Sonos har precis gjort tre stora tillkännagivanden: företaget lanserar ett par nya hörlurar som heter Sonos Ace Ultra, en ny soundbar vid namn Sonos Beam Ultra och döper dessutom om sin mjukvaruplattform till ett ”operativsystem” kallat Sonos 27. Samtidigt lägger företaget till en ny AI-baserad röstassistent, integration med AI-agenter och smartare sätt för Sonos-högtalare att samarbeta med varandra.
Jag pratade med Sonos VD Tom Conrad om de nya lanseringarna – och framför allt den nya mjukvaran, eftersom alla större mjukvaruförändringar från Sonos lär mötas med en viss försiktighet från användarna, något Conrad och jag diskuterade förra gången vi pratades vid.
Först tar vi en snabb genomgång av vad Sonos lanserar, med Ace Ultra som startpunkt. De nya hörlurarna lanseras för 4 999 kronor och har nya 40 mm-element som utlovar förbättrat ljud. Mer intressant är dock att de drivs av ett nytt chip kallat Headphone Engine 2, som gör att de kan göra det många förväntade sig att ursprungliga Sonos Ace skulle kunna göra: fungera som en fullvärdig del av Sonos ekosystem.
Beam Ultra placerar sig samtidigt mellan Sonos Beam (Gen 2) och Sonos Arc Ultra. Det är en kompakt soundbar som trots storleken levererar Dolby Atmos-ljud i 7.1.2 kanaler med hjälp av nio högtalarelement. Bland dessa finns två uppåtriktade element, vilket är första gången vi ser detta i Beam-serien. Priset ligger på 8 499 kronor.
Båda de nya produkterna går att förbeställa från den 1 september 2026 och lanseras den 29 september 2026.
När det gäller mjukvaran har Sonos för första gången gett hela sin plattform ett eget namn: Sonos 27. En del av lanseringen är Sonos Fabric, vilket är namnet Sonos använder för ”systemfunktionen som gör det möjligt för Sonos-produkter att känna av varandra och anpassa sig efter situationen”.
Redan från start används Fabric för smart växling av musik på Ace Ultra samt möjligheten att använda portabla högtalare som surroundhögtalare i Sonos hemmabiosystem. Conrad kommer att förklara båda funktionerna närmare i vår intervju.
Sonos 27 innehåller dessutom två andra stora nyheter. Sonos 27Voice är en ny röstassistent baserad på AI-teknik, medan Sonos 27MCP är ett nytt sätt för AI-agenter att ansluta till och styra Sonos-system.
Under vårt samtal gick Conrad djupare in på varför företaget gör allt detta och vad Sonos har att erbjuda dem som är skeptiska till AI. Så låt oss sätta igång – med Conrads förklaring till varför Sonos till slut bestämde sig för att ge sin mjukvara ett eget namn.
Tom Conrad: När jag fick beskedet att jag skulle bli permanent VD för ungefär ett år sedan var en av mina reflektioner kring företagets senaste historia att vi visserligen började som ett företag med fokus på hela system, men att vi under nästan det senaste decenniet framför allt hade fokuserat på att bli riktigt bra på att lansera enskilda produkter och fylla ut sortimentet med alla de former och storlekar som våra kunder efterfrågade. Små, mellanstora och stora soundbars, ett par olika storlekar på subwoofers, stora förstärkare, små förstärkare, portabla högtalare … du fattar. Patrick [Spence, tidigare VD för Sonos] och teamet blev en otroligt väloljad maskin när det gällde att utveckla och lansera hårdvara.
Men jag tror att en oavsiktlig konsekvens av det var att vi ibland tappade fokus på vad det faktiskt innebär att få alla de här produkterna att fungera tillsammans som en sammanhängande helhet. Kort efter att jag började här sade någon att grejen med Sonos är att det är 100 procent hårdvara och 100 procent mjukvara. Jag älskar det sättet att beskriva det, eftersom det är så träffsäkert. Vi har två riktigt svåra problem att lösa och om inte båda får fullt fokus från exakt rätt personer kan vi inte leverera det våra kunder förväntar sig.
Så under det senaste året har vi gjort alla möjliga saker för att stärka mjukvarukompetensen inom företaget. Samtidigt har vi verkligen satsat på idén att det är mjukvaran som skapar själva systemet. Om man tittar på hur vi har lanserat våra produkter genom åren har hårdvaran alltid fått ett namn – Arc, Ace, Beam och Move – men mjukvaran har aldrig haft något namn.
