 1998. Jag har inga motsvarande försäljningssiffror för Polaroid efter återlanseringen, men ärligt talat tror jag inte att de ens är i närheten.

I slutändan finns det goda argument för båda märkena. Instax Mini 12 är TechRadars val som bästa direktbildskamera och jag förstår varför – det är ett utmärkt alternativ för de flesta användare. Men för mig personligen är det Polaroid som gäller.

Därför väljer jag alltid Polaroid

Det handlar inte om storleken på bilderna, eftersom båda märkena erbjuder liknande format. Fujifilm Instax Wide-film är ungefär lika stor som en Polaroid I-Type- eller SX-70-bild, även om den är rektangulär istället för kvadratisk. Polaroids mindre Go-film ger bilder som är jämförbara i storlek med Instax Mini.

Det handlar om känslan. Skratta om du vill, men kom igen – du fotograferar med direktbildsfilm. Du är inte här för perfekt färgåtergivning eller knivskarp detaljrikedom. Du är här för den fysiska känslan av att hålla en bild i handen, för den nostalgiska lo-fi-estetiken hos ett format som har funnits i över ett halvt sekel. Allt handlar om känsla.

Jag har fotograferat med både Polaroid och Instax sida vid sida tidigare för att jämföra dem. Vid ett tillfälle gjorde min partner en träffsäker observation som jag sedan har anammat som min egen: Instax fångar blicken först, men det är Polaroid man tycker bättre om i längden. Instax-bilder är ljusa och färgstarka, med naturliga färger och en imponerande detaljnivå, särskilt i Wide-formatet.

Men Polaroid-bilder har den där omisskännliga retroglöden som omedelbart tar mig tillbaka i tiden. Den mjukare och mer nedtonade färgpaletten gör kanske inte bilderna lika slående vid första anblicken, men de blir mer tillfredsställande ju längre jag tittar på dem. Det finns ett djup och en tonal rikedom som jag verkligen uppskattar. Om jag skulle påbörja ett konstnärligt projekt med direktbildsfilm råder det ingen tvekan om vilket format jag skulle välja.

Instax-kameror är utan tvekan enklare att använda – de flesta är i princip bara att sikta och trycka av. Om jag skulle rekommendera en direktbildskamera till en familj eller någon utan större fotointresse skulle jag välja Instax. Men för mig, som är van vid kameror, lämnar kontrollmöjligheterna i Polaroids mer avancerade modeller Instax långt bakom sig.

Anslut kameran till Polaroid-appen, som fungerar mycket smidigt och är enkel att använda, så kan du i princip programmera alla inställningar själv och ta full kontroll över bilderna. Vill du experimentera med långa exponeringar på direktbildsfilm? Det är enkelt med en Polaroid Flip eller Polaroid I-2, men omöjligt på en Instax Mini 99.

Visst är inte Polaroid perfekt. Den löpande kostnaden för I-Type-film är ett ständigt irritationsmoment. Ett paket med åtta exponeringar kostar ungefär lika mycket som ett paket med 20 bilder Instax Wide eller Instax Mini. Det är surt. Det går inte att låtsas som något annat. Att köpa film i större mängder hjälper lite, men ärligt talat inte särskilt mycket. Åtminstone är den mindre Polaroid Go-filmen betydligt billigare och jag föredrar den framför Instax Mini. Återigen är utseendet mer subtilt och mindre iögonfallande, men också rikare och mer tillfredsställande.

Vilket team står du på? Oavsett om du föredrar Instax eller Polaroid, hittar du dagens bästa priser på några av märkenas senaste och mest populära modeller här nedanför.

IFA är, som du säkert redan vet, en enorm årlig teknikmässa som hålls i Berlin. Det är också här några av de största aktörerna inom ljud och hi-fi visar upp sina senaste bärbara innovationer – och årets upplaga bjuder på ett av de bästa och mest varierade produktutbuden vi har sett hittills.

Här har jag valt ut de bästa hörlurarna och öronsnäckorna som TechRadar fick se under IFA 2026 – och jag kan lova att varenda person i vårt team kom upp i sina 10 000 steg under mässans två första dagar för att kunna sammanställa den här listan. Några av oss jobbade dessutom febrilt hemma på redaktionen.

Ett par av produkterna i den här sammanställningen nominerades till våra IFA 2026 ”Best in Show”-utmärkelser, där totalt 25 produkter valdes ut – och några av dem vann till och med! Du ser den lilla utmärkelsen i bildens övre hörn bredvid respektive produkt.

Vi har dock en separat artikel om de stora vinnarna. Här fokuserar vi istället på de nya, intressanta och ibland till och med lite 70-talsretro öronsnäckorna – ja, Noise, vi tittar på er – och hörlurarna som fångade vår uppmärksamhet.

I vissa fall har jag länkat vidare till vår mer detaljerade bevakning och våra första intryck av produkterna, eftersom det är svårt att gå in på riktigt djupa detaljer i en sammanställning med så här många produkter.

Redo? Spänn fast säkerhetsbältet, för nu åker vi till Berlin. Willkommen!

Noise Master Buds Open with Sound by Bose

Hoppades du att IFA skulle bjuda på en mindre känd ljudspecialist som nu samarbetar med Bose för att ta fram ett par öppna öronsnäckor som ser ut att vara hämtade direkt ur den ursprungliga Star Trek-serien från 1960-talet? Klart du gjorde. Det är precis därför vi älskar IFA.

Det du ser här är Noise Master Buds Open från Noise, som faktiskt är ett ledande indiskt varumärke inom uppkopplad livsstil och smart teknik och ibland kallas ”Gonoise”, enligt företagets hemsida. Nu vill företaget dessutom expandera globalt.

Den stora snackisen är förstås att lurarna har utvecklats i samarbete med Bose och använder Sound by Bose-teknik, men personligen tycker jag att den ergonomiska clip-on-designen och det påkostade laddningsfodralet också förtjänar uppmärksamhet.

Noise medgrundare Amit Khatri sade vid lanseringen: ”Master Series skapades som vårt främsta uttryck för premiumljud – där genomtänkt design, exceptionellt ljud och meningsfulla användarupplevelser möts. Responsen på Master Buds, Master Buds 2 och Master Buds Max har varit fantastisk och med Master Buds Open tar vi nu sortimentet vidare till nästa naturliga steg.”

Noise har ännu inte bekräftat något pris eller de fullständiga specifikationerna för Master Buds Open, men uppger att mer information kommer närmare lanseringen, som är planerad till slutet av september 2026. Jag kommer i alla fall att hålla utkik.

Belkin SoundForm Isolate Buds och SoundForm Dot Buds

Alla som är någorlunda intresserade av att hålla sina teknikprylar laddade känner förmodligen till Belkin för företagets powerbanks – och kanske även mobilskal och kablar – men sortimentet börjar bli allt bredare. Nu innehåller det även några potentiella höjdare inom ljud.

Under IFA 2026 presenterade märket två nya och riktigt billiga par öronsnäckor, båda med ANC och prislappar långt under många av konkurrenterna.

SoundForm Isolate Buds, som syns på bilderna ovan, kostar överkomliga 39,99 pund (cirka 520 kronor), medan SoundForm Dot Buds är ännu billigare med ett pris på 29,99 pund (cirka 390 kronor).

Visst, produktnamnen är kanske lite krångliga, men efter en snabb provlyssning i Berlin kan vi konstatera att du får imponerande mycket ljud för pengarna också.

Beyerdynamic Aventho Y

Behöver du verkligen ”hitta ditt varför” när det gäller att njuta av musik? Nej, inte jag heller, men Beyerdynamics nya over-ear-hörlurar är åtminstone väldigt prisvärda om en strikt budget är anledningen till att du överväger dem framför dyrare flaggskeppsmodeller.

Beyerdynamic beskriver dessutom den nya modellen som sina ”mest personliga hörlurar hittills, utformade för att anpassa sig efter hur du lyssnar”. Som man kan förvänta sig 2026 finns aktiv brusreducering på plats, men det är framför allt en specifikation som verkligen fångade min uppmärksamhet: ”mer än 90 timmars batteritid”.

De fyra färgalternativen – Liquid Black, Blue Fusion, Soft Jade och Peach Blush – sticker definitivt ut, men Beyerdynamic är inte direkt främmande för djärv design. Vem kan glömma märkets första true wireless-lurar Free Byrd, formade som gitarrplektrum, eller det charmigt 8-bitarsinspirerade Custom Game-headsetet?

Allt detta för 149,99 dollar (cirka 1 400 kronor)? Jag går igenom dem mer detaljerat i min nyhetsartikel om hörlurarna, men för min del kan de imponerande 90 timmarna batteritid för det priset mycket väl vara mitt ”varför”.

Baseus Bowie MC2 NC

I ett av de större ”Vänta, va?!”-ögonblicken på IFA presenterade Baseus en ny version av sin fortfarande väldigt nya modell av öppna öronsnäckor.

Det känns som att det var igår min kollega recenserade Baseus Bowie MC2, ett par öronsnäckor med cuff-design som syns på bilden ovan och som han konstaterade är bland de bästa öppna earbudsen för den som har en mindre budget.

I själva verket var det nästan tre veckor sedan, men att märket redan är tillbaka med en uppföljare är ändå väldigt ovanligt …

Nu har Baseus alltså presenterat Bowie MC2 NC, som har en stor förändring jämfört med de befintliga öronsnäckorna: brusreducering. (Det listade du säkert ut från namnet, eller hur?)

ANC och en öppen passform – särskilt med en cuff-design – är inte alltid den mest självklara kombinationen. Men vi ser verkligen fram emot att ta reda på om Baseus har lyckats få det att fungera här. Priset är något högre på 99,99 dollar (cirka 950 kronor), jämfört med 79,99 dollar/89,99 pund för modellen utan ANC, men lurarna bygger trots allt vidare på en redan riktigt bra produkt.

JLab JBuds Mini ANC, JBuds Open Sport 2 och JBuds Go Sport ANC

JLab har presenterat flera nya produkter på IFA, men höjdpunkten är faktiskt en modell vi redan kände till – fast som nu dyker upp med en viktig ny funktion. När de pyttesmå JLab JBuds Mini ANC först presenterades i januari provlyssnade vi på dem och gillade verkligen att de är tillräckligt små för att hänga på nyckelringen. De är dessutom billigare än vissa faktiska nyckelringar.

Nu får de prisvärda lurarna officiellt stöd för Apples Hitta-funktion för första gången – något som inte är särskilt lätt att åstadkomma utanför Apples egna AirPods- och Beats-produkter. Det innebär att du kan använda din iPhone för att hitta lurarna om de kommer bort. Eftersom JLab gärna ser att du fäster dem på nyckelringen betyder det i praktiken att fodralet till JBuds kan ersätta din AirTag 2. Allt detta för 42,99 dollar (cirka 450 kronor).

Men de andra två produkterna då? Först har vi JBuds Open Sport 2, ett par nya öppna earbuds med öronkrokar som är en uppdatering av JBuds Open Sport – föga förvånande – och som kommer att kosta 52,99 dollar (cirka 550 kronor).

Sedan har vi JBuds Go Sport ANC, som väntas börja säljas i mitten av september för 42,99 dollar (cirka 450 kronor). Vi går igenom dem mer utförligt i vår nyhetsartikel om lanseringen.

Sedan har vi de nya Jelle-färgerna. Det är en ny serie färgalternativ inspirerade av färger på gelnagellack, som lanseras för huvudnumret JBuds Mini ANC samt JBuds Luxe. De sistnämnda kommer att kosta 84,99 dollar (cirka 850 kronor) i de nya färgerna. Du vet hur de flesta hörlurar brukar vara gjorda i matt, svart plast? De här är glansiga. Alltså, riktigt glansiga.

Philips Fidelio L5

De här stilrena trådlösa hörlurarna från Philips lanseras i oktober 2026 och märket hävdar att de har företagets ”mest intelligenta aktiva brusreducering hittills”.

Du får dessutom specialutvecklade 36 mm-element med keramikbelagda membran och upphängning i vävd silke, LDAC för ljud i högre kvalitet – perfekt för Android-användare – samt Bluetooth 6.0 med den mer energieffektiva LC3-codecen och stöd för Auracast.

Fidelio L5 har även stöd för högupplöst ljud på upp till 96 kHz/24 bit via en trådbunden USB-C-anslutning, upp till 60 timmars batteritid – eller 50 timmar med ANC aktiverat – samt ett system med fem mikrofoner för samtal och brusreducering.

Utbytbara komponenter är ett återkommande tema på årets IFA, inte minst tack vare EU:s regler kring batterier som användare själva ska kunna byta. Philips Fidelio L5 har utvecklats med detta i åtanke och Philips berättar för mig att både öronkuddarna och det uppladdningsbara batteriet enkelt kan bytas ut av användaren.

Philips Headphones-appen med ”AI Neural EQ” och stöd för rumsligt ljud avrundar vad som åtminstone på pappret ser ut som ett mångsidigt och långlivat par hörlurar. Som en extra bonus använder L5 dessutom GRS-certifierad återvunnen plast, medan förpackningen består av FSC-certifierad återvunnen kartong med inlägg tryckta på återvunnet papper.

Philips Fidelio L5 börjar säljas i oktober 2026 för 199,99 euro (cirka 2 200 kronor). De kanske ser ut som ett mer traditionellt par hörlurar än många av de andra produkterna på den här listan, men ibland vill man faktiskt bara ha ett riktigt bra par ANC-hörlurar.

Anker Soundcore Sleep Earbuds 4 Pro

Den bästa bärbara tekniken erbjuder konkreta fördelar i vardagen och vad kan egentligen vara mer värdefullt än en ordentlig natts sömn? Det du ser här är Soundcore Sleep Earbuds 4 Pro, som använder optiska PPG-sensorer i örat för att mäta din puls, dessutom med riktigt hög precision tack vare den stora mängden kapillärer i hörselgången. Informationen skickas till lurarnas laddningsfodral med smartskärm, som i praktiken fungerar som en mobilfri SleepHub.