Så en av veckans stora nyheter är att vi nu ger mjukvaran ett namn. Det vi skapar är egentligen ett operativsystem för ljudupplevelser i hemmet – och ”OS” har ju faktiskt alltid funnits i vårt namn! Därför kallar vi helt enkelt mjukvaran för Sonos 27, eftersom det i grund och botten är just den här förmågan att skapa ett sammanhängande system som mjukvaran tillför och som gör Sonos till Sonos. Vi kopplar dessutom namnet till året, eftersom Sonos blir bättre år efter år. Det kommer att komma ett Sonos 28, ett Sonos 29 och så vidare.
Matt Bolton: Så fort jag såg namnet var min första tanke om det här innebär att ni planerar en viss uppdateringstakt, vilket känns som ett ganska annorlunda tillvägagångssätt jämfört med hur Sonos har arbetat tidigare?
Tom Conrad: Ja, jag tror att en av sakerna som präglat företaget under många år är att eftersom vi bara pratade om hårdvaran behövde allt vi ville göra med mjukvaran på något sätt följa med en hårdvarulansering. Vi kunde lägga till Atmos, röstassistenter eller nya surroundupplevelser, men det var alltid kopplat till att vi exempelvis utvecklade en ny soundbar och därför kunde arbeta med nya hemmabioupplevelser. Eller så utvecklade vi en produkt med mikrofon och kunde därför arbeta med röstfunktioner. Genom att lyfta ut operativsystemet som en egen del ger vi det en egen identitet, en egen utvecklingsplan och en egen lanseringstakt. Vi tror att det är en riktigt spännande förändring för företaget.
Våra kunder kan alltså förvänta sig att mjukvaran inte bara blir bättre när vi lanserar ny hårdvara. Den kommer inte heller bara att förbättras en gång om året, utan kontinuerligt under hela året. Jag tycker att det passar bättre med det moderna sättet att se på mjukvaruplattformar.
Matt Bolton: På senare tid har vi sett er rulla ut förbättringar och nya funktioner ganska regelbundet. Min fråga som användare är: innebär det här att jag kommer behöva vänta på en stor Sonos 27-uppdatering en gång om året för att få nya funktioner?
Tom Conrad: Jag förstår den känslan. Men om man tittar på hur exempelvis Apple arbetar idag presenterar de ett nytt operativsystem en gång om året och sedan rullas funktionerna ut löpande under året. Vissa har de redan berättat om under den stora presentationen, medan andra dyker upp som trevliga överraskningar längs vägen. Vår modell kommer att fungera på precis samma sätt.
Matt Bolton: Jag antar att det innebär att ni redan har en utvecklingsplan för Sonos 28 och Sonos 29. Hur långt fram planerar ni?
Tom Conrad: Det har vi definitivt. Listan över saker jag vill åstadkomma med mjukvaran sträcker sig flera år framåt. Men en av de unika möjligheterna med mjukvara – till skillnad från hårdvara, där man måste fatta beslut om produkter som kanske inte lanseras förrän två eller tre år efter att utvecklingen inleddes – är att även ett stort mjukvaruprojekt kanske bara kräver sex månaders arbete.
Så även om jag gärna har en utvecklingsplan för mjukvaran som sträcker sig två eller tre år framåt vill jag hela tiden kunna omvärdera den, så att vi kan reagera på vad som händer i våra kunders liv. Om man tänker tillbaka tre år hade vi exempelvis ännu inte haft det stora ChatGPT-genombrottet. Att då ha en låst treårsplan och envist hålla fast vid den utan att ta hänsyn till hur världen förändrats under tiden vore dumt. Så vi har en plan, men också förstånd nog att hela tiden omvärdera och ändra våra prioriteringar i takt med att kundernas behov utvecklas.
Matt Bolton: Hur långt i förväg planerar ni att berätta för kunderna om vad som är på gång? Som du säger presenterar Apple saker på WWDC som de inte nödvändigtvis räknar med att lansera förrän betydligt senare under året.
Tom Conrad: Jag tror att vi sannolikt kommer att ha ett par evenemang eller tillfällen om året där vi berättar om vad som är på gång och vad som nyligen blivit tillgängligt. Så jag tror att man under många år framöver kan förvänta sig någon form av höstevenemang, som det här, där vi presenterar våra stora planer för året. Sedan blir det någon form av avstämning mitt på året där vi bygger vidare på det vi redan har berättat.
Matt Bolton: Då går vi över till AI-integrationen. Generellt har vi kommit till en punkt där många är ganska skeptiska till att AI-funktioner läggs till i precis allting, men det låter som att ni har en ganska praktisk inställning till det. Hur avgör ni vad ni faktiskt ska utveckla och integrera – och vad ni kan göra med de möjligheter som skapats under de tre år som gått sedan det stora ChatGPT-genombrottet?
Tom Conrad: Jag antar att vi kan börja med vad vi gör för skeptikerna. Allt vi gör med konversationsbaserad AI är helt frivilligt att använda. Det går så långt att alla våra högtalare har en fysisk knapp för mikrofonen. När du trycker på den bryts bokstavligen den elektriska anslutningen mellan mikrofonen och resten av enheten. Så för dem som inte är intresserade av den här utvecklingen erbjuder vi fortfarande en plattform som jag tycker har ett otroligt stort användningsvärde, även helt utan moderna AI-baserade funktioner.
Men på sätt och vis tycker jag att den mer spännande delen av det vi gör är att vi inte utgår från tanken: ”Här har vi den här fantastiska nya tekniken med stora språkmodeller och generativ, konversationsbaserad AI – vad kan vi bygga med den?” Istället börjar vi med att verkligen lägga tid på våra kunder och förstå vad de faktiskt skulle vilja kunna göra med röststyrning när de använder Sonos i sina hem. Vi har dessutom goda förutsättningar att göra det, eftersom vi har erbjudit röstassistenter på Sonos i nästan ett decennium, inklusive vår egen.
När jag pratar med kunder säger de saker som: ”Jag älskar tanken på att kunna använda Sonos-systemet hemma utan att behöva ta upp mobilen ur fickan. Det tar lång tid att komma in i appen och min partner tittar snett på mig och undrar varför jag sitter med mobilen när vi försöker prata med varandra.”
Jag tror överlag att det skulle vara svårt att hitta någon som säger: ”Jag önskar att människorna jag bor med använde sina mobiler mer.” Snarare letar människor efter sätt att lägga undan mobilerna i en låda och faktiskt njuta av tiden tillsammans.
Jag tror att röststyrning intuitivt är ett väldigt bra sätt att lösa det på och det är därför Sonos One, vår första produkt med en röstassistent, blev en sådan enorm succé för tio år sedan. Jag tror att människor förstod att det här var ett väldigt smidigt sätt att använda systemet. Problemet var tyvärr att själva [röst]assistenterna inte riktigt levde upp till kundernas förväntningar.
När jag pratar med människor är det första de tar upp inte några vansinnigt komplicerade scenarier för hur de vill styra sitt smarta hem på nio olika sätt – allt sådant som man hör andra aktörer i branschen prata om. Istället säger de: ”Jag vill bara kunna prata med assistenten om vad jag vill ha på samma sätt som jag skulle prata med en människa. Jag vill kunna säga: ’Spela det där albumet som jag älskade när jag gick på universitetet, det med sångaren från Cocteau Twins. Jag tror att bandet gjorde ledmotivet till den där serien på Fox. Vad heter den nu igen? Den handlar om en läkare som är riktigt grinig hela tiden. Just det, den heter House.’”
Med den första generationens röstassistenter var det däremot så att även om de kände till låtens namn behövde man komma ihåg att säga ”Spela den här låten av den här artisten” och inte nämna albumet och inte säga artistens namn först – man behövde helt enkelt försöka gissa hur assistenten tänkte. Så prioritet ett, två, tre, fyra, fem och sex är: du ska kunna prata naturligt med den här saken.
Det andra människor säger är att de egentligen inte bryr sig särskilt mycket om alla de här till synes påhittade exemplen på saker som teknikföretag verkar tro att vi vill göra. ”Jag tittade i din kalender och såg att du har gäster som kommer på brunch imorgon och kylskåpet säger att äggen är slut. Så jag skickar ett sms till din fru och berättar att du har gått till affären för att köpa …” Jag menar, jag tror inte att någon i verkligheten vill att systemet som finns inbyggt i hemmet ska hålla på med sådant.