Sleep Earbuds 4 Pro erbjuder dessutom aktiv brusreducering på upp till 30 dB och i fodralet finns ett system som kan upptäcka snarkningar och maskera ljudet från en snarkande partner – eller hund. Trots all teknik som Anker har lyckats klämma in är själva elementhuset tunnare än hos tidigare generationer, vilket bör göra lurarna ännu bekvämare för den som sover på sidan.

Hur kan de annars hjälpa dig att få en bättre natts sömn? Med ljud, förstås! Ankers dynamiska BioSync-ljudsystem övervakar hur avslappnad du är i realtid och justerar ljudinnehållet för att hjälpa dig hitta den mest effektiva vägen till sömnen.

EarFun Wave Pro X

EarFun har gjort sig ett namn genom att erbjuda hörlurar och earbuds med premiumfunktioner utan premiumprislappen och Wave Pro X är förmodligen företagets bästa exempel på det hittills.

Visst, de presenterades för ett tag sedan och försenades efter tillkännagivandet för att finjustera ljudet till perfektion, men nu är de verkligen här och de är definitivt värda en utmärkelse.

Deras patenterade system med dubbla element kombinerar ett 40 mm-element i diamantliknande kol med ett 10 mm-element i flytande kristallpolymer, placerade längs en exakt linjerad axel. Målet är att skapa ett mer naturligt och sammanhängande ljud än vad man ibland får från lösningar med flera element.

Wave Pro X har dessutom ett AI-system med åtta mikrofoner som kontinuerligt optimerar den inbyggda hybrida ANC-tekniken, även när hörlurarna används med kabel. Qualcomm QCC3095-kretsen med Bluetooth 6.0 ger dessutom stöd för aptX Lossless, LDAC, Auracast och USB Audio. Lägg till AI-översättning och upp till 90 timmars batteritid, så har du ett riktigt imponerande par hörlurar.

Plaud One

Plaud One är mindre ett par ”vanliga earbuds” och mer en ”bärbar AI-assistent”. Produkten kombinerar tre viktiga funktioner: inspelning av samtal via en bärbar enhet, kontext som byggs upp över tid från dina dagliga samtal och AI som kan analysera informationen och vidta relevanta åtgärder.

Lurarna kan spela in onlinemöten, samtal ansikte mot ansikte och telefonsamtal. De har dessutom inbyggt eSIM och 4G LTE, vilket gör att de kan användas utan en mobil.

Vad är det då som gör Plaud One annorlunda? Produkten förstår sammanhang. Istället för att behandla varje inspelning som en fristående transkribering kan den komma ihåg information från flera olika diskussioner. Det innebär att ett samtal från ett möte kan kopplas ihop med en senare diskussion eller ett telefonsamtal.

Den här funktionen gör det möjligt för Plaud Agent att hjälpa dig vidare genom att identifiera uppgifter som behöver göras och sedan utföra dem i verktyg som Google Calendar, Gmail och Slack.

Efter att tekniken läckt ut och en rad inofficiella moddar dykt upp lanserade Nvidia den här veckan officiellt DLSS 5. Företaget visade upp tekniken i NBA 2K27 under Gamescom 2026 och delade samtidigt med sig av fler detaljer om hur den fungerar.

Efter Nvidias första presentation av DLSS 5 i mars var jag skeptisk till vissa delar, även om jag inte sågade hela idén på samma sätt som vissa gamers gjorde. Den här veckan har vi däremot sett en snabb förändring i både åsikter och den allmänna stämningen kring DLSS 5 på nätet – och själv har jag blivit betydligt mer entusiastisk över Nvidias AI-teknik.

Det finns faktiskt flera anledningar att hoppas på att DLSS 5 kan bli ett rejält steg framåt för PC-gaming. Det handlar om allt från Nvidias förtydligande kring vilka grafikkort som kommer att få stöd till vad moddare redan har visat att tekniken kan åstadkomma sedan den läckte ut – och vissa av resultaten är verkligen häpnadsväckande.

Här är mina fem anledningar till att Nvidias kommande neurala renderingsmodell faktiskt kan förändra spelgrafiken i grunden.

1. Nvidia har bekräftat att DLSS 5 inte bara blir för RTX 5000-grafikkort

Just nu stöds DLSS 5 bara av grafikkort i RTX 5000-serien – tekniken blev tillgänglig den här veckan i NBA 2K27 – men Nvidia har bekräftat att den även kommer till äldre GeForce-grafikkort. Dessutom verkar vi inte behöva vänta särskilt länge innan stödet börjar breddas, vilket är goda nyheter.

VideoCardz uppmärksammade ett uttalande från en Nvidia-representant på Reddit, som skrev: ”Vårt fokus ligger just nu på att optimera prestandan för GeForce RTX 50-serien, med modelluppdateringar som väntas senare i höst. När prestandan för RTX 50-serien har finjusterats ytterligare planerar vi att börja arbeta med att utöka det officiella stödet till GeForce RTX 40-serien.”

Det innebär att arbetet med att få DLSS 5 att fungera på RTX 4000-modeller kan dra igång i början av 2027 och möjligtvis kan även ännu äldre generationer av grafikkort få samma behandling längre fram. Moddare har trots allt redan lyckats få tekniken att fungera på modeller i både RTX 3000- och RTX 2000-serien, även om prestandan mycket väl kan bli det stora hindret där.

Oavsett vilket kan vi nu lägga farhågorna om att DLSS 5 skulle förbli exklusivt för de senaste Nvidia RTX 5000-grafikkorten åt sidan.

2. Fortsatt optimering bör förbättra prestandan rejält

Jag nämnde precis prestandan och det är också den största nackdelen vi hittills har sett i de inofficiella experiment som genomförts med DLSS 5.

Som Tom's Hardware konstaterar innebär DLSS 5 just nu en rejäl prestandaförlust, där bildfrekvensen generellt sjunker med omkring 40–50 procent. I vissa rapporter är tappet mindre, närmare 30 procent, men det är viktigt att komma ihåg att alla dessa inofficiella siffror bygger på en förhandsversion av DLSS 5 som moddare har fått att fungera i spel på egen hand.

Den färdiga versionen av DLSS 5 lär ge bättre prestanda och oavsett vilket kommer optimering att stå högt på Nvidias prioriteringslista. Jag skulle bli förvånad om vi inte får se stora framsteg på den fronten under 2027, i takt med att fler spel får stöd för tekniken.

3. De experimentella resultaten med DLSS 5 är otroligt imponerande

Moddarna som har experimenterat med den läckta versionen av DLSS 5 har tydligt visat att tekniken kan ge riktigt imponerande resultat. På den officiella sidan visade även demonstrationen av NBA 2K27 under Gamescom 2026 att den här AI-baserade grafikförbättringen kan göra underverk.

Samtidigt är fördelarna med DLSS 5 till viss del situationsberoende och tekniken är ingen universallösning som automatiskt gör all grafik bättre. I vissa användningsområden briljerar den däremot verkligen. Även om du exempelvis inte vill att tekniken ska appliceras på spelets huvudkaraktärer kan den fortfarande göra enorm skillnad för detaljer i bakgrunden – inte minst ansikten på NPC:er i de stora folkmassor som skapar atmosfär och liv i spel med öppna världar.

Som en Reddit-användare påpekar: ”NPC-ansikten i folkmassor är ett av de bästa användningsområdena för DLSS 5. Det kan bryta inlevelsen lite när du pratar med en karaktärsmodell som uppenbarligen skapats för hand med stor omsorg och det sedan går förbi något märkligt, släthyat monster bredvid dig. Jag såg en LTT-video där de visade skillnaden på slumpmässiga NPC:er och det var faktiskt otroligt imponerande.”

DLSS 5 kan också förändra ljussättning och skuggor för att få grafiken att se betydligt mer realistisk ut, inklusive karaktärsmodeller. Några av resultaten som moddare har delat i en stor samlingstråd på Reddit visar det väldigt tydligt. Jag blev faktiskt helt golvad av några av exemplen. När DLSS 5 fungerar, fungerar det riktigt bra – även om resultatet inte alltid blir lyckat.

Samtidigt beror några av de märkligare exemplen som cirkulerat på att moddare har dragit reglage och inställningar till extrema nivåer, vilket leder mig vidare till nästa punkt.

4. Justeringsmöjligheterna blir avgörande för DLSS 5

Som jag nämnde har några av de mer obehagliga resultaten från moddare som experimenterat med DLSS 5 uppstått när de har dragit upp intensiteten på olika reglage till extrema nivåer – ibland medvetet, bara för att provocera fram negativa reaktioner mot AI.

DLSS 5 erbjuder ganska detaljerad kontroll över olika delar av vad tekniken gör, däribland intensitet, ton och struktur. När en spelutvecklare finjusterar tekniken ordentligt för sitt specifika spel bör effekten därför bli mer subtil, passande och ligga bättre i linje med spelets övergripande visuella stil. Åtminstone är det vad man får hoppas på.

När DLSS 5 används med måtta är det ganska tydligt att tekniken verkligen kan förbättra grafiken i ett spel. Moddare har redan bevisat det i vissa fall och NBA 2K27 är dessutom ett bra officiellt exempel på hur väl det kan fungera.

Ja, det är fullt möjligt att få karaktärsmodeller som hamnar i den så kallade ”uncanny valley” om du drar upp reglagen till max – och DLSS 5 passar definitivt inte alla typer av grafiska stilar. Men då är vi tillbaka vid föregående punkt: när tekniken fungerar, fungerar den verkligen bra.

5. DLSS 5 kommer förmodligen att bli bättre med tiden

Min sista punkt är enkel, men viktig. Och visst, jag har sagt det förut, men jag tycker att det tål att upprepas.

Spola tillbaka tiden till när Nvidia presenterade ursprungliga DLSS, den allra första versionen av tekniken som enbart handlade om uppskalning, så hade den flera tydliga brister. Problem som suddighet, ghosting och grafiska artefakter drog ner kvaliteten på den uppskalade bilden, men det var problem som Nvidia lyckades åtgärda med nästa generation av tekniken.

Jag räknar med att vi kommer att få se exempel där DLSS 5 på liknande sätt får grafiken att spåra ur, även om tekniken redan verkar ha fått en betydligt bättre start än DLSS 1.

Poängen är att det vi tycker om DLSS 5 vid lanseringen kan förändras rejält inom ett eller två år. Det finns en verklig potential för tekniken att revolutionera hur spelgrafik förbättras och finslipas – även om förbehållen kring felaktig användning och det faktum att tekniken fungerar bättre i vissa situationer än andra knappast kommer att försvinna.

Den 9 september kan bli en spännande dag för Apple-fans. Förutom nya versioner av välbekanta modeller som iPhone 18 Pro och iPhone 18 Pro Max väntas företaget äntligen lansera sin första vikbara mobil, som möjligtvis får namnet iPhone Ultra.

Det här kommer förstås nästan garanterat att bli den dyraste iPhone-modellen någonsin – även om priset kanske ändå kan kännas någorlunda rimligt om du ser den som en iPhone och iPad i samma enhet. Men trots det höga priset och möjligheten att den får ”Ultra” i namnet kan den faktiskt sakna några funktioner som annars är standard på iPhone.

Att de saknas beror förmodligen delvis på Apples ambition att göra mobilen så tunn som möjligt, men i vissa fall kan det också handla om att hålla nere kostnaderna. Tillsammans kan kompromisserna få vissa köpare att ifrågasätta hur ”Ultra” – och hur prisvärd – mobilen egentligen är. Här är fem funktioner som enligt rykten kan saknas.

1. Face ID

Det har länge ryktats att iPhone Ultra inte kommer att få Face ID. Istället kan den få en Touch ID-baserad fingeravtrycksläsare. Till skillnad från den senaste iPhone-modellen med Touch ID, iPhone SE (2022), väntas sensorn dock byggas in i strömknappen istället för att sitta i en stor hemknapp under skärmen.

Det har ändå gått många år sedan en iPhone i toppklass saknade Face ID och på senare år har till och med billigare modeller som iPhone 17e haft tekniken, så det här kan bli en märkbar kompromiss.

Det finns förstås ingen garanti för att iPhone Ultra faktiskt kommer att sakna Face ID, men flera källor hävdar att så blir fallet. Anledningen uppges vara att mobilen blir för tunn för Apples TrueDepth-kamerasystem, som används för Face ID.

2. En telefotokamera

Ännu en funktion som kan få stryka med till följd av iPhone Ultras förmodat tunna design är telefotokameran. Enligt uppgifter kommer mobilen bara att ha två kameror på baksidan, bestående av en huvudkamera och en ultravidvinkelkamera.

Det här känns som ett ganska trovärdigt rykte, inte minst eftersom uppgiften har återkommit från flera håll. Dessutom har Samsung Galaxy Z Fold 8 – som iPhone Ultra väntas få ett liknande format som – också bara två kameror på baksidan.

Apple har dessutom inte utrustat vanliga iPhone 17 eller iPhone Air med någon telefotokamera, så företaget verkar inte se det som en nödvändig funktion ens på ganska dyra mobiler. Men eftersom både iPhone 17 Pro och iPhone 17 Pro Max har en sådan skulle det innebära att iPhone Ultra knappast blir marknadens bästa iPhone för fotografering.

3. En Action-knapp

Apple introducerade Action-knappen med iPhone 15 Pro-serien och sedan dess har den dykt upp på mängder av iPhone-modeller. Enligt rykten kommer iPhone Ultra däremot att sakna den.

Vid det här laget har vi sett flera dummy-enheter av mobilen, bland annat från läckan Sonny Dickson, och dessa saknar en Action-knapp. Det kan vara ett tecken på att den färdiga mobilen inte heller kommer att få någon, troligen eftersom den är för tunn för komponenterna som krävs.

Dummy-enheterna saknar dessutom ett reglage för ljudlöst läge, vilket skulle kunna göra iPhone Ultra till den första iPhone-modellen som varken har en Action-knapp eller ett sådant reglage.

4. MagSafe

Precis som med Action-knappen saknar de dummy-enheter vi hittills sett av iPhone Ultra även en MagSafe-ring. Det kan förstås bara vara något som utelämnats på attrapperna, men MagSafe-ringen finns med på motsvarande modeller av iPhone 18 Pro-serien. Det skulle kunna tyda på att iPhone Ultra faktiskt saknar magneterna som används för att fästa trådlösa laddare och andra MagSafe-tillbehör.