Däremot vill människor snabbt kunna styra det jag skulle kalla ”stämningen” – vilket innebär musik, ett soundtrack och ofta även belysning. De vill kunna ställa timers och fråga om vädret. Allt annat hamnar väldigt långt ner på listan efter det.
Så vi byggde [Sonos 27Voice] för att göra exakt de sakerna. Det är riktigt snabbt, riktigt pålitligt och klarar i princip vilket sätt du än formulerar dig på. Jag tror att människor kommer att bli väldigt positivt överraskade över att det helt enkelt fungerar.
En fördel med att begränsa området till exakt det kunderna faktiskt efterfrågar är att vi dessutom kan leverera det här med modern infrastruktur som är kostnadseffektiv att driva. Det innebär att vi kan göra det till en standardfunktion i Sonos-systemet utan att lägga till ytterligare en prenumeration ovanpå – vilket jag tror är ytterligare en sak som människor verkligen uppskattar. De vill inte ha ännu en post på kreditkortsräkningen bara för att kunna styra stämningen hemma.
Matt Bolton: Vilken teknik ligger bakom allt det här? Använder ni någon särskild språkmodell? Kör ni den på era egna servrar eller kopplar ni upp er mot någon annans system?
Tom Conrad: Låt mig först ta den sista pusselbiten som vi hör från våra kunder, eftersom den hjälper mig att förklara hur arkitekturen fungerar. De säger också att de vill ha tillgång till bred kunskap om världen. Jag kanske står i köket och lagar fläskfilé och vill veta vilken innertemperatur den ska ha för att vara säker att äta. Min fru och jag kanske diskuterar vad skådespelaren från Ted Lasso heter. Människor vill helt enkelt kunna prata med röstassistenter om världen omkring dem.
Så du behöver något som klarar allt jag precis beskrev, men som samtidigt är smart nog att vända sig till en mer avancerad generell modell när frågan ligger utanför området för stämning, timers, väder och allt annat som står för ungefär 95 procent av det människor frågar om.
Därför har vi byggt vår egen kärnmodell, en specialutvecklad och finjusterad språkmodell i mellanstor skala, om man vill kalla den det. Den körs på vår egen infrastruktur och hanterar de där 95 procenten av frågorna. Sedan kan systemet på ett tillförlitligt sätt skicka vidare frågor till en extern, mer avancerad AI-modell när det handlar om allmän kunskap eller mer komplexa frågor.
Vi kommer till och med att kunna göra lite roligare saker. Om den externa, mer avancerade AI-modellen kan hjälpa till med att hitta rätt musik kommer den också att användas till det. Du skulle exempelvis kunna säga: ”Hitta musik som håller på att slå igenom på TikTok, kombinera det med den shoegaze-musik jag gillade när jag gick på universitetet på 90-talet och skapa en spellista åt mig.”
Då använder systemet den externa AI-modellen för att förstå vilken musik det pratas om på TikTok. Därefter använder det vår egen infrastruktur för att förstå min musiksmak, bygger en spellista och börjar spela den. Det är den typen av saker vi gör med Sonos 27Voice.
Matt Bolton: Jag antar att den externa AI-modellen kommer att förändras med tiden, men vilken använder ni vid lanseringen?
Tom Conrad: Vi går inte in på detaljer kring infrastrukturen vid lanseringen, men du har rätt i att en del av flexibiliteten med det här upplägget är att vi kan byta mellan olika avancerade AI-modeller för att exempelvis optimera kostnader och liknande.
Matt Bolton: Den andra sidan av AI-funktionerna ni presenterade som jag verkligen är intresserad av är MCP-integrationen. Sonos har en lång historia av att vara relativt utvecklarvänligt och öppet, vilket ni också betonade mycket när ni presenterade det här operativsystemet. MCP-integrationen känns därför lite som att ni återigen omfamnar idén om att ni faktiskt vill att människor ska skapa saker som fungerar tillsammans med ert system.
Tom Conrad: Jag tror att en av de mest spännande sakerna som hänt under den senaste tiden – egentligen inte ens under de senaste två åren, utan bara under de senaste sex månaderna – är att vi plötsligt ser vanliga människor kunna skapa mjukvara. Vi ser det överallt inom företaget och vi ser det bland våra kunder runt om i världen.
Redan idag är inofficiell och hackad API-åtkomst till Sonos ett väldigt vanligt användningsområde för vibe coding. Man hör många, inklusive en hel del väldigt välkända personer, prata om hur de bygger egna lösningar för att styra sina system. Jag träffar dessutom hela tiden kunder som experimenterar med den här typen av saker.
Därför lanserar vi Sonos 27MCP, som ger våra kunder officiell tillgång till en omfattande uppsättning funktioner i Sonos-systemet, så att de kan interagera med musik genom vilken AI-agent de själva väljer. Sonos kommer att dyka upp i connector-katalogen för Claude – och i connector-katalogerna för ChatGPT, Grok och Gemini – tillsammans med Slack, Kalender, Figma och alla andra tjänster som du kanske interagerar med via Claude under en vanlig dag.
Du kommer att kunna göra enkla saker som att sänka musiken direkt via Claude, eller vilken tjänst du nu använder på mobilen, i dess app, datorapp eller webbläsare. AI:n kommer att ha tillräckligt med kontext för att förstå att musiken spelas på ditt Sonos-system, hitta det som spelas och sänka volymen.
Den kommer också att kunna kedja ihop olika verktyg. Du skulle exempelvis kunna säga: ”Titta i min kalender och se festen som är på gång, kolla vilka som kommer och hjälp mig komma fram till vilken musik som skulle passa bra utifrån vad vi vet om de här personerna från min mejlhistorik med dem.” Det är ett ganska dåligt, påhittat exempel. Men systemet är väldigt bra på att kombinera flera olika verktyg med sin egen förmåga att dra slutsatser och lösa den typen av uppgifter.
Som du är inne på finns det dessutom en enorm möjlighet för hobbyutvecklare att skapa skräddarsydda sätt att styra Sonos, både genom mjukvara och hårdvara. Den här infrastrukturen gör det möjligt att integrera Sonos med de nya AI-agentplattformarna som OpenClaw och Hermes. Det kommer sannolikt att dyka upp dussintals sådana plattformar under det kommande året och vi kommer att kunna vara en del av den utvecklingen.
Jag tror att det kommer att bli riktigt roligt att se vad våra kunder gör med det här. Jag tycker dessutom att det är en ganska unik möjlighet, eftersom det krävs två saker för att göra det bra. Först behövs den tekniska infrastrukturen – alltså möjligheten att komma åt systemets olika funktioner och kommandon via internet – vilket väldigt få aktörer har.
Sedan krävs också ett slags filosofiskt synsätt där man anser att öppenhet är något positivt och att integration och åtkomst från tredjepartssystem inte gör oss mindre relevanta. Tvärtom stärker det oss. Alla företag – kanske inget annat företag – har det synsättet.
Matt Bolton: Det känns också som att det måste vara en del av att bygga ett framtidssäkert system, eftersom MCP verkar vara ett ganska plattformsoberoende tillvägagångssätt. Om exempelvis Apple lägger till bra stöd för MCP i Siri behöver ni egentligen inte göra något för att stödja det. Men blir det samtidigt svårare för er att utveckla systemet när ni vet att det kommer att finnas ett så öppet sätt för olika AI-agenter att ansluta till och interagera med det? Komplicerar det utvecklingen och planeringen av nya funktioner på något sätt?
Tom Conrad: Som en liten parentes bör jag först säga att det mycket väl kan visa sig att Apples lösning för den här typen av integrationer inte blir MCP, utan det som de kallar App Intents. Just nu lanserar vi även stöd för App Intents på Apples plattform, så den delen har vi också på plats. Funktionellt finns det i princip en direkt motsvarighet mellan dem – var själva anslutningen ligger skiljer sig åt, men vad man kan göra med den är väldigt likartat.
Hur ska jag uttrycka det … Det kanske värsta tänkbara scenariot är att all tredjepartsinteraktion med din produkt sker genom hackade lösningar och API:er som egentligen inte stöds. Jag har en vän som precis har fått barn och som går upp tidigt för att jobba. Han vill få en notis när hans fru vaknar så att han kan sätta på kaffet. Så han gav i princip [Claude] Fable uppgiften: ”Ta reda på när min fru vaknar.” Då hackade agenten hans smarta säng. Sedan sade han: ”Och starta kaffemaskinen [då].” Då hackade den API:et till hans kaffemaskin.