Samtidigt har Mark Gurman (en Apple-kännare med ett mycket starkt facit när det gäller läckor) sagt i en intervju med Tom’s Guide att ”allt jag har hört tyder på att MagSafe kommer att finnas i den vikbara mobilen. De lyckades få in det i iPhone Air och vi ser ingen anledning till att de inte skulle kunna få in det i den vikbara modellen.”

Just nu är det alltså oklart om MagSafe kommer att finnas med eller inte. Vi lutar åt att Gurman har rätt, men samtidigt ser iPhone Ultra ut att kunna sakna flera andra funktioner som finns i iPhone Air, däribland Face ID och en Action-knapp. Därför är jämförelsen med iPhone Air inte helt övertygande.

5. En fysisk SIM-kortplats

Apple har redan tagit bort den fysiska SIM-kortplatsen från sina mobiler i USA och ett antal andra marknader. I Sverige har de flesta aktuella iPhone-modeller däremot fortfarande stöd för både ett fysiskt nano-SIM och eSIM.

Undantaget är iPhone Air, som även i Sverige enbart använder eSIM – och iPhone Ultra kan komma att följa samma väg och enbart använda eSIM, oavsett vilket land du köper den i.

Det är något vi har hört från flera källor och det vore logiskt. Om iPhone Air är för tunn för en fysisk SIM-kortplats lär iPhone Ultra sannolikt vara det också. Av alla funktioner som enligt rykten kan saknas är det här faktiskt den vi känner oss mest säkra på. För svenska köpare skulle det däremot innebära en förändring jämfört med de flesta nuvarande iPhone-modeller, eftersom du då skulle behöva använda eSIM.

Om du planerar att klämma in lite distansarbete under semestern är det värt att fundera över din arbetsplats. Mitt eget jobb utförs till stor del på en laptop och genom åren har jag jobbat en hel del på andra platser än vid mitt permanenta skrivbord, både under olika evenemang och för att hålla saker och ting rullande under ledighet. Den viktigaste lärdomen jag har dragit är att några få, väl valda tillbehör för distansarbete kan göra enorm skillnad.

Jag förlitar mig på ett laptopställ så att jag slipper sitta framåtböjd över ett bord (min rygg börjar göra ont efter ungefär en timme och därefter går det bara utför). Om laptopen är upphöjd kompletterar jag med ett portabelt tangentbord för att göra det enklare att skriva. Mitt tips är att välja ett med ungefär samma proportioner som tangentbordet du vanligtvis använder, så att fingrarna automatiskt hittar rätt. Jag tar även med en trådlös mus.

Om jag ska delta i möten är ett riktigt bra par brusreducerande hörlurar ett måste. De hjälper mig att hålla samtalen privata och ser till att jag inte missar viktig information om bakgrundsljudet är högre än jag skulle önska. Jag använder dem också för att lättare kunna fokusera i miljöer där det finns mycket som kan distrahera mig.

Ett relativt nytt tillskott i min egen utrustning är en portabel extraskärm. Det kändes som en lyx när jag köpte den, men för mig har den varit värd varenda krona. Jag växlar ofta mellan olika appar och behöver samtidigt hänvisa till information från andra källor, så det extra skärmutrymmet har varit ovärderligt.

Här nedanför har jag samlat mina rekommendationer för den perfekta uppsättningen för distansarbete, med både premiumalternativ och mer budgetvänliga val. Alla jobb kräver förstås inte all den här utrustningen, så jag rekommenderar att du plockar och väljer det som passar just dina behov.

Viktig utrustning för distansarbete

Sedan de presenterades förra månaden har jag använt Samsung Galaxy Z Fold 8 och Z Fold 8 Ultra sida vid sida – de två nya premiumtelefonerna från världens främsta tillverkare av vikbara telefoner.

Under de två veckor som gått sedan telefonerna dök upp hemma hos mig har jag tagit hundratals bilder med dem – närmare bestämt 349 med Fold 8 och 307 med Ultra. De har följt med mig på flera semestrar, använts för produktfotografering till recensioner jag publicerat och till och med fått följa med under en dag då jag letade efter inspelningsplatser för en film, då båda användes väldigt flitigt.

Man skulle kunna tro att Samsung Galaxy Z Fold 8 Ultra automatiskt skulle bli den vikbara telefon jag helst fotograferar med. Som jag kommer att förklara lite längre fram är det helt enkelt en bättre kameratelefon som kan ta bättre bilder tack vare sin mer avancerade kamerauppsättning.

Men så har det inte blivit. När jag snabbt behöver ta en bild märker jag att jag sträcker mig efter den ficka där den ”vanliga” Galaxy Z Fold 8 ligger. Anledningen har dessutom väldigt lite med dess kamerafunktioner att göra.

Storleken spelar större roll än sensorerna

Fördelen med de bästa kameratelefonerna jämfört med en DSLR- eller spegellös kamera är bekvämligheten. Du behöver inte hänga dem runt halsen eller släpa runt dem i en kameraväska. De får plats i fickan och, ännu viktigare, går snabbt att plocka upp ur fickan när tillfället dyker upp.

Galaxy Z Fold 8 Ultra är en lång och smal telefon. Ihopfälld mäter den 158,4 mm på höjden och bara 72,8 mm på bredden. Den är dessutom 8,9 mm tjock och väger 215 gram, om vi ska få med alla mått. När jag stoppar den i byxfickan sjunker den ända ner till botten, samtidigt som en ganska stor del fortfarande sticker upp ovanför fickkanten.

Att få upp den igen kan däremot vara ganska bökigt på grund av dess form. Jag måste vinkla och justera telefonen för att få ut den och känner mig lite som Ross, Rachel och Chandler när de försöker ”pivot!”-manövrera soffan i Vänner.

Galaxy Z Fold 8 är däremot hur enkel som helst att plocka upp ur fickan tack vare sin betydligt kortare och mer kompakta form när den är hopfälld. Den mäter 123,9 x 81,9 x 9,7 mm och väger 201 gram. Faktum är att den är enklare att få upp ur fickan än en genomsnittlig vanlig smartphone.

Det låter kanske som ett ganska ytligt skäl till att föredra den ena telefonen framför den andra. Men föreställ dig att du ska göra samma sak 50, 60 eller 70 gånger under en enda dag när man är på semester eller letar inspelningsplatser. Då börjar Z Fold 8 Ultra kännas mer besvärlig än den är värd.

Faktum är att de flesta bilder jag tagit med Z Fold 8 Ultra kommer från specifika fotograferingar eller sessioner där jag visste att jag skulle använda telefonen mycket och därför aldrig stoppade ner den i fickan överhuvudtaget.

Den ena är helt klart en bättre kameratelefon

Även om Samsung Galaxy Z Fold 8 är telefonen jag föredrar att fotografera med råder det ingen tvekan om vilken av dem som faktiskt tar bäst bilder.

Båda telefonerna har en ultravidvinkelkamera på 50 MP med bländare f/1,9 samt två selfiekameror på 10 MP med f/2,2. Men därefter är Ultra-modellen, precis som man kan förvänta sig, bättre.

Till att börja med har den en betydligt kraftfullare huvudkamera på 200 MP med bländare f/1,7, jämfört med Z Fold 8:s 50 MP och f/1,8. Som fotografer vet handlar det dock inte bara om megapixlar och för mig var det framför allt zoomkameran som gjorde Ultra-modellen bättre.

Galaxy Z Fold 8 Ultra har en telefotokamera på 10 MP med 3x optisk zoom. På pappret är det samma kamera som sitter i Samsung Galaxy S26 Ultra.

Zoomkameran gör Z Fold 8 Ultra mycket, mycket mer mångsidig för fotografering. Jag skulle faktiskt uppskatta att åtminstone hälften av alla bilder jag tagit med telefonen använder just den kameran. Objektivet på 67 mm ger ett betydligt snyggare och mjukare skärpedjup än huvudkameran, även om kameraappen envisas med att växla mellan optisk och digital zoom när jag använder den.

När du zoomar med Galaxy Z Fold 8 får du däremot bara digital zoom. Blombilderna här ovanför visar skillnaden jämfört med optisk zoom. Resultatet är helt okej, men för den som bryr sig mycket om mobilfotografering kan det inte riktigt konkurrera.

Som du också kan se på bilderna ovan ger Z Fold 8 Ultra lite mer bokeh i bilden som tagits med 1x zoom, sannolikt tack vare den extra information som fångas in av alla dessa ytterligare pixlar. För det mesta tycker jag däremot att telefonerna är ganska jämna när det gäller vanliga bilder tagna med huvudkameran.

Vill du se fler kameraexempel från Z Fold 8 Ultra? Alla bilder på Z Fold 8 i den här artikeln har faktiskt tagits med Ultra-modellen och dess 3x-kamera – vilket också är anledningen till att du inte ser Ultra-modellen på bilderna.

Fotograferingen är bara en del av processen

Trots den sämre kameraprestandan fortsätter jag att använda Galaxy Z Fold 8 som min huvudsakliga telefon för fotografering. Att den är smidig att plocka upp ur fickan är bara en av anledningarna. En annan är vad som händer efter att jag har tagit bilden.

Den inre huvudskärmen på Z Fold 8 har ett bildförhållande på 4:3. Som jämförelse har Z Fold 8 Ultra ett bildförhållande på 0,9:1, vilket är tillräckligt nära kvadratiskt för att jag ska känna mig bekväm med att kalla det så under resten av artikeln.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag varken fotograferar eller använder kvadratiska bilder. Jag gissar att du är likadan, med tanke på att Instagram i princip på egen hand tog död på formatet för flera år sedan. För mig är det istället 16:9 som gäller. Det är inte bara det obligatoriska bildförhållandet för alla hemsidor jag skriver för, utan också ett bredbildsformat som passar bra för referensbilder till film, vidsträckta panoramabilder och dramatiska actionbilder. Men poängen jag är på väg att göra blir faktiskt ännu tydligare om du fotograferar i kameraappens förvalda 4:3-format.

En bredare skärm är mycket bättre för bildredigering. Om du tittar på en bred bild på Z Fold 8 Ultras kvadratiska skärm får du stora svarta fält – eller tomma ytor – ovanför och under bilden. De finns fortfarande på Z Fold 8, men är betydligt mindre och lämnar precis lagom mycket utrymme för redigeringsverktygen.

När jag håller en uppfälld Z Fold 8 tycker jag dessutom att händerna hamnar i perfekt position för att enkelt kunna redigera bilden. Eftersom skärmkanterna är högre på Ultra-modellen måste jag flytta runt händerna betydligt mer.

Att döma av vad både recensenter och användare som varit tidigt ute med att köpa telefonerna säger, verkar de olika bildförhållandena vara en riktig vattendelare. Vissa föredrar den äldre formen hos Z Fold 8 Ultra, medan andra gillar det mer ”passliknande” formatet hos Z Fold 8. För uppgifter som bildredigering föredrar jag den sistnämnda överlägset.

Bra, bättre, bäst

Den som läser den här artikeln efter att först ha sneglat på specifikationerna för Samsungs nya vikbara telefoner kanske tycker att det är lite märkligt att jag föredrar den sämre modellen. Men de som faktiskt har hunnit använda Z Fold 8 kanske förstår hur jag tänker.

Om du är ute efter en riktigt bra kameratelefon måste jag dock nämna en sak. Ingen av dessa telefoner, inte ens Z Fold 8 Ultra med sina tre bakre kameror, är egentligen en renodlad kameratelefon. De fungerar bra för fotografering, men de kan inte mäta sig med de allra bästa telefonerna på marknaden.

Samsung Galaxy S26 Ultra är ett betydligt bättre val för den som framför allt vill ha en bra kameratelefon och inte behöver en modell som går att vika.

Du behöver inte heller hålla dig till Samsung. Jag tycker att många Galaxy-telefoner har en batteritid som ligger under genomsnittet. På Z Fold 8 är den faktiskt ganska dålig, åtminstone jämfört med en vanlig telefon som inte är vikbar, vilket gjorde att några av mina fotosessioner fick avslutas tidigare än planerat.

Men om din högsta prioritet är en vikbar telefon och kamerorna kommer i andra hand ska du inte stirra dig blind på specifikationslistan. Formfaktorn är minst lika viktig.

Sonos har precis gjort tre stora tillkännagivanden: företaget lanserar ett par nya hörlurar som heter Sonos Ace Ultra, en ny soundbar vid namn Sonos Beam Ultra och döper dessutom om sin mjukvaruplattform till ett ”operativsystem” kallat Sonos 27. Samtidigt lägger företaget till en ny AI-baserad röstassistent, integration med AI-agenter och smartare sätt för Sonos-högtalare att samarbeta med varandra.

Jag pratade med Sonos VD Tom Conrad om de nya lanseringarna – och framför allt den nya mjukvaran, eftersom alla större mjukvaruförändringar från Sonos lär mötas med en viss försiktighet från användarna, något Conrad och jag diskuterade förra gången vi pratades vid.

Först tar vi en snabb genomgång av vad Sonos lanserar, med Ace Ultra som startpunkt. De nya hörlurarna lanseras för 4 999 kronor och har nya 40 mm-element som utlovar förbättrat ljud. Mer intressant är dock att de drivs av ett nytt chip kallat Headphone Engine 2, som gör att de kan göra det många förväntade sig att ursprungliga Sonos Ace skulle kunna göra: fungera som en fullvärdig del av Sonos ekosystem.

Beam Ultra placerar sig samtidigt mellan Sonos Beam (Gen 2) och Sonos Arc Ultra. Det är en kompakt soundbar som trots storleken levererar Dolby Atmos-ljud i 7.1.2 kanaler med hjälp av nio högtalarelement. Bland dessa finns två uppåtriktade element, vilket är första gången vi ser detta i Beam-serien. Priset ligger på 8 499 kronor.

Båda de nya produkterna går att förbeställa från den 1 september 2026 och lanseras den 29 september 2026.

När det gäller mjukvaran har Sonos för första gången gett hela sin plattform ett eget namn: Sonos 27. En del av lanseringen är Sonos Fabric, vilket är namnet Sonos använder för ”systemfunktionen som gör det möjligt för Sonos-produkter att känna av varandra och anpassa sig efter situationen”.

Redan från start används Fabric för smart växling av musik på Ace Ultra samt möjligheten att använda portabla högtalare som surroundhögtalare i Sonos hemmabiosystem. Conrad kommer att förklara båda funktionerna närmare i vår intervju.

Sonos 27 innehåller dessutom två andra stora nyheter. Sonos 27Voice är en ny röstassistent baserad på AI-teknik, medan Sonos 27MCP är ett nytt sätt för AI-agenter att ansluta till och styra Sonos-system.

Under vårt samtal gick Conrad djupare in på varför företaget gör allt detta och vad Sonos har att erbjuda dem som är skeptiska till AI. Så låt oss sätta igång – med Conrads förklaring till varför Sonos till slut bestämde sig för att ge sin mjukvara ett eget namn.

Tom Conrad: När jag fick beskedet att jag skulle bli permanent VD för ungefär ett år sedan var en av mina reflektioner kring företagets senaste historia att vi visserligen började som ett företag med fokus på hela system, men att vi under nästan det senaste decenniet framför allt hade fokuserat på att bli riktigt bra på att lansera enskilda produkter och fylla ut sortimentet med alla de former och storlekar som våra kunder efterfrågade. Små, mellanstora och stora soundbars, ett par olika storlekar på subwoofers, stora förstärkare, små förstärkare, portabla högtalare … du fattar. Patrick [Spence, tidigare VD för Sonos] och teamet blev en otroligt väloljad maskin när det gällde att utveckla och lansera hårdvara.

Men jag tror att en oavsiktlig konsekvens av det var att vi ibland tappade fokus på vad det faktiskt innebär att få alla de här produkterna att fungera tillsammans som en sammanhängande helhet. Kort efter att jag började här sade någon att grejen med Sonos är att det är 100 procent hårdvara och 100 procent mjukvara. Jag älskar det sättet att beskriva det, eftersom det är så träffsäkert. Vi har två riktigt svåra problem att lösa och om inte båda får fullt fokus från exakt rätt personer kan vi inte leverera det våra kunder förväntar sig.

Så under det senaste året har vi gjort alla möjliga saker för att stärka mjukvarukompetensen inom företaget. Samtidigt har vi verkligen satsat på idén att det är mjukvaran som skapar själva systemet. Om man tittar på hur vi har lanserat våra produkter genom åren har hårdvaran alltid fått ett namn – Arc, Ace, Beam och Move – men mjukvaran har aldrig haft något namn.

Så en av veckans stora nyheter är att vi nu ger mjukvaran ett namn. Det vi skapar är egentligen ett operativsystem för ljudupplevelser i hemmet – och ”OS” har ju faktiskt alltid funnits i vårt namn! Därför kallar vi helt enkelt mjukvaran för Sonos 27, eftersom det i grund och botten är just den här förmågan att skapa ett sammanhängande system som mjukvaran tillför och som gör Sonos till Sonos. Vi kopplar dessutom namnet till året, eftersom Sonos blir bättre år efter år. Det kommer att komma ett Sonos 28, ett Sonos 29 och så vidare.

Matt Bolton: Så fort jag såg namnet var min första tanke om det här innebär att ni planerar en viss uppdateringstakt, vilket känns som ett ganska annorlunda tillvägagångssätt jämfört med hur Sonos har arbetat tidigare?

Tom Conrad: Ja, jag tror att en av sakerna som präglat företaget under många år är att eftersom vi bara pratade om hårdvaran behövde allt vi ville göra med mjukvaran på något sätt följa med en hårdvarulansering. Vi kunde lägga till Atmos, röstassistenter eller nya surroundupplevelser, men det var alltid kopplat till att vi exempelvis utvecklade en ny soundbar och därför kunde arbeta med nya hemmabioupplevelser. Eller så utvecklade vi en produkt med mikrofon och kunde därför arbeta med röstfunktioner. Genom att lyfta ut operativsystemet som en egen del ger vi det en egen identitet, en egen utvecklingsplan och en egen lanseringstakt. Vi tror att det är en riktigt spännande förändring för företaget.

Våra kunder kan alltså förvänta sig att mjukvaran inte bara blir bättre när vi lanserar ny hårdvara. Den kommer inte heller bara att förbättras en gång om året, utan kontinuerligt under hela året. Jag tycker att det passar bättre med det moderna sättet att se på mjukvaruplattformar.

Matt Bolton: På senare tid har vi sett er rulla ut förbättringar och nya funktioner ganska regelbundet. Min fråga som användare är: innebär det här att jag kommer behöva vänta på en stor Sonos 27-uppdatering en gång om året för att få nya funktioner?

Tom Conrad: Jag förstår den känslan. Men om man tittar på hur exempelvis Apple arbetar idag presenterar de ett nytt operativsystem en gång om året och sedan rullas funktionerna ut löpande under året. Vissa har de redan berättat om under den stora presentationen, medan andra dyker upp som trevliga överraskningar längs vägen. Vår modell kommer att fungera på precis samma sätt.

Matt Bolton: Jag antar att det innebär att ni redan har en utvecklingsplan för Sonos 28 och Sonos 29. Hur långt fram planerar ni?

Tom Conrad: Det har vi definitivt. Listan över saker jag vill åstadkomma med mjukvaran sträcker sig flera år framåt. Men en av de unika möjligheterna med mjukvara – till skillnad från hårdvara, där man måste fatta beslut om produkter som kanske inte lanseras förrän två eller tre år efter att utvecklingen inleddes – är att även ett stort mjukvaruprojekt kanske bara kräver sex månaders arbete.

Så även om jag gärna har en utvecklingsplan för mjukvaran som sträcker sig två eller tre år framåt vill jag hela tiden kunna omvärdera den, så att vi kan reagera på vad som händer i våra kunders liv. Om man tänker tillbaka tre år hade vi exempelvis ännu inte haft det stora ChatGPT-genombrottet. Att då ha en låst treårsplan och envist hålla fast vid den utan att ta hänsyn till hur världen förändrats under tiden vore dumt. Så vi har en plan, men också förstånd nog att hela tiden omvärdera och ändra våra prioriteringar i takt med att kundernas behov utvecklas.

Matt Bolton: Hur långt i förväg planerar ni att berätta för kunderna om vad som är på gång? Som du säger presenterar Apple saker på WWDC som de inte nödvändigtvis räknar med att lansera förrän betydligt senare under året.

Tom Conrad: Jag tror att vi sannolikt kommer att ha ett par evenemang eller tillfällen om året där vi berättar om vad som är på gång och vad som nyligen blivit tillgängligt. Så jag tror att man under många år framöver kan förvänta sig någon form av höstevenemang, som det här, där vi presenterar våra stora planer för året. Sedan blir det någon form av avstämning mitt på året där vi bygger vidare på det vi redan har berättat.

Matt Bolton: Då går vi över till AI-integrationen. Generellt har vi kommit till en punkt där många är ganska skeptiska till att AI-funktioner läggs till i precis allting, men det låter som att ni har en ganska praktisk inställning till det. Hur avgör ni vad ni faktiskt ska utveckla och integrera – och vad ni kan göra med de möjligheter som skapats under de tre år som gått sedan det stora ChatGPT-genombrottet?

Tom Conrad: Jag antar att vi kan börja med vad vi gör för skeptikerna. Allt vi gör med konversationsbaserad AI är helt frivilligt att använda. Det går så långt att alla våra högtalare har en fysisk knapp för mikrofonen. När du trycker på den bryts bokstavligen den elektriska anslutningen mellan mikrofonen och resten av enheten. Så för dem som inte är intresserade av den här utvecklingen erbjuder vi fortfarande en plattform som jag tycker har ett otroligt stort användningsvärde, även helt utan moderna AI-baserade funktioner.

Men på sätt och vis tycker jag att den mer spännande delen av det vi gör är att vi inte utgår från tanken: ”Här har vi den här fantastiska nya tekniken med stora språkmodeller och generativ, konversationsbaserad AI – vad kan vi bygga med den?” Istället börjar vi med att verkligen lägga tid på våra kunder och förstå vad de faktiskt skulle vilja kunna göra med röststyrning när de använder Sonos i sina hem. Vi har dessutom goda förutsättningar att göra det, eftersom vi har erbjudit röstassistenter på Sonos i nästan ett decennium, inklusive vår egen.

När jag pratar med kunder säger de saker som: ”Jag älskar tanken på att kunna använda Sonos-systemet hemma utan att behöva ta upp mobilen ur fickan. Det tar lång tid att komma in i appen och min partner tittar snett på mig och undrar varför jag sitter med mobilen när vi försöker prata med varandra.”

Jag tror överlag att det skulle vara svårt att hitta någon som säger: ”Jag önskar att människorna jag bor med använde sina mobiler mer.” Snarare letar människor efter sätt att lägga undan mobilerna i en låda och faktiskt njuta av tiden tillsammans.

Jag tror att röststyrning intuitivt är ett väldigt bra sätt att lösa det på och det är därför Sonos One, vår första produkt med en röstassistent, blev en sådan enorm succé för tio år sedan. Jag tror att människor förstod att det här var ett väldigt smidigt sätt att använda systemet. Problemet var tyvärr att själva [röst]assistenterna inte riktigt levde upp till kundernas förväntningar.

När jag pratar med människor är det första de tar upp inte några vansinnigt komplicerade scenarier för hur de vill styra sitt smarta hem på nio olika sätt – allt sådant som man hör andra aktörer i branschen prata om. Istället säger de: ”Jag vill bara kunna prata med assistenten om vad jag vill ha på samma sätt som jag skulle prata med en människa. Jag vill kunna säga: ’Spela det där albumet som jag älskade när jag gick på universitetet, det med sångaren från Cocteau Twins. Jag tror att bandet gjorde ledmotivet till den där serien på Fox. Vad heter den nu igen? Den handlar om en läkare som är riktigt grinig hela tiden. Just det, den heter House.’”

Med den första generationens röstassistenter var det däremot så att även om de kände till låtens namn behövde man komma ihåg att säga ”Spela den här låten av den här artisten” och inte nämna albumet och inte säga artistens namn först – man behövde helt enkelt försöka gissa hur assistenten tänkte. Så prioritet ett, två, tre, fyra, fem och sex är: du ska kunna prata naturligt med den här saken.

Det andra människor säger är att de egentligen inte bryr sig särskilt mycket om alla de här till synes påhittade exemplen på saker som teknikföretag verkar tro att vi vill göra. ”Jag tittade i din kalender och såg att du har gäster som kommer på brunch imorgon och kylskåpet säger att äggen är slut. Så jag skickar ett sms till din fru och berättar att du har gått till affären för att köpa …” Jag menar, jag tror inte att någon i verkligheten vill att systemet som finns inbyggt i hemmet ska hålla på med sådant.

Däremot vill människor snabbt kunna styra det jag skulle kalla ”stämningen” – vilket innebär musik, ett soundtrack och ofta även belysning. De vill kunna ställa timers och fråga om vädret. Allt annat hamnar väldigt långt ner på listan efter det.

Så vi byggde [Sonos 27Voice] för att göra exakt de sakerna. Det är riktigt snabbt, riktigt pålitligt och klarar i princip vilket sätt du än formulerar dig på. Jag tror att människor kommer att bli väldigt positivt överraskade över att det helt enkelt fungerar.

En fördel med att begränsa området till exakt det kunderna faktiskt efterfrågar är att vi dessutom kan leverera det här med modern infrastruktur som är kostnadseffektiv att driva. Det innebär att vi kan göra det till en standardfunktion i Sonos-systemet utan att lägga till ytterligare en prenumeration ovanpå – vilket jag tror är ytterligare en sak som människor verkligen uppskattar. De vill inte ha ännu en post på kreditkortsräkningen bara för att kunna styra stämningen hemma.

Matt Bolton: Vilken teknik ligger bakom allt det här? Använder ni någon särskild språkmodell? Kör ni den på era egna servrar eller kopplar ni upp er mot någon annans system?

Tom Conrad: Låt mig först ta den sista pusselbiten som vi hör från våra kunder, eftersom den hjälper mig att förklara hur arkitekturen fungerar. De säger också att de vill ha tillgång till bred kunskap om världen. Jag kanske står i köket och lagar fläskfilé och vill veta vilken innertemperatur den ska ha för att vara säker att äta. Min fru och jag kanske diskuterar vad skådespelaren från Ted Lasso heter. Människor vill helt enkelt kunna prata med röstassistenter om världen omkring dem.

Så du behöver något som klarar allt jag precis beskrev, men som samtidigt är smart nog att vända sig till en mer avancerad generell modell när frågan ligger utanför området för stämning, timers, väder och allt annat som står för ungefär 95 procent av det människor frågar om.

Därför har vi byggt vår egen kärnmodell, en specialutvecklad och finjusterad språkmodell i mellanstor skala, om man vill kalla den det. Den körs på vår egen infrastruktur och hanterar de där 95 procenten av frågorna. Sedan kan systemet på ett tillförlitligt sätt skicka vidare frågor till en extern, mer avancerad AI-modell när det handlar om allmän kunskap eller mer komplexa frågor.

Vi kommer till och med att kunna göra lite roligare saker. Om den externa, mer avancerade AI-modellen kan hjälpa till med att hitta rätt musik kommer den också att användas till det. Du skulle exempelvis kunna säga: ”Hitta musik som håller på att slå igenom på TikTok, kombinera det med den shoegaze-musik jag gillade när jag gick på universitetet på 90-talet och skapa en spellista åt mig.”

Då använder systemet den externa AI-modellen för att förstå vilken musik det pratas om på TikTok. Därefter använder det vår egen infrastruktur för att förstå min musiksmak, bygger en spellista och börjar spela den. Det är den typen av saker vi gör med Sonos 27Voice.

Matt Bolton: Jag antar att den externa AI-modellen kommer att förändras med tiden, men vilken använder ni vid lanseringen?