Jag vet inte om jag skulle vilja befinna mig på andra sidan av den utvecklingen. För om jag då ändrar någon liten detalj i hur mitt system fungerar kan de här lösningarna plötsligt sluta fungera. Jag tror dessutom att kunden då skyller på företaget som tillverkar kaffemaskinen eller den smarta sängen. De skyller inte på att de själva i praktiken har byggt en hackad lösning ovanpå en infrastruktur som aldrig var avsedd att användas på det sättet.
Så jag tror att den nya världen i viss mån kräver en vilja att delta i den här utvecklingen. Jag är väldigt entusiastisk över att MCP-infrastrukturen ger oss ett strukturerat och bra sätt att göra det på – inte bara genom att bygga integrationen en gång och sedan kunna använda den på flera plattformar, utan också genom att skapa ett kompatibilitetslager som kan finnas kvar medan vi fortsätter utveckla våra tjänster i bakgrunden.
Matt Bolton: En annan sak jag ville fråga om, med tanke på allt prat om att det här ska vara en öppen plattform, är exakt hur öppen vi pratar om. Skulle vi kunna få se Sonos 27 på andra enheter, alltså hårdvara som inte kommer från Sonos?
Tom Conrad: Jag tror att magin med Sonos, åtminstone just nu, verkligen ligger i kombinationen av det vi gör med hårdvaran och det vi gör med mjukvaran. Man ska aldrig säga aldrig, men åtminstone när det gäller vår huvudsakliga ljudverksamhet tror jag att vårt fokus ligger på att skapa våra egna exceptionella upplevelser för hemmet.
Jag ska dock sätta en liten asterisk vid det. Vi har ett väldigt bra samarbete med Peloton som började med att vi hjälpte till att finjustera ljudupplevelsen i deras senaste träningsutrustning. Med tiden utökas det samarbetet så att Sonos-systemet i kundernas hem kan bli den plats där ljudet från [Pelotons produkter] spelas upp. Det är inte riktigt samma sak som att lägga vårt operativsystem i andra företags ljudprodukter, men det är ett bra exempel på hur vi fortsätter arbetet med att integrera Sonos överallt där våra kunder vill kunna använda det.
Matt Bolton: När det gäller Sonos Ace Ultra är den stora nyheten för inbitna Sonos-fans förstås anslutningen till Sonos-systemet, vilket många hade hoppats att den första Ace-modellen skulle erbjuda. Varför krävs den nya hårdvaran Headphone Engine 2 för att göra det möjligt?
Tom Conrad: Det var två saker som behövde lösas för att kunna ansluta hörlurarna ordentligt till systemet. För det första behövde vi bättre Wi-Fi-prestanda och säker lagring och överföring av [säkerhets]uppgifter, vilket är djupt integrerat i själva chipet som sitter i hörlurarna.
Tyvärr har Ace inte den plattformen, så vi kunde inte på ett ansvarsfullt sätt lägga till funktionen i Ace utan att exempelvis riskera att ditt Wi-Fi-lösenord exponeras på ett öppet nätverk under konfigurationen. Utan hörlurarnas förbättrade Wi-Fi-kapacitet kunde vi dessutom inte få den nätverksprestanda vi ville ha när du rör dig runt i hemmet med hörlurarna.
Men som du är inne på är jag väldigt stolt över ursprungliga Ace. De är otroligt bekväma, har fantastisk batteritid och brusreducering i toppklass. Det är helt enkelt väldigt bra hörlurar.
Samtidigt är de kanske det tydligaste exemplet på hur företaget under den perioden hade glömt hur viktigt det är att se till att produkterna vi utvecklar verkligen blir en del av Sonos-systemet och inte bara ett par exceptionellt bra hörlurar. För om vi ska vara ärliga finns det många exceptionellt bra hörlurar på marknaden.
Så redan från första början med Ace Ultra visste vi att vi behövde göra det våra kunder efterfrågade allra mest: göra hörlurarna till en naturlig och intuitiv del av [Sonos]-systemet.
Det finns två sätt att använda den här funktionen. Det första känns nästan magiskt: du kan gå fram till vilken högtalare som helst som spelar musik hemma, trycka på en knapp på hörlurarna och musiken flyttas direkt från högtalaren till hörlurarna.