Tom Conrad: Vi går inte in på detaljer kring infrastrukturen vid lanseringen, men du har rätt i att en del av flexibiliteten med det här upplägget är att vi kan byta mellan olika avancerade AI-modeller för att exempelvis optimera kostnader och liknande.

Matt Bolton: Den andra sidan av AI-funktionerna ni presenterade som jag verkligen är intresserad av är MCP-integrationen. Sonos har en lång historia av att vara relativt utvecklarvänligt och öppet, vilket ni också betonade mycket när ni presenterade det här operativsystemet. MCP-integrationen känns därför lite som att ni återigen omfamnar idén om att ni faktiskt vill att människor ska skapa saker som fungerar tillsammans med ert system.

Tom Conrad: Jag tror att en av de mest spännande sakerna som hänt under den senaste tiden – egentligen inte ens under de senaste två åren, utan bara under de senaste sex månaderna – är att vi plötsligt ser vanliga människor kunna skapa mjukvara. Vi ser det överallt inom företaget och vi ser det bland våra kunder runt om i världen.

Redan idag är inofficiell och hackad API-åtkomst till Sonos ett väldigt vanligt användningsområde för vibe coding. Man hör många, inklusive en hel del väldigt välkända personer, prata om hur de bygger egna lösningar för att styra sina system. Jag träffar dessutom hela tiden kunder som experimenterar med den här typen av saker.

Därför lanserar vi Sonos 27MCP, som ger våra kunder officiell tillgång till en omfattande uppsättning funktioner i Sonos-systemet, så att de kan interagera med musik genom vilken AI-agent de själva väljer. Sonos kommer att dyka upp i connector-katalogen för Claude – och i connector-katalogerna för ChatGPT, Grok och Gemini – tillsammans med Slack, Kalender, Figma och alla andra tjänster som du kanske interagerar med via Claude under en vanlig dag.

Du kommer att kunna göra enkla saker som att sänka musiken direkt via Claude, eller vilken tjänst du nu använder på mobilen, i dess app, datorapp eller webbläsare. AI:n kommer att ha tillräckligt med kontext för att förstå att musiken spelas på ditt Sonos-system, hitta det som spelas och sänka volymen.

Den kommer också att kunna kedja ihop olika verktyg. Du skulle exempelvis kunna säga: ”Titta i min kalender och se festen som är på gång, kolla vilka som kommer och hjälp mig komma fram till vilken musik som skulle passa bra utifrån vad vi vet om de här personerna från min mejlhistorik med dem.” Det är ett ganska dåligt, påhittat exempel. Men systemet är väldigt bra på att kombinera flera olika verktyg med sin egen förmåga att dra slutsatser och lösa den typen av uppgifter.

Som du är inne på finns det dessutom en enorm möjlighet för hobbyutvecklare att skapa skräddarsydda sätt att styra Sonos, både genom mjukvara och hårdvara. Den här infrastrukturen gör det möjligt att integrera Sonos med de nya AI-agentplattformarna som OpenClaw och Hermes. Det kommer sannolikt att dyka upp dussintals sådana plattformar under det kommande året och vi kommer att kunna vara en del av den utvecklingen.

Jag tror att det kommer att bli riktigt roligt att se vad våra kunder gör med det här. Jag tycker dessutom att det är en ganska unik möjlighet, eftersom det krävs två saker för att göra det bra. Först behövs den tekniska infrastrukturen – alltså möjligheten att komma åt systemets olika funktioner och kommandon via internet – vilket väldigt få aktörer har.

Sedan krävs också ett slags filosofiskt synsätt där man anser att öppenhet är något positivt och att integration och åtkomst från tredjepartssystem inte gör oss mindre relevanta. Tvärtom stärker det oss. Alla företag – kanske inget annat företag – har det synsättet.

Matt Bolton: Det känns också som att det måste vara en del av att bygga ett framtidssäkert system, eftersom MCP verkar vara ett ganska plattformsoberoende tillvägagångssätt. Om exempelvis Apple lägger till bra stöd för MCP i Siri behöver ni egentligen inte göra något för att stödja det. Men blir det samtidigt svårare för er att utveckla systemet när ni vet att det kommer att finnas ett så öppet sätt för olika AI-agenter att ansluta till och interagera med det? Komplicerar det utvecklingen och planeringen av nya funktioner på något sätt?

Tom Conrad: Som en liten parentes bör jag först säga att det mycket väl kan visa sig att Apples lösning för den här typen av integrationer inte blir MCP, utan det som de kallar App Intents. Just nu lanserar vi även stöd för App Intents på Apples plattform, så den delen har vi också på plats. Funktionellt finns det i princip en direkt motsvarighet mellan dem – var själva anslutningen ligger skiljer sig åt, men vad man kan göra med den är väldigt likartat.

Hur ska jag uttrycka det … Det kanske värsta tänkbara scenariot är att all tredjepartsinteraktion med din produkt sker genom hackade lösningar och API:er som egentligen inte stöds. Jag har en vän som precis har fått barn och som går upp tidigt för att jobba. Han vill få en notis när hans fru vaknar så att han kan sätta på kaffet. Så han gav i princip [Claude] Fable uppgiften: ”Ta reda på när min fru vaknar.” Då hackade agenten hans smarta säng. Sedan sade han: ”Och starta kaffemaskinen [då].” Då hackade den API:et till hans kaffemaskin.

Jag vet inte om jag skulle vilja befinna mig på andra sidan av den utvecklingen. För om jag då ändrar någon liten detalj i hur mitt system fungerar kan de här lösningarna plötsligt sluta fungera. Jag tror dessutom att kunden då skyller på företaget som tillverkar kaffemaskinen eller den smarta sängen. De skyller inte på att de själva i praktiken har byggt en hackad lösning ovanpå en infrastruktur som aldrig var avsedd att användas på det sättet.

Så jag tror att den nya världen i viss mån kräver en vilja att delta i den här utvecklingen. Jag är väldigt entusiastisk över att MCP-infrastrukturen ger oss ett strukturerat och bra sätt att göra det på – inte bara genom att bygga integrationen en gång och sedan kunna använda den på flera plattformar, utan också genom att skapa ett kompatibilitetslager som kan finnas kvar medan vi fortsätter utveckla våra tjänster i bakgrunden.

Matt Bolton: En annan sak jag ville fråga om, med tanke på allt prat om att det här ska vara en öppen plattform, är exakt hur öppen vi pratar om. Skulle vi kunna få se Sonos 27 på andra enheter, alltså hårdvara som inte kommer från Sonos?

Tom Conrad: Jag tror att magin med Sonos, åtminstone just nu, verkligen ligger i kombinationen av det vi gör med hårdvaran och det vi gör med mjukvaran. Man ska aldrig säga aldrig, men åtminstone när det gäller vår huvudsakliga ljudverksamhet tror jag att vårt fokus ligger på att skapa våra egna exceptionella upplevelser för hemmet.

Jag ska dock sätta en liten asterisk vid det. Vi har ett väldigt bra samarbete med Peloton som började med att vi hjälpte till att finjustera ljudupplevelsen i deras senaste träningsutrustning. Med tiden utökas det samarbetet så att Sonos-systemet i kundernas hem kan bli den plats där ljudet från [Pelotons produkter] spelas upp. Det är inte riktigt samma sak som att lägga vårt operativsystem i andra företags ljudprodukter, men det är ett bra exempel på hur vi fortsätter arbetet med att integrera Sonos överallt där våra kunder vill kunna använda det.

Matt Bolton: När det gäller Sonos Ace Ultra är den stora nyheten för inbitna Sonos-fans förstås anslutningen till Sonos-systemet, vilket många hade hoppats att den första Ace-modellen skulle erbjuda. Varför krävs den nya hårdvaran Headphone Engine 2 för att göra det möjligt?

Tom Conrad: Det var två saker som behövde lösas för att kunna ansluta hörlurarna ordentligt till systemet. För det första behövde vi bättre Wi-Fi-prestanda och säker lagring och överföring av [säkerhets]uppgifter, vilket är djupt integrerat i själva chipet som sitter i hörlurarna.

Tyvärr har Ace inte den plattformen, så vi kunde inte på ett ansvarsfullt sätt lägga till funktionen i Ace utan att exempelvis riskera att ditt Wi-Fi-lösenord exponeras på ett öppet nätverk under konfigurationen. Utan hörlurarnas förbättrade Wi-Fi-kapacitet kunde vi dessutom inte få den nätverksprestanda vi ville ha när du rör dig runt i hemmet med hörlurarna.

Men som du är inne på är jag väldigt stolt över ursprungliga Ace. De är otroligt bekväma, har fantastisk batteritid och brusreducering i toppklass. Det är helt enkelt väldigt bra hörlurar.

Samtidigt är de kanske det tydligaste exemplet på hur företaget under den perioden hade glömt hur viktigt det är att se till att produkterna vi utvecklar verkligen blir en del av Sonos-systemet och inte bara ett par exceptionellt bra hörlurar. För om vi ska vara ärliga finns det många exceptionellt bra hörlurar på marknaden.

Så redan från första början med Ace Ultra visste vi att vi behövde göra det våra kunder efterfrågade allra mest: göra hörlurarna till en naturlig och intuitiv del av [Sonos]-systemet.

Det finns två sätt att använda den här funktionen. Det första känns nästan magiskt: du kan gå fram till vilken högtalare som helst som spelar musik hemma, trycka på en knapp på hörlurarna och musiken flyttas direkt från högtalaren till hörlurarna.

Sedan kan du gå till en annan del av huset, ställa dig framför [en annan högtalare] och trycka på knappen igen. Då flyttas musiken eller annat innehåll från hörlurarna till den högtalaren. Ingen app, ingen fördröjning och ingen Bluetooth – det är helt enkelt Sonos ”Fabric”-teknik som gör den här smidiga och sömlösa upplevelsen möjlig i hela hemmet.

Jag sade att det var två saker som gjorde den här funktionen möjlig. Den första är hårdvaran som finns i de nya hörlurarna. Den andra är något som sker i själva operativsystemet. När vi lanserade Amp Multi byggde vi nämligen en virtualiseringsteknik som gör det möjligt för en enda instans av Sonos OS att köra flera instanser av systemets mjukvara samtidigt. I Amp Multi behövs det eftersom du har en enda enhet som driver fyra olika rum.

Vi har nu tagit den tekniken och utökat den till hela den moderna högtalarfamiljen. Det innebär att den Sonos Play som står här på skrivbordet bredvid mig kan köra mer än en instans av mjukvaran samtidigt. Hörlurarna har inte tillräckligt mycket processorkraft för att själva köra hela Sonos-systemet – men det behöver de inte heller, eftersom de kan utse en högtalare i nätverket som fungerar som en slags proxy åt dem.

När musiken flyttas från högtalaren [till hörlurarna] startar vi alltså en virtuell instans av Sonos [mjukvara] i en av högtalarna. Det kan vara högtalaren du står framför, men det kan också vara en annan högtalare som för tillfället inte används lika mycket. Sedan skickas ljudet som en ström över nätverket till hörlurarna, istället för att hela Sonos-systemet behöver köras direkt i hörlurarna.

Det häftiga är att högtalaren som gör allt det här arbetet fortfarande har tillräckligt med prestanda över för att fungera som en vanlig högtalare och spela musik för någon annan i hemmet. Så det är en funktion som verkar väldigt enkel på ytan, men det händer väldigt mycket bakom kulisserna.

Sonos Fabric är namnet vi har gett den grundläggande Sonos-tekniken som knyter samman, grupperar och ansluter hörlurarna till resten av systemet. En annan spännande sak vi gör med Fabric i den här lanseringen är att introducera det vi kallar Portable Surrounds, som gör det möjligt att använda en Sonos Play eller Move som surroundhögtalare i en hemmabioanläggning.

Tanken är alltså att du kanske har en Sonos Play eller ett par Move-högtalare i köket, på uteplatsen eller någon annanstans. När det är dags för filmkväll kan du ta in dem, ställa dem [bakom dig] och använda dem som surroundhögtalare för en Atmos-upplevelse i vardagsrummet. När filmen är slut kan du sedan flytta tillbaka dem och fortsätta använda dem på sina vanliga platser i hemmet.

Det som är så häftigt rent tekniskt är att sättet en högtalare blir en del av hemmabiosystemet på skiljer sig fundamentalt från hur en högtalare ansluter till Sonos grupperingsarkitektur [för multiroom]. Det beror på att kraven på låg latens mellan soundbaren och surroundhögtalarna är mycket högre.

När en högtalare blir en del av en hemmabiokonfiguration ansluter den därför, ur ett nätverksperspektiv, direkt till soundbaren. Den går inte via ditt vanliga hemnätverk. Så när du tar en högtalare som stått i köket och varit en del av det vanliga multiroom-systemet och flyttar den till en position som [hemmabio]-satellit behöver en hel del saker ske automatiskt i bakgrunden.

Först måste soundbaren och högtalaren upptäcka varandra. Vi använder accelerometern i den portabla högtalaren för att känna av att den har lyfts upp och ställts ner. När den ställs ner skickar vi ut en ultraljudssignal. Om det finns en soundbar i rummet som kan höra signalen skickar den ett svar, varpå enheterna kommunicerar med varandra för att fastställa avstånd och placering från vänster till höger, automatiskt finjustera ljudet och upprätta hemmabions direkta nätverksanslutning – allt utan att du behöver göra någonting. Ingen app behövs överhuvudtaget.

Det här är ytterligare en sådan funktion som man nästan måste uppleva för att verkligen uppskatta, men jag är otroligt entusiastisk över att vi nu börjar lansera den här typen av mycket mer flexibla hemmabiokonfigurationer. Det liknar inget annat som resten av branschen erbjuder idag.

Matt Bolton: Kan du berätta om den nya elementdesignen i Ace Ultra? Vad ville ni förändra jämfört med föregångaren?

Tom Conrad: Vi har några av världens mest avancerade ljudingenjörer som arbetar med de här produkterna och de ville leverera djupare bas, tydligare detaljer och en mer väldefinierad ljudbild med mindre distorsion. Med Ace Ultra fick vi möjlighet att utveckla ett skräddarsytt element och finjustera det i studion tillsammans med några av världens främsta och prisbelönta ljudingenjörer.