Sedan kan du gå till en annan del av huset, ställa dig framför [en annan högtalare] och trycka på knappen igen. Då flyttas musiken eller annat innehåll från hörlurarna till den högtalaren. Ingen app, ingen fördröjning och ingen Bluetooth – det är helt enkelt Sonos ”Fabric”-teknik som gör den här smidiga och sömlösa upplevelsen möjlig i hela hemmet.
Jag sade att det var två saker som gjorde den här funktionen möjlig. Den första är hårdvaran som finns i de nya hörlurarna. Den andra är något som sker i själva operativsystemet. När vi lanserade Amp Multi byggde vi nämligen en virtualiseringsteknik som gör det möjligt för en enda instans av Sonos OS att köra flera instanser av systemets mjukvara samtidigt. I Amp Multi behövs det eftersom du har en enda enhet som driver fyra olika rum.
Vi har nu tagit den tekniken och utökat den till hela den moderna högtalarfamiljen. Det innebär att den Sonos Play som står här på skrivbordet bredvid mig kan köra mer än en instans av mjukvaran samtidigt. Hörlurarna har inte tillräckligt mycket processorkraft för att själva köra hela Sonos-systemet – men det behöver de inte heller, eftersom de kan utse en högtalare i nätverket som fungerar som en slags proxy åt dem.
När musiken flyttas från högtalaren [till hörlurarna] startar vi alltså en virtuell instans av Sonos [mjukvara] i en av högtalarna. Det kan vara högtalaren du står framför, men det kan också vara en annan högtalare som för tillfället inte används lika mycket. Sedan skickas ljudet som en ström över nätverket till hörlurarna, istället för att hela Sonos-systemet behöver köras direkt i hörlurarna.
Det häftiga är att högtalaren som gör allt det här arbetet fortfarande har tillräckligt med prestanda över för att fungera som en vanlig högtalare och spela musik för någon annan i hemmet. Så det är en funktion som verkar väldigt enkel på ytan, men det händer väldigt mycket bakom kulisserna.
Sonos Fabric är namnet vi har gett den grundläggande Sonos-tekniken som knyter samman, grupperar och ansluter hörlurarna till resten av systemet. En annan spännande sak vi gör med Fabric i den här lanseringen är att introducera det vi kallar Portable Surrounds, som gör det möjligt att använda en Sonos Play eller Move som surroundhögtalare i en hemmabioanläggning.
Tanken är alltså att du kanske har en Sonos Play eller ett par Move-högtalare i köket, på uteplatsen eller någon annanstans. När det är dags för filmkväll kan du ta in dem, ställa dem [bakom dig] och använda dem som surroundhögtalare för en Atmos-upplevelse i vardagsrummet. När filmen är slut kan du sedan flytta tillbaka dem och fortsätta använda dem på sina vanliga platser i hemmet.
Det som är så häftigt rent tekniskt är att sättet en högtalare blir en del av hemmabiosystemet på skiljer sig fundamentalt från hur en högtalare ansluter till Sonos grupperingsarkitektur [för multiroom]. Det beror på att kraven på låg latens mellan soundbaren och surroundhögtalarna är mycket högre.
När en högtalare blir en del av en hemmabiokonfiguration ansluter den därför, ur ett nätverksperspektiv, direkt till soundbaren. Den går inte via ditt vanliga hemnätverk. Så när du tar en högtalare som stått i köket och varit en del av det vanliga multiroom-systemet och flyttar den till en position som [hemmabio]-satellit behöver en hel del saker ske automatiskt i bakgrunden.
Först måste soundbaren och högtalaren upptäcka varandra. Vi använder accelerometern i den portabla högtalaren för att känna av att den har lyfts upp och ställts ner. När den ställs ner skickar vi ut en ultraljudssignal. Om det finns en soundbar i rummet som kan höra signalen skickar den ett svar, varpå enheterna kommunicerar med varandra för att fastställa avstånd och placering från vänster till höger, automatiskt finjustera ljudet och upprätta hemmabions direkta nätverksanslutning – allt utan att du behöver göra någonting. Ingen app behövs överhuvudtaget.
Det här är ytterligare en sådan funktion som man nästan måste uppleva för att verkligen uppskatta, men jag är otroligt entusiastisk över att vi nu börjar lansera den här typen av mycket mer flexibla hemmabiokonfigurationer. Det liknar inget annat som resten av branschen erbjuder idag.