Man behöver höra dem och jämföra dem sida vid sida med Ace för att verkligen märka skillnaden, men jag tror att du kommer att uppleva en djupare basåtergivning, tydligare detaljer och [bättre] balans över hela frekvensområdet.

Matt Bolton: Jag tyckte att det var väldigt intressant att Beam Ultra på sätt och vis kliver in och tar den plats i sortimentet där ursprungliga Arc hamnade efter lanseringen av Amp Ultra. Varför valde ni att pressa in fler kanaler i det mindre Beam-formatet istället för att hålla fast vid den större och mer flexibla Arc-designen för den här delen av sortimentet?

Tom Conrad: Vårt mål var helt enkelt att skapa världens bästa mellanstora soundbar. Det finns fortfarande gott om människor runt om i världen som vill ha ett mindre format. De vill ha något som enkelt får plats under TV:n när den står på en TV-bänk, eller något som passar till en mindre TV. Eller så vill de helt enkelt ha en produkt som inte drar lika mycket uppmärksamhet till sig som en större soundbar.

Samtidigt vill de ha äkta 7.1.2-kanaligt Dolby Atmos. De vill ha höjdkanaler som verkligen placerar dem mitt i händelsernas centrum. Därför har vi byggt Beam Ultra med totalt nio element, inklusive två uppåtriktade element som studsar ljudet mot taket och väggarna för att skapa den omslutande upplevelsen.

Om du tillbringar lite tid med vilken hemmabioanvändare som helst inser du snabbt att de verkligen vill ha en kristallklar dialog där rösterna alltid hörs tydligt, även i intensiva och stökiga scener. Därför har återgivningen av dialog från centerkanalen förbättrats dramatiskt i Beam Ultra.

De vill också ha bas med ordentlig tyngd utan att behöva ställa in en subwoofer i rummet. De vill ha musik som låter stort och har en tydlig ljudbild. Innehållsskaparna vill samtidigt ha produkter som kan återge deras ursprungliga intentioner i vardagsrummet med hög precision.

Det är väldigt svårt att prata om produkter som levererar den här typen av ljudupplevelser innan människor faktiskt har fått möjlighet att uppleva dem själva. Men alla vi har visat Beam Ultra för har haft svårt att tro hur stor och närvarande ljudupplevelse man får från en så liten soundbar.

Matt Bolton: Så när ni pratade med kunder kom ni alltså fram till att personer som köper en soundbar i den här prisklassen oftare föredrar ett mindre format framför ett större – även om det innebär att utvecklingen blir mer komplicerad för er?

Tom Conrad: Precis. Vi har redan världens bästa stora soundbar i Arc Ultra. Så frågan för resten av marknaden var egentligen: vad kan vi göra för att åstadkomma ett enormt generationskliv när det gäller kapacitet? Det är därifrån Beam Ultra kommer.

Matt Bolton: Det känns som att ni hade kunnat välja 5.1.2 kanaler för Beam Ultra och att många förmodligen hade varit nöjda med det om ljudkvaliteten samtidigt blev bättre. Vad var det under utvecklingen som gjorde att ni landade i att 7.1.2 var nödvändigt, eller helt enkelt rätt väg att gå?

Tom Conrad: En del av förklaringen är att vi redan levererar en exceptionellt bra 5.1.2-upplevelse med Beam. Vi ville verkligen hitta ett sätt att bredda produktportföljen istället för att bara uppdatera Beam.

Därför kommer Beam att finnas kvar i sortimentet som vårt alternativ för den mer prismedvetna kunden som vill ha en 5.1.2-upplevelse, medan Beam Ultra placerar sig ovanför den och erbjuder en mer omslutande Atmos-surroundupplevelse.

Sonos, ett namn som länge varit synonymt med smidigt hemmaljud, har haft några ganska skakiga år. Ljudkvaliteten har genomgående varit utmärkt, men Sonos satsningar på mjukvara har varit en frustrerande blandning av att göra både för mycket och för lite, vilket inte bara gjort kunderna besvikna utan rent av frustrerade. Företagets senaste uppdateringar och innovationer är däremot något helt annat: en enhetlig plattform kallad Sonos 27 och trådarna som binder ihop allt genom något som, helt utan ironi, heter Sonos Fabric.

Jag fick se det här i tisdags när jag satt i ett mörklagt rum och såg företagets relativt nytillträdde VD Tom Conrad skynda mellan olika vardagsrumsliknande demomiljöer med ett par Sonos Play-högtalare i händerna. Han placerade dem på en skänk mittemot nya Sonos Beam Ultra och förvandlade sedan de tre ljudkällorna till ett gemensamt surroundsystem – utan att röra Sonos-appen eller ens behöva göra några inställningar på högtalarna.

När Conrad var klar med att integrera de mindre högtalarna i det större ljudsystemet plockade han helt enkelt upp Sonos Play-högtalarna och bar tillbaka dem till sin ursprungliga plats. Högtalarna återanslöt då till det vanliga Sonos-nätverket via Wi-Fi och återgick till sina ordinarie roller.

Det här är Sonos 27 och Fabric i praktiken. Sonos-produkterna känner av när de lyfts upp och flyttas och kan sedan kommunicera med Beam Ultra via ultraljud. Beam Ultra skapar därefter ett mindre mesh-nätverk för att bygga upp ett surroundsystem med extremt låg latens.

Det både såg ut och lät som magi och är precis den typ av drömscenario för hemmaljud som jag föreställer mig när jag köper olika högtalare. Sonos har länge gjort det möjligt för sina högtalare att kommunicera med varandra och skapa stereosystem och löftet om den här typen av automatisering har alltid funnits där. Men före Fabric var det aldrig riktigt möjligt.

Det är en kombination av hårdvara och mjukvara som både kan göra befintliga kunder entusiastiska och locka en helt ny skara användare.

Gör det som faktiskt är vettigt

Där Sonos mjukvaruutveckling tidigare kunde kännas ganska planlös och frånkopplad från vad kunderna faktiskt efterfrågade, verkar Sonos under Conrad vara helt fokuserat på att bara göra sådant som faktiskt är användbart för kunderna.

Ta Sonos 27Voice som exempel. Funktionen lyckas göra Sonos röststyrning smartare samtidigt som den håller sig tydligt fokuserad på ljud.

Läs vår exklusiva intervju med Sonos VD Tom Conrad

Istället för att försöka förvandla Sonos-högtalaren till en röststyrd central för hela ditt smarta hem har Sonos valt att låta 27Voice fokusera på Sonos egna funktioner, men med en liten tvist som jag tror att många kommer att uppskatta. Under Conrads demonstration ställde han en ganska svävande fråga om en musiker och 27Voice lyckades snabbt hitta musiken han var ute efter. Gång på gång resulterade Conrads vaga frågor i precis den musik han ville höra.

En annan smart del av Sonos strategi är öppenheten. Om du vill ställa svårare frågor till din Sonos-högtalare, exempelvis hur man tillagar oxfilé på rätt sätt, kan den skicka enbart själva frågan vidare till en annan AI-tjänst som du själv väljer.

Det öppna upplägget fungerar även åt andra hållet. AI-modeller som Claude och ChatGPT samt Siri kan, via något som Sonos kallar Sonos MCP, styra Sonos-högtalare genom den nya Sonos-plattformen.

Sonos rättar dessutom till tidigare misstag genom att bland annat se till att nya produkter som ansluter sig till ekosystemet blir fullvärdiga och helt integrerade medlemmar av Sonos-familjen.

Ljuv musik för mina öron

Nya Ace Ultra, som Conrad vid ett tillfälle hade hängande runt halsen medan han presenterade de nya produkterna, plattformarna och strategierna, är en betydligt mer komplett medlem av Sonos-familjen än de ursprungliga Sonos Ace-hörlurarna.

De påkostade hörlurarna kunde bara anslutas till soundbaren Sonos Arc. Nya Ace Ultra, som har Sonos Headphone Engine 2, använder istället Sonos Fabric och kan med ett enda knapptryck ta över ljudet från Beam Ultra eller någon annan kompatibel produkt i Sonos nuvarande ljudfamilj. Jag fick se det här i praktiken och det krävs verkligen bara ett enda knapptryck.

En sak som däremot varit konsekvent under Sonos 25 år på marknaden är ljudkvaliteten – jag har själv ett åldrande par Play:1-högtalare som jag älskar och fortfarande använder. Även under min korta tid med soundbaren Beam Ultra och hörlurarna Ace Ultra blev jag imponerad av deras ljudprestanda.

Ace Ultra utlovar 35 timmars batteritid och tre timmars lyssning efter bara tre minuters laddning. Hörlurarna har ett nytt högtalarelement och uppdaterad adaptiv EQ som justeras varje gång du tar på dig dem. Via den nya Sonos-appen för iPad valde jag mellan olika typer av ljud och fick höra djup bas, skarpa höga toner och varma mellanregister.

Jag har aldrig använt de ursprungliga Sonos Ace-hörlurarna, men jag kan konstatera att Ace Ultra inte bara är bekväma att bära. De uppdaterade öronkuddarna tillsammans med den större rörelsefriheten och flexibiliteten i bygeln ger dessutom en näst intill perfekt passform och tätning.

Knapparnas placering var ny för mig och tog lite tid att vänja sig vid, men jag började snabbt uppskatta volymreglaget som även fungerar som en knapp för att pausa uppspelningen. Det finns dessutom en knapp som snabbt synkroniserar hörlurarna med Beam Ultra. Den inbyggda aktiva brusreduceringen lyckades också effektivt stänga ute det konstanta brummandet från den väldigt högljudda demomiljön.

På samma sätt är Sonos Beam Ultra en relativt kompakt soundbar som kan leverera ett imponerande fylligt ljud. Den har nu nio högtalarelement, däribland två uppåtriktade element som är avsedda att studsa dialog mot väggar och tak. Sonos uppger att den kan leverera 7.1.2-surroundljud och enligt min upplevelse lät det både högt, klart och riktigt spännande.

Under demonstrationen spelades Godzilla vs Kong och jag ville omedelbart hämta popcorn och slå mig ner framför 4K-TV:n och den vita Beam Ultra-soundbaren. Sammantaget verkar soundbaren vara väl rustad för att ge TV-apparater med svagt inbyggt ljud ett rejält lyft.

Både Ace Ultra och Beam Ultra går att förbeställa nu och börjar levereras den 29 september.

Sonos verkar dessutom ta det försiktigt med utrullningen av de nya funktionerna. Vissa kommer redan nästa vecka, medan andra introduceras mer gradvis genom förhandsversioner och early access-versioner. Jag är säker på att Sonos gärna vill undvika ännu ett fiasko där allas Sonos-appar förändras samtidigt och användarna plötsligt förlorar funktioner eller får nya som bara skapar förvirring.

Jag skulle däremot hävda att de här förändringarna – Sonos 27, Fabric och 27Voice – är några av de mest genomtänkta uppdateringarna Sonos har lanserat på mycket länge. De skulle kunna förvandla din spretiga samling av Sonos-produkter till ett sammanhängande, användbart och välljudande system.

Bara för att du har ett litet kök betyder det inte att du inte kan göra kaffe med kafékvalitet hemma. Jag testar över ett dussin kaffemaskiner varje år i mitt eget lilla kök och har upptäckt att storleken verkligen inte är allt när det gäller att göra utsökt espresso.

Om du vill ha en maskin som kan tillreda 40 olika drycker med en knapptryckning behöver du visserligen avsätta en rejäl del av köksbänken åt en stor helautomatisk kaffemaskin. Men om du bara vill göra riktigt god espresso finns det betydligt mindre alternativ som gör ett fantastiskt jobb.

Här har jag valt ut mina tre absoluta favoriter bland kompakta kaffemaskiner för små utrymmen: en helautomatisk maskin som maler hela bönor, en kapselmaskin och en mer traditionell manuell espressomaskin. Jag skulle mer än gärna använda vilken som helst av de tre själv och samtliga är dessutom mycket rimligt prissatta.

Lavazza A Modo Mio Jolie Evo

Jag testade den här kaffemaskinen för bara några veckor sedan och det är den minsta jag någonsin har använt. Den mäter ynka 124 x 210 x 330 mm (B x H x D).

Om du letar efter en kompakt kaffemaskin som brygger en bra espresso med minsta möjliga krångel är det här modellen för dig. Den använder Lavazzas egna A Modo Mio-kapslar, som du placerar i öppningen på ovansidan av maskinen innan du för tillbaka den stora spaken och trycker på bryggknappen ovanpå. När du är nöjd med mängden kaffe i koppen trycker du på knappen igen för att stoppa flödet. Klart.

Lavazzas kapslar finns inte i en massa fantasifulla smaker på samma sätt som Nespressos, men jag skulle hävda att det inte nödvändigtvis är något negativt. Kaffe med tillsatta aromer smakar ofta obehagligt sött eller artificiellt och även om Lavazza ger dig gott om alternativ när det gäller bönor och rostningar kommer alla aromer från själva kaffet, inte från tillsatser.

I alla avseenden är det här en fantastisk liten kaffemaskin. Den har dessutom ett överkomligt pris och kapslarna hör till de billigaste på marknaden.

Läs hela vårt test av Lavazza A Modo Mio Jolie Evo.

Philips Baristina

Philips Baristina gör det lika enkelt att brygga espresso med färska kaffebönor som att använda kapslar. Den mäter 18 x 34,5 x 38 cm (B x H x D), vilket bara är en bråkdel av storleken på de flesta helautomatiska kaffemaskiner och den kostar dessutom ungefär hälften så mycket.

Häll kaffebönorna i behållaren ovanpå Baristina, fyll vattentanken och skjut portafilterhandtaget på plats. Välj om du vill ha en enkel eller dubbel espresso, så maler maskinen exakt rätt mängd kaffe, pressar det och skjuter sedan filtret under bryggruppen innan den serverar en perfekt extraherad espresso direkt i din väntande kopp.

Det är uppfriskande enkelt och rengöringen är hur smidig som helst. De flesta helautomatiska kaffemaskiner sköter hela bryggningen inuti ett slutet hölje, där den fuktiga miljön i kombination med lösa kafferester skapar perfekta förhållanden för mögel om du inte öppnar upp allt, rengör ordentligt och låter maskinen stå öppen och torka över natten. Med Baristina är det inget problem.