Matt Bolton: Kan du berätta om den nya elementdesignen i Ace Ultra? Vad ville ni förändra jämfört med föregångaren?
Tom Conrad: Vi har några av världens mest avancerade ljudingenjörer som arbetar med de här produkterna och de ville leverera djupare bas, tydligare detaljer och en mer väldefinierad ljudbild med mindre distorsion. Med Ace Ultra fick vi möjlighet att utveckla ett skräddarsytt element och finjustera det i studion tillsammans med några av världens främsta och prisbelönta ljudingenjörer.
Man behöver höra dem och jämföra dem sida vid sida med Ace för att verkligen märka skillnaden, men jag tror att du kommer att uppleva en djupare basåtergivning, tydligare detaljer och [bättre] balans över hela frekvensområdet.
Matt Bolton: Jag tyckte att det var väldigt intressant att Beam Ultra på sätt och vis kliver in och tar den plats i sortimentet där ursprungliga Arc hamnade efter lanseringen av Amp Ultra. Varför valde ni att pressa in fler kanaler i det mindre Beam-formatet istället för att hålla fast vid den större och mer flexibla Arc-designen för den här delen av sortimentet?
Tom Conrad: Vårt mål var helt enkelt att skapa världens bästa mellanstora soundbar. Det finns fortfarande gott om människor runt om i världen som vill ha ett mindre format. De vill ha något som enkelt får plats under TV:n när den står på en TV-bänk, eller något som passar till en mindre TV. Eller så vill de helt enkelt ha en produkt som inte drar lika mycket uppmärksamhet till sig som en större soundbar.
Samtidigt vill de ha äkta 7.1.2-kanaligt Dolby Atmos. De vill ha höjdkanaler som verkligen placerar dem mitt i händelsernas centrum. Därför har vi byggt Beam Ultra med totalt nio element, inklusive två uppåtriktade element som studsar ljudet mot taket och väggarna för att skapa den omslutande upplevelsen.
Om du tillbringar lite tid med vilken hemmabioanvändare som helst inser du snabbt att de verkligen vill ha en kristallklar dialog där rösterna alltid hörs tydligt, även i intensiva och stökiga scener. Därför har återgivningen av dialog från centerkanalen förbättrats dramatiskt i Beam Ultra.
De vill också ha bas med ordentlig tyngd utan att behöva ställa in en subwoofer i rummet. De vill ha musik som låter stort och har en tydlig ljudbild. Innehållsskaparna vill samtidigt ha produkter som kan återge deras ursprungliga intentioner i vardagsrummet med hög precision.
Det är väldigt svårt att prata om produkter som levererar den här typen av ljudupplevelser innan människor faktiskt har fått möjlighet att uppleva dem själva. Men alla vi har visat Beam Ultra för har haft svårt att tro hur stor och närvarande ljudupplevelse man får från en så liten soundbar.
Matt Bolton: Så när ni pratade med kunder kom ni alltså fram till att personer som köper en soundbar i den här prisklassen oftare föredrar ett mindre format framför ett större – även om det innebär att utvecklingen blir mer komplicerad för er?
Tom Conrad: Precis. Vi har redan världens bästa stora soundbar i Arc Ultra. Så frågan för resten av marknaden var egentligen: vad kan vi göra för att åstadkomma ett enormt generationskliv när det gäller kapacitet? Det är därifrån Beam Ultra kommer.
Matt Bolton: Det känns som att ni hade kunnat välja 5.1.2 kanaler för Beam Ultra och att många förmodligen hade varit nöjda med det om ljudkvaliteten samtidigt blev bättre. Vad var det under utvecklingen som gjorde att ni landade i att 7.1.2 var nödvändigt, eller helt enkelt rätt väg att gå?
Tom Conrad: En del av förklaringen är att vi redan levererar en exceptionellt bra 5.1.2-upplevelse med Beam. Vi ville verkligen hitta ett sätt att bredda produktportföljen istället för att bara uppdatera Beam.
Därför kommer Beam att finnas kvar i sortimentet som vårt alternativ för den mer prismedvetna kunden som vill ha en 5.1.2-upplevelse, medan Beam Ultra placerar sig ovanför den och erbjuder en mer omslutande Atmos-surroundupplevelse.