Den enda nackdelen med Baristina i standardutförande är att den saknar ångrör för mjölkskumning. Kaffemaskinen finns dock att köpa i paket med en separat mjölkskummare och Philips har nyligen lanserat en ny modell kallad Baristina Latte, som har ett inbyggt mjölksystem. Jag har inte haft möjlighet att testa den ännu, men jag har höga förväntningar.

Läs hela vårt test av Philips Baristina.

De'Longhi Dedica Duo

Vi har gått igenom en kapselmaskin och en helautomatisk kaffemaskin – nu är det dags för en traditionell espressomaskin, med flera portafilterkorgar att välja mellan. Båda är trycksatta, vilket gör det enklare att få till en fin och tjock crema, och maskinen har dessutom ett manuellt ångrör. Den mäter bara 14 x 30,5 x 32 cm (B x H x D), vilket gör att den får plats på även riktigt små köksbänkar.

Dedica Duo har ett rekommenderat pris på cirka 2 800 kronor, vilket är väldigt billigt för en manuell espressomaskin och normalt sett skulle få varningsklockorna att ringa. Espressomaskiner i den här prisklassen är ofta ganska dåliga och har svårt att hålla den jämna temperatur och det stabila tryck som krävs för konsekvent bra bryggning. Så är det dock inte här. Det här är en De'Longhi-maskin rakt igenom, utan några uppenbara kompromisser när det gäller byggkvalitet eller prestanda. Allt känns gediget byggt och maskinen är ett nöje att använda.

”Duo” i namnet syftar på att den här lilla kaffemaskinen även kan göra kallextraherad espresso genom att använda vatten direkt från tanken och därmed kringgå kokaren. Det tar längre tid än att brygga varmt, men fungerar väldigt bra och ger en behagligt mjuk espresso som passar perfekt som bas för iskaffe och andra kalla kaffedrycker. En fantastisk liten allroundmaskin.

Läs hela vårt test av De'Longhi Dedica Duo.

Idag har miljontals av oss smarta enheter runt handleder, fingrar och armar som mäter våra värden och bygger upp en bild av vårt ”kvantifierade jag”, allt i syfte att göra oss friskare, mer aktiva och bättre förberedda inför en medicinsk nödsituation.

Wearables kan hjälpa oss att förbättra vårt välbefinnande och knuffa oss mot bättre vanor, men det talas betydligt mer sällan om baksidan: oron över att inte lyckas stänga sina aktivitetsringar, den febrila träningen för att inte bryta en svit och besattheten av att nå sina mål varje dag.

Det är känslor jag känner alltför väl. Efter att ha använt några av de bästa Apple Watch-modellerna i närmare ett decennium har jag sett klockan bli en så viktig del av mitt liv att jag har försökt stänga mina aktivitetsringar när jag varit sjuk, på semester eller egentligen borde ha vilat och återhämtat mig. Jag är besatt av de där små ringarna på klockan.

Jag vet att det här är ett problem för mig. Men jag ville ta reda på om det är ett mer utbrett problem och, om så är fallet, vad vi kan göra åt det. Gör wearables oss mer oroliga? Och går de att utforma på ett sätt som motverkar de här tendenserna och hjälper oss att känna oss mer avslappnade istället för mindre?

För att ta reda på det pratade jag med experter inom teknik och välbefinnande, som delade med sig av sina tankar kring hur wearables kan påverka vår hälsa – både på gott och ont.

Den ändlösa sviten

Under fotbolls-VM i juli förberedde jag mig på att gå upp mitt i natten för att se England möta Mexiko klockan ett på natten lokal tid. Jag ställde alarmet, gick och lade mig tidigt och gjorde mig redo för att heja på mitt lag utan att väcka grannarna.

Men när jag tänkte på hur min sömn snart skulle störas fanns det en tanke som jag inte kunde släppa: min Apple Watch kommer att hata det här.

Det har blivit en del av min morgonrutin att kontrollera mitt sömnpoäng på Apple Watch. Varje högt resultat ger mig en liten dopaminkick, medan varje lågt resultat ger mig en tung känsla av besvikelse. Jag visste att om jag vaknade klockan ett och höll mig vaken i två timmar mitt i natten skulle min klocka verkligen inte vara nöjd.

När alarmet väl väckte mig inför matchen vände jag mig till slut om och somnade om. Jag såg den inte och jag vet att det bara delvis berodde på att jag blev väckt vid en ogudaktig tidpunkt – det berodde också på att jag, åtminstone till viss del, har låtit poängen och mätvärdena på min klocka styra hur jag lever mitt liv.

Det är inte heller det enda sättet det här har påverkat mig. Nyligen nådde jag en svit där jag hade klarat min Rörelse-ring 2 000 dagar i rad. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte funnits dagar då jag registrerat ett träningspass som aldrig ägt rum, bara för att komma över mitt kalorimål när jag varit sjuk, trött eller helt enkelt omotiverad.

Varför det känns okej att fuska men inte att vila är något jag erkänner inte är särskilt logiskt. Däremot vet jag att tanken på att förlora min svit fyller mig med genuin ångest. 2 000 dagar i rad med stängd Rörelse-ring låter kanske mycket, men om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen försöka hålla sviten vid liv tills den dag jag dör. Så stark är oron över tanken på att den skulle ta slut.

Den mörka sidan av wearables

Jag har länge haft perfektionistiska tendenser, men det är genom att observera hur jag interagerar med min Apple Watch som det verkligen blivit tydligt för mig hur starkt klockans spelifiering av träning påverkar mig – och hur den har lett mig in i vissa ohälsosamma, potentiellt tvångsmässiga beteenden.

Jag pratade med Dr Dana McKay, Associate Dean of Interaction, Technology & Information vid RMIT University i Australien, för att höra hennes syn på saken.

”Den här typen av teknik är ofta utformad för att hjälpa oss skapa vanor”, påpekade McKay. ”Den använder ofta verktyg inom så kallad ’persuasive design’ ... för att övertyga oss om att göra något som vi redan ville göra när vi köpte enheten.”

Det finns två problem med detta, enligt Dr McKay: risken att bli ”ohälsosamt fokuserad” på enheten och möjligheten att en extern aktör, exempelvis ett försäkringsbolag, kan övertyga oss om att börja använda en wearable och dela data som vi egentligen inte vill dela. Vissa privata sjukförsäkringsbolag kan exempelvis subventionera köpet av en wearable i utbyte mot lägre premier och att information från aktivitetsmätaren delas med försäkringsbolagets app.

Yang Wei, professor i wearable-teknik vid Nottingham Trent University i Storbritannien, håller med. Han menar att wearables visserligen kan hjälpa oss att skapa positiva vanor, men att vi också behöver vara försiktiga med hur vi använder dem.

”För många människor kan wearables vara motiverande och stärkande”, konstaterade Wei, ”men för vissa användare kan de också skapa press, oro, skuldkänslor eller ett ohälsosamt beroende av data.”

Wearables ”skapar ett ramverk för vad som räknas som ’bra’ eller ’dålig’ aktivitet, sömn, återhämtning eller produktivitet”, förklarade Wei. Om den datan presenteras på fel sätt kan den styra användare i en mindre hälsosam riktning.

Wei varnade också för att ”en av riskerna är att människor börjar lita mer på enheten än på sin egen kropp. Någon kan exempelvis känna att de har sovit dåligt eftersom klockan gav dem ett dåligt sömnpoäng, trots att de själva känner sig utvilade. Eller så kan de känna att de har misslyckats eftersom de inte stängde en aktivitetsring eller nådde sitt stegmål, trots att de haft en helt rimlig dag.”

Det känner jag verkligen igen mig i. Jag arbetar medvetet för att stänga ringarna på min Apple Watch och ser det nästan som ett krav för varje dag. En komplett uppsättning stängda ringar har närmast blivit ett villkor för att dagen ska räknas som ”bra”, oavsett hur jag faktiskt mår eller vad jag har åstadkommit.

Det här överdrivna beroendet av en teknikpryl runt handleden känns som en viktig del av de negativa vanor jag verkar ha utvecklat. Så vad kan jag göra åt det?

Så kan vi bryta mönstret

Om wearables kan bidra till negativa vanor, vad kan vi då göra för att förändra situationen? Svaret är ofta förvånansvärt enkelt, enligt både McKay och Wei: ta av klockan ibland.

”Det finns ingen anledning att använda enheten när du är på semester, såvida inte en läkare eller annan vårdpersonal rekommenderar det”, säger McKay. Om relationen till aktivitetsmätaren har blivit ett problem rekommenderar hon att ”börja med att stänga av alla aviseringar, begränsa hur ofta du kontrollerar dina mål för att minska besattheten och överväga att inte använda enheten alls om det är möjligt.”

Du behöver också förstå varför du använder enheten från första början, menar Wei.

”Är det för att bli mer aktiv? För att förstå din sömn? För att hålla koll på ett specifikt hälsoproblem? Eller helt enkelt för att bli mer medveten om dina dagliga mönster? Att ha ett tydligt syfte gör det enklare att sätta tekniken i perspektiv.”

”Jag skulle också uppmuntra människor att se data från wearables som vägledning, inte som ett omdöme”, säger Wei. ”De här enheterna kan vara användbara, men de är inte perfekta och de förstår inte hela sammanhanget i en människas liv. Sjukdom, stress, omsorgsansvar, funktionsnedsättning, resor, återhämtning eller helt enkelt behovet av vila kan alla påverka hur en ’bra’ dag ser ut.”

Både McKay och Wei menar också att om enheten orsakar betydande oro eller tvångsmässiga beteenden kan det vara klokt att prata med vårdpersonal. Som Wei uttrycker det: ”Målet bör vara att enheten stöttar personen, inte styr hur personen känner inför sig själv.”

Men ansvaret kan inte enbart ligga på användaren – wearables behöver också utformas på ett sätt som bättre stödjer hälsosamma vanor och motverkar negativa beteenden. För McKay innebär det bland annat att ”låta personer som använder aktivitetsmätare bestämma hur många aviseringar de får” och dölja sådant de inte vill se, samt att ”ta bort spelifierade inslag som märken och möjligheten att dela och tävla med vänner och familj”.

Många av de här funktionerna, exempelvis inställningar för pushnotiser, finns redan gömda bland klockornas inställningar, men många smartwatch-användare letar aldrig efter dem.

”Jag tror att vi behöver gå från en datadriven relation till wearables till en mer reflekterande och människocentrerad sådan”, tillade Wei. Det innebär att designers bör ”gå bort från rent beroendeframkallande eller prestationsbaserade funktioner” och istället fokusera på ”långsiktigt välbefinnande snarare än dagliga omdömen”.

I slutändan menar Wei att ”de bästa wearable-enheterna kommer att vara de som hjälper människor att känna sig mer trygga och välinformerade, inte mer oroliga eller beroende”.

Jag kan inte förändra hur Apple designar sina smartklockor, men jag kan minska pressen jag lägger på mig själv att nå mina mål dag efter dag – även när kroppen säger åt mig att vila.

Att hålla sig frisk och i god form är ett värdefullt mål, men när det sker på bekostnad av att du går omkring och oroar dig för vad som händer om din svit bryts kan det vara dags att helt enkelt ta av sig klockan och njuta av lite teknikfri tid med vänner och familj.

Att förlora en svit är trots allt inte hela världen.

Teknikföretag älskar att komma med stora löften. Ett sådant kom från Google i samband med Pixel Watch 5. Utöver utlovade förbättringar för hälsa, välmående och Wear OS var det framför allt en funktion som fick mig att spetsa öronen. Google hävdade att Pixel Watch 5 har företagets mest exakta GPS-spårning hittills. Ännu mer intressant var att Google påstod att den presterar bättre än både Apple Watch Ultra 3 och Garmin Fenix 8 Pro.

Jag har använt båda dessa smartklockor och kan med säkerhet säga att de är två av de bästa modellerna på marknaden när det gäller GPS-spårning. Jag har hört andra tillverkare skryta om prestanda som ska slå både Apple och Garmin. Trodde jag verkligen att Google skulle lyckas? Jag var skeptisk, inte minst med tanke på mina erfarenheter av GPS-spårningen i tidigare Pixel Watch-modeller.

Men jag hade fortfarande både Fenix 8 Pro och Watch Ultra 3 till hands, vilket gav mig ett perfekt tillfälle att själv testa de utlovade förbättringarna. Efter att nyligen ha lyckats ta mig igenom lotteriet bland miljontals sökande och säkrat en plats i London Marathon 2027 gick tankarna direkt till den del av maratonbanan som jag vet brukar orsaka stora problem för GPS-klockor.

Jag tog med mig klockorna, hoppade på ett tåg och sedan DLR-tåget till Isle of Dogs, där de höga skyskraporna i närheten alltid skapar tuffa förhållanden för GPS. Jag sprang sträckan mellan mile 18 och 20 på London Marathons bana och sprang sedan samma sträcka åt motsatt håll för att sätta Pixel Watch 5:s stora GPS-löften på prov.

Hur fungerar egentligen den nya GPS:en i Google Pixel Watch 5?

Innan vi går in på själva testresultaten är det värt att titta närmare på hur Google säger sig kunna slå konkurrenterna. Precis som Fenix 8 Pro och Watch Ultra 3 har Pixel Watch 5 GPS med dubbla frekvensband. Det innebär att den kan kommunicera med de satelliter som används för att fastställa vår exakta position över två frekvensband. Det kan förbättra noggrannheten när du rör dig bland höga byggnader, i täta skogsområden och till och med under dåliga väderförhållanden.

GPS med dubbla frekvensband har börjat dyka upp i allt fler smartklockor och i mina egna tester har klockor från Apple, Garmin och Suunto med tekniken levererat bäst resultat.

Utöver den senaste GPS-tekniken säger Google att företaget använder data om byggnader som redan samlats in till Google Maps tillsammans med AI för att bättre hantera områden där GPS-signaler studsar mot byggnader. Google använder dessutom GPS-referensstationer som placerats ut runt om i världen för att minska effekten som atmosfäriska förhållanden kan ha på GPS-spårningen.

Om du har använt en smartklocka med GPS vet du också att funktionen kan dra en hel del batteri. Det är något Google har behövt ta hänsyn till. Lösningen är att komprimera den råa GPS-data som samlas in på klockan och sedan skicka den till en server där informationen bearbetas och korrigeras innan den synkroniseras med Google Health-appen. Det mesta av bearbetningen sker alltså utanför själva klockan och efter din löprunda, cykeltur eller vandring.

Så testade jag

Jag bestämde mig för att göra två löprundor. Den första började vid mile 18 på London Marathons bana och fortsatte förbi mile 20 tills jag sprungit lite drygt 5 km. Därefter stoppade jag klockorna och sprang samma sträcka tillbaka åt motsatt håll.

Jag hade laddat upp en nedkortad version av maratonrutten till min Garmin Fenix 8 Pro, eftersom det var enklast att göra på den klockan. Under den första rundan bar jag Pixel Watch 5 på ena handleden och Apple Watch Ultra 3 samt Fenix 8 Pro på den andra. Inför den andra rundan bytte jag sida på Pixel Watch 5. Jag såg också till att de två klockorna på samma handled inte satt för nära varandra för att undvika oavsiktliga knapptryckningar som kunde påverka distansmätningen.

Det är också värt att nämna att jag använde klockornas egna inbyggda träningsappar för att registrera samtliga löprundor.

Resultaten

Under den första rundan hade jag Pixel Watch 5 på höger handled och Apple Watch Ultra 3 samt Garmin Fenix 8 Pro på vänster. Jag laddade upp rutterna till det väldigt användbara jämförelseverktyget IloveGPX. Först behövde jag dock konvertera ruttfilen från Pixel Watch 5 från TCX till GPX, vilket lyckligtvis var ganska enkelt.

Redan innan jag började zooma in på GPS-spåren kunde jag se några röda slingor som tillhörde Garmin Fenix 8 Pro. Vid en närmare titt låg alla tre klockornas spår ganska nära varandra till en början, innan Fenix 8 Pro började avvika tydligt från den faktiska rutten. Googles och Apples spår låg däremot nära varandra under större delen av rundan.

Jag avvek faktiskt lite från den planerade rutten och sprang längre än tänkt eftersom delar av sträckan var delvis avstängda. Det innebar ett eller två extra varv genom området där GPS-signalen brukar ha problem.

När jag kom ut på Trafalgar Way, efter att ha passerat Billingsgate Market och närmade mig den sista delen av rundan, sammanstrålade de tre GPS-spåren igen. Garmin hann dock avvika något ytterligare en gång när jag tog mig mot slutet av rutten i Poplar.

När det gäller den registrerade distansen sprang jag alltså längre än de planerade 5 kilometrarna. Apple Watch Ultra 3 och Google Pixel Watch 5 registrerade liknande distanser, medan Fenix 8 Pro mätte en längre sträcka med en skillnad på cirka 0,3 km.

Även den genomsnittliga hastigheten var liknande hos Watch Ultra 3 och Pixel Watch 5, medan Garmin rapporterade en lägre genomsnittshastighet.

Under den andra rundan flyttade jag Pixel Watch 5 till vänster handled och Apple- och Garmin-klockorna till höger. Jag sprang dessutom den här rundan lite snabbare än den första.

I början höll sig alla tre GPS-spåren samlade. Men när jag återigen började närma mig de höga byggnaderna runt Canary Wharf började Apple och Garmin tappa bort sig. Pixel Watch 5 lyckades däremot hålla sitt GPS-spår närmast den rutt jag faktiskt sprang. Den var dock inte helt immun mot problem, framför allt runt Heron Quays och Bank Street i Canary Wharf.

När jag jämförde den registrerade distansen efteråt visade de tre smartklockorna tre olika resultat. Garmin registrerade återigen den längsta sträckan, medan Apple Watch Ultra 3 hamnade närmast den planerade rutten på 5 km. Den här gången var det dessutom Garmin som fick det att se ut som att jag höll ett högre genomsnittstempo under löprundan.

GPS-spåret är bara en del av helheten

För alla som har sprungit London Marathon – eller vilket lopp som helst för den delen – handlar det inte bara om hur långt du har sprungit. Tempot är minst lika viktigt, framför allt om du tränar för att nå en viss sluttid.

Dålig GPS-spårning kan också påverka informationen om ditt tempo. Efter att själv ha sprungit London Marathon tidigare vet jag att GPS-problemen kan få positionsspårningen att hoppa, vilket kan få det att se ut som att du springer dina kilometer snabbare än du faktiskt gör.

Det är därför jag även höll koll på aktuellt tempo och genomsnittstempo på de tre klockorna under löpningen, samt tittade på hur tempot presenterades efteråt.

Under själva rundorna varierade tempot på samtliga tre klockor. Pixel Watch 5 hade en tendens att ha svårt att visa korrekt tempo i början av båda rundorna innan den stabiliserade sig. Det var ungefär samma historia med Apple och Garmin. Alla tre verkade få problem i just den del av rutten där jag hade förväntat mig det.

När jag tittade på informationen efter löprundorna i respektive app visade Pixel Watch 5 också några av de snabbare tempon som jag själv upplevde att jag hade sprungit i.

Håller Googles påståenden om GPS:en i Pixel Watch 5?

Jag tänker inte slå fast att Pixel Watch 5 definitivt tillhör GPS-eliten efter bara två relativt korta löprundor, även om förhållandena för GPS-spårning var väldigt utmanande. Däremot kan jag säga att resultaten överraskade mig rejält.

Jag hade fullt ut väntat mig att Pixel Watch 5 skulle få kämpa, men i själva verket var det den som mest tillförlitligt lyckades återge den rutt jag faktiskt sprang. Apple Watch Ultra 3 presterade också bra, medan Fenix 8 Pro hade några ganska vilda avvikelser i sina GPS-spår.

Om du framför allt vill ha en exakt registrering av rutten du har tagit tror jag att den här tekniken kommer att imponera. Jag kan definitivt se att vandrare kommer att uppskatta den.

Ur ett löparperspektiv, och framför allt när det gäller tävling, vill jag dock även ha korrekt tempodata i realtid tillsammans med den starka ruttspårningen. Jag är ännu inte helt övertygad om att tempomätningen är lika felfri som GPS-spårningen verkar vara. Kanske är det något Google kan förbättra till nästa klocka eller finslipa genom en mjukvaruuppdatering.

Den nya GPS-tekniken i Pixel Watch 5 markerar ett viktigt genombrott för hur smartklockor kan leverera mer exakt ruttspårning. Googles tillgång till enorma mängder positionsdata, tillsammans med företagets framsteg inom AI, spelar uppenbarligen en viktig roll i det här steget framåt för GPS-teknik i smartklockor.

Det har definitivt gett mig något att fundera på när jag ska välja vilken smartklocka jag vill ha på handleden när jag står på startlinjen i London nästa april.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att springa, framför allt inte när jag tränar ensam. Men jämfört med mina favoritaktiviteter – cykling och badminton – kräver löpning minst förberedelser för att komma igång på morgonen. Dessutom är det ett bra alternativ som kompletterande träning.

Efter att ha läst om hur mina kollegor använde AI för att skapa träningsprogram tänkte jag att det kunde vara ett bra tillfälle att försöka förändra min inställning till löpning. Därför vände jag mig till Google Gemini och bad den skapa ett träningsprogram som skulle förbereda mig inför ett stort löplopp här i Australien, Sydney City2Surf.

Mitt mål var att testa ett upplägg som enkelt kunde anpassas efter bakslag, som en skada eller sjukdom, samtidigt som jag kunde kombinera löpträningen med mina vanliga badmintonpass och cykelturer under veckan.

Jag ville också se om jag kunde hålla fast vid löpningen längre än under mina tidigare försök. Då hade jag antingen improviserat helt (sprungit så länge jag orkade tills jag blev andfådd) eller följt ett strikt träningsprogram från nätet.

Upplägg

Min första fråga till Gemini var: ”Hur realistiskt är det för en nybörjare inom löpning att börja träna för City2Surf nästa vecka?”

Det här var i slutet av december 2025, så Gemini svarade att jag hade gott om tid eftersom loppet skulle äga rum den 9 augusti i år.

City2Surf är en 14 kilometer lång sträcka som börjar i centrala Sydney och avslutas vid Bondi Beach, vilket också förklarar namnet. Banan är ökänd för sina många backar, framför allt en två kilometer lång sträcka ungefär halvvägs genom loppet med en genomsnittlig lutning på omkring 3–4 procent och en höjdskillnad på cirka 75–80 meter.

”De flesta nybörjarvänliga träningsprogram kräver bara 12–16 veckor”, löd svaret. ”Om du börjar nu har du ett utmärkt utgångsläge för att inte bara ta dig igenom loppet, utan faktiskt njuta av det och springa större delen av sträckan.”

Här är den övergripande planen jag fick från Gemini:

För att vara säker på att jag höll mig till planen frågade jag Gemini hur jag skulle lägga in träningspassen på min gamla Garmin-klocka och fick en steg-för-steg-guide.

Under tiden jag tränade fick jag också möjlighet att testa de nyligen lanserade modellerna Garmin Forerunner 70 och Forerunner 170, och jag valde Forerunner 170 Music. Jag ville se om den inbyggda musikfunktionen och trådlösa betalningar via Garmin Pay räckte för att jag skulle kunna lämna telefonen hemma under träningspassen.

Att släpa med mig min tunga iPhone 16 Pro Max i ett löparbälte under de första veckornas löpning började snabbt bli irriterande, så Forerunner-klockan var precis vad jag behövde. Den minskade dessutom distraktionerna rejält och röstinstruktionerna hjälpte mig att hålla mig till planen under intervallpassen.

Jag lyckades följa programmet under de första månaderna samtidigt som jag fortsatte med mina sociala badmintonpass och cykelturer. Men när jag gick in i den andra fasen började det bli svårare.

Bakslag och justeringar

När jag gick in i fas två av träningsprogrammet drabbades jag oväntat av hälseneinflammation. Min fysioterapeut förklarade att det berodde på att jag hade belastat benen och fötterna för mycket, för snabbt. Återhämtningen krävde mer än en månad av rehabilitering och vila.

När jag fick klartecken att börja springa igen berättade jag för Gemini att jag hade missat några veckors träning och frågade hur jag borde anpassa programmet. Gemini rekommenderade att jag gick tillbaka till en tidigare träningsvecka och försiktigt kom igång igen istället för att börja om helt från början. Jag fick också rådet att minska till ett socialt badmintonpass i veckan och ersätta det andra med en cykeltur.

Efter en månad tillbaka i träningen tvingades jag återigen till ett ungefär lika långt uppehåll, den här gången på grund av en luftvägsinfektion med envis hosta och förkylningssymtom.

Till slut kände jag att de här bakslagen var tillräckliga för att jag skulle bestämma mig för att inte delta i City2Surf, trots att Gemini ansåg att jag fortfarande hade tillräckligt med tid för att hinna träna inför loppet. Istället ställde jag in siktet på nästa års lopp.

”Att helt avstå från City2Surf för att istället prioritera en balanserad och hållbar träningsrutin är ett fantastiskt beslut”, svarade Gemini efter att jag fattat beslutet. ”Eftersom du ännu inte har anmält dig innebär det att pressen från den fasta deadlinen den 9 augusti försvinner. Du kan därmed helt ändra ditt tankesätt från ’panikträning’ till att bygga en stark och stabil grund för löpning på lång sikt.”

När jag ser tillbaka hade jag förmodligen bara gett upp efter det första bakslaget om jag hade följt ett mer strikt träningsprogram. Jag hade antagligen inte vetat hur jag skulle gå vidare efter avbrotten, latheten hade snabbt tagit över och jag hade varit tillbaka på ruta ett igen.

Träningen får ett nytt fokus

Utan pressen från ett fast tävlingsdatum justerade Gemini mitt upplägg för de kommande fyra veckorna och fokuserade på bara två pass i veckan: en dag med intervaller där jag växlade mellan löpning och gång och en längre, sammanhängande löprunda i lugnt tempo. Därefter skulle jag gå vidare med ett nytt träningsprogram. Den betydligt lättare träningsbelastningen har gjort löpningen till något jag ägnar mig åt mer medvetet, samtidigt som jag kan kombinera den med mina andra aktiviteter utan att belasta kroppen för hårt.

På det stora hela tycker jag att flexibiliteten och anpassningsförmågan i Geminis träningsprogram har gjort mina framsteg betydligt mer hållbara. Jag har aldrig känt att jag pressat mig själv för hårt eller tagit det för lugnt. Det har också blivit mycket enklare att komma tillbaka efter bakslag, eftersom jag gradvis kan arbeta mig tillbaka till formen utan att behöva börja om från början. Om jag vissa veckor känner för att ägna fler dagar åt mina andra aktiviteter kan Gemini dessutom hjälpa mig att planera veckan utifrån det.

Även om jag i slutändan inte lyckades med mitt ursprungliga mål att delta i ett populärt löplopp, började jag istället uppskatta resan mot att bli en bättre löpare – i ett betydligt mer hållbart tempo.

Bör du låta AI bli din löpcoach?

För nybörjare eller löpare som vill ha ett flexibelt träningsprogram utan alltför stor press är Gemini faktiskt en riktigt användbar utgångspunkt. Det hjälpte mig att skapa ett realistiskt upplägg, anpassa träningen när jag missade pass och fortsätta göra framsteg utan att hela tiden känna att jag låg efter.

Jag skulle däremot inte säga att det kan ersätta en riktig tränare. AI kan hjälpa till med struktur, tempo och kontinuitet, men den kan inte upptäcka problem med din löpteknik, hålla dig motiverad eller se till att du faktiskt genomför träningen när det blir tufft. Precis som med alla AI-genererade träningsprogram (speciellt om du tränar på en mer avancerad nivå) bör du därför se det som en utgångspunkt snarare än något du ska följa blint.

För mina behov var Gemini däremot tillräckligt för att förvandla löpningen från ett nödvändigt ont till något jag faktiskt kunde hålla fast vid.